Academic literature on the topic 'Inlet VSD'

Double inlet left ventricle 140Disorders of laterality 144• <1% of CHD.• Both AV valves open into the morphological LV.• Double inlet RV is exceedingly rare.• RV is small and often rudimentary.• VSD.• Arterial connections vary:• Normally connected, may have pulmonary outflow obstruction....

Definition and incidence 106Cardiac associations 106Presentation 106Physical signs 108Investigation 108Repair 108• Common—3 per 1000 live births. ♀ = ♂.• Due to developmental failure of 1 of the ventricular septal components—inlet septum, muscular trabeculated septum, outlet septum, or perimembranous septum....

Denna rapport redovisar studier av faunapassagers effektivitet för större däggdjur, med fokus på betydelsen av dimensioner (bredd, höjd, längd), markbeläggning och vegetation, skärmning mot trafikbuller, och mänskliga störningar såsom friluftsliv och lokaltrafik i passagen. Studierna genomfördes inom forskningsprogrammet TRIEKOL under åren 2017-2024, vid ett 40-tal passager utspridda över Sverige, anlagda specifikt för vilt eller för annat ändamål men väl anpassade till vilt. Vi valde de vilda klövdjuren som fokusarter: älg, rådjur, dovhjort, vildsvin och kronhjort (den sistnämnda kom slutligen inte att ingå i analyserna på grund av få observationer). Därtill ingick friströvande ren i viss mån i studierna. Den huvudsakliga metoden för datainsamling var med automatiska kameror (s.k. åtelkameror) monterade i och kring passagerna, för att samla in bilder på besökande djur dygnet runt och vid alla årstider. För varje besök noterade vi art, antal individer, riktning, tidpunkt och datum, i några fall ålder, kön och beteenden, samt inte minst om djuren passerade eller ej. Det senare låg till grund för att beräkna ett effektivitetsindex (andelen av besöken som resulterade i att djuren passerade). För planskilda passager (över- eller underpassager) pekade resultaten på att längden är den av dimensionerna som är av störst betydelse, alltså hur långt djuren behöver gå från ena sidan infrastrukturen till den andra, eller för underpassager hur långt de måste gå under brotaket. För de kortaste passagerna (20 m mellan vägsidor eller 7 m under tak) var effektiviteten 70%, men den minskade successivt till 30% för de längsta (>60 m mellan vägsidor eller 20-40 m under tak). Även bredden hade betydelse, men resultaten var motstridiga; högre effektivitet i bredare passager i några av analyserna men inget samband i andra. Möjligen går det att identifiera ett gränsvärde på ca 20 m bredd för älg, över vilket ytterligare bredd inte leder till bättre effektivitet. Höjden i underpassager verkade sakna betydelse för effektiviteten. De här resultaten pekar delvis i en annan riktning än tidigare forskning. En positiv tolkning av resultaten är att även relativt smala och låga passager kan ha en funktion för större däggdjur, och att andra faktorer är mer avgörande. Resultaten pekade vidare på att djuren föredrar jämna underlag och öppen mark i passagerna, och att de även kan passera via vattendrag och mindre vägar som går genom passagerna. Mänskliga störningar ledde till sämre effektivitet, särskilt sådana störningar som skedde i gryningen; djuren dröjde då upp till 30 timmar längre med att använda passagerna. Men tack vare långa perioder utan mänskliga störningar i de studerade passagerna fanns ändå möjligheter för djur att passera. Vissa resultat pekade på att effektiviteten ökade med avståndet till närmaste alternativa passagemöjlighet. Studier av betydelsen av skärmning mot trafiken är ännu pågående och inga resultat kan presenteras nu. Studierna av passager i plan med viltvarningssystem pekade på att dessa är nästan lika effektiva som planskilda passager när det gäller att få djur att passera, men där finns fortfarande en risk för viltolyckor planpassagerna eftersom djuren där måste passera över vägbanan. Vi diskuterar studiernas begränsningar, och föreslår alternativa och kompletterande analyser. Sådana analyser skulle även kunna omfatta fördjupade studier av redan insamlade data. Resultaten från studierna kan utgöra underlag i samband med uppdateringar av Trafikverkets styrande dokument för lokalisering och utformning av faunapassager.

Historiebevissthet ble lansert som det nye slagordet for historiefaget i den skandinaviske skolen på 1980-tallet. Mens talsmenn for den nye strømningen ønsket å dreie skolefaget i mer filosofisk retning og i større grad rette fokuset mot elevenes hverdagsliv og identitet, innvendte kritikerne at de nye tankene ikke lot seg operasjonalisere i klasserommet. Artikkelen gjennomgår og analyserer resultatene fra et utvalg av ni norske og svenske studier som har undersøkt lærernes forståelse av historiebevissthetsbegrepet og dets nedslag i skolen. Gjennomgangen viser at det er et stort gap mellom ambisjonsnivået som historiedidaktikere ved universiteter og lærerutdanningsinstitusjoner har siktet seg inn mot, og mottagelsen av dette tankegodset i skolen.

Hvordan er det gået til, at den akademiske videreuddannelse for pædagoger ikke er en videreuddannelse i det fag, de er uddannet i? Og kunne det være anderledes? Hvad er kendsgerningerne om videreuddannelsen, og hvad er videreuddannelsens opgave? I kapitlet præsenteres et historisk overblik over uddannelse og videreuddannelse af pædagoger i Danmark. Guidet af en skelnen mellem faglighed, kultur og politisk og forvaltningsmæssig styring gennemgås tiden fra 1885 i fire perioder: Pionerperioden fra 1885 til 1953, hvor staten melder sig på banen, og en pædagogisk kultur stabiliseres, perioden fra 1953 til 1988, hvor der på den ene side sker forsøg på at genopfinde fagligheden, og på den anden side sker en omstilling fra gerning til velfærdsydelse, perioden fra 1985 til 1998 samt endelig perioden frem til i dag, der præget af globaliseringsbegejstring og en transnational vending, der sætter politisk og forvaltningsmæssig styring i højsædet. På intet tidspunkt lykkes det at forankre fagligheden i en disciplin, der bevæger sig i spændingsfeltet mellem de foreliggende kendsgerninger og den pædagogiske opgave. I dag, hvor vi næppe kan holde fast ved den utopiske forestilling om, at et kapitalistisk liberalt demokrati i en globaliseret verden kan styres gennem et fokus på optimering af de menneskelige ressourcer, er der gode grunde til, at pædagogers videreuddannelse forankres i en pædagogisk faglighed, i spændingen mellem de foreliggende kendsgerninger og opgaven.

This paper presents a study on the dynamics of a water-cooled centrifugal chiller from two aspects: dynamic simulation modeling and stability analysis. First, the transient model is developed in Modelica with Dymola and the TLK/IfT Library (TIL). The centrifugal compressor is modeled in detail based on the turbomachinery theory. The chiller capacity control is achieved by the combination of variable inlet guide vane (VIGV) and variable speed drive (VSD). The shell-and-tube heat exchangers are discretized based on the finite volume method with convenient and numerically efficient two-phase property evaluations. A thermal expansion valve (TXV) is used to regulate the mass flow rate. These models are interconnected to form a centrifugal chiller system. Second, the stability of the chiller is studied based on Lyapunov analysis. The centrifugal chiller is effectively a “closed-loop” concatenation of the centrifugal compressor, condenser, expansion device and evaporator because the refrigerant flow stays within the closed path of the chiller system. The inherent unstable aspect of the compressor dynamics (e.g. surge) becomes more intrigued because the input and output flow are correlated, as compared to the typical “open-loop” centrifugal compressor applications such as compressed air systems or turbochargers. The Lyapunov stability analysis presented herein constructs partial foundation for future nonlinear control design for the centrifugal chiller systems.

Previous studies have shown that the interrelated flow characteristics necessary for the prevention of thrombosis in a pulsatile ventricular assist device (VAD) are a strong inlet jet, a late diastolic recirculating flow, and adequate wall washing (greater than 500 s−1). Particle image velocimetry was used to compare the flow fields in the chamber of the 12 cc Penn State pediatric pulsatile VAD using two valves: Björk-Shiley Monostrut (BSM) tilting-disc valves at the inlet and outlet and Carbomedics (CM) bi-leaflet valves at the inlet and outlet. In conjunction with the flow evaluation, wall shear data were calculated and analyzed to help to quantify wall washing. The major orifice inlet jet of the device containing BSM valves was more intense which led to better circulation and wall washing than the three jets produced by the CM valves Regurgitation through the CM valve was observed and served as a significant hindrance to the development of the rotational flow.

Abstract 2D Large Eddy Simulations (LES) were run to determine the effect of multiple hydrodynamic optimizations on a vacuum membrane distillation module (VMD). The first optimization considered is a morphology change from a straight channel wall to a sinusoidal one. The second change is a pulsed mass flow at the inlet — similar to adding turbulent energy to the incoming flow. Two different Reynolds/Strouhal numbers were considered, 1,500 (0.24) and 750 (0.48). Three pulsation amplitudes were considered 15%, 25%, and 50% of the base inlet velocity. Simulation results show that by only having one performance increase, going from flat to wiggly, the flux increased by 23% of the baseline value, while both the wiggly channel with pulsations showed a flux increase of 31% of the baseline value. The increase is because the vortex shedding in the wiggly channel reduces temperature polarization near the membrane surface. As pulsations are introduced into the wiggly channel, the flow separates earlier, and more of the channel experiences mixing vortices. In the flat sheet case with no geometric alterations, there is no flow separation regardless of a pulsed inlet.

Abstract In this work, a real gas-based Vaneless diffuser (VLD) differential equation model is presented. The model requires the specification of the skin friction coefficient as input. However, the use of standard VLD friction coefficient estimation expressions require a re-examination for sCO2 flows. To establish the skin friction coefficient for real gas sCO2 flows, CFD data is generated using Latin Hypercube Sampling (LHS), with boundary conditions spanning the typical operating conditions of sCO2 centrifugal compressors in the kW to MW scale of power generation. The CFD computations are carried out using ANSYS® CFX software. The corresponding VLD friction coefficient for which the VLD stagnation pressure loss predicted by the 1D differential equation model matches with the 3D CFD result is back calculated for all the LHS designs. This is carried out using a root finding function in MATLAB® software. The existing empirical relation that characterizes the VLD skin friction coefficient using the inlet Reynolds number alone shows a poor correlation (R2 = 0.26), when compared to the CFD data. It is evident that a data driven approach is required to model the sCO2 VLD real gas flow for accurate results. Using the LHS data, the efficacy of an Artificial Neural Network (ANN)-based VLD model is demonstrated. A two hidden layer ANN is developed, which accurately predicts the skin friction coefficient for sCO2 real gas flows (R2 = 0.87). This proposed ANN based VLD model can be easily integrated into existing 1D codes for real gas sCO2 centrifugal compressor rating and sizing.

Pre-swirl nozzle is regarded as an important part of preswirl system. Theoretical analysis shows that the temperature drop of pre-swirl system directly relates to the pre-swirl effectiveness of nozzle. When the inlet and outlet pressure are given, there are three ways to improve the nozzle pre-swirl effectiveness. Firstly, increase the discharge coefficient by optimizing the geometry of nozzle; secondly, decrease the preswirl angle; thirdly, minimize the deviation angle of outlet flow to decrease the actual throat area and then increase the tangential velocity. A new kind of pre-swirl nozzle called vane shaped hole (VSH) nozzle was presented and designed in this paper. The vane height/ pitch ratio of VSH nozzle could be adjusted to an appropriate value, which made its performance of acceleration and deflection better than that of cascade vane nozzle. With the same throat area, radial location and pre-swirl angle (15°), the performance of VSH nozzle was numerically analyzed and compared with three other traditional ones at pressure ratio range 1.1∼1.9, and Reynolds number range 1×105∼5×105. The three traditional nozzles were the simple drilled nozzle, aerodynamic nozzle and cascade vane nozzle. To consider the mixing and rotating influence in the pre-swirl cavity downstream of nozzle, the rotating pre-swirl cavity and receiver hole were included in the computational models. Entropy generation analysis was also made for each nozzle to assess the source of irreversibility. Numerical results show that the discharge coefficient of aerodynamic nozzle increase 13.7% compared with that of simple drilled nozzle owing to the smaller pressure gradient at nozzle inlet. For cascade vane nozzle, pressure gradient generated in the course of acceleration and deflection would decrease due to the well-designed vane profile. The discharge coefficient of cascade vane nozzle can be as high as 0.97, whereas the preswirl effectiveness is only 0.86 because of a large deviation angle ( 2.42°). For VSH nozzle, higher vane height/pitch ratio and close to zero trailing edge radius lead to a further decrease of endwall secondary flow loss and trailing edge loss, which results in a very small deviation angle ( 0.56°). Consequently, the pre-swirl effectiveness of VSH nozzle is about 8% higher than that of cascade vane nozzle, though the discharge coefficient is about 5% lower. Since the volume of solid block in VSH is bigger than the volume of vane in cascade vane nozzle, which could reduce the difficulty in manufacturing but increase the total weight. Thus, the final nozzle design should comprehensively consider the aerodynamic performance, cost, manufacturing, and stress constraints.

Räddningssök efter försvunna personer är en viktig uppgift för polisens hundekipage. Syftet med detta försök var att undersöka hur stor andel av eventuella föremål (kassar och vantar) som hittas vid räddningssök efter en försvunnen person samt om träffprocenten skiljer sig mellan olika sökmetoder, utbildningsnivå och avstånd mellan sökslag. Försöket genomfördes som en övning vid regionalveckorna för patrullhundar i polisregion syd. Totalt deltog 39 hundekipage fördelade över tre veckor under våren 2023. I genomsnitt hittade hundekipage som genomförde sektorsök med lös hund drygt 70% av kassarna och ca 30% av vantarna. Hundekipage som genomförde sektorsök med hunden i koppel hittade strax under 70% av kassarna och 6% av vantarna, och hundekipage som genomförde ledstångssök och skickade hunden ut åt sidorna från ledstången hittade strax under 30% av kassarna, samt strax under 20% av vantarna. Hundekipage som skickade hunden åt höger och vänster från ledstången hittade jämfört med de ekipage som använde någon av de andra metoderna en signifikant lägre andel av de utplacerade kassarna. Det fanns inget samband mellan sökslagens avstånd och andelen hittade små föremål (vantar). Däremot hittades signifikant fler kassar vid kortare avstånd mellan sökslagen än vid längre avstånd mellan sökslagen. Mot bakgrund av att hundekipagen hittade en förhållandevis låg andel av de mindre föremålen och en betydligt större andel av de större föremålen bedömer vi att hundarnas låga förväntan på att söka och hitta mindre föremål gjorde att andra faktorer, som t ex slumpen, fick större effekt.

Denna rapport ger en kunskapsgrund om de praktiska förutsättningarna, kravbild, och forskningsläge för utformning av underhållsområden på större driftplatser. Rapporten inleds med en bakgrund och motivering till behovet av underhållsområden, samt en beskrivning av hur studien har genomförts. En genomgång av förutsättningar och begränsningar visar bland annat att de tekniska delsystemen (spår-, signal-, och elkraftsystem) måste beaktas eftersom de har olika sektionering, gränspunkter och skyddsgivning för de arbeten som behöver utföras, samt att trafikeringsbehoven och dess variation behöver beskrivas på en generell nivå (oberoende av en specifik tidtabell), både vad gäller linjetrafik, växling och uppställning. Det centrala kapitlet är en krav- och behovsanalys. Där dokumenteras först vilka allmänna egenskaper som fördefinierade underhållsområden behöver uppfylla, varefter tre avsnitt följer som diskuterar specifika behov som ställs av de tre verksamhetsgrenarna underhåll, planering, och trafikledning. Ett viktigt resultat är att inga stora målkonflikter har identifierats vad gäller utformningen av underhållsområden samt att en samstämmighet råder om att trafikpåverkan bör vara den huvudsakliga värderingsgrunden för områdenas utformning. Den genomförda litteraturstudien har identifierat en relativt omfattande forskning om olika partitioneringsproblem, men bara ett fåtal publikationer inom rälsbundna transporter. För hantering av kapaciteter på driftplatser finns det metoder som kan hantera en övergripande trafikbild, men ännu inget bra stöd för analys av restkapacitet vid olika typer av tidsbegränsade spårreduktioner. Någon forskning om kombinationen av partitionering, eller indelning i underområden, av en driftplats bestående av flera delsystem där målet är att kunna hantera trafikbelastningen så bra som möjligt på den resterande spårkapaciteten har vi inte kunnat finna. Vi rekommenderar att Trafikverket vidareutvecklar sitt metodstöd för utformning av underhållsområden inom ramen för målområdet som arbetar med servicefönster. Både i detta metodstöd och för framtida forskning tror vi att den identifierade probabilistiska kapacitetsmodellen för driftplatser kan vara en lämplig grund. Arbetet har utförts i förstudieprojektet UFO (Utformning av underhållsområden på större driftplatser), finansierat av Trafikverket (FoI-portfölj Vidmakthålla, ärende-ID 7742, diarienummer TRV2022/138570) via branschprogrammet KAJT, Kapacitet i järnvägstrafiken (www.kajt.org).

Sverige har sedan 2009 tillämpat en ålförvaltningsplan där en av förvaltningsåtgärderna är stödutsättningar av glasålar i svenska vatten. Dessa ålar importeras från länder där det anses finnas ett överskott av ankommande glasål. Sedan ålförvaltningens början har alla utsatta ålar märkts med strontium och vi kan därför idag skilja på naturligt rekryterade ålar och stödutsatta ålar genom en strontiumanalys av deras otoliter. På väst- och sydkusten finns det två provfiskeprogram där ål har samlats in och strontiumanalyserats. Dessa program inbegriper fiske med ryssja vid en lokal utanför Stenungsund och med elfiske vid 24 olika lokaler vid grunda kustområden eller i mindre vattendrag (fallfälla och nettingfälla i ett fåtal fall). Av de totalt 1118 ålar som analyserats var 9 % av utsatt härkomst och de påvisades endast vid fyra lokaler. Dessa ligger alla i närheten av Orust och Tjörn där det har pågått utsättningar sedan 2010. Ålar som sattes ut de första åren efter att utsättningarna påbörjades i detta område har fångats kontinuerligt i provfisket sedan dess vilket kan vara ett tecken på att utsatta ålar stannar kvar i området de sätts ut i. Senare utsättningar har däremot inte påträffats i samma utsträckning. Det finns tidigare studier som visar att en hög densitet av ål i ett område kan leda till högre mortalitet. Det finns däremot inget som tyder på någon skillnad i kondition eller tillväxt mellan naturligt rekryterade och utsatta ålar bland de som analyserats i denna studie. Det finns därför inte några tecken idag på varför ål som satts ut senare inte fångas i provfisket eller varför andelen utsatt ål är låg jämfört med naturliga rekryter trots stora utsättningar i detta område. På majoriteten av de fiskade lokalerna har inga märkta ålar påträffats trots att hundratusentals ålar har satts ut i vattendrag som mynnar ut på den svenska väst- och sydkusten. En anledning kan vara att många av dessa utsättningar har skett i sjöar en bit inåt land och att dessa ålar inte har haft någon anledning att byta uppväxtmiljö och ännu inte har blivit gamla nog att söka sig ut mot havet för att leka.

Fångst och transport används för att transportera fisk förbi hinder som blockerar dess vandringsväg. Den europeiska ålen, Anguilla anguilla, är en art där fångst och transport används som en bevarandeåtgärd. Fångst och transport av ål utförs genom att samla in vuxen ål, så kallad blankål, i sjöar och andra vattendrag, transportera dem förbi vattenkraftverk och dammar, och släppa ut dem i havet eller nedströms vandringshinder. Förhoppningen med denna åtgärd är att öka mängden blankål som kan fullborda sin vandring till Sargassohavet där de reproducerar sig. Under fångst och transport hanteras ålen i flera steg. Först fångas de med ett fiskeredskap eller samlas in med utvandringsfällor, därefter sumpas de en tid (i vissa fall sker transporten direkt efter insamling), för att sedan transporteras till platsen där de släpps ut. Dessa hanteringsmoment innebär en påverkan på ålen som kan leda till direkt dödlighet. Hanteringen kan även öka stress och orsaka skador på ålen, vilket i sin tur kan leda till förhöjd dödlighet senare. I den här studien har vi mätt hjärtrytm på ål med kirurgiskt implanterade elektroniska loggar, så kallade biologgers. Hjärtrytmen är en indikator på stress under sumpning och transport. Studien startade under 2023, men på grund av ovanligt kalla vattentemperaturer under de märkningsförsök som utfördes under sommaren 2023 samlades inget data in för normalt höga sommartemperaturer. I denna rapport redovisas resultat för kompletterande försök utförda under mer representativa temperaturer sommaren 2024. Vi har också analyserat ålder från hörselstenar (otoliter) från ål som ingick i försöket 2023 för att undersöka om ålarnas ålder skiljde sig åt mellan olika lokaler. En skillnad i ålder skulle kunna påverka hjärtfrekvensen och är därför viktig att ta reda på. Ingen ål dog under märkning eller den hantering som skedde i fångst- och transport-processen. Ålens hjärtfrekvens under fångst och transport ökade tydligt med ökande vattentemperatur. Detta var förväntat baserat på tidigare forskning och resultaten från försöken som utfördes under 2023. För att kontrollera för effekten av vattentemperatur på hjärtfrekvens undersöktes skillnaden mellan observerad (uppmätt hjärtfrekvens från denna studie) och predikterad hjärtfrekvens (baserat på tidigare utförda kontrollförsök). Vi fann att skillnaden mellan observerad och predikterad hjärtfrekvens var störst direkt efter märkningen, och att det även fanns en skillnad under transport, men inte under sumpning. Resultaten tyder på ökad hjärtfrekvens, och därmed ökad stress, direkt efter märkning och under transport, och det följer i stort sett resultaten från försöken utförda vid Vänern 2023, med skillnaden att differensen mellan observerad och predikterad hjärtfrekvens var högre under detta försök. Åldersanalysen av otoliter från ål som ingick i försöket 2023 visade att ålen i genomsnitt var 20 år gammal, och att det inte var någon skillnad i ålder mellan de undersökta lokalerna. Vår slutsats är att hjärtfrekvensnivåerna under fångst och transport inte var så höga att de orsakade någon direkt dödlighet vid de vattentemperaturer som uppmättes under de märkningsförsök som utförts under 2023 och 2024 (8–22°C). Vid höga vattentemperaturer var skillnaden mellan observerad och predikterad hjärtfrekvens generellt större, framför allt under transport. Sammantaget tyder resultaten på att fångst och transport som sker vid vattentemperaturer lägre än ~16°C under sumpning och ~19°C under transport inte leder till ökad mortalitet. Däremot tyder resultaten på ökad stress under transport då sumpningstemperaturen varit ~16°C jämfört med ~13°C.

I Sverige är Nordmaling ett av få områden på så nordlig breddgrad där flera olika klövviltarter (d v s älg, rådjur, kronhjort och dovhjort, såväl som ren och mufflon) förekommer i större omfattning. Därmed utgör Nordmaling ett utmärkt referensområde att studera hur olika klövviltarter påverkar varandra och den omgivande miljön (studier om ekosystempåverkan) under nordiska förhållanden. Under perioden mars 2017 till mars 2021 märktes 27 vuxna älgkor, 23 rådjur (13 getter, 10 bockar) och 8 kronhindar med GPS-halsband. Totalt föddes 113 kalvar av 27 kor under studieperioden. Sommaröverlevnad av GPS-kornas årskalvar låg i genomsnitt på 88 % och efter jakten var 45% av de födda kalvarna vid liv. Antal kalvar som sköts under jakten skiftade mycket mellan åren och överlevnad under jakten låg i medel på 52%. Alla arter visade en dygnsrytm i sitt aktivitetsmönster med två aktivitetstoppar – en under tidig morgon och en senare på eftermiddag/kvälle. För älgkorna kunde vi se både vandringsälgar och stationära älgar. Rådjuren och kronhindarna visade inget tydligt vandringsbeteende som älgkorna – förutom ett rådjur. Livsmiljöanvändning under vinter varierade något mellan arterna där älgarna visade minst variation för olika livsmiljöer jämfört med tallskog och i relation till rådjur och kronhindar. Likaså under sommaren använde älgkorna ingen livsmiljö mer eller mindre än tallskog, medan rådjuren och kronhindarna visade en tydlig selektion för andra livsmiljöer än tallskog under vår/sommarperioden. Studier i Nordmalings området har ökat vår förståelse om hur älg, rådjur och kronhindar nyttjar ett borealt landskap på nordliga breddgrader. En viktig orsak till att försökspopulationen i Nordmaling fungerar så bra är det nära samarbetet med alla intresserade. Intresset är mycket stort, många olika användare är inne på hemsidan www.slu.se/alg-forskning.

Det pågår en omställning av jord- och trädgårdsbruket, både med hänsyn till hållbar produktion och pågående klimatförändringar. Som en del av EUs arbete att utveckla lantbruket mot en mer hållbar produktion har kommissionen lagt fram ett förslag på minskning av växtskyddsmedel om minst 50 %, totalt sett inom EU, senast 2030. För Sveriges del innebär förslaget, enligt preliminära beräkningar, att vi behöver minska mängden växtskyddsmedel med 35-36 %. För att ersätta funktionen av denna mängd växtskyddsmedel behövs ett integrerat tillvägagångssätt som kräver tillgång till andra effektiva metoder för bekämpning av skadegörare på odlade växter. Under det senaste decenniet har nya genomiska tekniker inom växtförädlingen utvecklats, vilka möjliggör riktade förändringar i många grödors genom. Teknikerna innebär antingen att man introducerar enstaka förändringar i DNA-sekvensen (s.k. genomredigering), eller att man sätter in en längre DNA-sekvens från samma art eller en korsningsbar art i en gröda (s.k. cisgenes). Dessutom har kunskapen om växters försvarssystem framskridit avsevärt. Med den ökade kunskapen och de nya teknikerna ökar möjligheten att kombinera gener och öka variationen av de gener som gör grödorna resistenta mot olika växtsjukdomar. På så sätt kan förädlingen av sjukdomsresistenta sorter ske med betydligt bättre precision och på kortare tid än vad traditionella förädlingstekniker tillåter. Tidsaspekten kan ses som extra viktig i resistenssammanhang eftersom skadegörarpopulationerna ändras kontinuerligt. Potentialen att kombinera flera olika resistensmekanismer för att uppnå mer uthållig resistens samt möjligheten att lösa ett eller flera växtskyddsproblem i samma sort bör också noteras. Enligt nuvarande EU-lagstiftning regleras dock genomredigerade och cisgena grödor på samma sätt som traditionellt genetiskt modifierade organismer (GMO), en lagstiftning som i praktiken omöjliggör kommersiell odling inom EU. Detta trots att resultatet av de moderna teknikerna kan efterlikna vad som kan ske spontant i naturen (mutationer) eller via traditionella oreglerade förädlingsmetoder (t.ex. mutations-, eller korsningsförädling). I lagstiftningen tas det ej i beaktande att sjukdomsresistenta grödor kan bidra till en minskad användning av växtskyddsmedel. Idag är potatisodling ofta förknippad med en användning av stora mängder växtskyddsmedel mot potatisbladmögel. Samtidigt är det möjligt att göra potatissorterna helt resistenta mot potatisbladmögel med hjälp av cisgenes och ge dem en ökad motståndskraft med hjälp av genomredigering. Om det vore möjligt att odla potatis som förädlats med nya genomiska tekniker inom EU idag, visar denna rapport att det skulle vara möjligt att kraftigt minska användningen av växtskyddsmedel i potatisodlingen. Det skulle innebära en reducering av mängden växtskyddsmedel som används inom det svenska lantbruket och skulle även innebära besparingar runt 91 miljoner SEK per år för odlarna. Vete och annan spannmål är de grödor där flest totala hektardoser av fungicider appliceras, till en årlig kostnad av två miljarder SEK. För dessa grödor finns inget lika tydligt exempel på enskilda sjukdomar som så kraftigt kan minska fungicidanvändningen. Vi ser dock en tydlig framtida potential att minska antalet bekämpningar och därmed kostnaden för lantbruket med hjälp av nya genomiska tekniker inom sädesslagen. Möjligheten att öka växters egen resistens för att minska användningen av växtskyddsmedel finns redan idag även i flera andra grödor, och möjligheterna förväntas fortsatt växa i takt med att teknikutveckling och forskning fortgår. En förändrad lagstiftning runt nya genomiska tekniker skulle även öppna för applikationer inom områden där det idag inte finns någon effektiv metod att bekämpa växtskadegörare. Exempel på sådana skadegörare är många virussjukdomar och skador som orsakas av nematoder. Därför kan skördestabiliteten och konkurrenskraften förväntas öka i grödor där det idag finns skadegörare där effektiva bekämpningsmetoder saknas. Sammanfattningsvis ser vi nya genomiska tekniker för att förädla resistenta grödor som en viktig del i arbetet mot ett hållbart jordbruk och för att uppnå EU-kommissionens mål om att reducera användningen av växtskyddsmedel inom jord- och trädgårdsbruket.

Uppdraget har varit att utifrån givna frågeställningar beskriva det kunskapsläge som finns kring hur vaktlar bör hållas och skötas. Med begreppet ”vaktel” avses rent biologiskt inte en enskild art utan ett antal släkten med totalt ca 80 arter av en typ av små hönsfåglar, men det är den japanska vakteln som har domesticerats och idag främst hålls för livsmedelsproduktion. Den japanska vakteln har hållits i fångenskap sedan 1100-talet. Systematisk domesticering och selektion för ägg- respektive köttproduktion har skett mer intensivt sedan omkring förra sekelskiftet, det vill säga i drygt 100 år. Den domesticerade japanska vakteln utmärks av snabb tillväxt, tidig könsmognad och hög äggproduktion i de linjer som har selekterats för detta ändamål. Livslängden hos viltlevande japanska vaktlar anges till 2–3 år, medan domesticerade vaktlar kan leva upp till 8 år. Den forskning som finns är främst gjord på den domesticerade japanska vakteln (Coturnix japonica domestica). Detta yttrande fokuserar därför på hållande och skötsel av den domesticerade japanska vakteln, fortsättningsvis kallad ”domesticerad vaktel”. Mycket av forskningen kring dessa vaktlars beteenden och inhysning är gjord under burförhållanden. Burhållning av vaktel är, såvitt Rådet känner till, inte vanligt förekommande i Sverige i kommersiella vaktelbesättningar och EU-kommissionen planerar att fasa ut all typ av sådan inhysning av livsmedelsproducerande vaktlar. Vi har därför valt att lägga tyngdpunkten i denna rapport på vaktelhållning i frigående system. I Sverige hålls domesticerad vaktel för kommersiell produktion av ägg och kött i småskaliga besättningar som är spridda över landet. Omfattningen är dock liten. Domesticerad vaktel och flera andra vaktelarter, t.ex. den kinesiska dvärgvakteln, hålls även för hobbyändamål (sällskap, avel, prydnad) och som försöksdjur i Sverige. De omfattas av svensk djurskyddslagstiftning oavsett syftet med djurhållningen. Vilka regler som gäller är dock avhängigt av dels vilket syfte man har med vaktelhållningen och dels hur den vaktelart man håller ska karakteriseras. Beroende på svar så blir olika föreskrifter gällande, och ibland är det motstridigt vilka föreskrifter som ska följas. Bristen på entydiga föreskrifter skapar en osäkerhet kring vad som egentligen gäller, både för djurhållare och för länsstyrelserna som ska utföra djurskyddskontroller och ibland förpröva vaktelanläggningar. Eftersom japanska vaktlar har varit domesticerade en kort tid (ca 800 år jämfört med t.ex. tamhöns [Gallus gallus domesticus] ca 8000 år) och selektionen har fokuserat på produktionsegenskaper kan man utgå från att de inte skiljer sig så mycket från vilda japanska vaktlar avseende behov och naturligt beteende. Den vilda anfadern till den domesticerade vakteln är marklevande och lever i habitat som erbjuder täta skydd i form av gräsmarker och buskar längs vattendrag och odlade fält. Dessutom är fåglarna kamouflagefärgade och de är naturligt skygga. De fåtal studier som finns av viltlevande japanska vaktlar visar att fåglarna tillbringar mycket tid med att sprätta och leta efter frön och ryggradslösa djur på marken. Viltlevande japanska vaktlar lever i par eller i små grupper under reproduktionssäsongen, och samlas i större flockar under flyttsäsongen. Den domesticerade vakteln formar i fångenskap en dominanshierarki likt tamhönsens hackordning. Den domesticerade vaktelns sinnen (syn, hörsel och lukt) verkar likna tamhönans. Vaktlar är tidigt utvecklade och vid kläckning är de befjädrade, kan se, höra och förflytta sig i sin närmiljö. De blir könsmogna redan vid 5–6 veckors ålder och lägger sina ägg skyddat på marken. Bobyggande och ruvning utförs endast av hönorna. Det saknas dock forskning som tydligt visar vilken grad av ruvningsbenägenhet de har. En allmän uppfattning bland djurägarna tycks även vara att vaktlar inte använder värpreden och att fåglarna därför saknar detta behov. Det kan dock inte uteslutas att orsaken är att fåglarna har specifika önskemål om utformning av reden som inte uppfylls av traditionella värpreden. Även här är forskningen mycket bristfällig (så vilket behov av värprede som råder och hur det bäst utformas är oklart). Skydd är en mycket viktig resurs för vaktlar, och därför behöver de erbjudas tillräckligt med skydd i djurutrymmet så att samtliga fåglar samtidigt kan söka skydd utan att det uppstår konkurrens och stress. Dessa skydd ska placeras i marknivå för vaktlarna att gömma sig under. Sannolikt behöver även dessa skydd vara utspridda i utrymmet dels för att uppmuntra till rörelse och stimulera till att hela utrymmet används, men framför allt för att avståndet till ett skydd ska vara kort. Eftersom vaktlarna har en rangordning och kan vara aggressiva mot varandra är det viktigt att essentiella resurser inte kan monopoliseras utan kommer alla fåglarna till godo. Det är därför även viktigt att det finns tillräckligt med plats kring utfodring, och att det finns tillräckligt många vattenplatser. Som regel ges vaktlar fri tillgång på foder och dricksvatten. Det saknas forskning kring vaktlars behov att söka skydd högre upp, t.ex. på sittpinnar. Den forskning som finns indikerar att behovet av sittpinnar är lågt. Vaktlar är sociala djur och ska därför aldrig hållas ensamma. De bör hållas i grupper som är mixade (både hönor och tuppar) eller i grupper som består enbart av hönor. Det är inte lämpligt att hålla enbart tuppar i en grupp. Även om de i naturen kan leva i par är rekommendationen att antalet hönor överstiger antalet tuppar i vaktelflockar med könsmogna fåglar. Denna rekommendation motiveras av behovet att minska aggression och risken för skador på hönan. Det är viktigt för vaktlar att ströbada av flera anledningar, bl.a. för att hålla fjäderdräkten i trim. Vaktlar ströbadar flera gånger dagligen om lämpligt strömedel finns fritt tillgängligt. Att hålla vaktlarna på ett strömaterial som möjliggör att de kan picka och sprätta är också en viktig välfärdshöjande resurs, eftersom de naturligt ägnar en stor del av tiden åt dessa födosöksrelaterade beteenden. Ljustillförsel för domesticerad vaktel bör vara naturligt ljus eller armatur med dagsljusliknande spektrum. Ljusintensitet och ljusprogram kan jämföras med de som används för värphöns. De domesticerade vaktlarna har ett behov av termisk komfort som kan jämföras med tamhöns, både som kycklingar och som vuxna djur. Det regelverk som finns för värphöns gällande ljus, temperatur och övriga klimatfaktorer bör kunna tillämpas även för domesticerad vaktel, åtminstone tills kunskapsläget för dessa fåglar är bättre. När man utformar miljön är det även viktigt att tänka på biosäkerheten och möjligheten till god tillsyn över vaktlarna. Eftersom vaktlarna är i behov av att söka skydd får man planera utformningen av dessa så att tillsyn kan ske. Det behöver även vara tillräcklig ljusintensitet så att skydd och eventuella värpreden kan inspekteras vid den dagliga tillsynen. När det gäller biosäkerheten bedömer Rådet att samma principer som gäller för besättningar med värphöns, slaktkyckling och kalkonuppfödning i stora drag bör kunna appliceras i livsmedelsproducerande vaktelflockar. Bland annat bör inomhusutrymmen vara saneringsbara och utomhusytor bör vara hårdgjorda eller väldränerade närmast inomhusutrymmet. Omgångsuppfödning är att rekommendera av smittskyddsskäl, och man bör undvika att blanda fjäderfän av olika arter, ursprung och åldrar. En annan viktig orsak till att man bör undvika blandning av flockar är att detta kan leda till social instabilitet i flocken med nedsatt djurvälfärd som följd. Det är även viktigt att djurutrymmena utformas så att vaktlarna inte kan rymma. Då den domesticerade vakteln är relativt nära släkt med vår inhemska europeiska vaktel kan dessa två hybridisera och producera fertil avkomma, vilket är ytterst olämpligt ur ett bevarandebiologiskt perspektiv. Den forskning som idag finns kring vaktlar ger inget underlag för att ge rekommendationer kring exakta gruppstorlekar, utöver att fåglarna aldrig bör hållas ensamma eller i grupp med enbart tuppar. Den forskning som finns kring utrymmesbehov är främst framtagen genom forskning i bursystem, vilket inte är relevant i detta sammanhang eftersom burhållning av livsmedelsproducerande fjäderfän ska fasas ut inom EU. När det gäller minimiutrymme kan man generellt säga att forskningen enhälligt visar att en hög djurtäthet inverkar negativt på djuren och att tillgången till skydd och könssammansättning av gruppen påverkar lämplig beläggningsgrad. Det finns flera kunskapsluckor kring vaktlar och deras naturliga beteenden och behov, och den forskning som finns är främst gjord på vaktlar i bur. Därför behövs det generellt mer forskning kring hållande av frigående vaktlar.