Littérature scientifique sur le sujet « Förintelsens överlevande »

Artikeln handlar om de monumenten över Förintelsens offer som restes i Sverige mellan 1949 och 1998 och kompletterar och till viss del korrigerar bilden av hur minnet av Förintelsen har vuxit fram i Sverige. Medan vissa menar att Förintelsen inte uppmärksammades alls i Sverige förrän på 1980-talet, visar artikeln att minnesmonument faktiskt restes både direkt efter kriget och under de följande decennierna. Om vi frigör oss från dagens förståelse av Förintelsen och den nu etablerade vokabulären kan vi ta till oss de tidiga verken och därmed få en mer nyanserad bild av hur minneskulturen har förändrats. Därmed kan vi också ge dem som drev monumentfrågan det erkännande som de inte tidigare fått men som de förtjänar. De tidiga monumenten är knappast kända för en bredare krets och syftet med artikeln är att göra fler uppmärksamma på deras existens. De tidiga verken ger framförallt uttryck för de överlevandens behov av att sörja sina anhöriga som blivit offer för nazisternas folkmord. Med tiden och med nya judiska invandrare och flyktingar från kontinenten växte nya behov fram som så småningom ledde till fler monument. Det blir tydligt hur minnena omförhandlas inom den judiska minoriteten som för övrigt inte var en homogen grupp. Parallellt med dessa omförhandlingar etablerades minnet av Förintelsen internationellt som en referenspunkt i historien. Tillsammans med de överlevandes och deras anhörigas engagemang blev Förintelsen en viktig referenspunkt både inom den judiska gruppen och så småningom även i det svenska majoritets­samhället (något som behandlas i del 2).

I föregående artikel (publicerad i Nordisk judaistik 27(2)) visades hur minnet av Förintelsen gavs tidigt uttryck för i form av minnesstenar och monument, även i Sverige. Men trots dessa verk fanns det fortfarande ett behov inom den judiska minoriteten efter fler minnesmonument och en växande önskan att också majoritetsbefolkningen skulle minnas Förintelsen. Om detta kan ni läsa här, i del 2. Sammantaget speglar de olika monumenten ett skiftande, men ihållande behov hos i Sverige bosatta överlevande och deras barn som kommit hit i slutet av eller efter kriget och blivit en del av det svenska samhället, om än inte alltid av en judisk församling. De ville ha en plats att sörja och de ville också att deras lidande skulle erkännas som ett identitetsskapande element inom den grupp de var en del av och i det samhälle de levde i. De olika Förintelsemonumenten illustrerar hur minoritets- och majoritetssamhällets minne långsamt närmar sig varandra. Inte minst på grund av de överlevandes engagemang har Förintelsen varit en konstant referenspunkt i det judiska minoritetssamhället. Så småningom har folkmordet också i majoritetssamhället blivit en viktig referenspunkt, som så sent som på 1990-talet, inte minst av institutioner som Forum för levande historia, tagits som utgångspunkt för att värna om demokrati och förmedla vikten av mänskliga rättigheter.

Swedish Jews’ supposed inactivity over Europe’s persecuted Jews during the Holocaust has been a prevalent discourse during the post-war period. This article ponders the origins of that discourse and how it affects how and what Swedish Jews narrate about aid and relief work, and Jewish refugees and survivors, when recounting their memories from the 1930s and 1940s. This investigation also examines how previous research has addressed and represented the aid efforts of the Jewish minority in Sweden and discusses what new empirical knowledge about Swedish Jewish aid and relief work during the Holocaust we can ascertain by using oral history. Hence, it is also a contribution to the ongoing debate in the research field of ‘refugee studies’, initiated by the historians Philip Marfleet and Peter Gatrell, who emphasise both the importance of working with historical perspectives and asking questions about the sources at the disposal of historians and what sources they choose to work with when writing about aid, relief work and refugees.

Elevers empatiska förståelse och handlingsberedskap mot förtryck och rasism är intimt förknippad med den inlevelse som kan skapas med stöd av vittnesskildringar. Lärdomar vi kan dra av Förintelsen är därför ett viktigt stöd för att forma en kulturell norm för utbildning och pedagogik vilken vilar på samhällets värdegrund: demokrati, mänskliga rättigheter, tolerans och tålamod samt opposition mot rasism och totalitära ideologier. Detta examensarbete beskriver teorier om möjligheter och risker med olika sätt att hantera historia och ger förslag på hur Förintelseöverlevandes berättelser kan föras vidare in i framtiden. Den teoretiska basen är ett hermeneutiskt perspektiv på den muntliga historiens användningsområden, dess pålitlighet och betydelse som källa samt vittnesmålens möjlighet att utveckla empatisk förståelse. Uppsatsen tar upp svårigheten att vittna och problematik i mötet mellan avsändare och mottagare, med hänsyn till möjligheten att förmedla vittnesmål med rörliga bilder för att möjliggöra empatisk förståelse.
Students’ empathic comprehension and ability to act against oppression and racism are intimately related to the insight which can be acquired from watching the testimonies of Holocaust survivors. The lesson that can be learned from the Holocaust gives a solid support in the shaping of a cultural norm for educational and pedagogical purpose, this norm is based on the fundamental moral values of society: democracy, human rights, tolerance, patience and resistance towards racism and totalitarian ideologies. This study has a theoretically based perspective and result in a concrete suggestion of how one might carry on the subject matter of the testimonies from Holocaust survivors into the future.The base of the theoretical discussion employs a hermeneutical perspective to examine the usefulness, trustworthiness and significance of oral history as a source. This hermeneutical perspective is also utilized in analyzing how the testimonies can be used to develop an empathic understanding out of a theoretical model. The essay discusses the hardship of testifying and the difficulties that surface in the communication between speaker and interlocutor. Ultimately the essay theorizes concerning the use of testimonies conveyed through motion pictures and how these should be analyzed to achieve empathic comprehension.