Littérature scientifique sur le sujet « Kolonie »

Z końcem XIX stulecia w szkołach w Galicji zaczęło się ożywione dążenie do polepszenie stanu higieny i zdrowia młodzieży. Większa troska o zdrowie i higienę szkolną zaowocowała podejmowaniem różnorodnych przedsięwzięć w tym zakresie. Jednym z nich stały się kolonie wakacyjne, organizowane w ośrodkach klimatyczno-wypoczynkowych dla uczniów, najpierw z dużych ośrodków miejskich, potem także z mniejszych, jak również ze środowisk wiejskich. Ich celem stało się „ratowanie zdrowia dzieci i młodzieży oraz „kształtowanie właściwego wychowania”, w tym również związanego z rozbudzaniem świadomości higienicznej wśród dzieci i młodzieży. Inicjatywy organizowania wypoczynku letniego dla uczniów w formie kolonii podejmowały między innymi czynniki społeczne. Jednym z nich było powstałe w na początku XX wieku Towarzystwo Kolonii Wakacyjnych dla młodzieży szkół średnich miasta Krakowa i Podgórza. Prowadziło ono kolonię w Porębie Wielkiej, gdzie podejmowano starania mające na celu poprawę kondycji zdrowotnej uczniów szkół średnich, jak również prowadzono pracę wychowawczą, także w obszarze edukacji higienicznej podopiecznych. Z Towarzystwem związani byli też wybitni lekarze, pionierzy wychowania fizycznego i higienicznego na ziemiach polskich, profesorowie Uniwersytetu Jagiellońskiego – Henryk Jordan i Stanisław Ciechanowski. Artykuł omawia problematykę organizacji kolonii w Porębie Wielkiej, prowadzonej wzorowo przez Towarzystwo Kolonii Wakacyjnych, w oparciu o nowe trendy i tendencje pedagogiczne ukierunkowane na troskę o zdrowie, higienę i wychowanie uczniów.

Doppeltür aus Glas, große weiße Letter, schwarzer Kontinent. Preußen hat bis 1919 an die 50 000 Objekte aus den deutschen Kolonien in Afrika nach Berlin expedieren lassen und zusätzlich einiges im internationalen Kunsthandel erworben. Seit hundert Jahren wurde kaum etwas davon ausgestellt. Humboldt Forum, 2. Stock, Modul Schaudepot: Regale, auf denen dicht gepackt eine Anzahl ausgewählter Dinge stehen, golden beleuchtet und chronologisch nach Jahren ihres Erwerbs sortiert. Ein Raum weiter: die Kolonie Kamerun, ein Wald von hohen Architekturelementen aus Holz, montiert auf einem niedrigen, schwarzen Sockel, der großzügig den halben Raum einnimmt. Diese an die Spree gestrandete «Kolonie» mutet an wie das verlassene Set eines Sandalenfilms nach dem Dreh einer Kreuzigungsszene: Drei Meter hohe Balken, schlechtes Licht nach Feierabend, ein paar verlorene Menschen, die sich nach vorne gebückt etwas auf dem Sockel anschauen: Achtung, Kleingedrucktes!

Okres międzywojenny to epoka kolonializmu. Największe mocarstwa czerpały zyski z kolonii, a nowo powstałe po I wojnie światowej państwa miały aspiracje do ich posiadania. W tej rzeczywistości Polki, czytając artykuły prasowe, poddawane były promocji idei polskich kolonii. Dostarczano im artykuły rzeczowe, a także przedruki tekstów polskich i zagranicznych odkrywców. Jednocześnie polskie podróżniczki, które odwiedzały kolonie w Afryce, jak Janina Olszewska, Romana Rezlerowa, Maria Olga Tchórznicka czy autorka pod pseudonimem N.Z., zdawały relacje podkreślające korzyści płynące dla lokalnej ludności wynikające z władzy europejskiego mocarstwa. Poza tym skupiały się na roli kobiety w afrykańskim społeczeństwie. W ten sposób artykuły były zarówno metodą kreowania społecznego poparcia dla idei polskich kolonii, jak i pokazywały jej działanie przez wpływ na postrzeganie afrykańskiej rzeczywistości wśród podróżujących Polek.

Elbląg przed drugą wojną światową był dużym miastem, z rozwiniętym przemysłem i społecznością o charakterze robotniczym . W XIX w. szybko rozwijała się dzielnica miasta Kolonią Pangritza, w której osiedlili się ubodzy przybysze z różnych stron państwa pruskiego. Kolonia przez dziesięciolecia pod względem ekonomicznym i rozwoju infrastruktury mocno odbiegała od reszty miasta. Kumulowały się też na tym terenie wszystkie niekorzystne procesy związane z XIX-wieczną klasą robotniczą tj. analfabetyzm, bezrobocie, społeczne wykluczenie, brak opieki socjalnej i medycznej a nade wszystko bieda materialna. Duże znaczenie dla rozwiązywania tych problemów miało przybycie do Kolonii Pangritza w 1887 r. Zgromadzenia Sióstr św. Katarzyny. Zakonnice do 1945 r. prowadziły w klasztorze niewielki szpital, opiekę ambulatoryjną, przedszkole oraz kursy dokształcające i szkołę gospodarstwa domowego dla kobiet. Posługa katarzynek miała duże znaczenie dla rozwoju w Elblągu nowoczesnej opieki socjalnej.

Towarzystwo Kolonii Letnich dla Dzieci w Wieku Przedszkolnym powstało w Łodzi w roku 1933 z inicjatywy Janiny Pawłowskiej – inspektorki wychowania przedszkolnego, zatrudnionej w Wydziale Oświaty i Kultury Zarządu Miejskiego w Łodzi. Jego misją było organizowanie wakacyjnego wypoczynku przeznaczonego dla dzieci w wieku przedszkolnym. Dotąd kolonie letnie i półkolonie urządzano wyłącznie dla dzieci starszych (7–14 lat). Pomysł zorganizowania kolonii dla najmłodszych łodzian zbiegł się z bardzo trudnymi warunkami materialnymi, w jakich funkcjonowały rodziny robotnicze, pozbawione pracy i zarobku wskutek światowego kryzysu gospodarczego lat 1929–1933 (w Łodzi – nawet do roku 1935). Letni wypoczynek organizowany przez Towarzystwo miał być jednocześnie wsparciem najuboższych łódzkich rodzin robotniczych. <b>Cel badań</b>: Celem badań była próba rekonstrukcji działalności Towarzystwa Kolonii Letnich dla Dzieci w Wieku Przedszkolnym w latach 1933–1939. W artykule skupiono się na powołaniu tej organizacji, jej zadaniach i formach aktywności, na miejscach wypoczynku dzieci, planie dnia i korzyściach, jaki niósł miesięczny pobyt najmłodszych poza miastem i domem rodzinnym. <b>Materiały i metody</b>: W badaniach wykorzystano dokumenty zgromadzone w Archiwum Państwowym w Łodzi (głównie korespondencję urzędową) oraz materiał czasopiśmienniczy. Badania prowadzono metodą wyjaśniania historycznego z jej różnymi odmianami (m.in. wyjaśnianie deskrypcyjne, genetyczne i strukturalne). <b>Rezultaty i wnioski</b>: Ideą wypoczynku w formie kolonii letnich Pawłowska zainteresowała rodziców skupionych w kołach opieki rodzicielskiej, funkcjonujących na terenie przedszkoli. Ich reprezentanci, wspólnie z kierowniczkami przedszkoli, byli członkami Towarzystwa. Kolonie miały charakter wypoczynkowy i koedukacyjny. Przed wyjazdem na wieś dzieci poddawano badaniom lekarskim. Wysyłano je grupami (po 50 osób) na pobyt miesięczny w czerwcu, lipcu i sierpniu. W akcję kolonijną angażowano również bezrobotne matki – stanowiły one tak zwany personel pomocniczy. Pawłowska uważała, że Łódź jest miastem pionierskim w organizowaniu wypoczynku dla dzieci w wieku przedszkolnym.

Článek se zaměřuje na ekonomické projevy gentrifikace a ověřuje hypotézu existence těchto projevů ve dvou brněnských lokalitách. Popisovaný výzkum se zabývá vývojem realizovaných cen rodinných domů v bývalé nouzové a dělnické kolonii. Tyto kolonie v městě Brně vznikaly ve 20. a 30. letech 20. století a některé se zachovaly dodnes. Gentrifikace je proces socio-kulturně-ekonomické transformace deprivované lokality. Jde primárně o jev sociologický, kdy do čtvrti přijdou noví obyvatelé tzv. průkopníci a začnou lokalitu měnit z pohledu jak sociálního, tak kulturního. O takovéto lokalitě začne veřejnost smýšlet pozitivněji a začne ji navštěvovat. Díky této atraktivitě se do čtvrti stěhuje často nová střední třída, která má jiný způsob života a demografické chování než původní obyvatelé či průkopníci. Více poptávky po bydlení zvyšuje nájmy i tržní hodnotu nemovitostí, a tak se lokalita mění i z pohledu ekonomického. Běžně je užíváno rozdělení gentrifikace do čtyřech stádií, které mají své charakterové rysy. Tyto rysy jsou v závěru práce využívány pro časové zařazení jedné z lokalit do procesu gentrifikace. První výzkumnou lokalitou je Divišova čtvrť, což je bývalá dělnická kolonie v katastrálním území Lesná. Svažité pozemky na severním okraji Brna odkoupilo několik soukromníků z řad dělníků zaměstnaných v nedalekých strojírnách a vystavěli si zde domy. Od počátku vzniku kolonie měli vlastníci rodinných domů v soukromém užívání pozemky pod nimi. Druhou výzkumnou lokalitou je Kamenná čtvrť, která byla založena jihozápadně od centra Brna jako nouzová kolonie s vědomím vedení města. Pozemky vlastnilo město Brno a soukromníci, kteří však v kolonii nebydleli. Původní výstavba byla často jen v základním vzorci „kuchyně + pokoj“ a použitý materiál na výstavbu byly zmetky z nedalekých cihelen či zbytky z bouraček. Data pro výzkum byla získána z kupních smluv z archivu Českého úřadu zeměměřického a katastrálního, které obsahovaly cenové údaje. Následně byla data zpracována do grafů popisující množství transakcí a do grafů popisujících vývoj zrealizovaných cen rodinných domů od roku 1970 do roku 2020. Sledovány byly ekonomické projevy gentrifikace patrné na vývoji cen rodinných domů a počtu uskutečněných transakcí v průběhu let 1970–2020. Počet transakcí v obou lokalitách má od 90. let klesající tendenci a v Kamenné čtvrti tomuto poklesu předcházel prudký nárůst. Vývoj cen nemovitostí ukazuje jasný začátek tržního hospodářství s koncem komunistického režimu. V obou lokalitách se začátkem 21. století růst cen nemovitostí umírnil, má však kontinuálně stoupající charakter. Zmiňované výsledky poukazují na možnou existenci gentrifikace v Kamenné čtvrti. V Divišově čtvrti na základě vývoje cen nemovitostí se proces gentrifikace tímto výzkumem neprokázal.

In 1908 verwierf België de souvereiniteit over de voormalige Congo Vrijstaat, die particulier bezit van koning Leopold II was geweest. De nieuwe kolonie kreeg een soort grondwet, het Koloniale Charter. Artikel 3 daarvan bepaalde dat er in Belgisch-Congo taalvrijheid heerste, maar ook dat de Belgen er dezelfde taalrechten en -bescherming zouden genieten als in het moederland. Uiterlijk tegen 1913 moesten speciale decreten de taalregeling in rechtszaken en in de administratie vastleggen. Die afspraak werd niet gehonoreerd. De decreten kwamen er niet en de kolonie werd in de praktijk exclusief Franstalig. Een klein aantal Vlaamse koloniale ambtenaren verzette zich daar tegen en boekte ook beperkte successen, op plaatselijk niveau. Een doorbraak kwam er pas in de nadagen van de kolonie, toen een Vlaams magistraat, Jozef Grootaert, het recht opeiste om in het Nederlands te vonnissen. Pas na een lang en bitter gevecht, uitgevochten tot op regeringsniveau en mee gekleurd door allerlei persoonlijke motieven, werd uiteindelijk in 1956, meer dan veertig jaar later dan afgesproken, een decreet over het gebruik van de talen bij het koloniale gerecht goedgekeurd. Over een decreet i.v.m. bestuurzaken raakte men het niet meer eens voor de onafhankelijkheid van de kolonie in 1960. In het onafhankelijke Congo was er voor het Nederlands geen (officiële) plaats.________The Case of Judge Grootaert and the struggle for Dutch in the Belgian CongoIn 1908 Belgium acquired the sovereignty over the former Congo Free State, which had been the private property of king Leopold II. The new colony was granted a kind of constitution, the Colonial Charter. Article 3 of this charter provided not only that there would be freedom of language in the Belgian Congo, but also that the Belgians in that country would enjoy the same rights and protection of their language as they had in their motherland. The language regulation for court cases and the administration was to be laid down in special decrees by 1913 at the latest. That agreement was not honoured. The decrees failed to be drawn up and in practice the colony became exclusively French speaking. A small number of Flemish colonial officials resisted against this situation and in fact obtained some limited successes on a local level. A breakthrough finally occurred in the latter years of the colony, when a Flemish magistrate, Jozef Grootaert claimed the right to pronounce judgement in Dutch. Only after a long and bitter struggle that was fought out until the bitter end on a governmental level and that was also characterized by all kinds of personal motives, a decree about the use of languages at the colonial court was finally approved in 1956, more than forty years after it had been agreed. It proved to be no longer possible to reach agreement about a decree concerning administrative matters before the independence of the colony in 1960. In the independent Congo Republic no (official) role was reserved for Dutch.

First part of the thesis is about literature research of optimization algorithms. Three of the algorithms were implemented and tested, concretely the ant colony algorithm, tabu search and simulated annealing. All three algorithms were implemented to solve the traveling salesman problem. In second part of the thesis the algorithms were tested and compared. In last part the influence of the ant colony parameters was evaluated.

This construction programme deals with a hermit colony located in the western part of the Vysočina Region. This hermit colony has been established to provide accommodation for women living in this area permanently while offering an opportunity of occasional relaxation for people who are living hectic lives in urban environment. The aim of my project is to design the remaining parts of the colony, i.e. two hermitages and the community’s chapel. A hermitage is a one-storey building intended for one person only. The load-bearing walls of the individual hermitages are designed to be built from different materials (wooden and masonry constructions) whereas the elevational structures of all the buildings are to be the same. The chapel’s wall system combines stone and wood. The chapel will serve solely the purposes of the community. The main objective of my project is to respect and maintain the natural features of the landscape to the maximum extent possible.

The diploma thesis deals with the Kamenna district with a specific area of housing. It describes its history, morphology, today's life and its virtues and shady pages. Approaching today's issues of this location and approach or view of stakeholders. In addition, eight properties are instantiated in the work. These properties are selected from the so-called „Upper Kamenka“ and „Lower Kamenka“ (four from each part) to ensure comparable technical advantages and disadvantages of individual parts. Technical disadvantages such as absence of sewerage and geological survey on the sloping slope in one of the mentioned objects. Comparing methodology to the comparison method according to Decree No. 441/2013 Coll. in current version, Comparison method-market price and cost method according to Decree No. 441/2013 Coll. in current version. At the end of the work, the author undertakes a discussion about negotiating the price and explains the great diversity of the results.

La "nostalgie des origines, "la lutte entre le bien et le mal", le "grand un germanique et le mythe du progres indefini" : c'est autour de ces "mythologemes", d'apres la terminologie de gilbert durand, sur les travaux duquel s'appuie notre approche, que semblent s'organiser les constructions de l'imaginaire colonial allemand, tel qu'il transparait dans la revue "kolonie und heimat". Ces "mythologemes" qui s'ancrent dans un fonds anthropologique plus profond et dont la resurgence est liee a la situation socio-politique de l'allemagne wilhelminienne s'organisent autour d'une utopie essentiellement "restauratrice" centree sur un retour a la "germanite" (deutschtum). Le colon, tenu pour l"'homme nouveau", adepte d'une mystique traditionnelle, pre-chretienne doit s'epanouir au sein d'une communaute du peuple (volksgemeinschaft). Les colonies allemandes deviennent alors une veritable alternative, l'ultime espoir pour le reich que l'on croit engage dans la voie de la decadence et de la degenerescence
The creation of the myth of the german colonial - as it appears in the review "kolonie un heimat" - seems to be structured around certain "mythotyps" ("mythologemes", to use the terminilogy of g. Durand upon whose our approach is based) : "nostalgia of origins", "the struggle between good and evil" ans "germanic cohesion and unlimited progress". These "mythotypes", wich have profound anthropologic roots and owe their resurgence to the socio-political situation of the kaisers germany, are centred on an essentially backward-looking utopia which has as its axis a return to "germaness" ("deutschtuum"). The fulfilment of the settler - a "new man", subscribing to a traditional, prechristian mysticism-is to be achieved within a "community of the people" ("volksgemeinschaft"). The german colonies thas become a real alternative, an ultimate hope for a reich considered as embasked on the road of decadence and degeneration

Das heutige Namibia befand sich zwischen den Jahren 1884 und 1915 unter deutscher Herrschaft. Mit der Gründung der Kolonie entstand u. a. der Bedarf an effizienter Kommunikationsvermittlung zwischen den Deutschen und der Lokalbevölkerung. Die ersten Bestrebungen der Kolonialverwaltung, den Deutschen sowie den Einheimischen entsprechende Sprachkenntnisse beizubringen oder eine Lingua franca einzuführen, scheiterten aus kulturellen, finanziellen sowie zeitlichen Gründen. In vielen Fällen musste die Kommunikation deswegen indirekt verlaufen, und zwar mithilfe eines Dolmetschers, dessen Einsatz sich vor allem in den Bereichen Justiz, Religion sowie Di-plomatie als unvermeidlich erwies. Der Artikel beschäftigt sich mit dem Ablauf der interkulturellen Kommunikation zwischen den Deutschen und der Lokalbevölkerung in der ehemaligen Kolonie Deutsch-Südwestafrika, wobei in Hinblick auf den Forschungsgegenstand vor allem die Frage nach der Rolle der damaligen Dolmetscher, ihren Arbeitsbedingungen sowie ihrem Sozialstatus gestellt wird.

Nuotekų valyklos dažnai nepasiekia aukšto azoto ir fosforo šalinimo iš nuotekų lygio. Išvalytose nuotekose esantys azoto ir fosforo junginiai patenka į paviršinio vandens telkinius ir sukelia jų eutrofikaciją. Siekiant aukštesnio azoto ir fosforo junginių išvalymo lygio, rekomenduojamas papildomas – tretinis valymas. Eksperimentiniai tyrimai atlikti su nuotekomis iš nuotekų valyklos po biologinio nuotekų valymo. Nuotekų valyklos patalpoje buvo įrengtas filtravimo kolonų stendas. Filtravimo kolonos buvo užpildytos skirtingų filtrų užpildų (kvarcinio smėlio su geležies bei mangano oksidų plėvele, natūralaus ceolito ir Purolite (jonų mainų derva)) sluoksniais. Nustatytos nuotekų teršalų (BDS7, ChDS, NO3–N, NH4–N, PO4–P) koncentracijos į filtravimo kolonas tiekiamose nuotekose ir po jų išleidžiamose nuotekose. Taip pat nustatyti nuotekų pH, filtravimo greitis, slėgio nuostoliai. Tyrimo rezultatai yra naudingi kuriant ir tobulinant tretinio nuotekų valymo įrenginius.

Streptomyces memiliki potensi sebagai sumber metabolit antibakteri yang dapat dikembangkan dan diaplikasikan dalam pengembangan budidaya cacing nipah. Streptomyces memiliki karakter morfologi kultur yang berbeda-beda di beberapa medium agar dan merupakan aspek yang sangat penting dalam proses identifikasi dan klasifikasinya. Streptomyces spp. telah diisolasi dari substrat alami habitat cacing nipah (Namalycastis rhodochorde) di Sungai Kakap Kabupaten Kubu Raya sebanyak enam isolat (NrASA1 – NrASA6) dan telah berhasil dimurnikan untuk dilakukan karakterisasi morfologi koloninya. Penelitian ini bertujuan untuk mengkarakterisasi variasi koloni Streptomyces sehingga diketahui variasi koloni dari genus yang sama pada medium yang berbeda. Karakterisasi dilakukan dengan metode pengamatan langsung terhadap koloni Streptomyces yang dikultur secara kuadran pada medium agar glycerol asparagine (GAA), inorganic salt starch (ISSA), oatmeal (OA), dan starch casein (SCA). Hasil karakterisasi tujuh isolat Streptomyces spp. yang dikultur pada empat medium agar berbeda memperlihatkan bahwa persamaan karakter terlihat dari warna spora matang yang 100% berwarna coklat, interval diameter koloni antara 3 – 8 cm, tekstur bersifat cottony. Perbedaan karakter terlihat dari presensi diffusible pigment yang hanya ada pada koloni isolat NrASA1 dan NrASA3 pada medium GAA dan SCA, sedangkan presensi eksudat berwarna coklat tua hanya terjadi pada medium ISSA. Enam isolat Streptomyces diduga memiliki epitet spesies yang berbeda, khususnya antara NrASA1 dan NrASA3 terhadap kode isolat lainnya.

Sumatera Bagian Selatan memiliki keragaman artefak arsitektur nusantara yang tersebar di daerah Iliran dan Uluan, artefak ini berupa rumah dengan material kayu yang berbentuk panggung hasil adaptasi dengan kondisi lingkungan, iklim dan budaya. Kolong menjadi satu bagian penting pada rumah panggung karena memiliki fungsi, wujud dan struktur yang mempengaruhi fungsi dan bentuk rumah secara keseluruhan. Tulisan ini akan mengidentifikasi struktur dan konstruksi kolong dari 6 (enam) artefak arsitektur nusantara di 6 (enam) lokasi daerah uluan di Sumatera Bagian Selatan. Metode pengumpulan data meliputi Studi kasus, kunjungan lapangan, wawancara dan artefak fisik, analisis data mengunakan metode explanation building dengan pengamatan untuk mengembangkan gambaran tentang fenomena. Temuan dari penelitian ini menunjukan sistem struktur pada artefak arsitektur nusantara daerah uluan Sumatera Selatan merupakan struktur tahan gempa dan bongkar pasang yang dapat menjadi inspirasi pengkinian pada bangunan kayu pasca bencana alam. Kata-kunci: arsitektur nusantara, kolong, uluan, sumatera bagian selatan

Under 2023 genomfördes en rikstäckande inventering av häckande storskarv (Phalacrocorax carbo) i Sverige, den första sedan 2012. Genom att samordna inventeringar som redan var inplanerade med kompletterande insatser i områden där inga inventeringar var planerade erhölls en god geografisk täckning. Arbetet har utförts av ett stort antal personer och organisationer med lokalkännedom, expertis och långvarig erfarenhet av inventeringar av häckande storskarv. En kombination av metoder har använts för att få så detaljerade resultat som möjligt. Resultaten från riksinventeringen 2023 visar att den häckande populationen av storskarv i Sverige har ökat markant sedan den förra inventeringen 2012. År 2023 räknades 74 767 bon i 224 kolonier, jämfört med 40 958 bon och 169 kolonier år 2012. Kolonierna var flest och störst vid kusterna och häckningar förekom i samtliga län med havskust, men med ytterst få kolonier och bon i Norrbottens och Västerbottens län. Inga häckningar förekom i Jämtlands och Dalarnas län. De största kolonierna fanns längs Östersjöns kuster (i Kalmar, Södermanlands, Stockholms, Gotlands och Östergötlands län). Ökningen av antalet bon sedan 2012 var störst i Kalmar, Blekinge, Västra Götalands och Östergötlands län. I Gotlands län samt bland de insjöhäckande storskarvarna i Örebro, Värmlands, Kronobergs och Jönköpings län hade antalet bon minskat sedan 2012. I Mälaren och Vättern hade antalet kolonier och bon ökat sedan 2012, men i Vänern hade både antalet kolonier och antalet bon minskat. Tätare intervall mellan riksinventeringar rekommenderas och mer ingående undersökningar och analyser behövs för att bättre kunna kombinera resultat om antalet bon som samlats in med olika metoder. Vilken metod som är bäst lämpad varierar mellan kolonier och är bland annat beroende av koloniernas storlek, ålder och fördelningen mellan mark-, busk- och trädhäckande fåglar samt hur stor noggrannhet man eftersträvar. Val av metod beror även på vilka inventeringsresurser som finns tillgängliga och avvägningar mellan kvalitet på data och risk för störningar av häckande fåglar. Dessutom rekommenderas bättre övervakning av häckningsframgången och olika typer av störningar. Omfattningen av häckande storskarvar av underarten atlantstorskarv på svenska västkusten och förekomst av eventuella hybrider mellan atlantstorskarv och mellanskarv bör undersökas. Slutligen bör poängteras att återkommande inventeringar av häckande storskarv ger en bild av populationens utveckling och geografiska fördelning över år, men säger ingenting om den geografiska fördelningen av storskarv i Sverige under andra årstider, utanför häckningssäsongen.

Forsmarks kärnkraftverk är en av Sveriges största elproducenter och utgörs av tre stycken kokvattenreaktorer. Vid elproduktionen i kärnkraftverket krävs enorma mängder havsvatten för kylning av processerna i reaktorerna. Kylvattnet tas in till kraftverket från Öregrundsgrepen via en kanal från Asphällafjärden. Brackvattnet innehåller levande organismer i form av bland annat alger, vattenvegetation, djurplankton och fisk. De största organismerna, bland annat vegetation och fisk, avskiljs från vattnet via stora bandsilar som sitter i kylvattenintaget till kraftverket. Periodvis kan mängden rensmaterial i dessa silar vara omfattande, främst under vårperioden och hösten. Kylvattnet värms upp med cirka 11°C när det passerar över reaktorerna och innan det pumpas ut till Biotestsjön (den huvudsakliga recipienten), och sedan ut till det omgivande havsområdet i Öregrundsgrepen. Vattentemperaturen i Biotestsjön är vid normal energiproduktion 7–9 °C högre än i omgivande områden. Intag och utsläpp av kylvatten ger effekter på den närliggande miljön och dess organismer. Under slutet av 1960-talet påbörjades biologiska förstudier och basundersökningar i Forsmarksområdet för att planera för kärnkraftverket. När elproduktionen inleddes 1980 övergick undersökningarna i fastställda kontrollprogram med syfte att övervaka påverkan på fisk, bottenfauna och fågel i recipientområdet. Under de senaste decennierna har även ett stort fokus riktats för att förbättra miljön i Sveriges havsområden. I havsmiljöförordningen finns ingående beskrivningar för vilka aktiviteter som ska genomföras för att nå fastställda miljömål, bland annat att genomföra miljöövervakning. Övervakningsprogrammen syftar till att ge underlag och följa upp utvecklingen av miljöstatus, som exempelvis beståndsövervakning av fisk och bottenfauna, utveckling i kustfiskbestånden och introduktion av främmande arter. Den samlade miljöövervakningen som genomförs inom recipientkontroll och i nationella övervakningsprogram genererar stor kunskap om rådande miljöstatus, organismsamhällena och utvecklingen för ekosystemen i Forsmarks skärgård och Bottenhavet. Under åren som kärnkraftverket i Forsmark varit i drift har det skett storskaliga miljöförändringar i Bottenhavet. Trots flertalet förvaltningsåtgärder kan det konstateras att miljömålen för exempelvis övergödning, kommersiellt nyttjande av fisk samt spridning av främmande arter inte uppnåtts. De hydrologiska förhållandena som successivt har förändrats har haft en stor påverkan på ekosystemen i Bottenhavet och Forsmarks skärgård. Beståndet av storspigg gynnas av miljöförändringarna och förekommer nu i höga tätheter i Bottenhavet och Forsmarks skärgård, och förväntas finnas i samma omfattning eller öka de kommande åren. I silstationerna vid Forsmark kärnkraftverk kommer detta medföra att mängden storspigg fortsatt kommer att vara omfattande under vårperioderna. Strömming återfinns relativt glest längs kusten under stora delar av året och har historiskt ansamlats i höga tätheter under lekperioden under vårarna. Den negativa beståndsutvecklingen och det omfattande yrkesfisket av strömming i Bottenhavet bidrar sannolikt till att tätheterna minskar de kommande åren. Eftersom strömming förekommer främst som årsyngel i silstationerna kommer biomassorna att vara i låga nivåer. I Forsmarks skärgård har andelen abborre, mört, björkna och löja ökat sedan 1990-talet, arter som föredrar varma vattentemperaturer. Dessa arter förväntas förekomma i liknande tätheter eller något ökande de kommande tio åren. De senaste fyra åren har det noterats en spridningseffekt av mört och björkna från Biotestsjön till övriga delar av skärgården. Utvecklingen i bottenfaunasamhällena i Öregrundsgrepen visar att arter som gynnas av miljöförändringarna ökar i omfattning. I övervakningen av bottenfaunasamhällena påträffas flertalet främmande invasiva arter. Tre arter av musslor har påträffats i recipienten eller i närliggande område som kan utgöra stor påverkan och negativ ekonomisk inverkan på kraftverket. Trekantig brackvattenmussla (Mytilopsis leucophaeata), amerikanska trågmusslan (Rangia cuneata) och vandrarmusslan (Dreissena polymorpha) kan samtliga bilda stora kolonier och potentiellt kunna sätta igen vattenledningar och kylvattensystem. En annan djurgrupp som rapporterats ge negativa konsekvenser i kylvattensystem är maneter. I området där Forsmark kärnkraftverk ligger är dock tätheterna av inhemska maneter mycket lågt och utgör sannolikt ingen stor påverkan, men det skulle kunna ändras om främmande arter etableras i Bottenhavet. Under de senaste decennierna har omfattande moderniseringar genomförts i kraftverket och förändringar i utformningen av kylvattenvägarna. Kylvattenflödena som successivt har ökat den senaste tioårsperioden har bidragit till att större mängder fisk och vegetation sugs in i kylvattenintagen. Musslor är en djurgrupp som gynnas av höga kylvattenflöden och risken finns att främmande arter etablerar sig i kylvattenvägarna. För tillfället genomförs flertalet projekt inom skyddsobjektet, bland annat rivning av piren i utloppet från Biotestsjön och en etablering av elektrobränslefabrik. För att utreda om Forsmarks kylvattenintag och vattenkanaler är tillräckligt robusta i framtiden bör det även vägas in vilka effekter de olika projekten får för omgivande miljö och dess organismer.

8+fjordar-området är topografiskt väldigt varierande. Vattenutbytet är långsamt och tillförseln av näringsämnen stor. Största delen av näringsämnen stannar kvar i fjordarna. Mest i Havstens- och Hakefjordar där 40-50 % av den lokala näringstillförseln stannar kvar. Utsläppen från jordbruk och skogsbruk är stora i 8+fjordar-området. T.ex. står dessa för 62 % av kvävetillförseln och 69 % av fosfortillförseln till Byfjorden. Men utsläpp från punktkällor direkt till havet är också betydande (21 % av kvävetillförseln och 19 % av fosfortillförseln till Byfjorden). Man har genom en mängd olika tilltag de senaste decennierna försökt sänka utsläppen av kväve och fosfor och även om koncentrationerna av kväve och fosfor fortsatt är höga har halterna av främst kväve sjunkit i 8+fjordar-området. De stora utsläppen av näringsämnen ökar växtplanktonproduktionen och när denna sjunker till botten och bryts ner av bakterier orsakar det syrebrist och höga koncentrationer av giftigt svavelväte i de djupare delarna av fjordarna. I de grundare delarna av fjordsystemet finns grunda vikar med ålgräsängar, blåmusselbankar och klippkuster med tångskogar. Dessa biotoper har förändrats under de senaste decennierna med en ökande påväxt av fintrådiga alger. Den pelagiska miljön (de fria vattenmassorna) är främst påverkad av avrinning av sötvatten från älvar och åar och av inflöde av salthaltigt vatten från Skagerrak genom Marstrandsfjorden och norrut i fjordsystemet. Närsaltkoncentrationen är hög i hela vattenpelaren vilket ses speciellt för nitrat. Detta ger förhöjda klorofyllkoncentrationer även om dessa alltså har minskat betydligt under de senaste decennierna. 8+fjordar-området har länge haft höga koncentrationer av giftiga dinoflagellater, men de senaste decennierna har giftalgsblomningarna minskat betydligt. De flesta områden uppnår nu minst god ekologisk status avseende vinterkoncentrationer av totalt kväve med undantag för By-, Havstens-, Askerö- och Älgöfjordar. Status för växtplankton klassas som hög i nästan hela området. År 2006 kom den amerikanska kammaneten Mnemiopsis leidyi till svenska västkusten. Den är en effektiv predator på djurplankton och kan vissa år minska djurplanktonbiomassan avsevärt under hösten. Detta kan ha allvarliga konsekvenser för överlevnad av fisk och fisklarver som livnär sig på djurplankton. De allra flesta fiskarter livnär sig på djurplankton i larvstadiet. Den bentiska miljön innefattar livsmiljön från de djupa mjukbottnarna till tångskogarnas och ålgräsängarnas topp. 8+fjordar-områdets bentiska miljö kännetecknas av klippstränder med hårdbottnar beväxta med bland annat snärjtång, blåstång, sågtång, sockertång och fintrådiga alger, där blåmusslor och andra evertebrater lever och de djupare delarna täcks av fastsittande bentiska evertebrater som till exempel havsanemoner och havsnejlikor. De djupare sedimentbottnarna hyser grävande evertebrater som livnär sig på den biomassa som sjunker ner från pelagialen. Här dominerar havsborstmasken Scalibregma inflatum, slätbukig Sammanfattning trådormstjärna och pepparmussla. Vatten från Skagerrak strömmar in i 8+fjordarområdet söderifrån och de södra bassängerna inklusive Hake- och Askeröfjordar är normalt syresatta under hela året även i sina djupaste delar, medan de djupa delarna av de nordligare Kalvö-, Borgile-, Koljö- och Byfjordar samt även Havstensfjorden ofta präglas av långvarig syrebrist. I dessa områden försvinner bottenfaunan ofta helt eller befinner sig i någon fas av återkolonisering efter vattenutbyten. Den bentiska miljön hade bättre ekologisk status under 1980- och 90-talet än under det tidiga 2000-talet. De flesta åren därefter visar måttlig status i Hake-, Halse- och Havstensfjordar. I de grunda vikarna har mängden fintrådiga alger ökat betydligt sedan slutet på 1990-talet. Dessa alger bildar påväxt på ålgräs och tång och täta mattor av ruttnande alger på botten vilket försvagar ålgräs och tång och orsaker lokal syrebrist i ängarna. Dessa alger har ökat i biomassa delvis på grund av avsaknaden av betande evertebrater (t.ex. märlkräftor) som i sin tur har minskat i antal eftersom mesopredatorer som t.ex. strandkrabba och läppfiskar har ökat när deras predatorer, som t.ex. torsk, har fiskats bort. Utbredningen av ålgräs i 8+fjordar-området har minskat ganska dramatiskt de senaste decennier, speciellt kring Kungälv och Uddevalla där 80–85% av arean har försvunnit. Status för ålgräs och tång är otillfredsställande eller måttlig i nästan hela 8+fjordar-området. Fiskbestånden i 8+fjordar-området har varit överfiskade under lång tid och liksom i Västerhavets övriga kuststområden är förekomsten av större bottenlevande fisk, främst torskfiskar, mycket reducerad i 8+fjordar-området. Det fanns ett betydande fiske av torsk, näbbgädda, rödspotta, sill och skarpsill i området på 1960- talet men 2004–2008 hade de flesta fisken kollapsat med undantag av fisket på sill och skarpsill som fortfarande fiskas även on mängden landad sill har minskat betydligt från 2014 till 2021. Av alla fångster av sill och skarpsill fiskades i genomsnitt 14 % av sillen och 87 % av skarpsillen med lysfiske. SLU:s undersökningar visar dessvärre inte på någon återhämtning av fiskbestånden under de senaste 20 åren, trots att det riktade fisket efter flera av dessa arter stoppats och det införts ett fiskefritt område i Havstensfjorden. Genetiska studier visar dock att det fortfarande finns ett lokalt lekande bestånd av torsk i området och det har observerats bättre rekryteringar 2016 och 2019. Sportfisket efter havsöring är betydande, men störst är fisket efter makrill både med spö och med dörj. Det finns ingen officiell statistik på landningar men i Fiskeriverkets rapport från 1999 angavs att fritidsfiskets sammanlagda fångster översteg yrkesfiskets för lax och havsöring och vissa arter av plattfisk. Det finns en del vattenbruk i 8+fjordar-området. Företaget Scanfjord är störst, med blåmusselodlingar i yttre Stigfjorden, Havstensfjorden och Koljöfjorden. En rad andra aktörer har odlingar främst i norra delen av 8+fjordar-området och företaget Marine Taste odlar sjöpungar nära Stenungsund. Sjöfåglar är viktiga länkar mellan näringsvävar i havet och på land och de kan vara bra indikatorer på förändringar i de marina ekosystemen. Efter mitten av 1990- talet har ejderpopulationen minskat till hälften och arten är numera (2020) rödlistad som ”starkt hotad” (EN) i både Sverige och Europa. Strandskatan har minskat med omkring 40 % i Sverige de senaste 30 åren och är sedan 2020 rödlistad som "nära hotad" (NT). Troliga faktorer för dessa två arters minskning är minskad mängd och/eller kvalitet, inklusive vitaminbrist, på bytesdjur, ökad utbredning av syrefria bottnar, klimatförändringar, predation och sjukdom. Stora förändringar har också ägt rum hos många måsfågelbestånd de senaste 20–30 åren. Fisktärna och silltrut (på västkusten) har klarat sig bra, medan övriga måsfåglar minskat så kraftigt att de blivit rödlistade. Bestånden av grågås, kanadagås och vitkindad gås har ökat kraftigt de senaste 30 åren. Tillgången på höst- och vintergröna grödor har ökat genom ändrat jordbruk och varmare och snöfattigare vintrar vilket har gynnat gässen. Storskarven var tidigare utdöd i Sverige men under 1980- och 1990-talet spred sig skarven längs den svenska kusten och i 8+fjordar-området etablerades de första kolonier i början av 2000-talet. Det finns ingen regelbunden inventering av storskarv i Sverige men år 2021 räknades 1300 bon i 7 kolonier från Nordre Älvs mynning i söder till Havstensfjord i norr, absoluta majoriteten väster om OrustTjörn. I 8+fjordar-området är storskarvens vanligaste byten smörbult och plattfisk, men även andelen torskfisk och sötvattensfisk är betydande. Knubbsäl, gråsäl och tumlare förekommer i 8+fjordar-området. Knubbsäl och tumlare är de överlägset vanligaste marina däggdjuren medan antalet gråsälar är betydligt färre. Efter att jakten förbjöds och sälarna skyddades, samtidigt som mängden miljögifter minskade, började sälpopulationen längs västkusten återhämta sig under 1980-talet. Knubbsälpopulationen har ökat sedan dess även om virussjukdom (Phocine Distemper Virus, PDV) reducerade antalet betydligt år 1988 och 2002. Under 2010-talets senare hälft uppskattades antalet knubbsälar i Västerhavet till över 20 000 djur. I 8+fjordar-området vistas de flesta sälar på utsidan Orust och Tjörn med mycket färre sälar i själva 8+fjordar-området. Prover insamlade 2015-2016 visade att knubbsälens födoval är helt dominerat av plattfisk (viktandel >70 %) följt av sill, rötsimpa och vitling. Miljögifter finns i stora koncentrationer i vissa delar av 8+fjordar-området, främst i Byfjorden där föroreningar från hamnen länge har varit stora och kring Stenungsund där utsläpp från den kemiska industrin dominerar. Men inom 8+fjordar-området finns även ett stort antal mindre båtvarv och marinor som genom åren har bidragit till giftiga utsläpp främst från båtbottenfärg. I Byfjorden har bottensedimenten höga eller mycket höga koncentrationer av olja, polycykliska aromatiska kolväten (PAH) och PCB. Där är koncentrationerna av TBT, som tidigare användes i båtbottenfärg, och dess två nerbrytningsprodukter DBT och MBT mycket höga. Flera metaller så som zink, kadmium, koppar och nickel finns också i höga koncentrationer. Kvicksilver- och PBDE-halten i blåmusslor överskrider Vattendirektivets gränsvärde för fisk. Dessa föroreningar finns också i Havstensfjorden och Halsefjorden men i lägre koncentrationer. Kring Stenungsund är bottensedimentens halter av hexaklorbensen (HCB) höga eller mycket höga men det avspeglas dock inte i förhöjda HCB-halter i blåmusslor från samma område. Halterna av DBT och MBT är också höga här, medan halterna av TBT inte är förhöjda. Kopparhalten i sediment från Stenungsundsområdet är förhöjda och på en lokal är de långt över Vattendirektivets gränsvärde. Även koncentrationen av PBDE i blåmussla överstiger vattendirektivets gränsvärde. Blåstång från en lokal vid nordvästra Stenungsön har höga eller mycket höga koncentrationer av kadmium, arsenik och koppar. I syrefria bottnar förekommer ingen omblandning av sedimentet av infauna såsom havsborstmaskar vilket gör att lagrade ämnen inte i så hög utsträckning frigörs till vattnet och miljögifter koncentreras som mest i dessa områden. Nedbrytningshastigheten av organiska miljögifter är också betydligt långsammare i en syrefattig miljö än i en syrerik och det kan ta många decennier att bryta ned gifterna. Om syrefria bottnar innehållande miljögifter åter syresätts och omblandningen sätts igång, är det därför risk för kontaminering av kringliggande vatten. Mikroplast som härstammar från den lokala plastindustrin finns i större mängder i bottensedimenten kring Stenungsund. En studie visade att minst 3 miljoner och i värsta fall 36 miljoner polyetylenpellets större än 2 mm, motsvarande 73–730 kg, släpps ut via Stenunge å årligen. När mindre fraktioner ner till 300 µm inkluderades i mätningarna var det totala partikelantalet hundrafaldigt högre. Dessa partiklar har direkt effekt på djur och växter i fjorden. Elfiskeundersökningar visade att 62 % av öring fångade i Stenunge å hade plastpartiklar i magen. Flera invasiva arter har etablerat sig i 8+fjordar-området de senaste decennierna. Den amerikanska kammaneten Mnemiopsis leidyi finns i stora mängder sensommar och höst under de flesta år. Under år med dessa maneter kan de äta upp största delen av djurplanktonbiomassan vilket skapar problem för fisklarver som livnär sig på detta plankton. Stillahavsostronet eller det japanska jätteostronet har observerats på stränder i hela 8+fjordar-området. Dessa ostron kan tränga undan blåmussla när det bildas stora ostronbankar och de europeiska ostronen kan smittas av nya typer av parasiter. Ostronens skal är också vassa och kan orsaka skador på människor som går på bottnen i grunda områden. Mellan 20 och 40 % av 8+fjordar-områdets kustlinje är bebyggd inom 100 meters avstånd till vattenlinjen. I Kungälv och på Tjörn och Orust har bebyggd kustlinje fördubblats på bara 10 år trots förbud mot uppförande av nya byggnader närmre än 100 meter från strandlinjen enligt strandskyddslagstiftningen. 20–25 % av kusten i dessa kommuner är nu bebyggd. Friluftslivet till sjöss har också ökat kraftigt under senare år. Intervjuundersökningar visar att det under 2004 uppskattningsvis fanns totalt 26 600 båtar på svenska västkusten men att antalet har fyrdubblats fram till 2010. Denna ökning av mänsklig närvaro stör på många olika sätt. Pirar eller bryggor kan störa djurs naturliga migrationsrutter längs kusten, speciellt i topografiskt komplexa områden som 8+fjordar-området och större strukturer som t.ex. brofästen eller bortsprängningar och utgrävningar kan ändra vattengenomströmningen. I 8+fjordar-området kan det ha extra stor effekt eftersom vattenutbytet är naturligt långsamt. Fåglar störs kraftigt av snabbgående båtar. Många fåglar undviker ofta platser med mycket trafik under ruggningen och på rastoch övervintringslokaler kan störningar från båtar leda till att de oftare tar till flykt med energiförluster som följd. Marint skräp är ett särskilt stort problem i Bohuslän där stora mängder makroskräp driver i land på grund av havsströmmarna (Jutska strömmen). Detta är faktiskt ett av Europas mest nedskräpade marina områden. 96 % av det marina skräpet längs stränderna i Bohuslän utgörs av plastartiklar, och det vanligaste är snören och linor som till allra största del kommer från fisket. Effekter av skräp på det marina djurlivet är väldokumenterade, t ex insnärjning av marina djur och intag av skräpföremål av fåglar, fiskar och evertebrater. Förlorade tinor, garn och ryssjor utgör också en betydande del av skräpet. Efter intervjuundersökningar uppskattades antalet förlorade hummertinor till 3900 per år på västkusten bara från fritidsfisket. Förlorade fiskredskap fiskar vidare och studier har visat att så mycket som 163 800 humrar och krabbtaskor fångas per år på västkusten i detta spökfiske. Klimatförändringarna leder till att haven runt Sverige blir allt varmare, att kustnära vatten utsötas när nederbörden ändras och att haven försuras när ökade mängder koldioxid tas upp i havet. Varmare vatten tar upp mer plats så havsnivån stiger med stigande temperatur och detta förvärras när polernas fastlandsisar smälter. I 8+fjordar-området ökar ytvattentemperaturen fyra gångar så snabbt som den globala medeluppvärmningen och enligt SMHI har temperaturen ökat med 3,5 °C sedan 1960. Salthalt och skiktning förändras i kustnära miljöer när nederbörden varierar. I svenska kustnära marina miljöer har saliniteten minskat under perioden från 1992, då mätningarna började, fram till ca 2010, men under de senare åren har den ökat så mycket att den nu är tillbaka på samma nivå som 1990. En tredjedel av den koldioxid som släpps ut absorberas av världens hav där den bildar kolsyra. Under industrialiseringen har det globala medel-pH minskat från cirka 8,11 till 8,06, en minskning som motsvarar en ökning i surhet med 30 %. Det finns ingen marin övervakning av pH i 8+fjordar-området men data från danska fjordar visar en försurning som är dubbel så snabb som globala medelvärdet. Av alla belastningar relaterade till klimatförändringarna är det temperaturökningen som har störst effekt på djur och växter i havet. Först och främst förflyttas utbredningsområden för djur och växter mot norr. Torsken i Skagerrak/Kattegatt föredrar temperaturer som är låga jämfört med de medeltemperaturer de upplever i området i dag och den temperaturökningen vi ser i 8+fjordar-området minskar därför torskens lekmöjlighet i området. Ålgräs påverkas också av ökande temperaturer och studier visar att en 5 °C ökning minskar ålgräsets skottäthet. Havsförsurning påverkar främst bottnens kalcifierande arter som kräftdjur, blötdjur och tagghudingar. Till exempel har det visat sig att sjöborrelarvers utveckling försämras av även mycket små minskningar i pH och bottensamhällen påverkas så att både artrikedom och antal individer minskar under försurning.