Literatura científica selecionada sobre o tema "Kristianstad Vattenrike"

Environmental policy increasingly emphasizes involvement of local users and land owners in ecosystem management, but conservation planning is still largely a bureaucratic-scientific endeavour of identifying biological values for protection. Neither biological inventories nor stakeholder analyses, that tend to focus on conflicting interests, capture human resources in the landscape or the social structures and processes underlying biological conservation values. Social-ecological inventories are therefore proposed during the preparation phase of conservation projects as a means to identify people with ecosystem knowledge that practise ecosystem management. The method presented here focuses on local steward groups acting outside official management plans. In a social-ecological inventory of a river basin of southern Sweden, local steward groups, their ecosystem management activities, motives and links to other actors involved in ecosystem management were identified through interviews, participatory observations and a review of documents and other written material. Several hundred active local stewards were organized in 10 local steward groups that managed and monitored a range of ecosystem services at different spatial scales. Contributions of local stewards included on-site ecosystem management, long-term and detailed monitoring of species and ecosystem dynamics, local ecological knowledge, public support for ecosystem management and specialized networks. Two conservation projects are used to illustrate how local steward groups came together in multi-level networks and collaborated around specific conservation issues. The projects have been linked to ecosystem management at the landscape level through a flexible municipality organization, the Ecomuseum Kristianstads Vattenrike (EKV). EKV has acted as a ‘bridging organization’, coordinating and connecting many of the local steward groups to organizations and institutions at other levels. The process has been guided by social capital and shared visions for the whole landscape. The study shows that ecosystem management likely relies on multi-level collaboration and social-ecological inventories may help identify actors that are fundamental in such management systems. Social-ecological inventories should be employed in any attempt to develop and implement ecosystem management.

AbstractKristianstads Vattenrike Biosphere Reserve [KVBR] is a UNESCO designated area of Sweden possessing high biological value. Although several studies on tardigrades inhabiting Sweden have been performed, the KVBR area has been neglected. The current study investigates the tardigrade fauna of five areas of the biosphere reserve and includes 34 samples of different substrates analysed quantitatively and qualitatively. In total, 33 species of tardigrades were found in the samples, including 22 new records for the Skåne region, 15 new records for Sweden, and four species new to science. Mesobiotus emiliae sp. nov., Xerobiotus gretae sp. nov., Itaquascon magnussoni sp. nov., and Thulinius gustavi sp. nov. were described with an integrative approach (when possible) using morphological characters (light, electron scanning, and confocal laser scanning microscopies) and molecular markers (ITS2, 18S, 28S, cox1). A new protocol to increase morphological data was developed recovering mounted specimens within old slides for SEM analysis. Emended diagnoses for the genus Itaquascon and the transfer of Platicrista itaquasconoide to the genus Meplitumen are proposed. This study enriches the knowledge of the tardigrade biodiversity both within the KVBR and in Sweden and contributes to the rapidly increasing number of tardigrade species reported worldwide. The 33 species identified in the KVBR area represents 28% of all water bear species found in Sweden so far. The restricted study areas and limited number of samples collected suggests that the KVBR is very rich of tardigrades.

I denna studie beskriver jag problemet hur planering och zonering av destinationer för friluftsliv och ekoturism kan göras. Genom att utveckla och analysera teori och resultat abduktivt har analys och slutsats utvecklats med Kristianstad Vattenrike som utvalt studerat område. Kristianstad Vattenrike är ett av Sveriges fem biosfärområden och sträcker sig nästan över hela Kristianstad kommun med en mångfald av olika naturtyper. Som utnämnt biosfärområde ska man bidra till hållbar utveckling och utveckla området utefter ledorden bevara, utveckla och stödja och planera området i kärnområden, buffertzoner och utvecklingsområden. För att uppnå studiens syfte att abduktivt visa i teoretisk och analytisk växelverkan hur man kan planera och zonera en destination för friluftsliv och ekoturism så har jag valt att beskriva hur planering av friluftsliv kan göras, om zonering, om planering för ekoturism och rural turismutveckling. Dessa har utvecklats abduktivt med utvald kvalitativ metod för analys av en destination, Kristianstad Vattenrike, och hur det planeras i praktiken för eventuell zonering av friluftsliv och ekoturism enligt tre intervjuer och skriftliga källor om Kristianstad Vattenrike. I studiens resultat och analys analyseras tre frågeställningar för syftet: 1) Vilka förutsättningar för friluftsupplevelser och ekoturism erbjuder natur, landskap samt infrastruktur i Kristianstad Vattenrike?, 2) Hur planeras det för friluftsliv och ekoturism i Kristianstad Vattenrike? och 3) Varför ska zonering användas som medel för att planera hållbara destinationer för friluftsliv och ekoturism? Här beskrivs vilket brett utbud av naturtyper som erbjuds i ett friluftsliv som hela tiden utvecklas med behov och efterfrågan på området, men också med produktutveckling. Det beskrivs att de använt bl a plan för att utveckla badplatser inom Kristianstad Vattenrike som kan utvecklas generellt för friluftslivet. För ekoturism görs vissa näringslivssatsningar men inget som direkt lyckas inspirera till ett hållbart ansvarstagande för företag, men ett par uthålliga entreprenörer har lyckats med utveckling av säsonger för upplevelse av Vattenriket över året. Zonering som medel för planering av friluftsliv och ekoturism beskrivs och klargörs att det är en eftersatt modell i Sverige för planering av friluftsliv och ekoturism och även så i Kristianstad Vattenrike. Efter granskade resultat och analyser så dras slutsatser med studien att zonering behöver en svensk uttalad definition för att lättare kommuniceras och förstås för implementering som destinationer som Kristianstad Vattenrike skulle dra fördel av vid planering och zonering för friluftsliv och ekoturism.

Botanist Kjell-Arne Olsson inventoried the plant fen ragwort Senecio paludosus 1983 in Scania andfound a big number of locations within Biosphere Reserve Kristianstad Vattenrike. In 2012, a reinventoryof the 1983 survey was carried out to study whether there has been any change in the fenragwort population in Kristianstad Vattenrike since the last inventory. The results show that therehas been no overall change in the number of fen ragwort in Kristianstad Vattenrike, on certainpremises they have increased in number while in others they have fallen. However, the inventoryshows that almost half of the locations with fen ragwort have disappeared during the same period.The main reason for this is that fen ragwort did not manage to competitive with other vegetation,taking in consideration this has been smaller premises with young plants. In addition to competitionother factors such as prolonged high water, grazing and caterpillars from Tyria jacobaeaecontributed to the decrease. Despite this the future looks stable for fen ragwort in KristianstadVattenrike where several very strong premises exist in the region.

Friluftsliv är en av nycklarna till att bevara den biologiska mångfalden. Tidigare studier visar att en del av bevarandet är att ge fler människor kunskap som kan leda till förståelse för biologisk mångfald. I denna studie undersöks hur biosfärområdet Kristianstad Vattenrike förmedlar biologisk mångfald utifrån ett friluftsperspektiv. Här ligger fokus på ekosystem och variationsrikedom av organismer, vilka tillsammans utgör definitionen av biologisk mångfald. Informationstavlor inventeras på besöksplatserna med hjälp av en kvantitativ checklista och två kvalitativa innehållsanalyser. Resultatet visar att biologisk mångfald förmedlas på samtliga inventerade besöksplatser, om än i varierande omfattning. Det totala antalet inventerade informationstavlor är 101 stycken. Av det totala antalet analyserade texter förmedlas ekosystem i hela 63 % genom samspel mellan abiotiska och biotiska faktorer. Variationsrikedom av organismer beskrivs 144 gånger genom arters förekomst och levnadssätt samt 37 gånger genom arters kännetecken. De besöksplatser som har utemuseum förmedlar över lag mest information om biologisk mångfald, möjligen till följd av att antalet tavlor är större på dessa platser.

Strandängsvadarna har minskat påtagligt i antal längs nedre Helgeån i Kristianstads Vattenrike. Orsaken till minskningarna är inte uppenbara, men ett antal möjliga faktorer har lyfts fram. I den här rapporten presenteras studier som genomfördes 2012 med målet att undersöka två av dessa faktorer, nämligen (1) vadarnas födotillgång (dvs. förekomst av ryggradslösa djur) och hur den kan ha påverkats av sommaröversvämningen 2007, samt (2) om det finns stöd i väder- och hydrologiska data att vårarna har blivit torrare. Tillgången på föda var överlag god på själva strandängarna. I våtmarkerna (vätor, Helge å, Hammarsjön) var det däremot stora skillnader mellan lokaler i Vattenriket, med högre förekomster av ryggradslösa djur längre ner i Helge å-systemet (dvs. närmare utloppet i Hanöbukten) än högre upp. Detta kan vara en kvarvarande effekt av sommaröversvämningen 2007. Några tydliga tendenser till torrare vårar under perioden 1990–2012 kunde inte skönjas vid analyser av väder- och hydrologiska data. Möjligen kan man säga att vårarna i början av 1990-talet var relativt torra för att följas av våtare vårar under andra halvan av 1990-talet och att 2000-talet har dominerats av torra vårar. Det är emellertid inte möjligt att utifrån befintliga data göra några säkra uttalanden om eventuella långtgående förändringar som kan ha påverkat vadarnas livsmiljöer eller häckningsframgång. För att vända den negativa trenden med sviktande populationer av strandängsvadare behövs drastiska och omedelbara åtgärder. Dessa inbegriper främst att få bukt med alltför kortsnaggade och ensartade ängar, för hög predation, och vätor som torkar ut för snabbt.
The shorebird community has decreased dramatically along the lower parts of the ‘Helge å’ river in "Kristianstads Vattenrike" in recent years. Causes are not clear, but a number of possible factors have been suggested. This report presents studies carried out in 2012, and aimed to investigate two of these factors, i.e. (1) food abundance (i.e. invertebrates) with possible links to the summer flooding in 2007, and (2) if there is any support in weather and hydrological data that springs have become drier. Food abundance was generally high on the meadows. However, in wetlands (wet pools, "Helge å", "Hammarsjön") there were differences between study sites, with more abundant prey downstream in the "Helge å" river system as contrasted to upstream sites. This may be a consequence of the summer flooding in 2007. There were no clear signs that springs have become direr from 1990 to 2012, as judged by weather and hydrological data. One could possibly argue that most springs in the early 1990s and in the last 10 years were drier than what is normal as opposed to wetter springs in the late 1990s. Still, with the data at hand it is not possible to make any accurate conclusions about long-term trends and how such have affected the habitats and the breeding success of shorebirds. To prevent the shorebird community from further declines, and instead turn the population trends to become positive, drastic and immediate actions must be implemented. These must focus on reducing the (1) grazing pressure of meadows, (2) predation pressure on eggs and chicks of waders, and (3) dehydration of wet pools.

During the past century the Swedish otter (Lutra lutra) population showed a rapid decline in abundance and genetic diversity. Among the most affected areas was the southern province of Skåne. After prohibiting hunting of otters and banning harmful pollutants like PCB, Swedish populations slowly recovered. To some areas the otter returned late, like Kristianstad in north-eastern Skåne. Here, the River Helge å enters Kristianstad’s Vattenrike, Biosphere Reserve and forms a biodiverse wetland. By 2011, otters had established once more along the river. In recent years, a female otter with cubs have appeared outside Vattenriket visitor’s centre “naturum”, to the joy of inhabitants and visitors. In Kristianstad, otters have become a recurring winter attraction. However, not much is known about this new population. For assessment of abundance and genetic diversity, microsatellite variation was investigated among now-living individuals from eleven sites in the Biosphere reserve, and stored museum samples from ten otters with origins in North-eastern Skåne. Using a non-invasive methodology, investigated DNA was extracted from faeces and muscle tissue from dead individuals. Multiple replicate screening was performed to detect errors in genotyping procedures. Results show the presence of three now-living individuals (two males and one female). Now-living otters and museum specimens from north-eastern Skåne were not closely related. Sampled individuals show Hardy-Weinberg Equilibrium, but their heterozygosity is very low. Results suggest that, even though some individuals may remain undetected, low admixture of new genes may be a cause for concern. For long-term protection and management in Kristianstad’s Vattenrike, Biosphere Reserve, further knowledge is needed about our new and precious otter population.
Den svenska utterstammen (Lutra lutra) genomgick drastiska populationsminskningar under mitten av 1900-talet. Minskningen ledde till en förlust av genetisk diversitet i många områden, och bland de värst drabbade var Skåne. Uttern blev fredad från jakt och ett förbud mot det skadliga miljögiftet PCB infördes, vilket skapade förutsättningar för utterpopulationen i Sverige att långsamt återhämta sig i antal. Men uttern återvände sent till vissa områden, som Kristianstad i Nordöstra Skåne. Genom staden Kristianstad rinner Helge å, som formar vidsträckta, artrika våtmarker i Biosfärområde Kristianstads Vattenrike. Uttern visade inga tecken på återkomst till området förrän 2011. De senaste åren har en utterhona med ungar regelbundet visat sig vid besökscentret ”naturum”, till glädje för stadens invånare och besökare. Uttrarna har blivit en återkommande vinterattraktion i Kristianstad. Men kunskapen om den nya populationen är begränsad. För uppskattning av antal och genetisk diversitet, undersöktes mikrosatellitvariationer hos nu levande individer från elva lokaler i Vattenriket. För jämförelse inkluderades arkiverade prover från Naturhistoriska Riksmuseets ”Miljöprovbank”, från tio döda uttrar med ursprung i Nordöstra Skåne. Med icke-invasiva metoder undersöktes DNA som extraherats från avföring- och muskelvävnad. Multipel replikatanalys gjordes för detektering av eventuella fel i genotypningsproceduren. Resultaten visar förekomsten av tre nu levande individer i Vattenriket (två hanar och en hona). Det är dock troligt att en- eller flera nu levande individer kan ha undkommit identifiering. Individerna var inte nära släkt med museiexemplaren från Nordöstra Skåne. Studerade individer är i Hardy-Weinberg jämvikt, men heterozygositeten är låg. Låg heterozygositet kan bero på en låg genomblandning i populationen, vilket kan vara en anledning till oro och bör undersökas närmre. Det behövs ytterligare kunskap och studier för att långsiktigt skydda och förvalta den nya, värdefulla utterpopulationen i Kristianstads Vattenrike.

One of the modern times worst environmental problem are polluted water resources. An example of source of pollution to water resources are, heavy metal leached from acid sulfate soils (ASS). When these soils are stable, which they are if they are left underwater in an anoxic environment (for example below the water table), they are often sought after since they consist of high amount of nutrients which farmers use as farmlands. ASS is therefore created when farmers drain their land and the sulfide soil gets exposed to air, resulting in its oxidation and therefore formation of sulfuric acid. In a previous study performed by scientists from Linnaeus University, it was concluded that a natural reserve located in Vattenriket, Kristianstad was possibly damaged by the drainage discharge of an adjacent acid sulfate soil. For remediation of acid sulfate soil, notably removal of metals from drainage waters, grounded coffee has been suggested to be able to perform well as an adsorbent. This study was performed to investigate how well grounded coffee could be used as an adsorbent, for calcium (Ca) and zinc (Zn), from water samples collected in Vattenriket, Kristianstad. It was also studied to see if grounded coffee could be cleaned using a sodium hydroxide solution to increase its adsorption capacity. To be able to evaluate how well it could be used as an adsorbent, it went through two different cleaning procedures and total organic carbon and pH readings was performed. The used method for this paper was to clean the grounded coffee in two different stages. The first stage consisted of using distilled water and letting it run through the residues until the water came out as transparent. Cleaning using a NaOH solution consisted of suspending the residues in a NaOH solution for 45 minutes and swapping the solution 6-8 times. After the grounded coffee had dried in an oven at 30o for 48 hours, it was put into different fraction sizes, weighed and bagged. The water samples then had to be filtered using a pump and Filtropur S 0.45 filters. Lastly, 45 falcon tubes containing 15 different amounts of grounded coffee had 50 ml of filtered water sample added to them. For analysis, atomic absorption spectroscopy was used. The results showed that the maximum amount of adsorbed calcium was achieved at 1.5g of grounded coffee in a 50 ml water solution which managed to adsorb 99.53% of calcium. The maximum amount of adsorbed zinc was achieved at 1.25g of grounded coffee in a 50 ml solution which resulted in 99.16% of adsorbed zinc. The study also showed that when the total organic carbon-content was decreasing, due to excessive cleaning, the pH was increasing. This was further proof that the grounded coffee still had residues onto its surface that could inhibit its adsorption capabilities.

In an increasingly complex, rapidly changing world, the capacity to cope with, adapt to, and shape change is vital. This thesis investigates how natural resource management can be organized and practiced to nurture this capacity, referred to as resilience, in social-ecological systems. Based on case studies and large-N data sets from UNESCO Biosphere Reserves (BRs) and the UN Millennium Ecosystem Assessment (MA), it analyzes actors and social processes involved in adaptive co-management on the ground. Papers I & II use Kristianstads Vattenrike BR to analyze the roles of local stewards and bridging organizations. Here, local stewards, e.g. farmers and bird watchers, provide on-site management, detailed, long-term monitoring, and local ecological knowledge, build public support for ecosystem management, and hold unique links to specialized networks. A bridging organization strengthens their initiatives. Building and drawing on multi-level networks, it gathers different types of ecological knowledge, builds moral, political, legal and financial support from institutions and organizations, and identifies windows of opportunity for projects. Paper III synthesizes the MA community-based assessments and points to the importance of bridging organizations, leadership and vision, knowledge networks, institutions nested across scales, enabling policies, and high motivation among actors for adaptive co-management. Paper IV explores learning processes catalyzed by bridging organizations in BRs. 79 of the 148 BRs analyzed bridge local and scientific knowledge in efforts to conserve biodiversity and foster sustainable development, provide learning platforms, support knowledge generation (research, monitoring and experimentation), and frame information and education to target groups. Paper V tests the effects of participation and adaptive co-management in BRs. Local participation is positively linked to local support, successful integration of conservation and development, and effectiveness in achieving developmental goals. Participation of scientists is linked to effectiveness in achieving ‘conventional’ conservation goals and policy-makers enhance the integration of conservation and development. Adaptive co-management, found in 46 BRs, is positively linked to self-evaluated effectiveness in achieving developmental goals, but not at the expense of conservation. The thesis concludes that adaptive collaboration and learning processes can nurture resilience in social-ecological systems. Such processes often need to be catalyzed, supported and protected to survive. Therefore, bridging organizations are crucial in adaptive co-management.