Academic literature on the topic 'Aktieägaravtal'

Aktieägaravtal tecknas mellan aktieägare, i både små och stora aktiebolag, och ändamålet med avtalet är att reglera förhållandet mellan aktieägarna. Det kan ingås mellan ett fåtal eller samtliga aktieägare och även bolaget har möjlighet att vara part i avtalet. I avtalet kommer aktieägarna överens om bolagets verksamhet. Vanligt förekommande klausuler i aktieägaravtalet är bland annat röstbindningsklausuler, samtyckesklausuler och vinstfördelningsklausuler. Aktieägaravtalet ses som ett komplement till bolagsordningen, vilken är offentlig och ofta neutralt hållen. Många aktieägare väljer därför att reglera sina inbördes förhållanden i aktieägaravtalet. Aktieägarnas avtalsfrihet är begränsad eftersom aktieägaravtalet saknar bolagsrättslig verkan. I svensk rätt regleras avtal enligt avtalslagen och avtalsrättsliga principer när det inte finns speciallagstiftning för aktieägaravtal. Avtalet kan ingås på bestämd eller på obestämd tid och är det ingått på obestämd tid gäller enligt avtalsrättsliga principer en skälig uppsägningstid. Den skäliga uppsägningstiden är inte fastlagd och därmed oklar men kan bland annat bestämmas med hjälp av analogier, principer och rättspraxis. Fördelaktigt med den skäliga uppsägningstiden är att hänsyn tas till omständigheterna från fall till fall.   Aktieägaravtalet kan många gånger uppfylla rekvisiten för enkla bolag och regleras då enligt lagen om handelsbolag och enkla bolag. Denna lag stipulerar en uppsägningstid på sex månader för tidsobestämda avtal och tillämpas istället för skälig uppsägningstid. Åsikterna huruvida aktieägaravtalet ska ses som ett enkelt bolag eller inte går isär. Många anser att rekvisiten för enkla bolag uppfylls av aktieägaravtalet medan vissa tycker att det är problematiskt att tillämpa lagen om handelsbolag och enkla bolag på avtalet. Vår åsikt är att aktieägaravtalet uppfyller rekvisiten för enkla bolag men vi ser ingen direkt anledning till varför avtalet ska utgöra ett enkelt bolag. Det leder till oförutsebarhet för aktieägarna eftersom de inte vet om skälig eller sex månaders uppsägningstid ska tillämpas. Vi har valt att göra en internationell jämförelse omfattande dansk och engelsk rätt för att få inblick i hur uppsägningstiden för tidsobestämda aktieägaravtal regleras och även om avtalet kan ses som ett enkelt bolag. Varken i Danmark eller i England kan aktieägaravtalet utgöra ett enkelt bolag och avtalsrättsliga principer används vid fastställelse av uppsägningstiden. Enligt principerna tillämpas i både Danmark och England skäligt varsel för uppsägningstiden.

Aktieägaravtal är ett frekvent använt sätt att mellan delägare i ett aktiebolag reglera frågor avseende det gemensamma aktieägandet. Aktieägaravtalet reglerar många gånger frågor som även i bolagsordningen reglerats. Vid ingående av ett aktieägaravtal riskerar en normkollision uppstå: är det bolagsordningsnormen som ska gälla eller är det aktieägaravtalet? Då rättsläget rörande sådana normkollisioner är oklart, är det av intresse att undersöka om en jämförelse mellan bolagsordning och aktieägaravtal kan klargöra rättsläget. Analysen har möjliggjorts genom insamling av historiska argument rörande bolagsordningens likhet med aktieägaravtal. Dessa argument härleds sedan till nu gällande rätt i den mån det är möjligt. Analysen baserar sig även på en beskrivning av aktieägaravtalet samt vissa avtalsrättsliga aspekter rörande tolkning. Resultatet av framställningen är att bolagsordning och aktieägaravtal uppvisar sådana likheter att en jämförelse kan göras för att lösa normkollisioner genom tillämpning av vissa avtalsrättsliga aspekter rörande tolkning. Vad som härvidlag framkommer är för det första att bolagsordningen genom dess tvingande normer begränsar vad som med aktiebolagsrättslig verkan kan föreskrivas i aktieägaravtal. För det andra, när alla aktieägare inte är part till aktieägaravtalet får parterna istället göra vad de kan för att söka uppfylla avtalets innehåll. Slutligen kan lojalitetsplikt användas för att fastställa hur aktieägaravtalet ska tillämpas för att så långt som möjligt undgå normkollisioner mellan bolagsordning och aktieägaravtal.
Shareholders agreements are a frequently used form for regulating issues arising as a result of a common interest as owners in a joint-stock company. The shareholder agreement often regulates issues already regulated in the articles of association. When entering into a shareholders agreement standard collisions may occur: shall the articles of association or the shareholders agreement supersede? As the legal situation as regards such standard collisions is unclear, it is of interest to find out if a comparison between the articles of association and shareholders agreement can clarify the legal situation. The analysis has been made possible by looking at the history. In the retrospective, arguments regarding the similarity of the articles of association and shareholders agreement are identified. Then these arguments are derived to current law to the extent possible. The analysis is also based of a description of the shareholders agreement and certain contractual aspects of interpretation. The result of the thesis is that the articles of association and shareholders agreements are similar to that extent that a comparison between the two can be conducted in order to solve standard collisions through an application of certain contractual aspects of interpretation. In this respect, firstly, the articles of association limit through its mandatory standards the issues that can be legally regulated in a shareholders agreement. Secondly, if not all shareholders are part to the shareholders agreement the parties have to do what they can to make sure the agreement is fulfilled. Finally, the duty of loyalty can be applied to determine an application of shareholders agreement that avoid standard collisions between the articles of association and the shareholders agreement.

Inom svensk rätt saknas det lagregler för en situation där ett aktieägaravtal med vitesklausul strider mot ett legalt förbud i ABL. Anledningen till att denna situation blir problematisk är att aktieägaravtalet ses som ett separat rättsförhållande mellan aktieägarna, vilket inte binder bolaget bolagsrättsligt. Att ett aktieägaravtal inte binder aktiebolaget bolagsrättsligt hindrar dock inte aktieägarna från att ingå aktieägaravtal vilka indirekt får samma effekt som om aktiebolaget vore bundet av vad som stadgas i aktieägaravtalet. I små aktiebolag förhåller det sig ofta som så att en aktieägare antingen sitter med i styrelsen eller är verkställande direktör för aktiebolaget. Detta gör att en aktieägare, i egenskap av aktieägare, kan ingå ett aktieägaravtal med en annan aktieägare om exempelvis att denne skall fatta ett specifikt beslut i egenskap av verkställande direktör eller styrelseledamot.

I ABL finns ett antal legala förbud som stadgar vad ett bolagsorgan får respektive inte får göra. Tanken med ett legalt förbud är att det i form av tvingande lagstiftning förbjuder ett visst handlingssätt som lagstiftaren vill komma till rätta med. Komplikationen då ett aktieägaravtal står i strid med ett legalt förbud i ABL är att ABL:s regler inte är tillämpliga på aktieägaravtalet. Detta gör att aktieägaravtalet kringgår den tvingande lagstiftningen i ABL. För att komma till rätta med detta problem har lagstiftaren överlämnat åt domstolen att i varje enskilt fall där syftet med avtalet är att kringgå den tvingande lagstiftningen pröva om ett sådant avtal skall anses vara giltigt eller ej enligt en allmän rättsgrundsats.

Denna bedömning skall enligt praxis undersöka det överträda (1) förbudets syfte, (2) konsekvenserna av ogiltighetspåföljden och (3) behovet av ogiltighet som sanktion i det specifika fallet. Genom att använda sig av denna modell kan man komma fram till om ett specifikt legalt förbud i ABL skall anses inneha tillräckligt stort skyddsvärde för att ogiltighetssanktionen skall drabba aktieägaravtalet.