Dissertations / Theses on the topic 'Aktieägaravtal'

Aktieägaravtal tecknas mellan aktieägare, i både små och stora aktiebolag, och ändamålet med avtalet är att reglera förhållandet mellan aktieägarna. Det kan ingås mellan ett fåtal eller samtliga aktieägare och även bolaget har möjlighet att vara part i avtalet. I avtalet kommer aktieägarna överens om bolagets verksamhet. Vanligt förekommande klausuler i aktieägaravtalet är bland annat röstbindningsklausuler, samtyckesklausuler och vinstfördelningsklausuler. Aktieägaravtalet ses som ett komplement till bolagsordningen, vilken är offentlig och ofta neutralt hållen. Många aktieägare väljer därför att reglera sina inbördes förhållanden i aktieägaravtalet. Aktieägarnas avtalsfrihet är begränsad eftersom aktieägaravtalet saknar bolagsrättslig verkan. I svensk rätt regleras avtal enligt avtalslagen och avtalsrättsliga principer när det inte finns speciallagstiftning för aktieägaravtal. Avtalet kan ingås på bestämd eller på obestämd tid och är det ingått på obestämd tid gäller enligt avtalsrättsliga principer en skälig uppsägningstid. Den skäliga uppsägningstiden är inte fastlagd och därmed oklar men kan bland annat bestämmas med hjälp av analogier, principer och rättspraxis. Fördelaktigt med den skäliga uppsägningstiden är att hänsyn tas till omständigheterna från fall till fall.   Aktieägaravtalet kan många gånger uppfylla rekvisiten för enkla bolag och regleras då enligt lagen om handelsbolag och enkla bolag. Denna lag stipulerar en uppsägningstid på sex månader för tidsobestämda avtal och tillämpas istället för skälig uppsägningstid. Åsikterna huruvida aktieägaravtalet ska ses som ett enkelt bolag eller inte går isär. Många anser att rekvisiten för enkla bolag uppfylls av aktieägaravtalet medan vissa tycker att det är problematiskt att tillämpa lagen om handelsbolag och enkla bolag på avtalet. Vår åsikt är att aktieägaravtalet uppfyller rekvisiten för enkla bolag men vi ser ingen direkt anledning till varför avtalet ska utgöra ett enkelt bolag. Det leder till oförutsebarhet för aktieägarna eftersom de inte vet om skälig eller sex månaders uppsägningstid ska tillämpas. Vi har valt att göra en internationell jämförelse omfattande dansk och engelsk rätt för att få inblick i hur uppsägningstiden för tidsobestämda aktieägaravtal regleras och även om avtalet kan ses som ett enkelt bolag. Varken i Danmark eller i England kan aktieägaravtalet utgöra ett enkelt bolag och avtalsrättsliga principer används vid fastställelse av uppsägningstiden. Enligt principerna tillämpas i både Danmark och England skäligt varsel för uppsägningstiden.

Aktieägaravtal är ett frekvent använt sätt att mellan delägare i ett aktiebolag reglera frågor avseende det gemensamma aktieägandet. Aktieägaravtalet reglerar många gånger frågor som även i bolagsordningen reglerats. Vid ingående av ett aktieägaravtal riskerar en normkollision uppstå: är det bolagsordningsnormen som ska gälla eller är det aktieägaravtalet? Då rättsläget rörande sådana normkollisioner är oklart, är det av intresse att undersöka om en jämförelse mellan bolagsordning och aktieägaravtal kan klargöra rättsläget. Analysen har möjliggjorts genom insamling av historiska argument rörande bolagsordningens likhet med aktieägaravtal. Dessa argument härleds sedan till nu gällande rätt i den mån det är möjligt. Analysen baserar sig även på en beskrivning av aktieägaravtalet samt vissa avtalsrättsliga aspekter rörande tolkning. Resultatet av framställningen är att bolagsordning och aktieägaravtal uppvisar sådana likheter att en jämförelse kan göras för att lösa normkollisioner genom tillämpning av vissa avtalsrättsliga aspekter rörande tolkning. Vad som härvidlag framkommer är för det första att bolagsordningen genom dess tvingande normer begränsar vad som med aktiebolagsrättslig verkan kan föreskrivas i aktieägaravtal. För det andra, när alla aktieägare inte är part till aktieägaravtalet får parterna istället göra vad de kan för att söka uppfylla avtalets innehåll. Slutligen kan lojalitetsplikt användas för att fastställa hur aktieägaravtalet ska tillämpas för att så långt som möjligt undgå normkollisioner mellan bolagsordning och aktieägaravtal.
Shareholders agreements are a frequently used form for regulating issues arising as a result of a common interest as owners in a joint-stock company. The shareholder agreement often regulates issues already regulated in the articles of association. When entering into a shareholders agreement standard collisions may occur: shall the articles of association or the shareholders agreement supersede? As the legal situation as regards such standard collisions is unclear, it is of interest to find out if a comparison between the articles of association and shareholders agreement can clarify the legal situation. The analysis has been made possible by looking at the history. In the retrospective, arguments regarding the similarity of the articles of association and shareholders agreement are identified. Then these arguments are derived to current law to the extent possible. The analysis is also based of a description of the shareholders agreement and certain contractual aspects of interpretation. The result of the thesis is that the articles of association and shareholders agreements are similar to that extent that a comparison between the two can be conducted in order to solve standard collisions through an application of certain contractual aspects of interpretation. In this respect, firstly, the articles of association limit through its mandatory standards the issues that can be legally regulated in a shareholders agreement. Secondly, if not all shareholders are part to the shareholders agreement the parties have to do what they can to make sure the agreement is fulfilled. Finally, the duty of loyalty can be applied to determine an application of shareholders agreement that avoid standard collisions between the articles of association and the shareholders agreement.

Inom svensk rätt saknas det lagregler för en situation där ett aktieägaravtal med vitesklausul strider mot ett legalt förbud i ABL. Anledningen till att denna situation blir problematisk är att aktieägaravtalet ses som ett separat rättsförhållande mellan aktieägarna, vilket inte binder bolaget bolagsrättsligt. Att ett aktieägaravtal inte binder aktiebolaget bolagsrättsligt hindrar dock inte aktieägarna från att ingå aktieägaravtal vilka indirekt får samma effekt som om aktiebolaget vore bundet av vad som stadgas i aktieägaravtalet. I små aktiebolag förhåller det sig ofta som så att en aktieägare antingen sitter med i styrelsen eller är verkställande direktör för aktiebolaget. Detta gör att en aktieägare, i egenskap av aktieägare, kan ingå ett aktieägaravtal med en annan aktieägare om exempelvis att denne skall fatta ett specifikt beslut i egenskap av verkställande direktör eller styrelseledamot.

I ABL finns ett antal legala förbud som stadgar vad ett bolagsorgan får respektive inte får göra. Tanken med ett legalt förbud är att det i form av tvingande lagstiftning förbjuder ett visst handlingssätt som lagstiftaren vill komma till rätta med. Komplikationen då ett aktieägaravtal står i strid med ett legalt förbud i ABL är att ABL:s regler inte är tillämpliga på aktieägaravtalet. Detta gör att aktieägaravtalet kringgår den tvingande lagstiftningen i ABL. För att komma till rätta med detta problem har lagstiftaren överlämnat åt domstolen att i varje enskilt fall där syftet med avtalet är att kringgå den tvingande lagstiftningen pröva om ett sådant avtal skall anses vara giltigt eller ej enligt en allmän rättsgrundsats.

Denna bedömning skall enligt praxis undersöka det överträda (1) förbudets syfte, (2) konsekvenserna av ogiltighetspåföljden och (3) behovet av ogiltighet som sanktion i det specifika fallet. Genom att använda sig av denna modell kan man komma fram till om ett specifikt legalt förbud i ABL skall anses inneha tillräckligt stort skyddsvärde för att ogiltighetssanktionen skall drabba aktieägaravtalet.

Aktiebolagslagen (2005:551) reglerar samtliga aktiebolag. Spannet mellan aktiebolagen är dock väldigt stort, från det börsnoterade bolaget med stor omsättning och flertalet anställda till det lilla enmansaktiebolaget med en blygsam omsättning. Att aktiebolagslagen har ett stort och brett område att täcka in öppnar för problem, inte minst för mindre aktiebolag såsom fåmansbolag.

Huvudregeln inom aktiebolagsrätten är att aktier ska kunna överlåtas och förvärvas fritt. Rättigheten att fritt kunna överlåta aktier kan bli illusorisk för aktieägare i fåmansbolag av den anledningen att det i regel inte finns någon marknad för ett fåmansbolags aktier.

Aktiebolagslagens bestämmelser vad gäller exitmöjligheter är svårtillämpade och komplicerade, inte minst för fåmansbolag. Aktieägare i ett fåmansbolag behöver andra möjligheter till att kunna utträda ur bolaget samtidigt som en skälig ersättning för aktierna erhålls. Aktiebolagslagens exitmöjligheter är inte tillfredställande för fåmansbolag utan behöver en förändring för att kunna tillfredställa de behov som aktieägare i ett fåmansbolag har.

Huvudsyftet med föreliggande uppsats är att utreda huruvida dagens minoritetsregler i ABL medför en risk för minoritetsmissbruk samt vilka lösningar som kan finnas på detta problem. Även det generella syftet och funktionaliteten hos minoritetsskyddsreglerna skall undersökas. Inom ramen för uppsatsens problemformulering skall även utredas huruvida någon annan reglering än lagstiftning är tänkbar på detta område. I ett aktiebolag ligger bestämmanderätten på bolagsstämman hos majoriteten. I och med denna majoritetsprincip behövs ett skyddsregelverk för minoritetsaktieägarna för att undvika att dessa blir överkörda av majoriteten. Detta skyddsregelverk får dock inte vara alltför långtgående eftersom det då riskerar att leda till ineffektivitet och skadliga låsningar i bolagsstyrningen. Att hitta en balans som tillvaratar båda dessa gruppers intressen är ett stort problem och minoritetsskyddet har tidigare beskrivits som ett av aktiebolagsrättens ömtåligaste problem. På grund av minoritetsreglernas nuvarande utformning ges dock en möjlighet för minoriteten att utnyttja dessa för egen vinnings skull. Vissa av reglerna kan även beskrivas som onödiga såtillvida att de inte resulterar i någonting konkret för minoritetsaktieägaren och enbart medför kostnader och andra olägenheter för bolaget. En tanke viktig att beakta är om det kan finnas någon annan lämplig lösning för reglering av minoritetsskyddsreglerna. Tänkbara plattformar för detta skulle kunna vara exempelvis bolagsordningen eller aktieägaravtalet. I ett aktieägaravtal är möjligheterna till inskränkande bestämmelser större, då avtalsfriheten är stor. Nackdelen med aktieägaravtal är emellertid att det inte binder bolaget eller tredje man, utan endast de parter som ingått avtalet. I mindre bolag torde det dock inte vara någon omöjlighet att kunna samla alla aktieägare som parter och på så vis få till stånd funktionella minoritetsregler som är framförhandlade av båda aktieägargrupperna. Den slutsats som kan dras av det ovan anförda är således att dagens minoritetsregler i vissa fall riskerar att missbrukas av minoritetsaktieägarna och att vissa av reglerna i praktiken inte har någon betydelse alls för minoriteten. Därmed behövs en reformering av lagregleringen, eller ett helt nytt regelsystem som tillåter aktieägarna att till viss del själva utforma minoritetsskyddet, exempelvis genom ett aktieägaravtal.

Bestämmelsen om tvångsinlösen i 22 kap. 1 § ABL är tvingande, vilket innebär att avsteg från vad som föreskrivs inte får göras genom bolagsordningen. Mot bakgrund av Högsta domstolens avgörande i NJA 2011 s. 429, synes bestämmelsens tvingande natur vara än mer vidsträckt. I förevarande fall ansågs nämligen ett aktieägaravtal, varigenom en majoritetsägare avstått från sin rätt att påkalla tvångsinlösen, sakna aktiebolagsrättslig relevans. Domstolen framhöll emellertid att sådana aktieägaravtal som huvudregel binder parterna. Författarna är av uppfattningen att blotta förekomsten av tvångsinlöseninstitutet utgör en inskränkning av principen om avtalsfrihet. Därutöver innebär Högsta domstolens avgörande att den välgrundade principen inskränks ytterligare. I förevarande uppsats utreds huruvida den sistnämnda inskränkningen är motiverad. Därutöver utreds även hur ett eventuellt avtalsbrott och en därtill inträdande skadeståndsskyldighet förhåller sig till det faktum att avtalsvillkoret saknar aktiebolagsrättslig relevans. Inledningsvis anser författarna att inskränkningen av avtalsfriheten som följer av NJA 2011 s. 429 är motiverad. Vidare har författarna konstaterat att skadeståndsskyldighet kan aktualiseras de lege lata eftersom parterna torde vara obligationsrättsligt bundna mot bakgrund av Högsta domstolens uttalande i NJA 2011 s. 429. Yttermera är författarna av uppfattningen att ett föreliggande skadeståndsansvar inte kan begränsas genom tillämpning av adekvansläran eller normskyddsläran. De lege ferenda anser författarna att ett aktieägaravtal som inskränker tvångsinlösenrätten inte bör tillerkännas obligationsrättslig verkan. Detta främst mot bakgrund av att det är en orimlig följd att ett avtal som inte kan göras gällande gentemot bolaget trots allt kan föranleda obligationsrättslig bundenhet och skadeståndsansvar.
The provision in chapter 22. 1 § of the Swedish companies act regarding compulsory purchases and sales of shares is imperative, meaning that derogations from the provision not is allowed through a company’s articles of association. The imperative nature of the provision has been further strengthened through the Swedish Supreme Court ruling NJA 2011 s. 429. In the mentioned case, a shareholders’ agreement in which a party has waived its right to claim a compulsory purchase, was found to lack affect in relation to the company. However, the court stressed that shareholders’ agreements, in principle, are valid and enforceable between the contractual parties, i.e. the shareholders. The authors’ opinion is that the mere existence of compulsory purchases and sales of shares constitute an infringement of the freedom of contract. Moreover, the mentioned court ruling entails an extension of the already existing infringement of this freedom. This thesis examines whether this, later infringement, is motivated. Furthermore, this thesis examines how a breach of a shareholders’ agreement – and liability to pay damages – relates to the fact that the contractual term that has been breached lacks affect toward the company.  According to the authors, the infringement of the freedom of contract derived from the mentioned court ruling is motivated. Furthermore, the authors have concluded that liability to pay damages may arise de lege lata, due to the fact that the contractual parties ought to be bound by the shareholders’ agreement according to the mentioned court ruling. In the authors’ opinion, the methods used to limit liability are not capable of doing so in this case. The authors suggest, de lege ferenda, that a term of a shareholder’s agreement where a party refrains from his right to claim a compulsory purchase or sales of shares not shall be binding between the parties.

Ett av de vanligaste sätten att bedriva näringsverksamhet i Sverige är genom att bilda ett aktiebolag. De svenska aktiebolagen regleras genom ett omfattande regelverk i aktiebolagslagen. Ägarna i ett privat aktiebolag är inte alltid tillfreds med reglerna i aktiebolagslagen, utan vill reglera vissa förhållanden ytterligare mellan sig. Aktieägarna har möjlighet att genom aktieägaravtal reglera vissa förutsättningar för verksamheten. När aktieägarna väljer att reglera vissa förhållanden mellan sig i ett aktieägaravtal kan det uppstå skillnader mellan vad som gäller enligt aktieägaravtalet och vad som gäller enligt aktiebolagslagen. Det råder en självständighet mellan avtalsrätten och aktiebolagsrätten vilken innebär att aktieägarna inte med bindande verkan kan avtala vissa förhållanden sinsemellan samt att avtalet inte ses som aktiebolagsrättsligt gällande i vissa fall. Uppsatsen har som syfte att utreda de rättsverkningar som ett aktieägaravtal kan ge upphov till i två situationer, det handlar dels om när avtalsparterna är aktieägare, dels när avtalsparterna är styrelseledamöterna. I situationen med aktieägarna utreds två scenarier dels om ett partnermöte kan utgöra en bolagsstämma, dels om själva aktieägaravtalet kan utgöra ett protokoll med beslut som får samma rättsverkningar som ett bolagsstämmobeslut. I situationen med styrelseledamöterna utreds huruvida de kan bli bundna av avtal och vilka följder det kan få. Slutsatserna som presenteras i uppsatsen är att den svenska aktiebolagsrätten är mycket försiktig vid tillåtandet av att ge aktieägaravtal rättsverkningar även aktiebolagsrättsligt. Enligt uppsatsförfattaren finns det dock anledning att, under förutsättning att vissa rekvisit är uppfyllda, tillåta verkningar för aktieägaravtal inom aktiebolagsrätten.
One of the most common ways to carry out business activities in Sweden is by establishing a limited liability company, which are regulated by extensive rules in The Swedish Companies Act. The shareholders of such companies are not satisfied at all times with the rules in the Act and therefore want to regulate certain conditions between each other. They have the possibility to regulate such conditions by enter into a shareholder agreement. When the shareholders choose to regulate conditions between each other there might be a difference between what is valid according to the agreement and to the Act. In Sweden there is autonomy between the contract laws and the corporate law, which means that shareholders mutually cannot contract certain conditions and that the contract in some occasions does not become binding according to corporate law. This thesis has as its purpose to investigate the legal effects of a shareholder agreement in two situations; firstly when the parties are the shareholders and secondly when the parties are the members of the board of directors. In the first situation two scenarios are investigated, firstly if a meeting prior to a general meeting can have the same legal effects as a general meeting and secondly if the shareholder agreement can have the same legal effects as the minutes from a general meeting. In the situation with the members of the board it is investigate if they can enter into a contract and the legal effects thereof. The conclusions presented in this thesis are that the corporate law in Sweden is very cautious in giving shareholder agreements legal effects. According to the author of the thesis there are however certain occasions where the shareholder agreement should be given legal effects not just between the parties but also in relation to the corporate law, if certain requirements are fulfilled.

I Sverige utgör 50 % av alla företag familjeägda bolag. Ägarna av dessa företag har ofta en önskan att nästa generation ska ta över från den äldre samt att de ska kunna begränsa kretsen av ägare till personer inom familjen eller lojala kompanjoner.   Det finns olika tillvägagångssätt för att genomföra ett generationsskifte, dessa är överlåtelse genom arv, köp eller gåva. Arv aktualiseras när ägaren av aktierna avlider och dennes arvingar ärver dessa. Om ägaren är i behov av köpeskillingen kan denne överlåta aktierna till en person inom sin familj eller utomstående person genom köp, antingen genom försäljning av aktierna eller bolagets inkråm. Överlåtelse genom gåva används oftast när ägaren inte är i behov av den köpeskilling som denne skulle erhållit vid en försäljning av aktierna.   Många familjeägda bolag vill begränsa och kontrollera vilka som äger aktier i bolaget. Det kan de göra genom olika juridiska verktyg. En ägare kan genom att testamentera bort sina aktier styra vem som ska ta över bolaget efter denne. Genom att upprätta ett äktenskapsförord kan makar sinsemellan reglera att aktierna ska utgöra den ena makens enskilda egendom och därmed undantas från en eventuell bodelning. Familjeägda bolag kan dessutom kontrollera sin ägarkrets genom att föra in förvärvsklausuler i bolagsordningen enligt 4 kap. aktiebolagslag (2005:551) (ABL). Tack vare dessa klausuler kan de redan befintliga ägarna ges förköpsrätt, d.v.s. möjlighet att lösa in aktier som övergått till någon annan eller kräva att samtycke ska erhållas från styrelsen eller bolagsstämman innan en utomstående person förvärvar aktier i bolaget. Ägare i familjeägda bolag kan även reglera sitt inbördes förhållande genom att upprätta ett aktieägaravtal, där de gemensamt avtalar hur de ska agera om en utomstående vill förvärva aktier i bolaget. Ett ytterligare sätt för familjeägda bolag att kontrollera och begränsa ägarkretsen är att bilda en stiftelse som tar över ägandet av bolaget. Tillvägagångsättet leder till ett indirekt ägande för ägarfamiljen eftersom de kontrollerar stiftelsen.  Ett tillvägagångssätt som kan tillämpas när ägaren vill att skiftet ska ske successivt är stegvisa förvärv. Det innebär att generationsskiftet är en pågående process där ägandet och innehavet lämnas över successivt under en bestämd tidsperiod. Stegvisa förvärv kan vara positivt för både den som överlämnar, men även för den som övertar bolaget.

På reglerade marknader föreligger ofta ett omfattande skydd för investerare och andra minoriteter som ämnar att tillföra riskkapital till ett aktiebolag med förhoppning om en framtida avkastning. Detta ger upphov till frågeställningen om huruvida en identisk investering kan anses vara skyddad från ohederliga ageranden på oreglerade marknader. Anledningarna till denna frågeställning är många. De oreglerade marknaderna ger mindre bolag möjligheten att notera sig trots att de kanske inte har samma mognadsgrad avseende bolagsstyrning som större bolag. Chansen är även betydligt större att styrelsen och aktieägarmajoriteten är en och samma konstellation av personer. Ett försummande av bolagets tillgångar genom själviska ageranden från styrelsen kan innebära negativa konsekvenser för småsparare men även för det svenska näringslivet. Därav avser uppsatsen att undersöka utformningen och adekvansen i minoritetsskyddsreglerna på de oreglerade marknaderna, i vilka situationer de kan tillämpas och om kompletterande regleringar borde införas. Det behandlade området karakteriseras av omfattande reglering, genom såväl lagstiftning som självreglerande regelverk och diverse avtal. Uppsatsens inriktning har därav varit dessa reglers förhållande till varandra och till den ägarkonstellation som reglerna avser att skydda. I och med denna utredning har vi konstaterat att de oreglerade marknadernas regelverk lämnar många luckor för att bidra med mer flexibilitet inom bolagsstyrning och att de, konsekvent, har en påverkan på investerares riskbenägenhet. Uppsatsen förser läsaren med bättre kunskap om vad en investering på de oreglerade marknaderna de facto innebär, avseende risktagande och avkastning.

I denna uppsats behandlas förbudsklausuler i aktieägaravtal. Med förbudsklausuler avses en reglering som medför att det inte är tillåtet att överlåta aktier, vilket således inskränker i principen om aktiers fria överlåtelse. Var gränsen går mellan vad som är att anse en tillåten förbudsklausul och inte tillåten förbudsklausul är inte helt klar. I uppsatsen skildras i vilka situationer förbudsklausuler kan tänkas vara lämpliga och vilka omständigheter som påverkar hur en förbudsklausul utformas. För att utreda när en förbudsklausul kan vara lämplig inleds uppsatsen med en redogörelse för vad ett aktieägaravtal i grunden är, vilka som normalt är avtalsparter i aktieägaravtal och vilka allmänna avtalsrättsliga principer det finns att förhålla sig till. I uppsatsen berörs även vilka aktiebolagsrättsliga regler som påverkar utformningen av ett aktieägaravtal. För att utreda uppsatsens frågeställningar används dels doktrin som finns inom ämnet aktieägaravtal, dels empiriskt material i form av intervjuer med jurister och advokater som har praktisk erfarenhet. I och med detta vägs både inställningen som framhålls i doktrin och praktiserande juristers inställning till förbudsklausuler in i bedömningen. Vi utreder även vilka risker som finns med förbudsklausuler och hur riskerna lämpligen bör behandlas för att förbudsklausuler inte ska riskera att jämkas eller ogiltigförklaras vid tillämpning av 36 § lagen (1915:218) om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område, nedan kallat AvtL eller avtalslagen, på grund av inskränkning i aktiers fria överlåtelse. För att bedöma var gränsen går samt utreda i vilka situationer det skulle vara möjligt att använda sig av generalklausulen i 36 § AvtL, framställs även en redogörelse av vilka omständigheter domstolarna tar särskild hänsyn till vid tillämpning av generalklausulen. Vilka risker som finns med förbudsklausuler beror delvis på vilken situation som avses och aktieägarnas inbördes relation. Av denna anledning hanteras riskerna med hänsyn till omständigheterna i den enskilda situationen. Slutligen görs en avvägning i vilka situationer det finns anledning att använda sig av förbudsklausuler i aktieägaravtal och vilken omfattning förbuden lämpligen bör ha.

“Naken in - naken ut” är en värderingsprincip som föreskrivs i aktieägaravtal. “Naken in - naken ut” används för att kvalificerade anställda i bolaget ska kunna förvärva aktier och bli delägare i bolaget till ett mycket litet belopp, samtidigt som avyttringen av aktierna sedan sker till samma belopp som förvärvet skedde för. Den enda vinst aktieägaren gör med sitt aktieförvärv är att den utdelning som sker från bolaget efter varje räkenskapsårsslut, kan beskattas mer förmånligt i inkomst av kapital än vanlig inkomstbeskattning. För att värderingsprincipen ska fungera behöver det föreskrivas flera överlåtelsebegränsningar i både bolagsordning och aktieägaravtal, för att aktiernas marknad ska göras i princip obefintlig. “Naken in - naken ut” är av den anledningen tvådelad där den ena delen av värderingsprincipen föreskriver värdet på aktierna, medan den andra delen av värderingsprincipen föreskriver aktiernas marknad. I uppsatsen fastställs vad “naken in - naken ut” är. I uppsatsen analyseras även vilka överlåtelsebegränsningar som behövs, för bolag som tillämpar “naken in - naken ut”. En relevant fråga som analyseras i uppsatsen är om aktierna i ett bolag där “naken in - naken ut” används kan få en annan värdering än den som “naken in - naken ut” föreskriver i aktieägaravtalet. Vidare är frågor av relevans om “naken in - naken ut” alltid gäller inom aktieägarkretsen och om “naken in - naken ut” gäller gentemot tredje man.

Trots principen om avtalets subjektiva begränsning kan det finnas skäl till att utöka ett aktieägaravtals verkningar mot förvärvande tredje man för att skydda beaktansvärda intressen. Då rättsläget är oklart är det av intresse att undersöka huruvida en tolkning med laganalogins hjälp mot sakrättens samt skiljerättens område kan klargöra rättsläget.

För att ge läsaren tillräcklig bakgrund för analysen beskrivs rättsläget vad gäller aktieägaravtal och de bakomliggande teorierna rörande den analogiska tillämpningen. Därefter analyseras undantag till avtalets subjektiva begränsning, varefter en diskussion följer där frågan huruvida analogier kan dras besvaras.

Resultatet av denna framställning är att en analogisk tillämpning kan göras mot de två undersökta rättsområdena, dock endast i begränsad utsträckning vad gäller skiljerättens område. En kombinerad applicering av möjliga analogier från sakrättens och skiljerättens områden på aktieägaravtal leder till ett resultat där aktieägaravtalets bundenhet mot både förvärvande tredje man samt kvarstående parter klargörs.

Despite the doctrine about privity of contract, there can be reasons to recognise effects of a shareholder’s agreement against acquiring third party to protect legitimate interests. Since the legal position is uncertain, it is of interest to examine whether an analogy of law towards indefeasible rights and arbitration agreements can clarify this uncertainty.

To give the reader enough background information for the analysis, the legal position regarding shareholder’s agreement and the basic theories about the application of analogies are described. Thereafter exceptions to the privity of contracts are analysed, after which a discussion where the question whether analogies can be made is answered.         

The result of this thesis is that an application by analogy can be made towards the two examined areas, but only to a limited extent regarding arbitration agreements. A combined application of analogies possible from indefeasible rights and arbitration agreements creates a result where the validity of a shareholder’s agreement towards both acquiring third party and remaining parties is clarified.