Dissertations / Theses on the topic 'Anmälningsbenägenhet'

Syftet med denna undersökning har varit att studera och utvärdera om den variation som finns i anmälningsbenägenheten bland revisorer beror på individuella egenskaper och attityder. Vi ville även studera om anmälningsbenägenheten varierar beroende på vilka brott som avses.

För att uppnå detta har vi utifrån en egen teorimodell ställt upp ett antal hypoteser. Dessa hypoteser bygger på befintliga teorier men även på egna antaganden och idéer samt har sin utgångspunkt i att anmälningar om brottsmisstanke gjorda av revisorer är förhållandevis låg i förhållande till den ekonomiska brottslighetens utbredning samt att revisorer i tidigare undersökningar uppgett stora skillnader i tolkningen av lagen.

Då de data undersökningen genererat inte håller för statistisk analys har vi inte kunnat utföra statistiska tester utan istället fokuserat på en beskrivning av materialet och de svaga trender som synts. I vår undersökning verkar variablerna straffrättslig kompetens, branscherfarenhet, skadeståndsrisk och sanktionssystem påverka revisorn i hans avvägande om anmälan ska göras.

Detta öppnar upp för en diskussion och vidare studier angående lagens otydlighet och verksamma åtgärder för lagens efterlevnad. Enligt vår mening har de disciplinära åtgärderna, upphävande av godkännande eller auktorisation, erinran samt varning, som Revisorsnämnden kan utdöma störst effekt på revisorn. I dagsläget utnyttjas inte detta för att visa allvaret i lagregelns betydelse. Vi anser även att en översyn och revidering av lagens mening kan komma att bli aktuell då tolkningssvårigheterna av denna är stor enligt revisorerna.

Denna studie undersökte om det finns könsskillnader angående vad man anger som anledning till att inte anmäla brott.  Studien gjordes med webbenkäter och totalt deltog 265 individer, n=108 (40,8%) män och n= 157 (59,2%) kvinnor. Åldersfördelningen var 18 till 78 år (m= 30,5, SD= 11,4). Signifikant fler kvinnor än män anmälde inte misshandel för att de skämdes, på grund av negativa reaktioner och för att de inte vill se sig själva som brottsoffer.  Signifikant fler kvinnor än män anmälde inte hot för att de skämdes. Slutsatsen är att det finns anledningar som skiljer sig åt för män och kvinnor varför de inte väljer att anmäla olika brott.
This study examined if there are any gender difference between men and women regarding why they choose not to report a crime. A total of 265 individuals participated in an online survey, of which n= 108 (40.8%) were men, and n=157 (59.2%) were women. The age distribution was 18 to 78 years (m=30.5, SD=11.4). Significantly more women than men did not report abuse because they felt ashamed, worried of negative reactions, and they did not want to see themselves as victims. Significantly more women than men did not report threats because they felt ashamed. The conclusion is that there are different reasons as to why men and women choose not to report a crime.

Denna studie ämnade till att ge en djupare förståelse för vilka faktorer som påverkar polisers anmälningsbenägenhet vid egen utsatthet. Vidare sökte vi förståelse för organisationskulturens betydelse för polisers anmälningsbenägenhet vid egen utsatthet. Studien genomfördes genom semistrukturerade intervjuer med elva poliser i den ingripande verksamheten. Det analytiska arbetet har gjorts utifrån teorier om organisationskultur och socialiseringsprocessen och grundat sig på tidigare forskning om organisationskultur, socialisation och våld i arbetslivet. Resultatet av denna studie visar hur poliser socialiseras in i organisationskulturen genom att anamma värderingar, normer och verklighetsuppfattningar från kollegor och olika arbetsgrupper. Vidare framkom det att organisationskulturen har en betydelse för polisernas anmälningsbenägenhet. De faktorer som var av betydelse för att inte anmäla var bland annat en misstro till rättsväsendet, kollegors påverkan samt återkommande utsatthet som vidare lett till ett normaliserat resonemang att inte anmäla vissa brott. Däremot visade det sig att när utsattheten var av viss dignitet, utsatthet som påverkar individen bakom uniformen samt uttalade hot mot anhöriga är faktorer som istället bidrog till att faktiskt anmäla egen utsatthet. I sin tur leder det till ett normaliserat förhållningssätt till den egna utsattheten som påverkar anmälningsbenägenheten vid egen utsatthet.

De flesta brottsoffer som utsätts för våldtäkt är kvinnor enligt statistik, men i undersökningar har det visat sig att andelen utsatta män är större än vad man har trott. Det finns kunskapsluckor kring detta ämne vilket gör det angeläget att studera. Syftet med studien är att belysa och analysera det befintliga kunskapsläget gällande hur polisen och våldtäktsutsatta män förhåller sig till varandra. De frågeställningar som denna uppsats behandlar är hur det i forskningslitteraturen beskrivs att polisen förhåller sig till våldtagna män samt vice versa. Genom att studera databasers innehåll undersöks kunskapsfältet noggrant för att se vad som finns tillgängligt kring ämnet. De huvudsakliga upptäckterna är att det förekommer negativa attityder och bemötanden från polisens sida samt att förtroendet för polisen hos våldtäktsutsatta män generellt är lågt, och att majoriteten väljer att inte ta kontakt med polisen av olika anledningar. Analys av resultaten utgår från ett genus- och jämställdhetsperspektiv samt ett existentiellt krisperspektiv.

Syftet med studien har varit att se till förskolepersonalens anmälningsbenägenhet gällande barn som de misstänker far illa. Tanken med undersökningen var att få en ökad kunskap och förståelse för skälen till att man inte anmäler trots att man lyder under anmälningsskyldigheten. Frågeställningarna inför undersökningen var: Hur hög är anmälningsbenägenheten hos förskolepersonal när det gäller barn som far illa? Av vilka skäl anmäler personalen inte vid misstanke att ett barn far illa? Är det skillnader i anmälningsfrekvensen om personalen inte anser att barnets situation är av allvarligare grad? För att besvara mitt syfte och mina frågeställningar valde jag ut ett antal kommuner spridda i landet, Malmö, Ekerö och Avesta. I dessa kommuner valdes nio förskolor ut, tre i respektive kommun. Därefter sändes ett antal enkäter (vinjetter) ut till förskolorna. Totalt blev det 104 enkäter som sändes ut. Av dessa var det 17 enkäter som återsändes besvarade. Resultatet visar att anmälningsbenägenheten hos förskolepersonalen var relativt hög. Resultaten tydde på att det var större anmälningsbenägenhet när det handlade om sexuella övergrepp och fysisk misshandel. Även då man tycktes ha starka misstankar att ett barn for illa så var det vissa som valde att inte anmäla direkt till socialtjänsten. Det fanns en mängd skäl till att man inte anmälde omedelbart, men ett av de starkare skälen var att de först ville tala med föräldrarna. Andra skäl som angavs var att diskutera med förskole- chefen eller psykologen, eller att de i första hand ville rådgöra med socialtjänsten anonymt.

Den snabba tillväxten av organiserad brottslighet under de senaste tio åren ger en bra möjlighet att undersöka dess inverkan på brottsförekomst – ett relativt outforskat område i Sverige. Denna studie syftar till att undersöka hur kommuners brottsfrekvens påverkas av förekomsten av kriminella MC-gäng. En panel med kommundata för åren 1996–2003 ligger till grund för den modell, med kommun- och tidsspecifika effekter, som används för att undersöka effekterna av kriminella MC-gäng på ett antal brottskategorier. De brottskategorier som undersöks är: tillgrepp av fordon, stöld ur och från fordon och inbrottsstöld samt misshandel mot män utomhus, och därtill även total brottslighet, total tillgreppsbrottslighet, total våldsbrottslighet och total hotbrottslighet. För flera brottskategorier visar resultatet tecken på att antalet anmälda brott minskar då kriminella MC-gäng finns etablerade i kommunen, vilket kan vara följden av en avskräckande effekt som framkallas på grund av gängens närvaro, och/eller genom hot och andra metoder. En avskräckande effekt kan medföra att anmälningsbenägenheten sjunker vilket följaktligen skulle betyda att antalet anmälda brott minskar.

Bakgrunden till denna uppsats är att den ekonomiska brottsligheten inom svenskt näringsliv kostar företagen och, i förlängningen, samhället stora belopp varje år. Uppsatsen fokuserar på förskingring och trolöshet mot huvudman, två brott som i huvudsak utförs av en anställd eller någon i en förtroendeposition. Uppsatsen följer en tråd där läsaren först får en förståelse för ekonomisk brottslighet i allmänhet, hur gärningsmannen ser ut och därefter hur brotten upptäcks. Externa kontrollinstanser som tillsynsmyndigheter har ofta en lagstadgad skyldighet att polisanmäla vid misstanke om brott, men rapporter från PwC visar att företagens interna kontrollmiljö har förbättrats på senare år, vilket innebär att företagen upptäcker en större andel av brotten. Detta innebär att det i större utsträckning är företagens beslut om ett brott skall polisanmälas eller inte. Därför är det av allmänt intresse att få en förståelse för hur företagen resonerar kring polisanmälan när ett brott upptäcks. Under arbetets gång har fyra intervjuer gjorts med såväl privata som offentliga aktörer som har lång erfarenhet av fenomenet ekonomisk brottslighet. Uppsatsen kommer fram till att ett företag har flera olika incitament att endera göra en polisanmälan eller inte. Viktiga incitament som har identifierats är hur företaget ser på brott, rättsväsendets möjlighet att lösa ett anmält brott och hur företagskulturen påverkas. Vi är av åsikten att ekonomiska brott som upptäckts av företagen måste polisanmälas och därefter finns det ett gemensamt ansvar för företagen och rättsväsendet att agera preventivt, detektivt och reaktivt för att stävja förekomsten av ekonomisk brottslighet i det svenska näringslivet.

Denna studie genomfördes i syfte att undersöka samband mellan anmälningsbenägenhet och förtroende för rättsväsendet, samt vilken potentiell påverkan utländsk härkomst kunde ha på detta förhållande. Studien var delvis en replikation av en BRÅ–rapport från 2008 och studiens resultat jämfördes med BRÅ–rapportens resultat. Ett test för interaktionseffekter genomfördes mellan förtroende för rättsväsendet och utländsk härkomst, i relation till anmälningsbenägenhet; något som BRÅ–rapporten inte inkluderade. Materialet bestod av data från NTU:s trygghetsundersökningar från åren 2013–2015 och analyserades med logistisk regression. Resultaten visade att samband saknas mellan anmälningsbenägenhet och förtroende för rättsväsendet, och dessa resultat stämmer överens med de från BRÅ–rapporten. Dessutom hittades inga interaktionseffekter mellan förtroende för rättsväsendet och utländsk härkomst. Slutsatsen var att denna studie inte kunde identifiera samband mellan anmälningsbenägenhet och förtroende för rättsväsendet, och replikationen bekräftade BRÅ–rapportens tidigare resultat. Utländsk härkomst verkade inte ha haft några effekter på sambandet.
The following study was conducted with the purpose of examining connections between the tendency to report crime and trust in the judicial system, and what potential impact foreign heritage might have on that relationship. The study was partially a replication of a 2008 BRÅ–report and the results of the study were compared to the results of the BRÅ–report. A test for conditional effects was conducted between trust in the judicial system and foreign heritage, in relation to the tendency to report; something that the BRÅ–report did not include. The material consisted of data from NTU:s survey from the years 2013–2015 and it was analyzed using logistic regression. The results showed that there was no connection between the tendency to report crime and trust in the judicial system, and these results matched those of the BRÅ–report. Additionally, no conditional effects were found between trust in the judicial system and foreign heritage. In conclusion, this study could not identify a connection between the tendency to report crime and trust in the judicial system, and the replication confirmed the earlier results of the BRÅ–report. Foreign heritage also seemed to have had no effects on the relationship.

Studien har undersökt misshandelsbrottslighetens utveckling i Malmö mellan åren 2000-2009 utifrån olika informationskällor och i ljuset av främst två förklaringsfaktorer; anmälningsbenägenhet och alkohol. Även skillnaden mellan anmälningar om grov misshandel jämfört med annan misshandel har undersökts närmare. Dessa tre aspekter utgör var och en varsin hypotes som studerats mer ingående. Här har främst sekundärdata använts i form av statistik från Brottsförebyggande rådet, Polisen, Socialstyrelsen och Statens folkhälsoinstitut, men kopplat till anmälningsbenägenheten har en kvantitativ innehållsanalys av misshandelsrapportering i tidningen Sydsvenskan genomförts. Resultaten visar: att tidningens rapporteringsfrekvens inte ökat konstant över tid och därför inte med enkelhet kan kopplas till anmälningsbenägenhet. Att alkoholförsäljningen till viss del ökat, dock inte i samma takt som misshandelsanmälningarna, och att de grova misshandelsanmälningarna till stor del visar på en annan trend än de anmälningarna om annan misshandel.

Studien syftade till att undersöka och få en förståelse för hur kvinnor, som blivit utsatta för sexuella trakasserier, resonerade kring att anmäla eller inte anmäla brottet till polismyndigheten. Vidare syftade studien till att undersöka kvinnors upplevelser av polismyndighetens bemötande vid en anmälan av sexuella trakasserier. Det empiriska materialet samlades in genom semistrukturerade djupintervjuer med nio kvinnor i åldrarna 19–30 år. Studiens resultat visade att kvinnorna förde olika resonemang bakom deras val att anmäla eller inte anmäla till polismyndigheten. Att vara ensam i anmälningsprocessen påverkade huruvida kvinnorna ville gå vidare med en anmälan eller inte, där andra offer som också blivit utsatta gav en känsla av validering och trygghet för kvinnorna. Trots att samtliga kvinnor som anmälde upplevde någonting positivt i polismyndighetens bemötande lyftes ändå flertal negativa erfarenheter av polisens bemötande upp. Att polismyndigheten bemötte kvinnorna genom att avråda kvinnorna från att genomföra en anmälan var något anmärkningsvärt i studiens resultat. Slutsatserna är att kvinnors resonemang kring anmälningsbenägenheten går i likhet med varandra och vad tidigare studier inom ämnet visat. Vidare visar studiens resultat även att det finns ett utbildningsbehov inom polismyndigheten gällande bemötandet av kvinnor som utsatts för sexuella trakasserier för att förhindra att den låga anmälningsbenägenheten fortgår.
The aim of this study was to examine and achieve a deeper understanding for how women, who have been subjected to sexual harassment reasoned behind reporting or not reporting their victimization to the police. Furthermore, this study aimed to investigate how women experienced the response they got from the police in a relation to reporting their victimization. The empirical data was collected through semi-structured in-depth interviews with nine women between the ages of 19-30. The results showed that women reasoned in different ways when deciding to report, or not, to the police. To be alone in the reporting process affected whether women wanted to proceed or not. Even though all women who reported their victimization to the police experienced something positive in their response, the negative experiences outweighed the positive. A remarkable finding for the study was that the police themselves discouraged women from reporting their victimization. The conclusions are that women’s reasoning’s behind reporting or not are similar to what previous research has presented. In conclusions, the findings suggest that training for police should emphasize how to initial response to women who has been subject to sexual harassment in order to prevent low levels of reporting.

Syftet var med denna studie att undersöka skolkuratorernas anmälningsbenägenhet till socialtjänsten, när misstanke finns att barn far illa. Som utgångspunkt användes Socialstyrelsens handbok om anmälningsskyldighet, samt studier avseende kuratorers anmälningsbenägenhet inom skolverksamheter i Australien och USA. Därefter gjordes intervjuer med fem yrkesverksamma skolkuratorer från fem olika skolor. Intervjuerna belyste deras resonemang kring anmälningsbenägenheten, och vilka faktorer som påverkade dem i sina bedömningar vid en anmälan. I stort sätt gör alla skolkuratorer anmälningar. Det finns en klar medvetenhet om anmälningsskyldigheten, och kunskaper om att genomföra en anmälan. De har även bra kunskaper om det övergripande begreppet ”barn som far illa”. Den individuella psykologiska faktorn har stor betydelse för tre av dem, när det handlar om att de avstår från att göra en anmälan. Samtliga anser dock att vid misstanke om att barn far illa ska detta anmälas. Enligt Brottsförebyggande rådet kan det fortfarande finnas ett stort mörkertal, när det gäller anmälningar om att barn far illa och det är viktigt att anmälningsskyldigheten efterlevs genom att det är en bra förebyggande metod.

Syfte. Syftet med studien var att kartlägga sjuksköterskors anmälningsbenägenhet angående barn som far illa samt jämföra anmälningsbenägenhet avseende arbetsplats, erfarenhet och ålder inom primärvården. Bakgrund. Trots rådande anmälningsplikt gällande barn som far eller riskerar att fara illa anmäls endast en bråkdel av de fall där misstanke finns. Riktlinjer för tillvägagångssätt saknas ofta och sjuksköterskor utrycker bristande stöd från arbetsgivare och kollegor vid en orosanmälan. Osäkerhet och en vilja att bibehålla goda relationer med föräldrarna leder till minskad benägenhet att anmäla. Design. Tvärsnittsstudie med enkäter. Metod. 39 sjuksköterskor, barnsjuksköterskor och distriktssköterskor inom primärvården i Västerbotten, Sverige besvarade enkäten. Bakgrundsvariabler och skattning av intervention efter läst fallbeskrivning användes i studien och analyserades med frekvenser, genomsnittsmått, spridningsmått. Gruppjämförelser utfördes med hjälp av Mann-Whitney U-test. Resultat. Sjuksköterskor med lång erfarenhet har högre grad av anmälningsbenägenhet jämfört med sjuksköterskor med kort erfarenhet. De avvaktade i lägre grad samt tillfrågade verksamhetschefen i lägre grad jämfört med sjuksköterskor med kort erfarenhet. Resultatet visar även att yngre sjuksköterskor i högre grad avvaktar och ser hur det utvecklas jämfört med äldre sjuksköterskor. Konklusion. Skillnader i hanteringssätt av orosanmälan hos sjuksköterskor visar att vem barnet möter har betydelse. Sammantaget ser resultatet av studien ut att peka mot att lång erfarenhet och hög ålder är betydelsefulla variabler när sjuksköterskor handhar ett ärende som berör barn som far illa.

Studien bygger på en enkätundersökning av 37 stycken högstadielärare inom Linköpings kommun. Syftet med studien är att undersöka vilka individuella faktorer som påverkar lärarens benägenhet till att ta kontakt med socialtjänsten vid misstanke om barn som far illa. De individuella faktorerna har sedan delats in i tre kategorier som rör individens hemförhållande, utbildning och yrkeserfarenhet. Faktorerna har sin grund i tidigare forskning och studien har sin teoretiska utgångspunkt i Bourdieus teori med fokus på begreppen kapital och habitus. Materialet har analyserats genom bivariata korstabellsanalyser med procentjämförelse samt genom beskrivande univariat analys för att ge en överblick av resultaten. Vi har sedan använt tidigare forskning och teoretisk utgångspunkt för att jämföra och förklara vårt resultat. Resultatet visar på en kraftig underrapportering i de fall där läraren misstänker missförhållanden hos barn. Faktorer som utbildning och kunskap avseende barn som far illa samt lärarens examensår har visat sig ha en påverkan på lärarens benägenhet till att ta kontakt med socialtjänsten. Även faktorn antal år som lärare har visat sig ha en påverkan på benägenheten. Resultaten visar att faktorer som lärarens ålder, civilstånd, om läraren har barn, inkomst samt antal år på den nuvarande arbetsplatsen inte har någon påverkan för lärarens benägenhet att ta kontakt med socialtjänsten.

Work-related violence is a growing problem. The aim of this study was to investigate the extent to which social workers are exposed to threats and physical violence in Sweden, and comparing exposure units. The study also investigated attitudes that exists about threats and / or physical violence within the social services, whether it is a normalized phenomenon in the social services and how this affects the reporting inclination of social workers. The survey is based on a survey of 139 social workers working within the social services. The results showed that more than half of the respondents have been exposed to threats and / or physical violence and that threats were more common than physical violence. The results indicated that there is a relationship between which unit the social worker worked on and the extent they were subjected to threats and physical violence. There was a greater tolerance to threats than to physical violence, even though the study indicated there were negative consequences of threats. The lower frequency of reporting threats by social workers could be because of they have normalized the problem. The study highlights that normalization of threats needs to be addressed in order to prevent the problem.
Arbetsrelaterat våld är ett växande problem. Syftet med denna studie var att undersöka i vilken omfattning socialarbetare utsätts för hot och fysiskt våld från klienter inom socialtjänsten i Sverige och jämföra utsattheten enheter emellan. Syftet är även att undersöka attityder som finns om hot och/eller fysiskt våld inom socialtjänsten, om det är ett normaliserat fenomen inom socialtjänsten samt hur detta påverkar anmälningsbenägenheten hos socialarbetare. Undersökningen bygger på en enkätundersökning bland 139 socialarbetare som arbetade inom socialtjänsten. Resultatet visade att över hälften av respondenterna har varit utsatta för hot och/eller fysiskt våld och där hot var mer vanligt förekommande än fysiskt våld. Resultatet visade att det finns ett samband mellan vilken enhet socialarbetaren arbetade på och vilken utsträckning de utsattes för hot och fysiskt våld. Det fanns en större tolerans gentemot hot än för fysiskt våld trots att det förekommer negativa konsekvenser av hot. Anmälningsbenägenheten av hot var låg bland socialarbetarna och normalisering av problemet kan vara en bakomliggande faktor. Studien vill belysa att normalisering av hot är ett problem som måste uppmärksammas för att kunna förebygga problemet.

Uppsatsens syfte var att undersöka hur intervjudeltagare verksamma inom för studien relevanta organisationer och myndigheter resonerade angående barriärer för polisanmälan som kvinnor kan uppleva vid våld i nära relation. Vidare var syftet att diskutera hur intervjudeltagarna såg på sin roll att öka anmälningsbenägenheten genom att underlätta för kvinnorna att överkomma dessa barriärer. Teorin utgick från normalisering, victim blaming och sekundär viktimisering samt det ideala offret. Metoden som användes var kvalitativa semistrukturerade intervjuer. Uppsatsens resultat visade att deltagarna var medvetna om dessa barriärer och att de hade utvecklat förhållningssätt och strategier för att bemöta dessa, exempelvis genom att avnormalisera våldet. Vidare konstaterades att även om ingen av intervjudeltagarna ansåg att bidra till ökad anmälningsbenägenhet var deras huvuduppgift kan deras bemötande av barriärerna indirekt öka denna.
The aim of the study was to examine how the interviewees from different organizations and authorities relevant to our study reasoned on the barriers women might experience when it comes to reporting intimate partner abuse to the police. The aim was also to examine how the interviewees viewed their role in increasing the propensity to report by encouraging the women to overcome these barriers. Our theory was based on the theories of the normalization process, victim blaming and secondary victimization and the ideal victim. The method used was qualitative, semi-structured interviews. The results showed that the interviewees were aware of these barriers and that they had developed different approaches and strategies to meet these barriers, for example by de-normalizing the violence. Another finding was that although none of the interviewees regarded increasing the women’s propensity to report as their first priority, their work in helping the women to overcome the barriers indirectly can contribute to increase the propensity to report to the police.

Förskolan är bland dem som ligger lägst i antalet orosanmälningar till socialtjänsten. Bristande återkoppling är en faktor som tidigare nämnts i vilka hinder som finns för förskolelärare att anmäla. Syftet med denna studie är att få en ökad förståelse för vilka faktorer som idag kan påverka förskolelärares benägenhet att göra orosanmälningar.Det material som användsär tidigare nationell och internationell forskning kring anmälningsplikt och anmälningsbenägenhet. Datainsamlingen har gjort via semistrukturerade intervjuer medfyra förskolelärare vidtvå förskolor i Västerbottens län. En kvalitativ konventionell innehållsanalys användes för att komma fram till resultat och slutsatser. De faktorer somvisade sigpåverka de intervjuadesanmälningsbenägenhet är fortfarande bristande återkoppling, deras syn på socialtjänsten, relationen till föräldrarna ochosäkerhet kring regelverket.Studiens slutsatser är att det inom de två förskolorna kan behövas mer information till förskolelärarna kring både regelverk och tillvägagångssätt vid anmälningsskyldighet. Menäven en samverkan på högre nivå, där socialtjänst och förskolelärare genom fysiska möten kan träffas för utbyte av kunskap kring de olika verksamheterna, erfarenheterna och utbildning kring barn som far illa.