Academic literature on the topic 'Ansvarsförsäkring'

En revisor som vid fullgörande av sitt uppdrag uppsåtligen eller av oaktsamhet skadar de bolag han reviderar är skadeståndsansvarig. Det ansvar som föreligger vid ett skadestånd kan delas upp mellan revisorsansvar och konsultansvar. För den verksamhet som faller under begreppet revisionsverksamhet måste revisorn teckna en ansvarsförsäkring. Utbudet på den obligatoriska ansvarsförsäkringen är begränsat. Utöver ansvarsförsäkringen kan en tilläggsförsäkring tecknas för det som faller utanför revisionsverksamheten. Syftet med uppsatsen är att ur ett revisorsperspektiv analysera ändamålsenligheten av den obligatoriska ansvarsförsäkringen med hänsyn tagen till revisionsbolagens behov och marknadens möjlighet att tillhandahålla lämpliga försäkringslösningar. Utifrån detta har vi för avsikt att analysera om tilläggsförsäkringen utgör ett nödvändigt komplement till den obligatoriska ansvarsförsäkringen. En av fördelarna med obligatoriet är att det utgör ett konsumentskydd. Nackdelar med ansvarsförsäkringen är att revisorer tenderar att slarva mer i sitt arbete då de är försäkrade och att klienter är mer benägna att stämma revisionsbyrån eftersom de känner till att byrån är försäkrad. Kostnaden för den obligatoriska ansvarsförsäkringen samt utbudet på denna är ett återkommande problem. Det begränsade utbudet påverkar främst de största revisionsbyråerna. Vi har kommit fram till att det är bra att försäkringen är obligatorisk för små byråer eftersom dessa i högre grad skulle kunna ignorera en eventuell försäkring om byrån var i ekonomiskt trångmål. Även om revisionsbyrån har den obligatoriska ansvarsförsäkringen är det nödvändigt att utöver denna komplettera med andra alternativa riskhanteringsmetoder. Det ser dock bra ut för revisionsbyråbranschen som helhet att den är försäkrad.

Vid försäkringsförmedling skyddas försäkringstagare av försäkringsgivares obligatoriska ansvarsförsäkring. Det innebär att försäkringstagare har möjlighet att få ersättning via ansvarsförsäkring i vissa fall när försäkringsförmedlare anses skadeståndsskyldiga. Omfattningen av begreppet försäkringsförmedling och tolkningsmetoden vid utredandet huruvida något skall omfattas av ansvarsförsäkring har förefallit oklart, varför det utreds i uppsatsen. Syftet med uppsatsen är dels att analysera potentiella konsekvenser av utfallet i det s.k. Connecta-målet (NJA 2019 s. 638 del II), dels att utreda försäkringsförmedlares ansvarsräckvidd med särskilt fokus på när ansvarsförsäkring, till vilka försäkringsförmedlare är bundna, skall anses gälla. I NJA 2019 s. 638 del I och II begärdes förhandsavgörande från EU-domstolen vilket sedan behandlades i HD. Av målen framkommer att en försäkringsförmedlares avsikt och en försäkringstagares subjektiva uppfattning inte skall tillmätas någon betydelse vid avgörande av huruvida ett förfarande skall anses vara försäkringsförmedling och således täckas av den obligatoriska ansvarsförsäkringen. Det framkommer även att ett faktiskt avtal inte krävs för att förberedelse inför försäkringsavtal skall kunna ske. I uppsatsen utreds vilka potentiella konsekvenser utlåtanden i NJA 2019 s. 638 del II, i fråga om parternas uppfattning och avsikt, kan medföra. Detta görs bland annat med bakgrund av Jessika van der Sluijs artiklar om Connecta-målet i tidskriften Ny Juridik. Även omfattningen av begreppet försäkringsförmedling utreds med utgångspunkt i NJA 2019 s. 638 del I och II. Till bakgrund för analysen behandlas även bland annat EU-direktiv och svensk lagstiftning samt föreskrifter som ger ledning för analysen.Avslutningsvis dras slutsatser angående uppsatsens frågeställningar för att uppfylla uppsatsens syfte. Framförs görs bland annat uppfattningen att utgången i NJA 2019 s. 638, klargjort omfattningen av begreppet försäkringsförmedling och tydliggjort att det objektiva underlaget skall vara avgörande framför parternas avsikt samt subjektiva uppfattning. Således utvidgas ansvaret för försäkringsförmedlare och även vad som anses omfattas av en obligatorisk ansvarsförsäkring.

Avtalsfrihet och pacta sunt servanda benämns ofta som avtalsrättens grundpelare. Det innebär att parterna är fria att själva utforma inbördes prestationer och skyldigheter i avtal och att bundenhet att fullfölja avtalet uppstår. En jämkning av avtalsvillkor innebär i många fall att dessa grundprinciper inskränks varför uppsatsen behandlar principernas ställning och skyddsvärde. Denna uppsats har till syfte att utreda räckvidden för en i avtal stadgad ansvarsbegränsning. Utredningen görs dels genom en genomgång av den proposition generalklausulsutredningen resulterade i och som förelåg införandet av oskälighetsbegreppet i 36 § AvtL, vari tillämpning för jämkning av avtalsklausul möjligen kan finnas, dels genom en sammanställning för vad som föreskrivs i rättspraxis och doktrin. En skiljedom, som klandrades och därför blev offentlig, visar hur skiljemännen valde att tillämpa 36 § AvtL för att jämka en avtalad klausul om ansvarsbegränsning och istället göra en skadeståndsbedömning delvis utifrån skadeståndsrättsliga principer. I uppsatsen utreds under vilka förutsättningar en eller flera klausuler kan jämkas och redogör för hur ett jämkningsförfarande generellt går till och analyserar vad ett eftersträvansvärt förhållandesätt till en faktor som tecknad ansvarsförsäkring är. Vidare utreder uppsatsförfattarna huruvida en ansvarsförsäkring hos part kan påverka utfallet av bedömningen i skadeståndsrättsliga frågor. Uppsatsen behandlar ett antal rättsfall som har visat viss vägledning i fråga att klargöra rättsläget

Rapporten handlar om försäkringar mot dolda fel. Vi har granskat vilka alternativ som finns om man vill teckna en försäkring mot dessa fel. Vi har kollat avtalsvillkor, priser m.m. Vidare har vi via en undersökning kollat hur försäkringarna upplevs av säljare respektive köpare/spekulanter. I undersökning ingick även att kolla vad folk upplever som ett dolt fel. Vi har kollat på rättsfall angående vad som kan vara ett dolt fel, hur långt köparens undersökningsplikt sträcker sig, och vad besiktningsmannen har för ansvar. Detta har vi gjort för att komma fram till om det lönar sig att som säljare teckna en dolda fel försäkring, samt om man det är positivt eller negativt att köpa ett hus som är försäkrat. Vi har kommit fram till att folks kunskaper om dolda fel är väldigt dåliga. Trots detta så tycker folk det är tryggt att köpa ett hus som är dolda fel försäkrat och de anser även att ett hus som är försäkrat är mer lätt sålt.

This paper treats the differences in terms of insurance between optional and compulsory third party liability insurances. It also treats the purpose of the compulsory third party liability insurances and their accordance with that purpose. The primary purpose of the optional third party liability insurance is to ensure the policyholder financial resources to cover possible claims for damages.

The primary purpose of the compulsory third party liability insurance is to render possible the compensation of a third party for damage done. The policyholders financial ability to pay damages is of subordinate interest, and the purpose of compulsory third party liability insurances is thus twofold. Estate agents, insurance agents and accountants are required by law to have a third party liability insurance linked to their enterprises.

The terms of the compulsory third party liability insurances are, unlike the optional insurances, dictated by the legislator. As a result, the compulsory insurance has not been developed at the same pace as the optional. This is a consequence of an unwillingness on behalf of the authorities, to compromise and to adapt the third party liability insurance in order to make it more in accordance with its purpose. Therefore, the insurance companies have also been less inclined to grant insurance on the exposed premises, which has resulted in the above-mentioned enterprise-owners risking insurance distress.

The legislation of each trade offers the possibility to leave other security than the holding of a compulsory third party liability insurance to protect the third party. According to this paper, this possibility has not been enough emphasised. The conception"third party protection"should, according to the author, be emphasised in each legislation, irrespective of the form chosen. The risk exposure the enterprise-owners are exposed to can cause problems for the insurance companies in determining what liabilities should be covered by the compulsory third party liability insurance. Damage prevention activities are carried out to different extent within each trade organisation, but compulsory third party liability insurances are better suited within legislations where the insurance companies have good control over the proportions of the damages and as a result can assess the risk of damage more easily.

Two different claim relations arises with a damage covered by a liability insurance. The first claim relation is of course the one between the claimant and the liable as a claim for damages. The other claim relation arises between the liable in his capacity of insured and his insurer as a claim for compensation under the liability insurance.

There is a tight connection between the two claim relations because of the fact that it is the claimant’s claim for damages that gives rise to the claim for insurance compensation. The insured persons claim for insurance compensation is just a claim to be indemnified for his liability against the claimant. Because of this close connection between the two claim relations one might think that also a third claim relation, i.e. between the claimant and the insurer, should arise. Would it not be suitable to let the claimant direct his claim directly to the liability insurer? Such a right shall be called a direct action.

There is a few differences between the applicable law in Sweden and Finland regarding a claimants rights to a direct action against the liable’s insurer. The Swedish Law of Insurance Contracts (FAL) does not give the claimant an explicit right to raise a claim directly against the liable’s insurer. However, the Swedish claimants have been given such a right by the courts when the liable is bankrupt. This right to direct action has in jurisprudence been considered an imperative right, despite the fact that the regulation itself is not imperative. There has been a debate in Sweden about whether the claimant’s right really should be called a direct action. An essential difference between the Swedish and the Finnish direct action is that the insured persons marketing can trigger a direct action in Finland, something that I have questioned the suitability of.

I have questioned the suitability of an absolute direct action because it is, in my opinion, not corresponding with the purpose of liability insurance. As an alternative method for ensuring the claimant’s rights of compensation I have suggested an increased use of compulsory liability insurance, combined with a right to direct action. Such a solution seems more appropriate to me and it avoids the forcing of a claimant’s interest into free relations of contract.