Dissertations / Theses on the topic 'Ansvarsförsäkring'

En revisor som vid fullgörande av sitt uppdrag uppsåtligen eller av oaktsamhet skadar de bolag han reviderar är skadeståndsansvarig. Det ansvar som föreligger vid ett skadestånd kan delas upp mellan revisorsansvar och konsultansvar. För den verksamhet som faller under begreppet revisionsverksamhet måste revisorn teckna en ansvarsförsäkring. Utbudet på den obligatoriska ansvarsförsäkringen är begränsat. Utöver ansvarsförsäkringen kan en tilläggsförsäkring tecknas för det som faller utanför revisionsverksamheten. Syftet med uppsatsen är att ur ett revisorsperspektiv analysera ändamålsenligheten av den obligatoriska ansvarsförsäkringen med hänsyn tagen till revisionsbolagens behov och marknadens möjlighet att tillhandahålla lämpliga försäkringslösningar. Utifrån detta har vi för avsikt att analysera om tilläggsförsäkringen utgör ett nödvändigt komplement till den obligatoriska ansvarsförsäkringen. En av fördelarna med obligatoriet är att det utgör ett konsumentskydd. Nackdelar med ansvarsförsäkringen är att revisorer tenderar att slarva mer i sitt arbete då de är försäkrade och att klienter är mer benägna att stämma revisionsbyrån eftersom de känner till att byrån är försäkrad. Kostnaden för den obligatoriska ansvarsförsäkringen samt utbudet på denna är ett återkommande problem. Det begränsade utbudet påverkar främst de största revisionsbyråerna. Vi har kommit fram till att det är bra att försäkringen är obligatorisk för små byråer eftersom dessa i högre grad skulle kunna ignorera en eventuell försäkring om byrån var i ekonomiskt trångmål. Även om revisionsbyrån har den obligatoriska ansvarsförsäkringen är det nödvändigt att utöver denna komplettera med andra alternativa riskhanteringsmetoder. Det ser dock bra ut för revisionsbyråbranschen som helhet att den är försäkrad.

Vid försäkringsförmedling skyddas försäkringstagare av försäkringsgivares obligatoriska ansvarsförsäkring. Det innebär att försäkringstagare har möjlighet att få ersättning via ansvarsförsäkring i vissa fall när försäkringsförmedlare anses skadeståndsskyldiga. Omfattningen av begreppet försäkringsförmedling och tolkningsmetoden vid utredandet huruvida något skall omfattas av ansvarsförsäkring har förefallit oklart, varför det utreds i uppsatsen. Syftet med uppsatsen är dels att analysera potentiella konsekvenser av utfallet i det s.k. Connecta-målet (NJA 2019 s. 638 del II), dels att utreda försäkringsförmedlares ansvarsräckvidd med särskilt fokus på när ansvarsförsäkring, till vilka försäkringsförmedlare är bundna, skall anses gälla. I NJA 2019 s. 638 del I och II begärdes förhandsavgörande från EU-domstolen vilket sedan behandlades i HD. Av målen framkommer att en försäkringsförmedlares avsikt och en försäkringstagares subjektiva uppfattning inte skall tillmätas någon betydelse vid avgörande av huruvida ett förfarande skall anses vara försäkringsförmedling och således täckas av den obligatoriska ansvarsförsäkringen. Det framkommer även att ett faktiskt avtal inte krävs för att förberedelse inför försäkringsavtal skall kunna ske. I uppsatsen utreds vilka potentiella konsekvenser utlåtanden i NJA 2019 s. 638 del II, i fråga om parternas uppfattning och avsikt, kan medföra. Detta görs bland annat med bakgrund av Jessika van der Sluijs artiklar om Connecta-målet i tidskriften Ny Juridik. Även omfattningen av begreppet försäkringsförmedling utreds med utgångspunkt i NJA 2019 s. 638 del I och II. Till bakgrund för analysen behandlas även bland annat EU-direktiv och svensk lagstiftning samt föreskrifter som ger ledning för analysen.Avslutningsvis dras slutsatser angående uppsatsens frågeställningar för att uppfylla uppsatsens syfte. Framförs görs bland annat uppfattningen att utgången i NJA 2019 s. 638, klargjort omfattningen av begreppet försäkringsförmedling och tydliggjort att det objektiva underlaget skall vara avgörande framför parternas avsikt samt subjektiva uppfattning. Således utvidgas ansvaret för försäkringsförmedlare och även vad som anses omfattas av en obligatorisk ansvarsförsäkring.

Avtalsfrihet och pacta sunt servanda benämns ofta som avtalsrättens grundpelare. Det innebär att parterna är fria att själva utforma inbördes prestationer och skyldigheter i avtal och att bundenhet att fullfölja avtalet uppstår. En jämkning av avtalsvillkor innebär i många fall att dessa grundprinciper inskränks varför uppsatsen behandlar principernas ställning och skyddsvärde. Denna uppsats har till syfte att utreda räckvidden för en i avtal stadgad ansvarsbegränsning. Utredningen görs dels genom en genomgång av den proposition generalklausulsutredningen resulterade i och som förelåg införandet av oskälighetsbegreppet i 36 § AvtL, vari tillämpning för jämkning av avtalsklausul möjligen kan finnas, dels genom en sammanställning för vad som föreskrivs i rättspraxis och doktrin. En skiljedom, som klandrades och därför blev offentlig, visar hur skiljemännen valde att tillämpa 36 § AvtL för att jämka en avtalad klausul om ansvarsbegränsning och istället göra en skadeståndsbedömning delvis utifrån skadeståndsrättsliga principer. I uppsatsen utreds under vilka förutsättningar en eller flera klausuler kan jämkas och redogör för hur ett jämkningsförfarande generellt går till och analyserar vad ett eftersträvansvärt förhållandesätt till en faktor som tecknad ansvarsförsäkring är. Vidare utreder uppsatsförfattarna huruvida en ansvarsförsäkring hos part kan påverka utfallet av bedömningen i skadeståndsrättsliga frågor. Uppsatsen behandlar ett antal rättsfall som har visat viss vägledning i fråga att klargöra rättsläget

Rapporten handlar om försäkringar mot dolda fel. Vi har granskat vilka alternativ som finns om man vill teckna en försäkring mot dessa fel. Vi har kollat avtalsvillkor, priser m.m. Vidare har vi via en undersökning kollat hur försäkringarna upplevs av säljare respektive köpare/spekulanter. I undersökning ingick även att kolla vad folk upplever som ett dolt fel. Vi har kollat på rättsfall angående vad som kan vara ett dolt fel, hur långt köparens undersökningsplikt sträcker sig, och vad besiktningsmannen har för ansvar. Detta har vi gjort för att komma fram till om det lönar sig att som säljare teckna en dolda fel försäkring, samt om man det är positivt eller negativt att köpa ett hus som är försäkrat. Vi har kommit fram till att folks kunskaper om dolda fel är väldigt dåliga. Trots detta så tycker folk det är tryggt att köpa ett hus som är dolda fel försäkrat och de anser även att ett hus som är försäkrat är mer lätt sålt.

This paper treats the differences in terms of insurance between optional and compulsory third party liability insurances. It also treats the purpose of the compulsory third party liability insurances and their accordance with that purpose. The primary purpose of the optional third party liability insurance is to ensure the policyholder financial resources to cover possible claims for damages.

The primary purpose of the compulsory third party liability insurance is to render possible the compensation of a third party for damage done. The policyholders financial ability to pay damages is of subordinate interest, and the purpose of compulsory third party liability insurances is thus twofold. Estate agents, insurance agents and accountants are required by law to have a third party liability insurance linked to their enterprises.

The terms of the compulsory third party liability insurances are, unlike the optional insurances, dictated by the legislator. As a result, the compulsory insurance has not been developed at the same pace as the optional. This is a consequence of an unwillingness on behalf of the authorities, to compromise and to adapt the third party liability insurance in order to make it more in accordance with its purpose. Therefore, the insurance companies have also been less inclined to grant insurance on the exposed premises, which has resulted in the above-mentioned enterprise-owners risking insurance distress.

The legislation of each trade offers the possibility to leave other security than the holding of a compulsory third party liability insurance to protect the third party. According to this paper, this possibility has not been enough emphasised. The conception"third party protection"should, according to the author, be emphasised in each legislation, irrespective of the form chosen. The risk exposure the enterprise-owners are exposed to can cause problems for the insurance companies in determining what liabilities should be covered by the compulsory third party liability insurance. Damage prevention activities are carried out to different extent within each trade organisation, but compulsory third party liability insurances are better suited within legislations where the insurance companies have good control over the proportions of the damages and as a result can assess the risk of damage more easily.

Two different claim relations arises with a damage covered by a liability insurance. The first claim relation is of course the one between the claimant and the liable as a claim for damages. The other claim relation arises between the liable in his capacity of insured and his insurer as a claim for compensation under the liability insurance.

There is a tight connection between the two claim relations because of the fact that it is the claimant’s claim for damages that gives rise to the claim for insurance compensation. The insured persons claim for insurance compensation is just a claim to be indemnified for his liability against the claimant. Because of this close connection between the two claim relations one might think that also a third claim relation, i.e. between the claimant and the insurer, should arise. Would it not be suitable to let the claimant direct his claim directly to the liability insurer? Such a right shall be called a direct action.

There is a few differences between the applicable law in Sweden and Finland regarding a claimants rights to a direct action against the liable’s insurer. The Swedish Law of Insurance Contracts (FAL) does not give the claimant an explicit right to raise a claim directly against the liable’s insurer. However, the Swedish claimants have been given such a right by the courts when the liable is bankrupt. This right to direct action has in jurisprudence been considered an imperative right, despite the fact that the regulation itself is not imperative. There has been a debate in Sweden about whether the claimant’s right really should be called a direct action. An essential difference between the Swedish and the Finnish direct action is that the insured persons marketing can trigger a direct action in Finland, something that I have questioned the suitability of.

I have questioned the suitability of an absolute direct action because it is, in my opinion, not corresponding with the purpose of liability insurance. As an alternative method for ensuring the claimant’s rights of compensation I have suggested an increased use of compulsory liability insurance, combined with a right to direct action. Such a solution seems more appropriate to me and it avoids the forcing of a claimant’s interest into free relations of contract.

Styrelser i bostadsrättsföreningar har ett omfattande ansvar för beslut de tar rörande föreningens ledning och förvaltningen av föreningens angelägenheter. Lider en part skada av styrelsens beslut kan styrelsen bli skadeståndsskyldig utifrån bestämmelserna i bostadsrättslagen och lagen om ekonomiska föreningar. Utredningen har visat att denna skadeståndstalan kan avse sak- och personskador samt rena förmögenhetsskador. Ansvaret är således vidsträckt och kan komma som en överraskning då många bostadsrättsföreningsstyrelser kan bestå av lekmän.

För att skydda sig mot dessa skadeståndanspråk tecknar många bostadsrättsföreningar ansvarsförsäkringar för sina styrelseledamöter. Detta innebär att ansvarsförsäkringen tar på sig betalningsansvaret vid eventuell skadeståndsskyldighet. Uppsatsens syfte är att utifrån Länsförsäkringar Göteborgs styrelseansvarsförsäkring för bostadsrättsföreningar utreda i vilken omfattning ansvarsförsäkringen åtar sig att skydda styrelsen mot eventuella skadeståndsanspråk. Syftet med uppsatsen har genomförts genom en studie av relevanta rättskällor tillsammans med försäkringsvillkoren för ansvarsförsäkringen.

Komparationen mellan det lagstadgade styrelseansvaret och försäkringsvillkoren i ansvarsförsäkringen har frambringat en konkret slutsats i vilken omfattning styrelsen skyddas mot eventuella skadeståndsanspråk. Utanför tillämpningsområdet för ansvarsförsäkringen kvarstår många situationer där skadeståndsskyldighet kan uppkomma för styrelsen. Följden av detta blir att försäkringstagaren i realiteten kan bli utan skydd i många situationer även om det existerar en ansvarsförsäkring.

En försäkringsgivare som utgivit ersättning för en skada kan inträda i den försäkrades rätt till skadestånd från skadevållaren, sådan rätt kallas regressrätt och regleras huvudsakligen i Lag (2005:104) om försäkringsavtal (FAL) 7 kap. 9 §. Regressrätten ska härledas ur försäkringstagarens rätt till skadestånd, därmed kan inte försäkringsgivaren hamna i bättre rätt mot skadevållaren än vad försäkringstagaren hade. Skadan måste ha orsakats av en tredje man, försäkringsgivaren kan således inte rikta regresskrav mot försäkringstagaren själv. Som försäkringstagare räknas även den som i försäkringsavtalet upptagits som medförsäkrad, den medförsäkrade måste ha ett försäkrat intresse i den försäkrade egendomen för att avtalet ska äga giltighet till förmån för denne. Syftet med denna uppsats är att bringa klarhet i vilken utsträckning försäkringsgivare kan tillämpa regressrätten, vem ett regresskrav kan riktas mot och om regressrätten, som FAL antyder, är begränsad till rena skadeståndssituationer. Uppsatsens innehåll baseras på relevant lagstiftning, förarbeten och doktrin. Vem ett försäkringsbolag kan rikta regresskrav mot diskuteras, i synnerhet frågan om regresskrav kan riktas mot någon som är medförsäkrad. Rättsfallen i Securitasfallet (NJA 2001 s. 711) och Spårvagnsfallet (Svea hovrätts dom 2017-12-07, mål T 3492-16) har en central roll för frågan om regresskrav mot medförsäkrad tillåts. Därutöver analyseras vilket belopp försäkringsgivaren har rätt att kräva regressersättning för, centralt för den diskussionen är de olika värderingsregler som tillämpas i egendoms- respektive ansvarsförsäkring, samt frågan om kulansbetalningar, det vill säga om försäkringsgivaren har betalat ut ersättning utan att ha varit skyldig till det, kan ligga till grund för ett regressanspråk. Uppsatsen visar att regress mot medförsäkrad som huvudregel inte tillåts. För att kunna skyddas av förbudet mot regresskrav mot medförsäkrad, måste dock den medförsäkrade ha ett försäkrat intresse i vad försäkringen avser. Regressbeloppet kan som högst vara beloppet i den skadeståndsfordran som den skadelidande försäkringstagaren haft gentemot skadevållaren. Kulansbetalningar och försäkringsbolagets egna kostnader till följd av skadan, såsom rättegångskostnader och kostnader för handläggning av ärendet, får inte inkluderas i regressbeloppet.

Styrelsen och revisorn i ett aktiebolag har ett parallellt ansvar som främst aktualiseras vid skadeståndstalan när båda bolagsorganen på något sätt varit inblandade. ABL uppställer en ansvarsfördelning som anger att styrelsen är ansvarig för bolagets organisation och förvaltning. Styrelsen har även till uppgift att se till bolagets ekonomiska förhållande och det ska ske fortlöpande. Styrelsens ansvarsområden framgår av 8 kap 4 § ABL. Revisorn däremot, som är ett oberoende organ i förhållande till bolaget, deltar inte i bolagets förvaltning. Istället ska revisorn utgöra ett kontrollerande organ som ska granska det arbete som styrelsen utför. Granskningen ska enligt 9 kap 3 § ABL ske av årsredovisningen, bokföringen och styrelsens och VD:ns förvaltning. Bolagsorganen ansvarar således för olika saker. Styrelseledamöterna, VD:n och revisorn bär ett skadeståndsansvar enligt 29 kap 1–2 §§ ABL. Skadeståndsansvaret innebär att bolagsorganen ansvarar för skador som de orsakat av oaktsamhet vid utförandet av sina uppdrag. Det ska även föreligga ett orsakssamband mellan den oaktsamma handlingen och skadan som uppstått. I de fall som det finns fel i årsredovisningen, vilket kan vara en följd av en icke korrekt bokföring, aktualiseras frågan vem som ska bära ansvaret för den uppkomna skadan. Enligt ABL är det styrelsen som ansvarar för bokföringen och således är ansvarig för att bokföringen sköts på ett korrekt sätt. Det skulle därför vara nära till hands att bedöma att styrelsen är ansvarig för den skada som uppstått. Rent generellt sett kan det sägas att styrelsen bär ett ansvar för skadan, eftersom styrelsen brustit i den ekonomiska förvaltningen. Men i flera fall har en skadeståndstalan väckts mot revisorn. Frågan blir då om revisorn i vissa fall kan bli ansvarig för fel som orsakats av styrelsens förvaltning med avseende på ekonomin. Revisorn är inte ansvarig för att bokföringen sköts på ett korrekt sätt. Det är inte revisorn som ska se till att det finns ett bra bokföringssystem och tillsynssystem som kontrollerar att bokföringen sköts korrekt, men revisorn utgör, som tidigare nämnts, ett granskande bolagsorgan. Det åligger således revisorn att kontrollera de uppgifter som finns i bokföringen. Revisorn är ansvarig för skador som kunnat uppstå på grund av att han/hon inte har fullgjort sitt uppdrag på ett korrekt sätt. Det innebär att även om det inte är revisorn som är ansvarig för skadan, som styrelsen ursprungligen orsakat, kan revisorn ändå bli skadeståndsansvarig på grund av att han/hon inte utfört sitt granskningsuppdrag korrekt. Det medför att både revisorn och styrelsen kan bli skadeståndsansvariga för samma skada men på olika grunder, eftersom de har olika uppdrag i grunden. Vid domstol har dock flertalet parter endast väckt skadeståndstalan mot revisorn. I de fall som revisorn har dömts till ansvar och att betala skadestånd tycks domstolarna ha gjort en ansvarsförskjutning från styrelsen mot revisorn. Det har medfört att revisorn har fått svara för sådant som enligt lagen är styrelsens ansvar.

Syfte: Mitt syfte är att undersöka de ansvarsförsäkringar som finns på marknaden och se om dessa ger ett bra skydd och vad de kostar samt hur mäklarfirmor marknadsför dessa och vilka de samarbetar med. Jag vill också veta vilken lagstiftning samt praxis som gäller vid fastighetsaffärer avseende dolda fel, vilken mäklarens respektive besiktningsmannens roll är.

Metod: Till att börja med beskriver jag den lagstiftning och praxis som finns, jag tar litteratur till hjälp samt artiklar och information som finns inom området.

Sedan undersöker jag de ansvarsförsäkringar som finns, vem som är försäkringsgivare och hur avtalsvillkoren ser ut. Genom insamling av dessa villkor kan jag göra en komparativ studie där jag i en tabell jämför priser på premier, självrisk och högsta ersättningsbelopp.

Slutligen analyserar jag de problem och fördelar som kan finnas när konsumenter använder ansvarsförsäkringar.

Resultat & slutsats: Det är inte alltid priset är avgörande utan villkor, undantag och vad som ingår väger tyngre vid en jämförelse. En förutsättning är att det går att få reda på vad som erbjuds på marknaden. Det är i nuläget inte helt lätt och det är tidskrävande. Jag vill se enklare försäkringsvillkor som är lätta att förstå. Färre undantag och åldersavdrag med fokus på vad som täcks. Om möjligt skall det finnas jämförelse mellan olika försäkringar redan hos försäkringsförmedlaren eller fastighetsmäklaren för att underlätta för den som tecknar en. Enligt min undersökning är inte alltid en dyr försäkring den bästa och inte heller att teckna dessa utan att gå via en fastighetsmäklare.

Inte alla mäklare har information på sina hemsidor och inte alla mäklare kan ens den produkt som de förmedlar. Oftast väljs kanske mäklaren utifrån andra egenskaper än den ansvarsförsäkring denne förmedlar och eftersom de flesta ansvarsförsäkringar måste tecknas via en fastighetsmäklare kan säljare och köpare inte välja fritt utan får ta det som erbjuds av just den mäklaren. Däremot är mäklarens jobb att informera parterna om deras skyldigheter resp. plikter för att undvika missförstånd.

Ansvaret för undersökningen av en fastighet ligger alltid på köparen oavsett vem som utför den. Det är omfattningen av köparens undersökningsplikt som bildar utgångspunkten för bedömningen av säljarens felansvar. Här kan en ansvarsförsäkring vara till stor hjälp eftersom det i regel ingår en besiktning när säljaren tecknar en sådan. Köparen kan då ta del av denna och få en bättre inblick i fastighetens skick. En överlåtelsebesiktning kräver att den som tecknat den är aktiv. Man måste förstå innebörden av de risker som finns och om en utökad besiktning krävs. Här borde säljare/köpare utgå från värsta tänkbara scenario redan innan köp.

Ansvarsförsäkringar vid bostadsrättsaffärer finns inte på marknaden men där gäller också köplagen och då finns inte samma ansvar för dolda fel som vid en fastighetsaffär.

Förslag till fortsatt forskning: När fastighetsmäklare tillåtts ha kringtjänster kanske fler ”paketprodukter” kan erbjudas med förmånliga priser och villkor. Det kan vara värt att studera hur ansvarsförsäkringarna utvecklas och hur fastighetsmäklarnas samarbetsavtal förändras när möjligheten finns att tjäna pengar på dessa.

Uppsatsens bidrag: Uppsatsens undersökning visar hur viktigt det är för konsumenter att förstå de villkor som gäller vid tecknande av ansvarsförsäkringar och hur svårt det kan vara att jämföra flera olika för att få den bäst lämpade. Det finns visserligen en trygghet i att teckna en sådan försäkring men då är det avgörande att veta hur ansvarsfördelningen ser ut mellan köpare och säljare.

Aim: My aim is to investigate liability insurances and to determine if they offer a good protection and what they cost. I also want to investigate how real estate agents introduce them in the market and who they are co-operating with.

I also want to know which law and practice are being used concerning real estate business especially regarding hidden faults and the real estate agents and real estate inspectors responsibility.

Method: I start out by describing the law and practice regarding the subject, using literature, articles and information available.

Then I investigate the liability insurances found in the market, the name of the underwriter and how the terms are written. By collecting the insurance conditions it is possible to make a comparative study using a tabular form to compare prices, excess and amount of compensation.

At last I analyze the problems and advantages there may be when consumers use liability insurances.

Results & Conclusions: The price is not always conclusive but terms of conditions, exceptions and what is included is more important when comparing. But it is required to obtain all information about the existing insurances in the market. This is not an easy task as it is time consuming. I would like to see straightforward terms that are easy to understand, fewer exceptions and reductions due to age. Focus should be on what the insurance will cover. If possible I would like to obtain comparison of the insurance conditions already from the insurance- or real estate intermediary. According to my study the most expensive insurance are not always the best and it is preferred to sign the insurance through a real estate agent.

Not all real estate agents have information about liability insurances on their internet pages and not all have the knowledge of this service. The real estate agent probably is chosen for other reasons than his co-operation regarding liability insurances and as most insurances has to be acquired through a real estate agent, the buyer cannot chose at will. The job of the real estate agent is rather to inform the both sides (seller and buyer) of their liabilities and duties to avoid misunderstandings.

The buyer has the responsibility to examine the property regardless who has accomplished it. It is the buyer’s liability to examine the property which estimates the sellers liability to faults. The liability insurance is of great help since it is required to obtain an inspection of the property before purchasing it. Both seller and buyer can in this way obtain information about

the properties conditions. The inspection of the property demands an active buyer who has to understand what precautions to take in order to avoid liability. Worst scenario should be estimated in advance to avoid future problems.

Liability insurances regarding co-operating apartments do not exist in the market but here the law of purchase is used so there is not the same liability for hidden faults as in real estate business.

Suggestions for future research: When real estate agents are allowed to have peripheral services maybe more package deals will be offered with better prices and conditions. It can be worth investigating how these liability insurances develop and how the real estate agents co-operation change when the possibility of earning money can be made.

Contribution of the thesis: The investigation in the thesis show how important it is for consumers to understand the terms when signing an insurance policy and how difficult it is to compare different insurances in order to gain the most suitable. There is a feeling of security in taking an insurance, but it is still crucial to understand the responsibility divided between buyer and seller

Traditionellt sett har endast skadeståndsanspråk uppkomna p.g.a. person- eller sakskada täckts av en ansvarsförsäkring. Skadeståndsanspråk avseende s. k. ren förmögenhetsskada har således inte ersatts. Inte heller skadestånd p.g.a. köprättsliga fel har omfattats av skyddet i en ansvarförsäkring. I rättsfallet NJA 1996 s. 68, det så kallade Flygmotorfallet, blev definitionen av sakskadebegreppet inom försäkringsrätten av högsta betydelse. Skadan som behandlades i rättsfallet var en så kallad ingrediensskada och saken rörde huruvida skadeståndsskyldighet p.g.a. brister i en levererad produkt skall anses utgöra sakskada eller ren förmögenhetsskada. I sin dom bortsåg HD från det inom försäkringsrätten vedertagna och så viktiga rekvisitet, att en fysisk försämring av det skadade föremålet måste vara för handen för att sakskada skall anses föreligga och fäste istället vikt vid huruvida funktionen hos det skadade föremålet kraftigt hade försämrats eller helt gått förlorad.

Uppsatsens huvudsakliga syfte är att belysa de konsekvenser som Flygmotorfallets utvidgning av sakskadebegreppet har medfört för försäkringsrätten och för försäkringsbranschens parter. Uppsatsen avser även att svara på några av de frågor som uppkommit i samband med HD:s utvidgning av sakskadebegreppet och då särskilt i samband med ingrediensskada. Har försäkringsrätten och dess tillämpning påverkats? Har branschen tolkat domen på ett lämpligt sätt och därmed anpassat sig och sina försäkringsvillkor därefter, eller har branschen dragit felaktiga slutsatser?

Det förekommer att hänvisningar görs till skadebegreppet inom skadeståndsrätten när fråga egentligen är om det försäkringsrättsliga skadebegreppet. Inom försäkringsrätten är det emellertid viktigt att dra en skarpare gräns än inom skadeståndsrätten för vad som skall anses utgöra exempelvis en skada eller en skadehändelse. Det handlar inte enbart om att fastställa huruvida en skada föreligger, utan kanske snarare om att avgöra huruvida försäkringsersättning skall utgå och om att avgränsa/definiera försäkringsgivarens ansvar. Olika försäkringsbolag använder olika skadebegrepp. Ett grundkoncept inom försäkringsrätten är ”en skada, en självrisk, ett försäkringsbelopp”. Härav följer att det är av stor betydelse att avgöra vad som skall anses konstituera en respektive flera skador. I denna uppsats utreds skillnaderna mellan de olika skadebegrepp som tillämpas i försäkringsvillkor och de konsekvenser dessa skadebegrepp har för försäkringsbolagens ansvar. Vidare utreds hur de i försäkringsvillkoren valda skadebegreppen skall tolkas för att avgöra hur flera skador skall behandlas. Dessutom undersöks vilka kriterier som skall vara uppfyllda för att flera skador tillsammans, försäkringstekniskt, skall behandlas som en.

Damages have four main functions: reparation, placing of the costs, distribution of the losses and prevention. The rules about damages evolved before liability insurance had the extension it has today, 97 % of the Swedish populations is covered by liability insurance, since it is included in the comprehensive household insurance. Liability insurance should be looked at in the light of the damage rules, but the rules about damages are adapted to the insurance possibilities. The Law of damages contains, though the general adjustment article 6:2, the adjustment article 2:4 about children and the adjustment article 2:5 about the mentally ill, a possibility to adjust a non reasonable damage claim. If the liability insurance covers the damages no adjustment is made. Even when the adjustment articles are being used the damages is a heavy burden for the person who is liable for the damages. The liability insurance contains exemptions for damages caused by criminal actions amongst other things and therefore there is still a need for the adjustment articles. It is voluntary to have liability insurance for private individuals. The severity of the consequences for the person liable for the damages leads to that is should be involuntary, at least for children. This year a change was made to the Law of damages and the legal guardian of children is now, not only responsible for damages causes when they are negligent, but also in some situations absolute liable. The ground for the change is to clarify the legal guardian’s responsibilities and decrease delinquency. The change is an unjust divergence from damage principles and will not fulfill its purpose.

I uppsatsen utreds vad försäkring är samt vad affärsrisker är och hur de försäkras inom ramen för ansvarsförsäkringen. Viktiga frågor är var, och varför, gränsen för affärsriskers försäkringsbarhet dras som den gör, samt huruvida en ny struktur och systematik kan ge upphov till en mer ändamålsenlig gränsdragning. För att kunna förstå och argumentera kring behandlingen av affärsrisker i ansvarsförsäkringen, samt för att kunna omfamna ämnessfären med ett helhetsgrepp, måste först en relation till försäkringens väsen byggas. Kunskapen om vad försäkring är och varför försäkring finns utgör oumbärliga fundament i argumentationen om affärsriskers försäkringsbara vara eller icke vara. De försäkringsrättsliga principerna och den normativa bas som bygger upp rättsområdet synliggör ramen för försäkringsavtalsparternas förhållande och rekvisiten för försäkringsbarheten. Dessa principer och normer utgör sedermera bakgrunden som affärsriskerna ses emot i analysen. Ansvarsförsäkringen täcker den försäkrades skadeståndsansvar. En uppdelning kan göras mellan hur täckning sker av kontraktuella skadestånds- och ersättningsansvar respektive utomobligatoriska skadeståndsansvar. I och med att professions- och rådgivningsansvaret behandlas annorlunda än ansvaret i andra tjänsteverksamheter finns det en principiell vinst i att belysa det separat. Affärsriskerna leder fram till ett eventuellt ansvar och hur de behandlas kan ses i de omfattnings- och undantagsvillkor som återfinns i den vanliga ansvarsförsäkringen och i GLI-försäkringen. I uppsatsen genomgås följande utvidgande och undantagande villkor: undantaget för ren förmögenhetsskada, undantaget för omhändertagen egendom, undantaget för garantier och utfästelser, undantaget för förutsebar skada, undantaget för skada på levererad egendom, tillägget för ren förmögenhetsskada, återkallelsetillägget, tillägget för ingrediens- och komponentskada, åtkomst- och återställandetillägget samt goodwilltillägget. Gränsdragningen för täckning av affärsrisker i ansvarsförsäkringen är spretig och förefaller inte utgå ifrån en bakomliggande systematik. De gemensamma nämnarna analyseras dock, vilket ger en uppfattning av de syften som försäkringsbranschen vill uppnå med avgränsningen mot vissa affärsrisker. Med erfarenheter från vad försäkringens väsen är, hur och varför gränsdragningen görs samt dess, ur ändamålssynpunkt, inte helt tillfredställande resultat, kan en ny struktur och systematik föreslås. Förhoppningsvis leder det till en mer genomtänkt och förståelig hantering av affärsrisker i ansvarsförsäkringsfrågor.
In this thesis, I examine what insurance is, together with what business risk is and how business risks are insured in the context of liability insurance. Important questions are where, and why, the boundaries of the insurability of business risks are set as they are, and also whether a new structure and systematics could give rise to a more suitable delimitation. To be able to understand and argue about how business risks are treated in the context of liability insurance, and also to be able to approach the sphere of the subject holistically, a relation to the essence of insurance must first be built. The knowledge about what insurance is and why it exists is an indispensable foundation for the argumentation around the insurability of business risks. The principles and the normative base that make up the legal area of insurance law reveal the framework of the relationship between the parties of the insurance contract and the requirements of insurability. These principles and norms subsequently form the background against which the business risks are seen in the analysis. The liability insurance covers the liability of the insured. A distinction can be made between how the insurance covers contractual liability and non-contractual liability. Since professional liability, such as the liability of advisors, is treated differently from the liability of other service businesses, there is a principal benefit in elucidating it separately. The business risks lead to a potential liability, and how they are treated can be seen in the regular and global liability insurance policies. In this thesis, the following expanding and excluding policies are covered. Exclusion of pure financial loss, property in trust, promise or guarantee, foreseeable damage and damage to delivered property. Addition of pure financial loss, recall, claims due to ingredients or components, access and restoration costs, and goodwill. The boundary of coverage of business risks in the context of liability insurance is fuzzy and does not appear to be set based upon any underlying systematics. The common denominators are, however, analyzed which gives an idea of the ends that the insurance industry wants to achieve through the delimitation against certain business risks. With knowledge of what constitutes the essence of insurance, of how and why the boundaries are set as they are and of their, from a purpose-oriented point of view, not entirely satisfactory results, a new structure and systematics can be proposed. Hopefully, it leads to a more thought-out and comprehensible treatment of business risks in matters regarding liability insurance.

I dagsläget har revisorn ett obegränsat skadeståndansvar vilket innebär att revisorn i princip kan bli stämd på mångmiljonbelopp om hon åsidosätter god revisionssed. Till följd av detta har det på senare tid setts en tydlig tendens till att utvecklingen för skadestånd inom revisionsbranschen är oroväckande. Antalet skadeståndskrav har ökat väsentligt på kort tid och de krav som ställs mot revisorn uppgår allt oftare till betydande belopp. Olika organisationer arbetar nu med att förändra reglerna kring revisorers skadeståndsansvar. En önskan är att låta revisorernas nuvarande skadeståndsansvar övergå från obegränsat till begränsat, för att på så sätt få ner antalet stämningar samt minska stämningsbeloppen som ställs mot revisorerna.Denna uppsats är kopplad till en studie om revisorers skadeståndsansvar som genomförts av London Economics. Syftet med uppsatsen är att undersöka hur revisionsbranschen påverkas av en eventuell begränsning av skadeståndsansvaret. För att uppfylla syftet har studien utförts genom att intervjua tre utvalda revisorer, som var och en har en lång erfarenhet inom revisionsbranschen.En sammankoppling av noga utvald teori och insamlad empiri, i form av en analys, har genererat konkreta slutsatser om hur revisionsbranschen kan komma att påverkas av en begränsning i revisorns skadeståndsansvar. Bland annat anses en lagstiftad begränsning som den bästa lösningen samt att de stora revisionsbyråerna kan komma att bli ännu större på marknaden. Den viktigaste slutsatsen är att revisorerna är positivt inställda till en begränsning av ansvaret.
Uppsatsnivå: C