Academic literature on the topic 'Avtalstolkning'

I det digitala samhället pågår en ständig utveckling, och konsumenter ingår mer och mer avtal på internet. Lagen (1915:218) om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område, (fortsättningsvis, avtalslagen eller AvtL) tilkom för mer än 100 år sedan. Det traditionella sättet att ingå avtal mellan avtalsparterna är i pappersform genom att ena parten lämnar ett anbud som följer av en accept av motparten. Idag har utvecklingen gått framåt och det är idag vanligare att konsumenter ingår avtal på internet genom att acceptera avtalsvillkor som är utformade som standardavtal. Anledningen till det är att standardiserade avtal gör det möjligt för näringsidkaren att nå ut till en större kundkrets och således inte behöver upprätta individuella avtal i varje avtalsförhållande. Det är därför förmånligt att tillämpa standardavtal mellan näringsidkare och konsument. Konsumenter accepterar och ingår dagligen avtal på internet genom att godkänna avtalsvillkor eller användarvillkor för att få tillgång till en hemsida, det sker främst genom clickwrap-avtal.1 En konsument kan även bli bunden av ett avtal utan att acceptera avtalsvillkor genom, s.k browsewrap-avtal. 2Det är vanligt att konsumenter godkänner villkor på internet utan vetskap om att de har ingått ett avtal. Konsumenter binder sig till avtal på internet genom ett enkelt knapptryck eller genom att enbart besöka hemsidan. Om villkoren som konsumenter accepterar anses oskäliga finns det möjlighet att tillämpa det tvingande ogiltighetsreglerna i avtalslagen för att jämka eller ogiltighetsförklara hela eller delar av avtalet. I uppsatsen analyseras frågan i vilka fall en konsument anses juridisk bunden av ett avtal på internet samt hur domstolen bör gå tillväga vid tolkning av elektroniska avtal med hjälp av avtalsrättsliga tolkningsprinciper. Slutligen analyseras vilka ogiltighetsgrunder i avtalslagen som kan tillämpas på elektroniska avtal som bedöms oskäliga. För att undersöka vilka avtal eller avtalsvillkor som kan bedömas oskäliga gentemot konsumenten tillämpas även lagen om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område (1915:218) (AVLK) samt lagen (2005:59) om distansavtal och avtal utanför affärslokaler (distansavtalslagen eller DAvtL). Uppsatsen avslutas med en slutsats kring våra egna reflektioner på området där vi kommer fram till att det inte finns ett entydigt svar kring vilka avtalsrättsliga bestämmelser och principer som är tillämpbara på elektroniska avtal. Det har lett till att dagens digitala samhälle har skapat ett behov av en förnyad avtalslag som är mer anpassad för avtal som ingås på internet.

Syftet med uppsatsen är att identifiera hur avtal tolkas enligt svensk rätt och om det går att identifiera några mönster i tolkningsverksamheten. Det undersöks hur den svenska tolkningsläran överensstämmer med tolkningsreglerna i Draft Common Frame of Reference (DCFR). Europeiska unionen (EU) publicerade år 2009 DCFR – en akademisk text vars syfte bland annat var att förmedla kunskap om den gemensamma civilrätten inom unionen. Förhoppningen är att det i längden leder till en harmoniserad europeisk civilrätt. DCFR betraktas i dag som en icke bindande rättsakt – innehållande icke bindande regler som är ämnade att användas som hjälpmedel. DCFR innehåller ett kapitel om avtalstolkning som är tillämplig på oklara avtal, vilket är centralt för uppsatsen. Trots att DCFR inte är bindande har det ändå juridisk betydelse då innehållet kan bli föremål för jämförelser och belysa vad som anses gälla i svensk rätt. För att komma fram till resultatet arbetar vi utifrån den rättsdogmatiska metoden. Kärnan i utredningen och analysen ligger i en genomgång av en förhållandevis omfattande mängd rättspraxis från Högsta domstolen och Arbetsdomstolen. Dagligen ingås ett stort antal avtal. Vanligtvis sker det utan att problem uppstår; parterna fullgör vad de åtagit sig och avtalsförhållandet avvecklas. Problem kan uppstå när parterna har olika avsikter, avtalet är otydligt utformat eller när den ena parten inte fullgör sina förpliktelser. I svensk rätt finns inga lagregler för avtalstolkning, utan ledning får hämtas i rättspraxis. Domarna är ofta svårtolkade vilket gör att doktrin inom avtalsrättens område tillmäts stor betydelse. I doktrin råder det delade meningar om tolkningsläran eftersom författarna ställer upp tolkningsmodeller med olika benämningar.  Hänsyn tas framförallt till Adlercreutz och Lehrbergs framställningar då de är framstående rättsvetenskapsmän inom området. Modellerna presenteras och belyses med rättsfall från högsta instans. Tolkningsverksamheten i svensk rätt utmärks av vissa huvudsakliga drag. De subjektiva tolkningsmetoderna, i synnerhet den gemensamma partsviljan, har tolkningsföreträde framför andra tolkningsmetoder. I rättstillämpningen är tolkningsföremålet avtalet i förening med samtliga omständigheter vid och efter avtalsslutet. Resultatet för handen är att varje enskilt fall prövas utefter individuella omständigheter vilka i sin tur också kräver individuellt anpassade lösningar. Tolkningsverksamheten i DCFR utövas genom regler. Generella regler kan antas resultera i större grad förutsebarhet samtidigt som svensk tolkningslära möjligtvis tar större hänsyn till parternas avtal och därtill parternas verkliga viljor. DCFR kan ge rättstillämparen större utrymme för tolkning än vad reglerna föranleder på grund av normativt formulerade rekvisit. Sammanfattningsvis kan det konstateras att gemensamma drag kan urskiljas i utpekade delar av tolkningsverksamheten och att reglerna i DCFR påvisar många likheter i uppbyggnaden i jämförelse med den svenska tolkningsläran.

Det föreligger fem dokument i uppsatsen. Dessa är krediten, säkerhetsbilagan, avtal i anledning av säkerhetsöverlåtelse, överlåtelseavtal samt godkännande av överlåtelsen av arrenderätten. Det är dock oklart hur dessa förhåller sig till varandra då de verkar för olika saker trots att de är upprättade i ett nära funktionellt och tidsmässigt sam-band. Syftets första del är att utreda hur avtalen ska bedömas, om de tillsammans ska ses som ett och samma avtal genom sammanflätning eller om de ska bedömas isole-rade från varandra då varje avtal kan utgöra sin egen kosmos. Sammanflätningen mel-lan tre avtal, ”Avtal i anledning av säkerhetsöverlåtelse, överlåtelseavtal samt godkän-nande av överlåtelsen av arrenderätten” ansågs vara så stark av olika anledningar att det inte skulle bedömas isolerade från varandra utan de utgör tillsammans ett avtal. Krediten och säkerhetsbilagan bedöms vara ett avtal då säkerhetsbilagan utgör en del av krediten och är således inte ett självständigt avtal.I ”Avtal i anledning av säkerhetsöverlåtelse” finns det en klausul vilken av den bank som jag skriver för har ansetts vara snarlik den som gäller vid generell pantsättning. Problemet är dock att generell pantsättning inte ska förekomma i konsumentsam-manhang. Avtalstolkning genom den objektiva tolkningsmetoden gjordes för att fast-ställa klausulens innebörd då avtalet var ett standardavtal. Sedan jämfördes den med en generell pantsättningsklausul för att se hur lika de är. Det fastställdes då att verk-ningarna av klausulen är de samma som en generell pantsättningsklausul och de skill-nader som föreligger dem emellan är endast terminologiska samt att vissa ord var oli-ka men reellt inte påverkade klausulen vid en jämförelse. Klausulen kunde därför lik-ställas med en generell pantsättningsklausul som inte ska förekomma i konsument-sammanhang.