Academic literature on the topic 'Avtalsvillkor'

Näringsfrihet är ett grundläggande villkor i ett marknadsekonomiskt system. Att utan restriktioner helt fritt få agera på en marknad resulterar dock ofta i en ineffektiv fördelning av samhällsresurser. På grund av detta har merparten av alla länder med en marknadsekonomi utarbetat konkurrensrättsliga system.  I Sverige har vi Konkurrenslagen (2008:579, KL) vilken i stor utsträckning bygger på EUF-fördragets artikel 101 och 102. I 2 kap. 1§ KL framgår att det är förbjudet för företag att tillsammans med andra företag upprätta avtal, som hindrar, begränsar eller snedvrider konkurrensen på en marknad. Denna syftar till att utreda huruvida svenska sakförsäkringsbolag i sina villkor rörande trafik- och motorfordonsförsäkringar riskerar att skapa inlåsningseffekter på marknaden trafik- och motorfordons försäkring. Vidare kommer frågan - om försäkringsvillkor rörande konsumentens möjlighet att själv välja verkstad kan strida mot konkurrenslagen att behandlas. I uppsatsen presenteras utlåtanden från personer inom intresse- och branschorganisationer. Det framkommer i detta material att försäkringsvillkoret angående konsumentens möjlighet att välja verkstad i praktiken tillämpas. Vidare förmedlas argument till varför dessa villkor blivit så vanliga. En teori är att försäkringsbolagen genom dessa villkor kan teckna underavtal med märkesverkstäderna om förmedling av försäkring vid nybilsförsäljning. Den avslutande diskussionen visar att villkoren skapar inlåsningseffekter. I och med dessa villkor kan försäkringstagaren inte fritt välja vilken verkstad som ska utföra reparation vid försäkringsärenden. Vidare så väcks frågan om detta i slutändan ändå inte gynnar konsumenten då ett system där försäkringstagaren fritt får utse verkstad riskerar att leda till fler fall av försäkringsbedrägeri. Ett konkret förslag på hur det går att lösa problemet utan att riskera denna negativa effekt är att låta en branschorganisation, förslagsvis Sveriges Försäkringsförbund, certifiera och godkänna verkstäder åt försäkringsbolagen. Att sedan ställa som krav att alla certifierade verkstäder ska använda sig av system liknande WinCABAS, för att upprätthålla en standard, är inte i sig något som ur konkurrensrättslig synvinkel bör utgöra hinder. Problemet idag är att få bolag har total marknadsdominans och möjlighet för extern part att få inblick i branschen är liten vilket stimulerar avtal och samordnat förfarande om marknadsuppdelning och prissättning. Försäkringsbolagen omfattas av ett gruppundantag i KL vilket tillåter samarbete inom vissa områden. Detta skadar ytterligare tillförlitligheten till att ett för marknaden effektiv samarbete föreligger. Huruvida undantaget är motiverat på försäkringsmarknaden bör ifrågasättas. Uppfattningen är att försäkringsmarknaden inte påverkas positivt av de gruppundantag som idag finns.

Genom ett avtal regleras avtalsparternas inbördes skyldigheter och rättigheter. Det är inte ovanligt, att det i standardavtal finns klausuler, vilka förskjuter parternas rättigheter och skyldigheter. Ett exempel på sådana klausuler är en ensidig ändringsrätt, vilken kan vara utformad på följande sätt: "Vi förbehåller oss rätten att ändra avtalsvillkoren". Genom villkorets utformning, blir det en förskjutning av parternas inbördes rättigheter och skyldigheter till fördel för endast en av parterna. Som skydd för bl.a. detta ger 36§ lag (1915:218) om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område (AvtL), en möjlighet för den underlägsna parten att jämka eller helt bortse från oskäliga avtalsvillkor. Inom svenskt näringsliv, finns det en stor variation på styrkeförhållandet mellan näringsidkare. Det finns allt från internationella företag med tusentals anställda, till små fåmansbolag med endast ett fåtal anställda. Enligt gällande rätt är båda parterna jämlika i avtalsförhållanden, oavsett hur företagskonstellationen ser ut. Som skydd för en underlägsen part kan Marknadsdomstolen förbjuda en näringsidkare, att använda sig utav oskäliga avtalsvillkor,1 såsom t.ex. ensidiga ändringsrätter. Detta är ett sätt att skydda framtida nya avtalsparter gentemot dessa typer av oskäliga avtalsvillkor, när avtal ingås på liknande sätt och av liknande art. Hur tillämpningen av ändringsrätten ska komma till motpartens kännedom, är sällan förtydligat i avtalet. Följaktligen är det i många situationer oklart, huruvida ändringsrätten medför en ren ändringsrätt av avtalet, d.v.s. att det ej krävs en accept från motparten för att ändringen skall verka, eller om ändringen är att anse som ett anbud och därmed kräver en accept, för att ändringen ska träda i kraft. Följden av att ena avtalsparten tillåts inneha en ensidig ändringsrätt, är att det skapas en obalans i avtalsförhållandet, eftersom endast en av avtalsparterna tillåts ändra avtalets innehåll. Därmed leder utnyttjandet av den ensidiga ändringsrätten till konsekvensen att den underlägsna parten blir bunden av ändringar i avtalet, vilka kan vara mot dennes egentliga vilja. Är det rättssäkert att en av parterna, och i de flesta fall den starkare, tillåts ha en ändringsrätt som kan medverka till att väsentliga avtalsvillkor kan ändras? Är det skäligt att ensidiga ändringsrätter tillåts som avtalsvillkor, när en part är underlägsen? I Sverige råder avtalsfrihet, vilket innebär att parterna får avtala om vad de vill, och att avtalsvillkoren utformas därefter. En annan utgångspunkt för avtal är pacta sunt servanda, att avtal ska hållas, som kan bli motpolen till avtalsfriheten i fråga om ensidig ändringsrätt. Principen om avtalsfriheten tillåter avtalsvillkor om en ensidig ändringsrätt, såvitt båda parterna har kommit överens om det. Genom användandet av den ensidiga ändringsrätten, uppstår ett nytt avtal mellan parterna, vilket innehåller den gjorda ändringen istället för avtalets ursprungliga lydelse. Principen om pacta sunt servanda har som utgångspunkt att endast det ursprungliga avtalet är giltigt, på grund av att det ursprungliga avtalet är det avtal vars innehåll som de kommit överens om. Således är det andra avtalet, enligt pacta sunt servanda, inte giltigt mellan parterna. Eftersom principerna motsäger varandra, leder detta till en problematik, om vilket avtal som är gällande mellan parterna.

Avtalsfrihet och pacta sunt servanda benämns ofta som avtalsrättens grundpelare. Det innebär att parterna är fria att själva utforma inbördes prestationer och skyldigheter i avtal och att bundenhet att fullfölja avtalet uppstår. En jämkning av avtalsvillkor innebär i många fall att dessa grundprinciper inskränks varför uppsatsen behandlar principernas ställning och skyddsvärde. Denna uppsats har till syfte att utreda räckvidden för en i avtal stadgad ansvarsbegränsning. Utredningen görs dels genom en genomgång av den proposition generalklausulsutredningen resulterade i och som förelåg införandet av oskälighetsbegreppet i 36 § AvtL, vari tillämpning för jämkning av avtalsklausul möjligen kan finnas, dels genom en sammanställning för vad som föreskrivs i rättspraxis och doktrin. En skiljedom, som klandrades och därför blev offentlig, visar hur skiljemännen valde att tillämpa 36 § AvtL för att jämka en avtalad klausul om ansvarsbegränsning och istället göra en skadeståndsbedömning delvis utifrån skadeståndsrättsliga principer. I uppsatsen utreds under vilka förutsättningar en eller flera klausuler kan jämkas och redogör för hur ett jämkningsförfarande generellt går till och analyserar vad ett eftersträvansvärt förhållandesätt till en faktor som tecknad ansvarsförsäkring är. Vidare utreder uppsatsförfattarna huruvida en ansvarsförsäkring hos part kan påverka utfallet av bedömningen i skadeståndsrättsliga frågor. Uppsatsen behandlar ett antal rättsfall som har visat viss vägledning i fråga att klargöra rättsläget

Lag (1915:218) om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område, AvtL, tillkom år 1915. Vid denna tidpunkt var det vanligt att avtal ingicks för varje enskilt fall, där partsvilja uppkom genom anbud och accept. Numera är det vanligare att avtalen har sådan utformning att de kan användas och nå ut till en större massa, denna typ av avtal kallas standardavtal. Eftersom standardavtalen är uppbyggda för att fungera i många affärssituationer behöver näringsidkarna inte längre ta fram individuellt utformade avtal för varje enskild avtalssituation. Standardavtalen har en viktig roll i dagens samhälle och på grund av teknikens snabba utveckling har det blivit allt mer vanligt att konsumenter gör sina inköp via internet. För att internetköp ska kunna genomföras krävs oftast att konsumenten måste godkänna näringsidkarens standardavtal, vilket sker genom ”point and click”. Trots att en konsument uttryckligen godkänt näringsidkarens avtalsvillkor genom ett enkelt knapptryck, kan villkoren anses som oskäliga vilket i sin tur kan leda till att delar av eller hela avtalet kan ogiltighetsförklaras alternativt jämkas. Om ett avtalsvillkor är otydligt utformat kan oklarhetsregeln tillämpas och villkoret tolkas därmed till konsumentens fördel. Uppsatsen innehåller tre analyser, om huruvida de tre stora och världskända företagen Apple-, Facebook- och MacKeepers avtalsvillkor är korrekta och tillåtna med tillämpning av svensk rätt. På grund av teknikens snabba utveckling kan vi i Sverige göra köp och ingå avtal med exempelvis något av de tre ovan nämnda företagen över internet. I och med att internetköp blir allt vanligare, blir också gränsöverskridande handel vanligare. Om gränsöverskridande handel genomförs tillämpas EU-rätten genom förordningen EG 593/2008. Eftersom Sverige är ett av medlemsländerna i EU är de förpliktade att anpassa lagstiftningen efter EU-rätten. År 1993 tillkom EU-direktivet om oskäliga villkor i konsumentavtal, 93/13/EEG. Året efter tillkom Lag (1994:1512) om avtalsvillkor i konsumentförhållanden, AVLK, för att uppfylla de krav som direktivet ställde. För att utreda vilka avtalsvillkor som kan anses vara oskäliga gentemot konsumenter i Sverige kan AVLK tillämpas. Förutom AVLK finns det flertalet andra lagar som näringsidkaren är skyldig att följa, till exempel Lag (2005:59) om distansavtal och avtal utanför affärslokaler och marknadsföringslagen (2008:486). Uppsatsen avslutas med kommentarer som kort berör tankar och reflektioner kring de tidigare analyserna. Vi har slutligen kommit fram till att svensk rätt, mycket med hjälp av kompletterande EU-rätt, har varit tillräcklig vid de avtalsvillkor vi undersökt. Vissa villkor i MacKeepers avtal har enligt vår mening varit oskäliga, men avtalsvillkoren har i efterhand kunnat förklaras ogiltiga med hjälp av bestämmelsen i 36 § AvtL. Apples och Facebooks avtalsvillkor har enligt vår mening varit skäliga.

Bostadshyra utgör en speciell del av kontraktsrätten, men har starka drag av skyddslagstift- ning till hyresgästens förmån. Avtalstypen har en stark social och ekonomisk betydelse, både för individ och för samhället i stort. Det förekommer att hyresgäster beter sig på ett sätt som försvårar hyresvärdens fastighetsför- valtning. Hyresgäster kan till exempel röka inomhus och på balkonger, felsortera avfall, fel- parkera fordon och installera maskiner som innebär en risk för skada. Vad har en hyresvärd för möjligheter att komma till rätta med problem som uppkommer i hyreshuset? Ordnings- föreskrifter intas ibland i hyresavtal för att precisera hur hyresgästen förväntas uppträda. Lagstiftningen är dock alltför generell för att påvisa vad som gäller i olika situationer – enligt 12:24 JB har hyresgästen en skyldighet att ”väl vårda lägenheten” och enligt 12:25 JB att ”iaktta allt som fordras för att bevara sundhet, ordning och gott skick”. Uppsatsen behand- lar avtalsutrymmet avseende vissa företeelser i hyreshuset mot bakgrund av de tvingande reg- lerna. Vilka skyldigheter kan hyresgäster åläggas genom hyresavtalet, och i vilken mån kan hyresgästers kontraktsbrott leda till någon påföljd? När lagstiftning görs tvingande är det viktigt att den hänger med i samhällsutvecklingen, så att aktuella problem får en lämplig och förutsebar lösning. Reglerna i 12 kap JB har en all- män utformning, varför reglerna kan anpassas till aktuella problem genom praxis. Det förut- sattes även i motiven att 12:25 JB skulle kompletteras med ordningsföreskrifter i hyresavta- let. Villkor kan delas upp i olika kategorier, men uppdelningen som sådan har inte någon bety- delse för villkorens giltighet. Det är innehållet som är avgörande. Emellertid gäller allmänna avtalsrättsliga regler kring avtalets ingående, varför samtliga villkor måste vara kända för båda parter vid avtalets ingående för att bli bindande. Som ett extra skydd för hyresgästen finns det regler om tolkning, jämkning och omförhandling av hyresvillkor. Reglerna avviker starkt från vad som i allmänhet gäller i kontraktsförhållanden. Analysen av olika ordningsföreskrifter visar att om de blir gällande mot hyresgästen, och om denne kan drabbas av någon påföljd vid kontraktsbrott, beror på vad villkoret innebär och hur det är utformat. De påföljder som oftast aktualiseras är skadestånd enligt 12:24 JB eller på allmän kontraktsrättslig grund, samt brutet besittningsskydd enligt 12:46 1 st 2 p JB. Vid förlängningstvist enligt 12:46 1 st p 2 JB ska en intresseavvägning mellan parterna göras. Förverkande kan ytterst sällan komma i fråga vid brott mot ordningsföreskrifter som inte endast är en precisering av 12:24–25 JB, då det enligt 12:42 p 8 JB krävs att kontraktsbrot- tet både är väsentligt och att villkoret är av synnerlig vikt för hyresvärden. RH 2006:34 och efterföljande avgöranden visar att domstolarna vid tillämpning av 12:46 1 st 2 p JB intagit en förhållandevis sträng hållning vid bedömningen av hyresgästers uppsåtliga kontraktsbrott. Det går inte att avtala om att en hyresgästs ansvar för skada ska vara strängare än vad som följer av 12:24 JB. Hyresgästen kan till exempel inte genom hyresavtalet göras ansvarig för rena olyckshändelser. En ordningsföreskrift kan dock inverka på culpabedömningen som ska företas vid vållande av skada enligt 12:24 JB. Vilken prägel ett hyreshus har är relevant för bedömningen av i vilken mån ett hyresvillkor kan göras gällande i en förlängningstvist. Om hyreshuset till exempel har profil av allergihus eller sjukhem kan hyresvärden uppställa villkor om rökförbud, men normalt inte annars. Till följd av att en intresseavvägning ska göras är det svårt att generellt avgöra vilka föreskrifter som blir bindande. Klart står att föreskrifterna ska ha ett meningsfullt och sakligt syfte. Hyresvärden har således viss möjlighet att påverka hyresgästers beteenden genom att ta in skäliga ordningsföreskrifter i hyresavtalet. Föreskrifterna fungerar som en varning om vad det finns för risker och hur hyresgästen förväntas handla för att förebygga skada. Om hyresgäs- ten bryter mot ordningsföreskrifterna riskerar denne att bli skadeståndsskyldig eller tvingas flytta.

Sammanfattning

Bredbands- och digital-TV-marknaden växer kraftigt och det är av stor betydelse ur konsumentsynpunkt att företagen tillämpar skäliga avtalsvillkor. I denna uppsats granskas ett antal standardavtal utfärdade av företagen på respektive marknad. Företagen vars villkor vi analyserar är Universal Telecom, Glocalnet och Tyfon Svenska AB som tillhandahåller bredbandstjänster, samt Viasat, Boxer och Canal Digital, som levererar digital-TV. Det rör sig i dessa fall om ensidigt upprättade standardavtal där konsumenten inte har möjlighet till individuell förhandling. Syftet med uppsatsen är att bringa klarhet i hur man går tillväga vid en oskälighetsbedömning av villkor i standardavtal riktade till konsumenter samt vilken lagstiftning som till övervägande del används inom området. Vi vill även utreda om dessa avtal innehåller oskäliga avtalsvillkor samt i förekommande fall presentera vilka slags oskäliga avtalsvillkor det rör sig om.

Vid en oskälighetsbedömning skall hänsyn tas till god sed, tvingande konsumentskyddande lagstiftning, allmänna tvingande rättsprinciper, dispositiv lag samt om obalans uppkommer till följd av en avtalsbestämmelse. Avtalsvillkoren får heller inte vara vilseledande eller otydligt utformade.

De lagar som främst tillämpas på dessa marknader är AVLK, EkomL, KkL och KtjL. De två sistnämnda lagarna är dock inte direkt tillämpliga utan får tillämpas analogt.

Vid ingången av arbetet misstänkte vi att det kunde vara svårt att hitta oskäliga avtalsvillkor i så stora företag som vi faktiskt valt, men i samtliga av de granskade standardavtalen förekom oskäliga avtalsvillkor. En gemensam nämnare för företagen är att deras avtal innehöll villkor som på ett eller annat sätt oskäligt begränsade konsumentens rätt till ersättning, s.k. ansvarsbegränsningsklausuler. Alla företagen har även villkorsändringsklausuler som bedömts som oskäliga eftersom de ger näringsidkaren ensidig rätt att ändra i villkoren avseende pris, tjänst eller dylikt.

Villkor som föreskriver formkrav vid uppsägning, reklamation eller andra meddelanden återfanns i inte mindre än tre av de granskade företagen. Detta är anmärkningsvärt eftersom det med stöd av förarbetena till KkL och tidigare avgöranden har bedömts som oskäligt en längre tid. En del av de undersökta bolagen försöker utnyttja sig av force majeure-klausuler för att slippa prestera sin del av avtalet. Force majeure är omständigheter som det inte kan rådas över, exempelvis krig och naturkatastrofer. Många av företagen utvidgar innebörden till att innefatta även andra omständigheter som ligger inom kontrollsfären.