Academic literature on the topic 'Condictio indebiti'

Artykuł dotyczy wzajemnej relacji instytucji niedopuszczalnych postanowień umownych (klauzul abuzywnych) i nienależnego świadczenia. Pierwsza z nich została wprowadzona do polskiego prawa cywilnego poprzez nowelizację polskiego kodeksu cywilnego w związku z wejściem w życie dyrektywy 93/13/WE. Z kolei instytucja nienależnego świadczenia od dawna uznawana jest za metodę dochodzenia roszczeń z tytułu klauzul abuzywnych w Polsce. Wzajemne relacje przepisów dotyczących wymienionych pojęć nie zostały jeszcze dokładnie zbadane. Niemniej jednak jednoczesna analiza tych przepisów wzmacnia stwierdzenie, żeroszczenie o nienależne świadczenie może być użyteczne w dochodzeniu roszczeń o wzbogacenie wynikające z wykonania świadczenia na podstawie nieuczciwych klauzul. Dokładnie rzecz ujmując, w celu skutecznego dochodzenia roszczenia należy powołać się na condictio indebiti. Tak uważa jednak mniejszość. Powodem, dla którego właściwą podstawą dochodzenia roszczeń jest condictio indebiti, jest sankcja bezskuteczności zastrzeżenia klauzul abuzywnych. Ponadto przepisy powinny być tak interpretowane, aby uwzględnić kontekst unijny.

Fibrosa v. Fairbairn. Polish Company, House of Lords and the Roman LawSummaryThis paper deals w ith the development of the British doctrine of unjust enrichm ent, influenced to some extent by condictiones of the Rom an law. At the beginning of the XXth century the common law recognized two contradictory views on the restitution of „solutio indebiti”. According to „coronation” cases losses arising from performance of a contract up to the moment of a frustration - should lie where they fall, which was unjust and did not meet the needs o f trade. This attitude was changed by the House of Lords when two very similar cases: Cantiere and Fibrosa were heard. Fibrosa S.A. was a Polish com pany that sued Fairbairn for the money paid in advance for machine parts that were finally not delivered. The reason why the contract was frustrated was the outbreak of the war. The case was decided on the basis of the Rom an law condictio causa data causa non secuta and became a precedent for the modern com m on law world. The paper also discusses the suitability of using the causa data causa non secuta, where causa fm ita seems to be a better solution, and the question whether causa data causa non secuta could be used outside contracts.

Die wetgewer het met die Wet op Huweliksgoedere 88 van 1984 nie alleen die minderwaardige status van vroue getroud in gemeenskap van goed vervang met identies dieselfde status as wat haar man geniet en dus sy gemeenregtelike maritale mag geskrap nie, maar het ook met die kwalifikasies vervat in artikel 15 uitdruklik perke gestel aan die potensiële risiko’s waaraan gades só getroud bloot sou staan indien een van die gades sonder die toestemming van die ander bepaalde regshandelinge kon verrig wat negatief kan inslaan op die gemeenskaplike boedel en dus beide gades se belange. Getrou aan die gemenereg kan behoudens die uitsonderinge van ’n uitdruklike bepaling deur ’n testateur, skenker of ’n tersake hofbevel geen persoon getroud in gemeenskap van goed naas die gemeenskaplike boedel ook nog beskik oor ’n afsonderlike privé boedel nie. Alle bates van die gades vorm deel van die gemeenskaplike boedel en is dus onderworpe aan die voorskrifte vervat in artikel 15 van die wet. Aangesien bates per definisie alle vermoënsregte van die tersake reghebbendes insluit, vorm ook die vorderingsregte uit hoofde van ’n versekeringsooreenkoms deel van die bates van die reghebbende. Indien ’n gade sonder die toestemming van sy of haar wederhelf die vorderingsreg teen die lewensversekeraar aan ’n derde oordra deur sodanige benoeming van die derdes as begunstigdes kom dit neer op ’n vervreemding van bates uit die gemeenskaplike boedel sonder teenwaarde. Die wetgewer het in artikel 15(3)(c) onomwonde en ondubbelsinnig verorden dat sodanige vermeende regshandeling van nul en gener waarde is. Die “vervreemder” het nie die nodige kompetensie of handelingsbevoegdheid om die handeling te verrig nie en die reg kan geen gevolge aan sodanige nietige handeling heg nie. Enige vermoënsverskuiwing wat op sodanige nietigheid gebaseer is, is sine causa en kan deur die ongegrond verarmde party kondikeer word mits aan die vereistes van die condictio indebiti voldoen word. In die Naidoo-saak het die uitspraak van die hoogste hof van appèl in weerwil van die uitdruklike statutêre bepalings nie die belange van die weduwee wat deur die onregmatige optrede van haar oorlede man wesenlik benadeel is, beskerm nie. Sodanige regsverdraaiing boesem geen vertroue in nie.

Syftet med denna uppsats är att utreda vad förutsättningarna för återbetalning vid misstagsbetalning är. Med andra ord vill jag utreda under vilka förhållanden en rätt till återbetalning föreligger och under vilka förhållanden en sådan misstagsbetalning skall vara bestående.

Principen om condictio indebiti har varit aktuell sedan den romerska rätten och avser att lösa det problem som uppstår när en betalning görs av misstag. Å ena sidan är huvudregeln att en misstagsbetalning ska gå åter, å andra sidan kan betalningsmottagaren behålla betalningen under förutsättning att denne i god tro har mottagit betalningen och därefter inrättat sig i god tro. Särskilt det krav som uppställs på att betalningsmottagaren ska inrätta sig efter betalningen har varit föremål för diskussion på grund av otydlig rättspraxis kring kravet. På senare tid har även rättstillämpningen visat att betalningens bestående ska motiveras utifrån allmänna intresseavvägningar där flera faktorer kan ha en betydelse. Några av de faktorer som kan inverka på bedömningen är vilken av parterna som har förfarit oaktsamt, den som hade störst möjlighet att överblicka förhållanden som inverkade på betalningen och aktörernas ställning. Vad gäller aktörernas ställning kan beaktande tas om den ena parten intar konsumentställning, då kan möjligheterna till att tillerkännas betalningen anses större. Inte enbart för att kraven på god tro och inrättande inte är lika stränga, utan även för att den allmänna intresseavvägningen kan utfalla till dennes fördel. Omvänt gäller istället då det rör sig om en kapitalstark, juridisk person. Särskilt höga krav på aktsamhet har ställts på betalningsförmedlingar. Sammantaget är rättspraxis oenhetligt vilket beror på att situationerna då misstagsbetalning kan uppstå är många och omständigheterna i varje enskilt fall ofta unika. Det är inte långt ifrån att tänka sig att HD med anledning av detta skapat en bedömning i tre steg för att nå en mer enhetlig rättspraxis. I pedagogiskt hänseende är det välkommet samtidigt som det inte kommer till bukt med problemet som condictio indebiti genomgående har trilskats med, vilket är att ställa upp en enhetlig bedömningsgrund när situationerna skiljer sig åt avsevärt från fall till fall.
The principle of condictio indebiti has been relevant since Roman law and aims to solve the problem that arises when a payment is made by mistake. On the one hand, the main rule is that a mistake payment must go back, on the other hand, the payee may retain the payment provided that he has received the payment and subsequently established himself in good faith, in other words the prequisite of adjustment. Particularly the prequisite of adjustment has induced a controversial debate since the court’s judgments have not been in a clear direction. Recently, the application of law has also shown that the possession of the payment must be justified on the basis of a general assessment of the parties’ interests where several factors may have a significance. Some of the factors that may affect the assessment are which of the parties has acted negligently, which party had the greatest opportunity to overview the conditions that affected the payment and the position of the actors. If one of the actors assumes the position of a consumer it can increase the likelihood of having the right to the payment. Not solely because the requirements for good faith and establishment are not as strict, but also because the general asseessment of interests can be in his favor. The reverse argument is applicable when it comes to a capital-strong, legal person. Particularly strict requirements have been set on actors dealing with payment services in their main business, such as banks. Overall, the case law is inconsistent, which is probably due to the fact that the situations in which mistake payments can occur are many and the circumstances in each individual case are often unique. Due to this, it is probable that the Supreme Court (Högsta domstolen) has created a three-step assessment to achieve a more uniform practice of law. For educational purposes it is welcome, although it does not provide a solution to the problem that condictio indebiti consistently has faced. The problem being the hardship of creating a uniform rule applicable to several different situations with varying factors that must be taken into consideration.

Condictio indebiti innebär att felaktiga betalningar skall gå åter. Banker har emellertid svårt att förlita sig på denna huvudregel. Bankernas centrala ställning i samhället kombinerat med deras uppgift att korrekt förmedla transaktioner, försätter dem i en förtroendeställning. Mottagaren skall kunna lita på att en utbetalning från en bank är korrekt. Bankernas utbetalningar har blivit ett genomgående undantag till principen om condictio indebiti. Praxis har stadgat att banker i princip aldrig återfår en felaktig utbetalning. Av detta kan en ny huvudregel för banker konstateras, att en felaktig utbetalning från en bank skall kvarstå hos mottagaren. Liknande strikta regler finns för förvaltningsmyndigheter. Förvaltningsmyndigheter meddelar beslut och uppsatsen fokuserar på beslut av gynnande karaktär. Det vill säga beslut som innebär någon form av fördel för mottagaren, till exempel tillstånd, ekonomiskt bistånd eller bifallen ansökan. Huvudregeln för gynnande förvaltningsbeslut är att dessa inte kan återkallas utom i fyra undantagsfall. Detta på grund av att den enskilde skall kunna förlita sig på beslutet och inrätta sig efter det. Huvudregeln för återkallelse av förvaltningsbeslut och den nya huvudregeln för återbetalning till banker, är lika. Anledningen till svårigheten att återkalla/återfå något från den gynnade parten är att både banker och myndigheter anses ha en förtroendeställning. Förtroendeställningen beror dels på den enskildes trygghetsperspektiv men även på bankers och myndigheters större möjligheter att ha en god överblick över dessa situationer. Begränsningarna i återkallelse/återbetalning motiveras vidare med att det alternativ som är minst kännbart, skall väljas.  Detta resulterar i att mottagaren av beslutet eller transaktionen i princip alltid påverkas mer om återkallelse eller återbetalning skulle ske, än vad banker eller myndigheter påverkas av att beslutet eller transaktionen kvarstår. Likheterna i dessa motiveringar visar att banker behandlas, trots att de är att anses som privaträttsliga subjekt, såsom ett offentligrättsligt subjekt.
The principle of condictio indebiti means that a faulty transaction should be repaid. This general rule is however, not easily applicable on banks.  The central position the banks possess in our community combined with one of its main tasks, to correctly manage transactions and payments, put the banks in a position of trust. Customers should have unconditional trust in a transaction from a bank and its correctness. Hence, the bank has become an exception to the principle of condictio indebiti. Case studies have shown that banks will never be repaid for a faulty transaction. According to this, a new principle can be stated, that a faulty transaction from a bank shall remain with the recipient. Similar strict rules are to be found for the administrative authorities. Administrative authorities pass decisions and this essay focuses on decisions of favorable character. That is decisions that involve some kind of benefit for the recipient such as; permissions, financial assistance and approved applications. The general rule for favorable administrative decision is that these can not be withdrawn because the recipient should be able to trust, and act according to, a decision of an administrative authority. The general rules for these actions, withdrawal and reimbursement, are similar. The reason for the difficulty in withdrawal and reimbursement is that both banks and administrative authorities are considered to have a position of trust. The individual should always be able to trust an action from these two institutions. The position of trust is based on individuals need for security and that banks and administrative authorities have more knowledge and ability to overview the situation. Withdrawal and reimbursement should therefore never be preceded if it generates a disadvantage for the individual. The court should select the available option resulting in least negative impact. This justifies the difficulties in withdrawing or reimbursing an action that is favorable for the individual. Withdrawal and reimbursement will often have more negative impact on the recipients compared to how it affects banks and administrative authorities if the transaction or decision withstands. These similarities show that banks are treated as a public entity even though they are regarded as a private entity.

2010 lämnade EU-domstolen ett förhandsavgörande i mål C-88/09 Graphic Procédé gällande huruvida vissa tryckeriprodukter ska anses utgöra varor eller tjänster enligt EU:s mervärdesskattedirektiv. Domen innebar för svensk lagstiftning att mervärdesskattesatsen för vissa tryckeriprodukter sänktes från 25 procent till 6 procent. Konsekvensen blev att skatteverket fick återbetala miljonbelopp till svenska tryckerier på grund av att de redovisat för hög mervärdesskatt. Skatteverket godtog återbetalning till tryckerierna utan att kreditering till tryckerikunder krävdes. Skatteverket bestämde sig för att efterbeskatta tryckerikunderna genom följdändring med motsvarande belopp som tryckeriet erhållit i återbetalning. Frågan kom att prövas av HFD. HFD ansåg att kriterierna för följdändring är uppfyllda och att efterbeskattning inte är uppenbart oskäligt. HFD:s dom bygger på antagandet att tryckerikunderna har en civilrättslig fordran på tryckerierna. Syftet med uppsatsen är att utreda konsekvenserna av HFD:s bedömning avseende följdändringsbestämmelsen och oskälighetsrekvisitet i 66 kap. 27 § 4 p. a) och 66 kap. 28 § Skatteförfarandelag (2011:1224). HFD har genom sin dom i tryckerimomsmålen utvidgat möjligheten att efterbeskatta genom följdändring. Domen brister i rättssäkerhet med anledning av HFD:s opreciserade domskäl. Det föreligger ett osäkert rättsläge avseende huruvida tryckerikunden har en civilrättslig fordran på tryckeriet, varför HFD:s antagande även i detta avseende brister ur rättsäkerhetperspektiv. Det finns dock ett visst stöd för antagandet att det föreligger en fordran enligt 36 § AvtL, principerna om condictio indebiti och obehörig vinst. Oavsett om HD klargör rättsläget angående fordrans existens har HFD:s bedömning orsakat ekonomiska bördor för tryckerikunder som är oförsvarliga ur rättssäkerhetsperspektiv.
In 2010 the CoJ submitted a preliminary ruling in C-88/09 Graphic Procédé regarding whether certain printing products should be considered as goods or services in accordance with the VAT Directive. The implication of the ruling for Swedish legislation was that the tax rate for certain printing product was reduced from 25 to 6 percent. The consequence was that the tax office had to repay millions of Swedish crowns to printing houses because the VAT payments had been too high. The Tax Agency repaid the VAT without demanding that the printing houses issued a credit note to their customers. Due to their repayments, the Tax Agency reclaimed the incorrectly charged VAT from the printing houses’ customers. The issue came to be considered by the Swedish Supreme Administrative Court (the court). It considered that the criteria for reclaiming VAT was met and that the reclaiment is not evidently unreasonable. The court's judgment is based on the assumption that the customers have a claim on the printing houses. The purpose of the thesis is to investigate the consequences of the court's judgment concerning additional tax assessment and the criterion of unreasonableness. The court’s judgment has led to extended possibilities to make additional assessment.  The judgment fails in legal certainty due to its unspecified grounds. There is an uncertain legal position as to whether the customers has a claim against the printing house, which is why the court's assumption in this matter lacks of legal certainty. However, there is some support for the assumption that there is a claim under § 36 AvtL, the principles of condictio indebiti and unjust enrichment. Irrespective of whether the Supreme Court will clarify the legal situation regarding the claim, the court's judgment has caused economic burdens for customers that are inexcusable from a legal certainty perspective.

En undersökning av det juridiska institutet obehörig vinst och dess eventuella användning som rättsgrund i svensk rätt. Mot bakgrund av att obehörig vinst i delar av doktrinen på senare tid föreslagits såsom rättsgrundande faktum i ett antal HD-avgöranden undersöks denna praxis. Främst behandlas situationer av obehöriga nyttjanden av annans egendom samt misstagsbetalningar. Även komparativa inslag förekommer.