Academic literature on the topic 'Dans- och rörelseterapi'

Bakgrund: användandet av och intresset för komplementär- och alternativmedicin har under de senaste decennierna ökat i världen och i Sverige vilket innebär en utmaning för framtidens hälso- och sjukvård. Komplementär- och alternativmedicin (KAM) består av en mängd olika metoder/terapier. En huvudkategori av KAM är de kroppsliga- själsliga terapierna som fokuserar på interaktionen mellan hjärnan, själen och kroppen. Till denna kategori hör dans- och rörelseterapi. Sjuksköterskor har en positiv inställning till och en öppenhet inför användandet av KAM, dock anser de att de inte har tillräcklig kunskap inom området. För att möta framtidens utmaningar behöver sjuksköterskor ny kunskap om de komplementära metoderna. Dans- och rörelseterapi kan ses som ett potentiellt komplement till traditionell medicinsk behandling för flera olika patientgrupper och kunskap om denna komplementära terapi kan därför vara av betydelse för sjuksköterskan. Syfte: syftet med denna studie var att undersöka effekten och upplevelser av dans- och rörelseterapi inom hälso- och sjukvården. Metod: en litteraturbaserad studie genomfördes för att uppnå syftet. 15 artiklar inkluderades från databaserna PubMed, Cinahl, AMED, PsychInfo och IIPS samt från manuella sökningar. Resultat: tre områden med effekter och upplevelser av dansen framkom efter granskning av de 15 inkluderade artiklarna. Områdena var psykologiska effekter, fysiologiska effekter och relation mellan psyke och kropp. Slutsats: de psykologiska effekterna utgjorde den större delen av resultatet och rörde någon form av välmående som ökat välbefinnande, ökad livskraft och livsenergi. Även psykologiska effekter som förändrat beteende och minskad psykologisk stress framkom. En väsentlig del av de psykologiska effekterna visade en förhöjd livskvalitet och även emotionella effekter. De fysiologiska effekterna som framkom rörde främst balans, hållning, ökad rörlighet och ett fysiskt välbefinnande. Skilda resultat rörande förändring av stresshormoner och fysisk prestation framkom. Slutligen visade en del av resultatet att dansen skapade en relation mellan patienternas psyke och kropp. Bristen på stora randomiserade kontrollerade studier försvårade utvärderingen av dans- och rörelseterapins effekter.

Syftet med denna studie var att utforska dansterapeuters beskrivning av deras arbete inom dans- och rörelseterapi, detta utifrån frågeställningar som rör tillämpning av teori, klientrespons samt det unika med metoden. Material insamlades med hjälp av semistrukturerade intervjuer med fyra dansterapeuter och data analyserades utifrån tematisk analys. Studiens resultat visar på att tillämpningen av teori var eklektisk, i och med integreringen av olika teorier, samtliga arbetade dock utifrån psykodynamisk teori i grunden. Resultatet visade även på vikten av den terapeutiska närvaron i rummet tillsammans med klienten och att arbeta med det material som uppstod, oavsett teoretisk tillämpning. Gällande klientrespons påvisades resultatet vara förändring gällande klientens rörelsemönster, som ett tecken på en förändringsprocess. Metodens flera uttryckssätt betonades i resultatet som det unika med metoden, att genom ord, rörelse och lek kunna ge form åt klientens intrapsykiska innehåll vilket hade möjligheten att generera en fördjupad förståelse. Dessa resultat går i linje med tidigare forskning gällande det dansterapeutiska arbetet. Vidare forskning inom det dansterapeutiska arbetet rekommenderas inom metodens teoretiska ramverk, samt dess unika psykoterapeutiska inslag.

Användningen av dansterapi inom Sveriges kommunala och regionala verksamheter är i dagsläget begränsad men etableras allt mer, i takt med utökad forskning inom området. Studiens har som syfte att utforska hur dansterapi kan användas inom det sociala arbetets kontext. Globala definitioner av socialt arbete och dansterapi fungerar som utgångspunkt i materialinsamling och analys. Semistrukturerade intervjuer med fem yrkesverksamma dansterapeuter med olika yrkesmässig bakgrund nyttjades vid insamling av data. Materialet kodades och analyserades med hjälp av kvalitativ konventionell innehållsanalys. Resultatet visade att kroppens och rörelsen framtoning i dansterapi kan bidra till att helhetssynen inom socialt arbete bejakas, vilket även har fördel för alliansen samt i arbetet med empowerment. På individnivå visades dansterapi vara en inkluderande terapiform där individers olikheter, behov, resurser och svårigheter bejakas. På samhällsnivå visades dansterapi i dagsläget vara svårtillgängligt för socioekonomiskt utsatta grupper i samhället eftersom det bedrivs främst i projekt eller i privat verksamhet och inte ingår i högkostnadsskydd. Studiens slutsats är att dansterapi med fördel skulle kunna användas inom socialt arbete med anledning av att det finns flertalet beröringspunkter mellan dansterapins centrala delar och centrala förhållningssätt inom socialt arbete. Användningen av dansterapi inom socialt arbete kan även bidra till att kroppen inkluderas i det sociala arbetets holistiska strävan, vilket även innebär att dansterapi kan ses som en inkluderade metod som ser till individuella skillnader av behov, resurser och förutsättningar. Trots att den enskildes sociala omgivning och förutsättningar bejakas i det psykoterapeutiska arbetet behöver medikalisering och socialisering av sociala problem bejakas vid implementering av dansterapi i socialt arbete. För framtida studier föreslås att dansterapeuter med specifik bakgrund inom socialt arbete inkluderas för att vidare utforska hur dansterapi kan användas i det sociala arbetets kontext. Att studera utförandet av dansterapi i det sociala arbetets verksamheter, exempelvis som familjebehandlare, kurator eller i grupper implementerade av socialförvaltningen skulle kunna vara av betydelse.

Inledning: Dansterapi klassificeras som en konstnärlig terapiform och är därav en komplementär terapiinriktning. I dansterapi integreras dans, rörelse och psykoterapi genom konstnärliga och kreativa processer. Syftet med studien var att öka förståelsen för vad psykoterapeuter upplever som hjälpsamt med dans och rörelse under psykoterapeutiskt arbete. Frågeställningar: Hur beskriver psykoterapeuter det hjälpsamma med dansterapi? Finns det vissa patientgrupper som har mer nytta av dansterapi än andra? Metod: Studien utgår från en kvalitativ och explorativ ansats där fem legitimerade psykoterapeuter med psykodynamisk (PDT) grund har intervjuats utifrån ett tillgänglighetsurval. Psykoterapeuterna har även bildning inom dansterapi och arbetar kliniskt med denna terapiform. Data har insamlats genom semistrukturerade interjuver och undersökts utifrån tematisk induktiv analys. Resultat: Fyra teman urskildes, 1) motivation/samspel, 2) kreativitet, 3) upplevelse, 4) uppbyggande. Diskussion: Sammantaget blev det tydligt att det de intervjuade terapeuterna beskrev som hjälpsamt med dansterapi går att koppla till dansterapeutisk och psykodynamisk teori. Samtliga fyra teman som tagits fram utifrån empirin har paralleller till olika mekanismer som skulle kunna förklara varför dansterapi kan vara hjälpsamt. Denna studie bekräftar därför i huvudsak existerande föreställningar om dansterapi och dess effekter som terapiform. Specifikt så handlar det om att dans och rörelse kan bli till hjälp att nå en välfungerande relation mellan terapeut och patient (Motivation/sampel); att ett kreativt utforskande via rörelse kan vara hjälpsamt för självutveckling (Kreativitet); att genom dans och fokus mot kroppens signaler kunna komma i kontakt med inre upplevelser och även bearbeta dessa via dans och rörelse, likväl som att kunna utveckla härbärgeringsförmåga (Upplevelse); att dansterapi kan vara hjälpsamt för ökad självförståelse och autonomi (Uppbyggande).
Introduction: Dance therapy is classified as an art oriented form of therapy and can thereby be regarded as complimentary. In dance therapy dance, movement, and psychotherapy are integrated through artful and creative processes. The aim of this study has been to increase understanding of what psychotherapists experience to be helpful with dance and movement in psychotherapeutic work. Issues: How do psychotherapists describe the helpfulness with dance therapy? Are there certain groups of patients who obtain greater utility from dance therapy compared to others? Method: The study is built on a qualitative and exploratory methodology within which five psychotherapists with psychodynamic backgrounds have been interviewed based on an availability sample. The interviewed psychotherapists all have education within dance therapy and are working clinically with this form of therapy. The interviews were of a semi-structured nature and the data that resulted from the interviews has been analysed using a thematic inductive approach. Result: Four themes were discerned from the data, 1) motivation/interplay, 2) creativity, 3) experience, 4) edification Discussion: In summary, it became clear that the interviewed psychotherapists described as helpful with dance therapy fits with dance therapeutic and psychodynamic theory. All four themes that were discerned from the empirics can be seen to have parallels to various mechanisms that could potentially explain why dance therapy can be helpful. The study thereby broadly confirms existing ideas about dance therapy and its effects. Specifically, it is about that dance and movement can be helpful in reaching a well-functioning relationship between therapist and patient (Motivation/interplay); that a creative exploration via movement can be helpful for self-development (Creativity); to be able to come into contact with inner experiences through dance and also process these via dance and movement, as well as to be able to accomplish containment (Experience); that dance therapy can be helpful for increased self-understanding and autonomy (Edification).