Academic literature on the topic 'Denuntiation'

THE ROMAN ORIGINS OF THE NOTICE TO DEBTOR OF ASSIGNMENT DENUNTIATIO IN C. 8,41,3 PR. AND SELECTED CONTEMPORARY LEGAL SYSTEMSSummary The transferability of relative rights is now commonly admitted as one of the most basic and indispensable foundations of economic turnover. The creditor’s right, to which there corresponds a duty o f some designated individual, is considered to be first and foremost a fraction of capital, an element o f property broadly construed, capable of being alienated. The subjective level of a right, the fact that it belongs to one concrete person against an other, does not constitute its crucial and defining aspect.The standpoint of classical Roman law was, at least initially, different - iurisprudentes used to consider obligatio as a strictly personal legal bond which could not be affected by any subjective transformations. As such a rule did not correspond to commercial needs, there appeared a strong tendency to overcome it by means of legal instruments which to some extent did the work of assignment - novation with a change of subject, based on the Roman delegatio and the appointment of an attorney, authorized by the creditor to sue for the debt in the creditor’s name without any liability to account him (procuratio in rem suarri). Both devices, forms of Roman, so to say, quasi-cessioy were nothing but palliatives of assignment and as such had many disadvantages. Novation as a contract where the debt owed by the debtor would henceforth be owed to a third party does not preserve the identity o f the legal relation - the third party’s quasi-assignee’s) right against the obligor is based on the new contract between him and the debtor, while the original debt and correlative creditor’s (quasi- -assignor’s) right cease to exist. The power of attorney however can be revoked at any time by the creditor. Moreover, the quasi-assignor is here still able to sue the debtor personally and thus to deprive the quasi-assignee o f the acquired right.It is disputable whether Roman law ultimately worked out the idea of assignment. Some Romanists claim it never happened. However, according to the alternative view, the methods elaborated by classical jurisprudence to evade unpractical restriction, especially procuratio in rem suam, were gradually improved and endowed with properties that finally converted them into a form notionally equivalent to the contemporary understanding o f assignment.As has already been stated, in the light o f contemporary legal systems creditor’s rights against the debtor can be freely transferred to a third party by a process called assignment without affecting the identity o f the legal bond. The debtor is not a party to the transaction and his consent is not necessary to its validity. After a valid assignment is made, the assignee substitutes for the assignor as the person to whom performance must be rendered. There appears a risk that the debtor, unaware of the change, could still treat the assignor to be an obligee and consequently render the performance to him. Such an undue performance in principle does not discharge the obligation and thus the debtor’s responsibility to the assignee remains. It therefore follows that although the obligor need not be a party to or assent to the assignment, he should be notified of it so that he knows the person to whom performance is now due.The notification to the debtor (denuntiatio) has its origins in Codex Iustinianus - C. 8,41,3 pr. The point of this paper is to outline the influence of the above mentioned source upon some selected contemporary civil law systems, sc. French, Italian, Austrian, German, Swiss and Polish. The Roman concept of denuntiatio appears in all of them as the crucial element of the legal construction o f assignment. Furthermore, it seems to be the case that different ways of interpreting C. 8,41,3 postulated by the romanists have been reflected in the manifold of models according to which the contemporary cession is formed by lawmakers of different countries. It has to be underlined that the variety of possible schemes of assignment depends to a large extent on what legal significance is being attached to the denunciation - on whether it is considered to be the condition of validity or efficacy o f the transaction between assignor and assignee or whether it serves only as a contrivance to deprive the debtor of the possibility of rendering the performance in favor o f the assignor with the effect of discharging the obligation.The modifications of the Roman norm in the aforesaid legislations fall into three categories: 1) the legal significance of denuntiatio - what is the impact o f notification on the legal relation between assignor and assignee, 2) the technical aspect of notification - what is self-contained denunciation, who is enabled to perform it, what formalities are required for the notice, 3) the equivalents of denunciation - are there any states of affairs that bring about identical effects as self-contained notification, what is the status of the obligor’s pure, informal knowledge about the assignment from this point of view.Some remarks concerning common law systems aim at emphasizing the considerable similarities between them and continental legislations concerning the way in which they regulate the transfer of rights. Here notification plays an analogical role - it has a similar nature, relevance and consequences.

In hod articulo proemium, tres partes et conclusio habentur. In proemio auctor dicit eum de canonibus 976, 977 et 982 Codicis Juris Canonici a Papa Joanne Paulo II promulgati tractat. 1. Ad normam can. 976 quilibet sacerdos quoslibet fideles in periculo mortis versantes valide et licite absolvat a quibusvis censuris et peccatis. 2. Juxta can. 977 absolutio complicis in peccato contra sextum Decalogi praeceptum in ordinariis circumstantiis seu extra periculum mortis complicis invalida est, valida autem in periculo mortis complicis. 3. Secundum can. 982 fidelis confitens se falso confessarium innocentem de crimine sollicitationis ad peccatum contra sextum Decalogi praeceptum absolvi nequit ante formalem retractationem falsae denuntiationis. In conclusione canones 976.977 et 982 Codicis luris Canonici Papae Joannis - Pauli II simpliciores et mitiores esse quam canones 882. 884 et 904 Codicis luris Canonici Papae Benedicti XV. auctor dicit.

Skydd mot en överlåtares/pantsättares borgenärer kräver att ett sakrättsligt moment skall ha genomförts. Två av de vanligaste momenten är tradition och denuntiation. Trots att båda dessa moment har en lång historia och vidsträckt tillämpning, är deras innebörd inte helt klar. Det har, i såväl praxis som doktrin, länge varit oklart om det, för att momenten skall anses genomförda, skall ställas krav på att förvärvaren erhåller rådighet över den överlåtna/pantsatta egendomen eller om det räcker med att överlåtarens/pantsättarens rådighet avskärs. Frågan är viktig, eftersom parter som handlar med varandra måste veta vilka åtgärder de skall företa för att undgå att den förvärvade egendom tas i anspråk av överlåtarens/pantsättarens exekutionsborgenärer. Oavsett om kravet för sakrättsligt skydd är beroende av förvärvarens erhållna rådighet eller av överlåtarens/pantsättarens avskurna dito uppkommer problem i situationer, i vilka åtgärder för att uppfylla kraven är svåra att företa. Exempel på sådana situationer är rättshandlande mellan olika konstellationer av närstående parter. För att öka förståelsen för hur sakrättsligt skydd uppkommer är det av intresse att kartlägga vilka syften som föranlett utformningen av de befintliga sakrättsmomenten. Ett identifierat syfte kan ge ledning i frågan om vad som bör krävas för att sakrättsligt skydd skall uppstå. Åtgärderna som företas skall helt enkelt leda till ett uppfyllande av de bakomliggande syftena. I denna framställning har de nuvarande kraven på sakrättsligt moment, både vad gäller närståendetransaktioner och övriga transaktioner, sökts genom analys av praxis. Vilka syften som ligger bakom momenten har identifierats genom förarbeten, praxis och litteratur. En analys har genomförts av hur väl kraven, som ställs på momenten, svarar mot syftena bakom momenten och vissa förslag till förändringar har lagts fram för de situationer som vi anser föranleder problem. Slutsatserna av denna studie är att de krav som ställs på momenten på ett relativt bra sätt uppfyller de syften som vi identifierat som de bakomliggande till momenten. Kraven på rådighetsavskärande upprätthålls hårt även vid närståendetransaktioner, vilket leder till att sakrättsligt giltiga transaktioner kan vara nästintill omöjliga att uppnå i vissa situationer. Syftet bakom momenten har ansetts viktigare än möjligheten att i dessa fall företa sakrättsligt skyddade transaktioner.

Denna uppsats syfte är att synliggöra de problem som orsakas av dagenspantsättningsförfarande av bostadsrätter och att undersöka om blockkedjor kan vara en lämpligteknik att använda till ett framtida bostadsregistersystem och därmed komma till rätta meddessa problem. Grunden till problemen ligger i att proceduren för att pantsätta en bostadsrättinte är lika rättssäker som när en fastighet pantsätts. Hur själva pantsättningen av fast egendomoch lös egendom går till skiljer sig radikalt åt då det finns tydliga krav på hur förfarandet skagå till för fast egendom. Samt att det finns en speciell inskrivningsmyndighet för fastigheter,Lantmäteriet som ansvarar för detta. För bostadsrätter finns däremot ingen myndighet utan detåligger bostadsrättsföreningarnas styrelser att ansvara för att inskrivningen av panten sker. Detgör att det alltför ofta saknas eller finns felaktiga pantnoteringar i lägenhetsförteckningarnavilket kan orsaka stora problem för flera parter.Under 2016 fick Lantmäteriet i uppdrag av den svenska regeringen att undersöka möjligheternamed att använda blockkedjor för fastighetsöverlåtelser och pantsättningsinskrivningar.Projektet har blivit internationellt uppmärksammat och Sverige ses som en pionjär på området.Detta pilotprojekt tillsammans med den uppmärksammade Bostadsrättspantsättningsdomen T2106-17 från Svea Hovrätt i Stockholm från 2018 är inspirationskällan till denna uppsatsfrågeställningar och syfte. Hovrättsdomen fastställdes i högsta domstolen i Stockholm den 8mars 2019, mål nr T 1559-18.Uppsatsens slutsats är att det pantsättningssystem som idag används är föråldrat och behövermoderniseras och samordnas av en ansvarig enhet. Studien visar även på att blockkedjeteknikmycket väl kan vara lämplig att använda för ett framtida bostadsrättsregister och vidpantsättningsförfarande till följd av sin säkerhet, transparens och förkortade ledtider.<br>The purpose of this essay is to highlight the problems caused by the current pledging procedureof tenant-owned apartments and to investigate whether blockchains can be a suitabletechnology to use for a future apartment register system and thus overcome these problems.The reason for the problems lies in the fact that the procedure for pledging a tenant-ownedapartment is not as legally secure as when a property is pledged. How the actual pledging ofproperty and pledging of tenant-owned apartment differ greatly since there are clearrequirements for pledging of the property but not for the tenant-owned apartments.Lantmäteriet is the authority in Sweden that is responsible for the land register and themortgage register. For tenant-owned apartments on the other hand there is no authority. Theresponsibility for the registration of the mortgage lies on the tenant-owner associations boards.This means that too often there is missing or incorrect mortgage listings in the apartmentlistings, which can cause major problems for several parties.In 2016, Lantmäteriet were commissioned by the Swedish government to investigate thepossibilities of using blockchains for real estate transfers and pledge registrations. The projecthas become internationally recognized and Sweden is seen as a pioneer in the field. This pilotproject together with the court judgement, T 2106-17, which is the source of inspiration for thisessay's issues and purpose. This court judgement was established by the supreme court, casenumber T 1559-18.The conclusion of the thesis is that the pledging system that is used today is obsolete and needsto be modernized and coordinated by a centralized unit within the government. Blockchaintechnology could be a suitable solution for a future tenant-owned apartment register becauseof its transparency, security and reduction in lead times.

Den svenska lagstiftningen tillåter omsättning och pantsättning av fordringar som ännu inte uppkommit, så kallade framtida fordringar. Det ligger en viss problematik i att dessa ännu inte är fullt uppkomna, eftersom det innebär att dess ställning inom exempelvis konkursförfaranden måste diskuteras. Uppkomna fordringar kan göras gällande i konkurser om de uppstått före en kritisk tidpunkt enligt frysningsprincipen. Denna uppsats syftar till att utreda vilka rättsliga principer som är av störst betydelse för att framtida fordringar ska kunna göras gällande i konkurser, även om de inte är fullt uppkomna vid frysningstidpunkten. En fordran måste nämligen vara reellt indrivningsbar för att den ska ha ett värde vid konkursutbrottet. En utredning har gjorts utifrån exempelvis principen om den väsentliga grunden och det första rättsfaktumets princip, i kombination med en analys av den rättspraxis som finns inom området. Slutsatsen är att en framtida fordran kan göras gällande i en konkurs om fordran är tillräckligt bestämd, eller om det är sannolikt att den kommer att uppstå. Denna bedömning måste göras utifrån omständigheterna i det enskilda fallet eftersom varje (framtida) fordran är unik till sin karaktär, och inte utan vidare kan jämföras. Det är mot bakgrund av detta inte möjligt att reglera fordringars uppkomst generellt i lagtext. I annat fall skulle riskeras att respektive rättsområdes regleringars syfte urholkades, till förmån för den generella regleringen. Vilken rättslig princip som blir av störst betydelse för avgörandet av fordringars uppkomst kan således skilja sig mellan varje situation.Vidare kan framtida fordringar pantsättas vilket ytterligare aktualiserar svårigheter inom konkursförfaranden, gällande avgörandet av huruvida dessa vunnit sakrättsligt skydd vid frysningstidpunkten, eftersom fordringarna ännu inte är uppkomna. Vid en pantsättning krävs ett sakrättsligt moment, en denuntiation, men detta är inte alltid tillräckligt för att skyddet gentemot tredje man ska vinnas. I rättspraxis har framtida fordringar som pantsatts bedömts olika. Denuntiationen har i vissa fall varit tillräcklig, medan det i andra krävts att fordran tjänats in för att pantsättningen skulle anses ha sakrättslig verkan. Den skilda bedömningen innebär att rättssäkerheten minskar i takt med att förutsebarheten gör detsamma. Med anledning av detta undersöks i uppsatsen vilka omständigheter som till störst del påverkar huruvida det sakrättsliga skyddet för framtida fordringar uppnås, förutsatt att en denuntiation gjorts, utifrån rättsliga principer. En jämförande undersökning görs med grunden i rättspraxis, i syfte att uppnå det resultat som faktiskt tillämpas i praktiken. Slutsatsen är att skyddet gentemot tredje man uppnås när den framtida fordran är tillräckligt bestämd för fordringar som uppkommer tillfullo vid en specifik tidpunkt, förutsatt att denuntiationen skett innan frysningstidpunkten. För en annan form av framtida fordringar, nämligen sådana som tjänas in löpande, bör istället det sakrättsliga skyddet vinnas när dessa intjänats, och därmed är uppkomna och bestämda. Ett sakrättsligt skydd är inte motiverat innan denna tidpunkt eftersom panten saknar reellt värde innan fordringen tjänats in.

<p>Den som lånar ut ett belopp mot säkerhet i panträtt har ett förhållandevis gott skydd mot kreditförluster. Den som inte själv innehar pantegendomen med besittningsrätt, utan måste lita på att den som innehar egendomen inte lämnar ut den till gäldenären eller någon annan eller på annat sätt avhänder sig egendomen, löper eventuellt större risk att lida rättsförluster. Uttryckt på ett annorlunda vis kan man säga att en denuntiationspanthavare löper större risk än en besittningspanthavare. Mitt syfte är att identifiera och analysera de risker en denuntiationspanthavare utsätter sig för jämfört med de risker en panthavare med besittning till pantegendomen utsätter sig för.</p><br><p>Creditors are generally interested in getting the money back. In this thesis I have analyzed the variation in risk of loss, for creditors.</p>

Sakrätt tillämpas när flera olika rättigheter kolliderar och borgenärsskyddet föreskriver när en part kan få skydd mot sin motparts borgenärer. För att uppnå ett sådant borgenärsskydd krävs att ett sakrättsligt moment företas och vilket sakrättsligt moment som ska beaktas varierar beroende på egendomsslag. I denna uppsats behandlas vilket sakrättsligt moment som torde krävas för att borgenärsskydd ska uppkomma vid andelsrätter i lösöre och om kravet på sakrättsligt moment påverkas av att det föreligger ett enkelt bolag mellan parterna. Det finns idag tre rättsfall som behandlar sakrättsligt skydd vid andelsrätter, varav de två senaste rättsfallen är av störst intresse i denna uppsats. I ena fallet, travhästfallet, ansågs att traditionsprincipen bör gälla vid överlåtelse av andelar i lösöre och i andra fallet, segelbåtsfallet, konstaterades att sakrättsligt skydd kunde uppkomma direkt genom avtalet när sambesittning förelåg. Genom en analys av dessa fall och besittningsbegreppen konstateras att borgenärsskydd borde uppkomma redan vid avtalet men under förutsättning att gemensam besittning föreligger mellan samägarna. På grund av osäkerheten av vad som torde gälla och HD:s skiftande ändamålsbedömningar i rättspraxis konstateras dock att det inte kan anses föreligga en klar princip utan att omständigheterna i det enskilda fallet kan bli avgörande. Vilket sakrättsligt moment som ska beaktas vid enkla bolag är däremot oklart eftersom det föreligger olika åsikter gällande det enkla bolagets egendomsförhållanden. I uppsatsen konstateras att en bruttoprincip ska gälla vid utmätning av en bolagsmans egendom vilket leder till att denuntiationsprincipen inte kan användas så som vid handelsbolag. Istället bör varje egendomsslag av egendomen som används i bolaget beaktas för att avgöra när ett sakrättsligt skydd kan uppkomma för respektive egendom. Det konstateras också att denuntiation kan bli tillämpligt i vissa fall när tredje man innehar egendomen som är föremål för andelsrätterna. Eftersom rättsläget gällande andelsöverlåtelser inte är helt klarlagt och att stor vikt skulle kunna läggas på omständigheterna i de enskilda fallet har det i uppsatsen konstaterats att det inte möjligt att bedöma om gällande rätt är ändamålsenlig eller inte. Vad som är en ändamålsenlig lösning torde också vara svårt att avgöra men en avvägning mellan skyddet mot borgenärbedrägerier och omsättningsintresset bör vara av betydelse. Eventuellt skulle den lösning som HD kom fram till vid segelbåtsfallet kunna utgöra en sådan ändamålsenlig lösning.