Dissertations / Theses on the topic 'Döden'

Mitt syfte med uppsatsen har varit att ta reda på om nära-döden-upplevelser är trovärdiga samt vilket religiöst värde de har. NDUerna har blivit vanligare och vanligare i takt med att läkarna har blivit duktigare på att återuppliva människor. Vittnesbörden om NDUerna är mycket lika varandra, även om detaljerna i berättelserna kan variera. En fullständig NDU kan gå till så här: Först infinner sig en känsla av frid och ro. Om man har haft ont känner man inte längre sina smärtor. Därefter förs man in i något som vanligtvis brukar beskrivas som en mörk tunnel. Man upplever att man svävar utanför kroppen och kan betrakta den och andra människor i rummet ovanifrån, det går dock inte att göra sig hörd eller sedd av dem. En del nås då av insikten i att de är döda. Under det att ”själen” svävar omkring utanför kroppen kan den möta andra andar, som ibland beskrivs som skyddsänglar. Det händer att dessa andar blir kvar även efter återupplivningen och att man då kan fortsätta att se och tala med dem. Det härligaste med hela upplevelsen är dock mötet med ljusvarelsen och det märkliga ljuset. Det sker när man når slutet av tunneln där en värld av ljus öppnar sig. I denna ljusvärld kan man få återse döda anhöriga och vänner. Med dem kan man kommunicera utan att tala. Till slut möter man ljusvarelsen som omsluter själen med värme, kärlek och omtanke. Tillsammans med varelsen får man se tillbaka på sitt liv. De flesta vill stanna kvar hos ljusvarelsen eftersom det känns som om de kommit hem. Även om man svarar att man vill vara kvar blir man tillbakaskickad med förklaringen att man inte hunnit uträtta det man skulle i sitt liv, och mot sin vilja känner man då hur man sugs tillbaka ned i kroppen. Alla som har NDUer upplever inte samtliga moment. En del får bara uppleva tunnelfärden eller hur de svävar utanför kroppen. Detaljerna kan också variera beroende på hur man tolkar det man varit med om. Gemensamt för de flesta NDUarna är att de återvänder till livet med ett budskap om kärlek och en känsla av att allt liv på jorden hör ihop. Framför allt är det mötet med ljusvarelsen som givit dem nya insikter. De ändrar sitt sätt att leva och sina värderingar och de tycker att livet fått ny mening. De är också mer psykiskt friska än genomsnittet av befolkningen och de är inte rädda för döden. De värderar kunskap och kärlek högre än de gjorde tidigare och många väljer att jobba med sådant som hjälper andra människor som till exempel inom våryrken eller genom biståndsarbete.

Skeptiker inom naturvetenskaperna har försökt förklara NDUerna på olika sätt. De hävdar att det är hallucinationer som beror på läkemedel eller droger. Om döden ska anses vara ett oåterkalleligt tillstånd från vilket man inte kan återvända betyder det att alla de som haft en NDU inte varit döda på riktigt, utan bara nära döden och medvetslösa. Det skulle kunna förklara varför de ändå uppfattar vad vårdpersonalen gör under återupplivningsförsöken. En annan förklaring till upplevelsen är att det skulle kunna vara hjärnans försvarsmekanism när man dör, för att man ska tro att man fortsätter att existera efter döden. Att smärtan avtar i början av NDUn kan bero på att kroppen själv kan producera smärtstillande endorfiner. Att ha en hög halt endorfiner i kroppen skapar också en känsla av frid och lycka. Andra delar av upplevelsen kan bero på syrebrist och det överskott av koldioxid som då bildas. Vissa av NDUns moment går också att uppnå genom meditation eller med hjälp av läkemedel eller narkotika. Melvin Morse kom i sin forskning fram till att man inte kan skylla NDUerna på droger eller läkemedel. Forskare har kommit fram till att NDUerna uppstår i högra tinninggloben. När det stimuleras via elektroder kan patienten få ut-ur-kroppenupplevelser, se vita gestalter och så vidare. Det är bara ljuset och ljusvarelsen som aldrig uppenbarar sig. Den delen av NDUn är fortfarande ett mysterium. Eftersom ingen som verkligen dött har kunnat återvända är det omöjligt att bevisa att det finns ett liv efter döden. Det vi kan konstatera är att NDUn förändrar upplevaren till det bättre. De får en positivare syn på sina medmänniskor, naturen osv. och när det gäller den religiösa biten får de ofta en önskan om en universell religion för hela mänskligheten. Jag tycker att det stora värdet med NDUerna är dessa positiva förändringar hos människorna och jag tror att deras vittnesbörd kan lära oss att vidga vårt synsätt och att ta vara på livet här och nu.

Det finns ungdomar som deltar i studien som talar om döden i familjen, med sina kompisar, i skolan och/eller i sina församlingar. Dock är det en betydande andel på 18 % som aldrig har talat med sin familj och 31 % som aldrig talat med sina kompisar om döden. 17 % anser att religionskunskapen i skolan påverkar deras personliga tro. De elever som utvecklar sitt resonemang beskriver att religionskunskapen får dem att tänka till på hur deras privata handlingar yttrar sig eller att lektionerna gett dem ett annat synsätt på religioner. Flest ungdomar svarar att Familjen och alternativet ’TV, film, musik, tidningar, böcker’ har störst betydelse var deras syn på döden kommer från. Flera av respondenterna ger uttryck för att flera olika skeenden kan inträffa när en människa dör. 54 % av respondenterna gav svaret att de tror på någon slags återfödelse följt av 51 % som svarade att de tror på att själen/anden släpps fri från kroppen när en människa dör och lever vidare i paradiset/himlen.

Många av dagens existentialister menar att den moderna människan lever i ett värderings- och meningstomrum, eller som existentialisten Viktor Frankl kallar det - ett existentiellt vakuum. Det sägs emellertid att en människa dör så som hon har levat. Liv och död är två sidor av en och samma sak, nämligen den mänskliga existensen. Meningen med att leva och att dö hör därför ihop.

Yalom skriver att döden utgör ett av de fyra grundvillkoren som den mänskliga existensen kretsar kring. Den är dock den svåraste realiteten att förlika sig med. Att vara döende är således en av de svåraste situationerna en människa kan befinna sig i. Det utgör en stor existentiell utmaning för henne. Undersökningsresultat visar att situationen leder antingen till en positiv utveckling på det existentiella planet och självkännedom, eller så resulterar denna i ett livslångt lidande för den drabbade människan. I vilken riktning vändningen ska ske beror till en stor del på huruvida den drabbade människan är i stånd att omvandla sin dödsångest till dödsinstinkt. Det finns nämligen en tydlig koppling mellan accepterande av döden och livskvalité. Den omvandlingen är emellertid bara möjlig om människan är beredd att släppa det som ”var” och fokusera på det som ”är”.

Den amerikanska psykologen Rollo May har den uppfattningen att ju mer man har förverkligat sina möjligheter i livet desto lättare är det att dö. Anknyter vi det resonemanget till den rådande existentiella frustrationen är det rimligt att dra den slutsatsen att allt fler människor kommer att ha allt svårare att dö, eftersom allt fler människor har allt svårare att komma till rätta med livet. Och, trenden kommer med stor sannolikhet att fortsätta.

This essay consider ritual death during the ironage, and through a presentation of historical and archaeological sources. Considered ritual death I think we should study both historical and archaeological sources, to get a vider view and a new perspective. To make the essay easier to understand I have split up the early and the late Iron Age in the discussion. In order to study the ritual death I have shown archaeological examples like bogsacrifices in the early ironage, and decapitated victims in the Viking society. The victims have been considered as slaves by some archaeologist. An example of this is the grave in Bollstanäs, Uppland, when archaeologist found a cremated male with personal equipment. They also found two beheaded males. Ove Hemmendorff imply that they were slaves, buried as gravegoods, and he based this opinion of drawing parallels with other similar graves, and to literary sources like Ibn Fadlans story.

Syftet med det här arbetet är att få en insyn i vad förskolebarn har för tankar om de frågor som berör döden.

Frågeställningen som besvaras är: ”Vad har förskolebarn för tankar om döden?”

Kvalitativa intervjuer har skett med tio förskolebarn i åldrarna fyra till sex år vilka ligger till grund för undersökningen i arbetet. Även teckningar av barnen som förtydligar deras tankar ingår i undersökningen. Förskolebarnen tillhör samma förskola i Värmland.

Det som sägs i intervjuerna kan inte generaliseras att gälla alla förskolebarn, utan gäller enbart för de förskolebarn som intervjuerna är utförda med.

Undersökningsresultatet påvisar att förskolebarn har en öppen syn på döden. Barnen har haft tankar om det mesta som berör ämnet. Deras teckningar visade också en bred variation av tolkningar av döden.

The purpose of this thesis is to gain an insight into pre-school pupils’ thoughts concerning death.

The question at issue is: “What thoughts do pre-school pupils have concerning death”?

Qualitative interviews have been done with ten pre-school pupils of four to six years of age which are the foundation of this work. Drawings by the children that clarify their thoughts are also included in the thesis. The pupils all go to the same pre-school in Värmland.

Everything that is said in the interviews is only applicable to the pre-school pupils that have been interviewed and can not be generalized to apply to other pre-school children.

This thesis proves that pre-school pupils have an open mind regarding death. The children have had a wide range of thoughts on the subject. Their drawings also showed a wide range of interpretations regarding death.

Syftet med vår undersökning var att studera synen på döden hos unga kristna, muslimer och icke-troende. Vad beror eventuella likheter och skillnader på och vilka konsekvenser får dessa för alla undersökta individer? Undersökningen gjordes med hjälp av femton kvalitativa intervjuer, där vi ställde frågor om döden till ungdomar på en gymnasieskola under våren 2009. Undersökningsgruppen bestod av fem muslimer, fem kristna och fem icketroende. 

Den slutsats vi kunde dra utifrån vår undersökning var att unga människors syn på döden formas inte bara utifrån den religiösa tillhörighet de säger sig ha, utan minst lika mycket av det omgivande samhället. De informanter som var uppvuxna i en svensk kontext hade formats utifrån det samhälle de lever i. Inte minst genom att deras familjer också har påverkats av sin omgivning. De informanter som är uppvuxna i en annan kultur är mer formade utifrån denna och har ännu inte hunnit bli formade av det sekulariserade svenska samhället.  

Den här uppsatsen handlar om döden, främst ur baras synvinkel. Jag redogör för vad olika författare kommit fram till, vidare för en intervju med några barn och slutligen för vad jag själv upplevt. Döden är en av de naturligaste delarna i ”livet”, fast den är för många något väldigt tabubelagt. Vi kommer alla ändå på något sätt att beröras av den. Som vuxen kanske man ofta lämnar barnen utanför, därför att man själv har svårt att hantera döden.

Jag har läst litteratur inom detta område och försökt påvisa hur viktigt det är att skolan tar upp ämnet död med eleverna. En slutsats är att lärarna bör vara väl förberedda när de tar upp ämnet död. Så att lärarna bl a genom litteraturstudier ”fått mer kött på benen” och lärt sig hur barn tänker, känner och funderar över döden. Det viktigaste är att man vågar prata med varandra om döden, inte ta upp det när ”det händer”. Det är alltid lättare att hantera det man möter i livet om man är förberedd.

I mina intervjuer visade det sig att samtliga personer utom två inte var rädda för döden. Arlebrink skriver om psykologiska försvarsmekanismer och förnekande. Att döden inte kommer att drabba just mig, är ett exempel på en sådan mekanism.

Det är tydligt att vi ser olika på döden beroende på vilken generation vi tillhör men också beroende på vilken erfarenhet vi har av att vara nära döden. Den yngsta intervjupersonen säger att ju yngre vi är desto odödligare tror vi att vi är. Hon tror också att oron blir större när man fått barn, en tankegång som Arlebrink skriver om. Det är också något som tre småbarnsföräldrar i undersökningen oroar sig för. De hoppas att de ska leva länge nog att få se dem växa upp. Den äldsta intervjupersonen upplever att ett slags naturlig förberedelseprocess startar när man blir äldre, men tycker att det kan vara svårt att leva ”fullt ut” pga den åldersdiskriminering som finns i samhället.

Samtliga av de intervjuade har en tro eller en livsåskådning som är väl förankrad. Kanske är det en av anledningarna till att de inte är rädda för döden. En av intervjupersonerna utgör ett undantag eftersom hon, trots sin tro på något fint efter döden, ändå är väldigt rädd men det beror nog främst på hennes oro för barnen.

De intervjuade har i stora drag en traditionell bild av sin begravning. Danbolt skriver om hur ett grundmönster med utslussning från hemmet, begravning och minnessamling ”går igen”. Samtliga tycker således att begravningsriten och övriga riter är betydelsefulla. Två intervjupersoner utgör här ett undantag och tycker att begravningsriterna är överflödiga. Begravningen skall vara något ljust, vilket Jarlert skriver om. Han anser att det är en stor svårighet för kyrkan att många människor i vår tid vill lätta upp det som i sig självt inte är lätt och inte alls påminnas om döden. Detta gör också själva livet till något skenbart.

Samtliga av de intervjuade, utom en, tycker att vi pratar för lite om döden. En av intervjupersonerna säger att de flesta skulle behöva inse att livet är ändligt och leva ett bättre liv. Olika tider har haft olika inställning till döden. Fram till 1700-talet uppfattades den som något vardagligt och enkelt, men nu förnekar vi alltmer döden. Samtalet om döden skulle kanske avdramatisera detta?

Föreliggande studie är en komparativ mikrostudie av läromedel i historia i gymnasieskolan.

Undersökningen fokuserar på dödens representationer i ett läromedel från sekelskiftet 1900

och ett från sekelskiftet 2000. Dödens representationer undersöks i ett historiskt perspektiv

och läroböckernajämförs med det samtida samhälleliga förhållandet till döden. Studien

försöker klarlägga om det finns en samstämmighet mellan dödens representationer i

läroböckerna och det samtida samhällets förhållande till döden. Den didaktiska aspekten av

studien utgörs av sambandet mellan historiemedvetande och identitetsskapande. Enligt detta

perspektiv är det viktigt för den identitetssökande tonåringen att det finns en

överensstämmelse mellan den personliga historien och den historia som presenteras i

läromedlen. Resultatet av undersökningen visar att läromedlens representationer av döden till

övervägande del överensstämmer med det samtida samhälleliga förhållandet till döden även

om det finns vissa eftersläpande representationer och att dödens framställningar ibland ligger

på en djupare nivå som kan vara svårtillgänglig.

Uppsatsen är skriven för att ge några tankar om hur man kan förbereda sig för en av de svåraste situationer vi som lärare eller skolpersonal kan hamna i, när det gäller dödsfall eller svåra kriser i skolan. Under mina år på Högskolan i Gävle/Sandviken har jag funnit väldigt lite litteratur och fått ringa undervisning i ämnet krishantering. Det kändes därför angeläget för mig att fördjupa mig i ämnet. Under mitt examensarbete har jag valt att studera olika författares tankar kring ämnet, ”skolan och döden”.

Författaren Atle Dyregrov har föredömligt tagit upp hur man kan lägga upp en krishanteringsplan och hur man kan gå tillväga vid det första samtalet tillsammans med barnen. En annan författare, Theresa Huntley, berör i sin bok hur barn kan reagera i krissituationer.

Genom att studera ämnet har jag fått en djupare kunskap och insikt i hur viktigt det är att vi som lärare förbereder oss inför en av de svåraste uppgifter vi kanske möter någon gång under vår lärartjänst.

I nutidssamhället har människors död förpassats till den professionella sfären. Studiens syfte var att belysa aspekter av döden med utgångspunkt från erfarenheter, som personer vilka yrkesmässigt konfronteras med död och döende har. En kvalitativ ansats valdes då förståelse för hur man påverkades av arbetet söktes. Frågeställningarna berörde arbetssituationer som aktiverade egna starka känslor, förhållningssätt inför det dagliga mötet med död och döende samt yrkets inverkan på tankar om egen och anhörigas död. Sju personer inom olika yrkeskategorier som möter människors död i form av döende, döda och/eller anhöriga deltog. Data samlades in genom semistrukturerade intervjuer, och analyserades utifrån frågeställningarna och teman som framträdde. Situationer i arbetet som berörde starkt var de som påminde om ens egen livssituation och aktualiserade tankar på ens egen död. Arbetsplatsens organisation och ledning var viktig för hur man kunde hantera sitt arbete. Man uppfattade att man tänkte mer på döden än man skulle ha gjort om man haft ett annat arbete. Medvetenheten om att livet är ändligt medförde att man tog vara på den tid man hade kvar i livet.

Vårt syfte med denna uppsats är att som blivande förskollärare få mer kunskap om pedagogens åsikter på hur skönlitteratur kan fungerar som metod inom ämnet döden. Döden är en naturlig del i livet, liksom skönlitteratur är en naturlig del i förskolan. Vilka åsikter har pedagoger om skönlitteratur som behandlar ämnet döden? Litteraturen behandlar olika aspekter kring skönlitteratur, döden, barnet och pedagogen. Författarna lyfter fram svårigheterna med ämnet döden samtidigt som de belyser möjligheterna med skönlitteraturen för att skapa en naturligare inställning till ämnet. Vi har under arbetets gång valt att använda oss av semistrukturerade intervjuer på fyra förskolor i Skåne län, med fem olika pedagoger. Samtliga pedagoger har vi tidigare haft kontakt med i olika sammanhang. Vi har valt att intervjua dessa pedagoger då vi tror att vår tidigare möten med varandra kan bidra till en öppnare dialog inom ämnet. I vår diskussion behandlar vi litteraturen, resultaten och våra egna tankar för att besvara vår problemprecisering. Vi har kommit fram till att pedagogers uppfattning till skönlitteratur som behandlar ämnet döden är beroende av deras egen livserfarenhet och grundsyn till ämnet döden. Pedagogerna menar på att tillsammans med noga utvald skönlitteratur som behandlar ämnet döden kan man ge barnen ett redskap för att få en förståelse till döden.