Academic literature on the topic 'Domstols behörighet'

Utredning och avgörande genom partikulärdispasch är en sjörättslig konfliktlösningsmetod vid tvister om sjöförsäkringar. Dispaschören har att som första instans befatta sig med tvisten, och grundar sin behörighet på en tvingande forumregel i 17:9 sjölagen. I den här uppsatsen undersöks om förfarandet även måste iakttas vid tillämpningen av Bryssel I bis-förordningen. I NJA 2000 s. 3, ansågs försäkringstagarens rätt enligt art. 11.b Bryssel I bis-förordningen att väcka talan vid sitt hemvistforum, gå före det obligatoriska dispaschförfarandet. Detta eftersom det inte är möjligt att i en dispaschprocess utverka en exekutionstitel. HD:s avgörande har ifrågasatts. Anledning därtill är att Bryssel I bis-förordningen bygger på ”domstols” behörighet, vilket är ett begrepp som enligt vedertagen uppfattning ska tolkas autonomt, och som på goda grunder kan anses omfatta dispaschören. Förordningen reglerar vidare den internationella och, i viss mån, lokala behörigheten, medan möjligheten att fördela mål på olika domstolar allt efter deras sakliga kompetens, ankommer på medlemsstaterna. Art. 11 jämte art. 39 Bryssel I bis-förordningen sätter dock upp hinder mot det obligatoriska dispaschförfarandet. En tolkning av art. 11 Bryssel I bis-förordningen tar sin utgångspunkt i bestämmelsens syfte, det vill säga att bereda försäkringstagaren ett starkare skydd. Jämte en systematisk tolkning, där särskilt art. 39 Bryssel I bis-förordningen måste beaktas, kan den slutsatsen dras, att art. 11 förutsätter en möjlighet att inleda ett rättegångsförfarande för utverkande av en verkställbar dom. Både en försäkringstagare och en försäkringsgivare måste därför kunna väcka talan vid allmän domstol. Samtidigt bör försäkringstagaren ha kvar möjligheten att väcka talan mot försäkringsgivaren hos dispaschören, vilket däremot inte torde vara möjligt för försäkringsgivaren, när den senare väcker talan med stöd av art. 14.1 Bryssel I bis-förordningen. Den ovanstående slutsatsen får även verkningar på möjligheterna till prorogation. Prorogation till dispaschören bör tillåtas, med det föreligger hinder mot att, i enlighet med behörighetsfördelningen, hänskjuta en tvist till dispaschören på grund av bristande saklig behörighet, vid fall av prorogation till allmän underrätt. Det måste således vara möjligt att inleda ett rättegångsförfarande vid allmän underrätt genom prorogation, i mål enligt 17:9 sjölagen. Vidare bör det vara möjligt att inleda ett rättegångsförfarande hos dispaschören genom tyst prorogation. Det torde dock åligga dispaschören att informera försäkringsgivaren om de risker ur verkställighetssynpunkt som är förenade med ett sådant samtycke.

Article 5.1 in the Brussels I-Regulation regulates special rules on jurisdiction for contractual disputes. The aims of this thesis are to determine the location as provided under Article 5.1 b), as the place of performance for the obligation in question. The focus of this thesis is the problems that occur when services, according to the contract, are to be performed in several Member States.

Bryssel I-förordningens behörighetsregler är inte tillämpliga på svarande från tredje land. I sådana fall hänvisar förordningen till nationell rätt (s.k. restkompetens). Inom EU varierar de nationella behörighetsreglerna med avseende på svarande som har hemvist utanför EU avsevärt mellan medlemsstaterna, vilket ibland kan leda till orimliga konsekvenser. Syftet med denna uppsats är att beskriva vilka internationellt privat- och processrättsliga (IPP) problem som kan uppkomma till följd av nuvarande regelverk samt analysera kommissionens förslag till införandet av en regel om reservforum (s.k. forum necessitatis). För att ge läsaren tillräcklig bakgrund för analysen beskrivs rättsläget vad gäller forum necessitatis ur både ett svenskt och EU-rättsligt perspektiv. Resultatet av denna framställning är att förslaget till införandet av en regel om forum necessitatis bidrar till en ökad rättssäkerhet och förutsägbarhet. Den föreslagna regeln har dock en del brister som gör att bestämmelsen bör revideras.
The jurisdiction rules of the Brussels I-Regulation do not apply for third country defendants. In these cases refers the Regulation to national law (so-called residual jurisdiction). The national rules on the jurisdiction for defendants domiciled outside the EU vary widely between Member States, which can lead to undue hardship in some cases. The purpose of this thesis is to describe the private international law issues that may arise as a result of the current set of regulations and then analyze the Commission’s proposal to the creation of a forum of necessity (so-called forum necessitatis). In order to provide the reader with enough background information for the analysis the legal position regarding forum necessitatis is described from both a Swedish and European legal perspective. The result of this thesis is that the proposed solution would increase legal certainty and predictability. The proposed rule has some shortcomings that imply that the provision should be revised.

The Brussels I-Regulation, often referred to as the Jurisdiction Regulation, is said to be the matrix of the European judicial cooperation system within the area of international private law. The Regulation states how jurisdiction is to be determined in an international dispute. The aim of the Regulation is to ensure that parties in a dispute within the EU have access to justice.The Regulation is considered to be working well in general, and have been since it came in-to force in 2007. Although it is held to be well functioning it does not exclude that some improvements might be needed. The commission ordered a review of the Regulation and the result was that some deficiencies were identified. Some of the deficiencies that were found were concerned with the relation to defendants from third countries. It was held that the regulation was unsatisfactory in this aspect. These deficiencies resulted in the working group presenting a proposal of a review of the regulation.The aim of this thesis is to investigate some of the consequences that might come with the proposed solutions. The investigation is limited to only discussing some sections of the Regulation. The parts that will be discussed are the ones that are concerned with the rela-tion to defendants from third countries. The investigation shows that although the propos-al means positive developments within the area it is far from clear and precise. The result of these unclear rules might be that they are hard to interpret and apply.The author comes to the conclusion that although the proposal means positive and sought after development within the area of private international law it needs to be reworked due to the ambiguities with the proposed solutions. If the proposal is not reworked the EUD will probably have to interpret the meaning of the proposed rules which might lead to a time consuming and costly process.

A valid arbitration agreement constitutes a bar to court proceedings as well as a prerequisite for arbitral proceedings. In NJA 2008 p. 406 and NJA 2012 p. 183, the Swedish Supreme Court applied the so-called doctrine of assertion with respect to the issue of whether a dispute should be settled by arbitration or litigation. Prior to these judgments, it was uncertain if the doctrine of assertion was applicable regarding this issue. The purpose of the essay is to examine the meaning of the doctrine and how it should be applied based on NJA 2008 p. 406 and NJA 2012 p. 183. In essence, the following conclusions are drawn from the judgments. As a starting point, it is essential to distinguish between the question of whether there is a valid arbitration agreement between the parties, the question of which legal relationships the arbitration agreement covers and the question of which circumstances the assessment of the issue of jurisdiction should be based on. The questions are all significant to the issue of whether a dispute should be settled by arbitration or litigation, but according to the Supreme Court, the doctrine of assertion should only be applied with respect to the last question. Thus, when an arbitral tribunal tries its own jurisdiction, it should base its assessment on the circumstances referred to by the party which requested the arbitration. This is also the case when a claimant brings an action before a court and the respondent objects to the jurisdiction of the court by invoking an arbitration agreement. In accordance with the doctrine of assertion, the court should base its assessment of the issue of jurisdiction on the circumstances which the claimant has referred to.

EU:s institutioner bereder för närvarande en förordning innehållandes internationellt privat- och processrättsliga regler i mål om makars förmögenhetsförhållanden. Det senast presenterade textförslaget (kompromissförslaget) lades fram av Italien den 10 november 2014.   Uppsatsen har två syften. För det första syftar den till att synliggöra vissa av de gränsdragnings- och tillämpningsproblem som skulle uppstå om kompromissförslaget skulle antas i dess nuvarande utformning. För det andra syftar uppsatsen till att erbjuda lösningar på de problem som identifieras. Uppsatsens fokus ligger på följande aspekter av förslaget:   Materiellt tillämpningsområde. Domsrättsreglering i mål med anledning av en makes död. Lagvalsreglering. Förbehållen för internationellt tvingande regler och ordre public.   För det första kan förordningens gränsdragning gentemot inomstatliga tvister och underhålls-frågor vålla problem. För att minska dessa problem bör det i en artikel anges att förordningen endast är tillämplig på tvister som har internationell anknytning och att en tillräcklig internationell anknytning föreligger om en av makarna innehar tillgångar som är belägna utomlands. För att avgränsa förordningens tillämpningsområde gentemot underhållsfrågor bör nationella domstolar följa den metod som anvisades i van den Boogard. Denna metod är bland annat adekvat för att kvalificera avtal mahr (islamisk brudpenning). Det är däremot inte möjligt att använda metoden för att kvalificera en dom i vilken 12 kap. 1 § äktenskapsbalken (skevdelningsregeln) har tillämpats. Enligt min mening bör i så fall den nationella domstolen göra en helhetsbedömning utifrån svaren på följande frågeställningar:   Vilket är originaldomens huvudsakliga syfte? I vilken utsträckning beaktas makarnas behov och förmåga i originaldomen?   För det andra är domsrättsreglering av mål med anledning av makes död problematiska. Art. 3 i kompromissförslaget hänvisar nämligen till arvsförordningen, vilket i praktiken kan leda till att den avlidnes barn gynnas på bekostnad av den efterlevande maken. Enligt min mening bör denna problematik minskas genom att den efterlevande maken ges en exklusiv rätt att avgöra om lagvalsreglerna i arvsförordningen eller i art. 5 kompromissförslaget ska tillämpas i ett mål om makarnas förmögenhetsförhållanden.   För det tredje kan kompromissförslagets lagvalsregler leda till problematik. Eftersom deras utformning skiljer från lagvalsreglerna i arvsförordningen och 2007 års Haagprotokoll finns det en risk att en make över- eller underkompenseras ekonomiskt. Risken kan minskas genom att makarna ingår ett lagvalsavtal eller genom att en domare tillämpar en nationell jämkningsregel eller en EU-rättslig flyktklausul (t.ex. art. 5 i 2007 års Haagprotokoll). För att ytterligare minska risken för att över- och underkompensation bör en flyktklausul införas i förslaget till förordning om makars förmögenhetsförhållanden.    En viss lagvalsregel är särskilt problematisk, nämligen art. 20a.3 i kompromissförslaget (hemvistbytesregeln). Artikeln har en bristande flexibilitet och bör därför förändras på följande vis:   Rekvisitet ”undantagsvis” bör avlägsnas. Istället bör den i punkt 2 föreslagna tidsgränsen spegla den restriktivitet som önskas. Istället för att lagen i makarnas nya hemvistland ska bli tillämplig efter en ”avsevärt mycket längre tid” bör en fast tidsgräns införas. Det bör förtydligas vad som avses med kravet på att makarna ska ha åberopat lagen i den andra staten för att ordna eller planera sina förmögenhetsförhållanden.   Enligt min mening är det lämpligt att hämta vägledning till hur tidsgränsen (se punkt 2) bör utformas i 4 § andra stycket lagen (1990:272) om internationella frågor rörande makars och sambors förmögenhetsförhållanden.   För det fjärde finns problematik med anknytning till kompromissförslagets förbehåll för internationellt tvingande regler och ordre public. Av resonemanget framgår att lagstiftaren måste föra ett detaljerat resonemang (a detailed assessment) för att 7 kap. 4–9 §§, 11 kap. 8 § och 12 kap. 1–3 §§ äktenskapsbalken (1987:230) ska kunna betecknas som internationellt tvingande även efter att förordningen har trätt i kraft. Slutligen dras slutsatsen att det är önskvärt att ramarna är snäva när det gäller en nationell domstols möjligheter att underlåta att tillämpa utländsk rätt som ger rättskraft åt avtal om mahr.