Academic literature on the topic 'Enkelt bolag'

I denna uppsats redovisas resultat från en enkätundersökning besvarad av 648 fullmäktigeledamöter och bolagstyrelseledamöter i 30 svenska kommuner. Vi visar att det råder betydande oenighet bland kommunpolitiker kring huruvida ledamöter i kommunala bolagsstyrelser i första hand bör representera kommunens eller bolagets intressen. Oenighet råder även om i vilken utsträckning bolagsstyrelseledamöterna bör representera sitt partis intressen, där politiker från s, v och mp är mer benägna än politiker från övriga partier att anse att styrelseledamöterna bör representera sitt partis intressen. Resultaten är tankeväckande i ljuset av att kommunala bolag har funnits länge i Sverige, att antalet är trendmässigt stigande samt att allvarlig kritik har riktats mot att majoriteten av bolagens styrelseledamöter rekryteras på politisk grund. Vissa har påpekat att de kommunala bolagens styrelser saknar adekvat kunskap om vad det innebär att bedriva företag, andra har uppmärksammat att det riskerar att politisera bolagen samt kortsluta förutsättningar för ansvarsutkrävande. Styrelseuppdraget kompliceras av att kommunala bolag verkar under både offentlig och privat rätt. Observationerna i uppsatsen utgör ett viktigt bidrag till forskningen om kommunala bolag. Det vi ser kan utgöra potentiella problem eftersom det är enkelt att föreställa sig att intresse- och målkonflikter uppstår avseende huruvida en styrelseledamot ska låta sina ställningstaganden styras av partipolitiska hänsyn alternativt kommunens eller bolagets intressen.

Sakrätt tillämpas när flera olika rättigheter kolliderar och borgenärsskyddet föreskriver när en part kan få skydd mot sin motparts borgenärer. För att uppnå ett sådant borgenärsskydd krävs att ett sakrättsligt moment företas och vilket sakrättsligt moment som ska beaktas varierar beroende på egendomsslag. I denna uppsats behandlas vilket sakrättsligt moment som torde krävas för att borgenärsskydd ska uppkomma vid andelsrätter i lösöre och om kravet på sakrättsligt moment påverkas av att det föreligger ett enkelt bolag mellan parterna. Det finns idag tre rättsfall som behandlar sakrättsligt skydd vid andelsrätter, varav de två senaste rättsfallen är av störst intresse i denna uppsats. I ena fallet, travhästfallet, ansågs att traditionsprincipen bör gälla vid överlåtelse av andelar i lösöre och i andra fallet, segelbåtsfallet, konstaterades att sakrättsligt skydd kunde uppkomma direkt genom avtalet när sambesittning förelåg. Genom en analys av dessa fall och besittningsbegreppen konstateras att borgenärsskydd borde uppkomma redan vid avtalet men under förutsättning att gemensam besittning föreligger mellan samägarna. På grund av osäkerheten av vad som torde gälla och HD:s skiftande ändamålsbedömningar i rättspraxis konstateras dock att det inte kan anses föreligga en klar princip utan att omständigheterna i det enskilda fallet kan bli avgörande. Vilket sakrättsligt moment som ska beaktas vid enkla bolag är däremot oklart eftersom det föreligger olika åsikter gällande det enkla bolagets egendomsförhållanden. I uppsatsen konstateras att en bruttoprincip ska gälla vid utmätning av en bolagsmans egendom vilket leder till att denuntiationsprincipen inte kan användas så som vid handelsbolag. Istället bör varje egendomsslag av egendomen som används i bolaget beaktas för att avgöra när ett sakrättsligt skydd kan uppkomma för respektive egendom. Det konstateras också att denuntiation kan bli tillämpligt i vissa fall när tredje man innehar egendomen som är föremål för andelsrätterna. Eftersom rättsläget gällande andelsöverlåtelser inte är helt klarlagt och att stor vikt skulle kunna läggas på omständigheterna i de enskilda fallet har det i uppsatsen konstaterats att det inte möjligt att bedöma om gällande rätt är ändamålsenlig eller inte. Vad som är en ändamålsenlig lösning torde också vara svårt att avgöra men en avvägning mellan skyddet mot borgenärbedrägerier och omsättningsintresset bör vara av betydelse. Eventuellt skulle den lösning som HD kom fram till vid segelbåtsfallet kunna utgöra en sådan ändamålsenlig lösning.

Tredjepartslogistik är en företeelse som under de senaste åren kommit att bli vanligt förekommande både i Sverige och internationellt. Själva företeelsen som sådan innebär att ett företag eller liknande genom avtal låter en tredjepartslogistiker ombesörja sitt behov av transporter, lagerhållning, förpackning, enklare montering etcetera. Sett ur ett juridiskt perspektiv ger just själva avtalet, det vill säga tredjepartslogistikavtalet, upphov till spörsmål angående hur detta är att klassificera. Ett så pass ingående samarbete mellan tredjepartslogistikern och dennes motpart som tredjepartslogistik typiskt sett utgör kan enligt associationsrättsliga grunder komma att ge upphov till ett enkelt bolag snarare än ”enbart” ett köpare-säljare-förhållande mellan parterna. Om så kan bedömas vara fallet uppkommer möjligheten att avtalsparterna kommit att åtaga sig mer juridiskt långtgående förpliktelser visavi varandra än vad dessa är medvetna om eller önskat vid avtalets ingående.

Med utgångspunkt i associations- och köprättslig lagstiftning utreds i denna uppsats utifrån vilka omständigheter det kan avgöras huruvida avtal om tredjepartslogistik är att se som bildande av ett enkelt bolag eller köp av tjänst samt vilka de juridiska följderna blir av ett sådant avgörande. Som komplement till de sedvanliga rättskällorna har två avtal om tredjepartslogistik som används av svenska tredjepartslogistiker begagnats.

I uppsatsen har funnits att det är främst förekomsten eller avsaknandet av ett gemensamt vinständamål mellan logistikern och dennes motpart som är av störst betydelse för hur avtal om tredjepartslogistik är att klassificera. Vad gäller de juridiska följderna har vidare konstaterats att det föreligger principiella snarare än faktiska materiella skillnader mellan den associations- och köprättsliga lagstiftningen i det nu utredda fallet. Exempelvis kan nämnas skillnader avseende formerna för beslutsfattande och fördelning av uppkommen vinst mellan parterna i anledning av avtalet. Avsaknandet av mer påtagliga differenser kan i synnerhet förklaras med det omfattande bruket av dispositiv lagstiftning, vilket medför att den avtalsmässiga reglering som parterna själva ombesörjer tillmäts störst juridisk dignitet.

Thirdpartylogistics and related services are offered by most international logistic companys. Besides the undertaking of mere transports, thirdpartylogistics typically includes the execution of other services such as storage, repacking and assembling the clients products. From a legal point of view agreements concerning thirdpartylgistics raises the issue regarding how to legally classify the agreement in question. The thorough cooperation between the logistic company and its client needed to perform the agreed services could in accordance with Swedish company and partnership regulations give rise to partnership constellation rather than a purchase of a service. This could in turn result in that the parties involved have accepted more far-reaching legal obligations towards one another than wished for or intended.

In this thesis the above mentioned issues concerning the legal classification of agreement thirdpartylogistics are further exeplored with starting point in Swedish company and partnerhip law. Furthermore are the legal consequences of such classifacation in respect to the concerned parties obligations obligations towards each other thouroughly examined.

In the thesis it has been found that the most decisive circumstance to consider regarding the legal classifiaction of agreements concerning thirdpartylogistics is the presence or lack of joint earnings between the parties in question. Regarding the legal consequences it has been found that altough there are considerably principle differences between a partnership agreement and purchase dito, the de facto differences however seems to be of a more moderat kind. This could be explained by the extensive use of non-mandatory legislation in Swedish partnership law.

Det enkla bolaget är en egendomlig företeelse i svensk rätt. Bolagsformen har sitt ursprung i den romerska rätten, den har sedan spridit sig till Frankrike, Tyskland och andra delar av Europa. I svensk rätt är reglerna om enkla bolag influerade av såväl fransk som tysk rätt. Enkla bolag reglerades i svensk lag först i och med 1895 års bolagslag. Enkla bolag kan uppstå mycket enkelt, till och med konkludent, trots att lagstiftare och domstolar är medvetna om att lekmän inte har kunskap om de relevanta juridiska reglerna.

Problematiken grundar sig i att ett enkelt bolag inte är en juridisk person och därför saknar rättspersonlighet, vilket innebär att bolaget i sig inte kan ingå avtal. Bolagsmännen i ett enkelt bolag agerar personligen och har, liksom bolagsmännen i ett handelsbolag, personligt ansvar. En väsentlig skillnad är dock att bolagsmännen i ett handelsbolag är solidariskt ansvariga för bolagets förpliktelser medan bolagsmännen i enkla bolag binder sig själva direkt gentemot tredje man. En bolagsman i ett enkelt bolag ingår således inte avtal för bolagets räkning utan agerar som om han köper objektet på egen hand och för egen räkning. Detta medför att en tredje man kan kräva bolagsmannen som köpt objektet på köplikviden, men inte övriga bolagsmän. Avsaknaden av rättspersonlighet innebär också att enkla bolag inte kan äga egendom. Egendomen ägs istället av bolagsmännen.

Reglerna för hur resultat i enkla bolag skall fördelas för det fall att bolagsmännen inte skrivit något bolagsavtal är desamma som reglerna för handelsbolag, detta genom en hänvisning till att resultatfördelningsparagrafen är tillämplig på enkla bolag. Frågan är om det alls kan uppstå någon vinst i en bolagsform som inte utgör en egen rättspersonlighet. Allt ägande sker hos bolagsmännen, det torde således vara rätt att anta att den som äger något har rätt till avkastningen därav. Detta blir emellertid oskäligt för det fall att ena bolagsmannen står för utrustningen i bolaget och den andre med kompetens. Således torde äganderätten ha en viss betydelse.

För att lösa problematiken måste det ses till andra företeelser inom såväl svensk som skandinavisk (norsk och finsk) rätt. Egendomen i ett enkelt bolag kan inte ägas med samäganderätt eftersom samäganderättslagen inte gäller för det fall att det är fråga om ett enkelt bolag. Inom skatterätten görs genomgående skälighetsvärderingar, ett system som, även om det fungerar bra, knappast skulle vara ekonomiskt försvarbart och skulle ge alltför stor osäkerhet bland såväl domstolar som bolagsmän. I skandinaviska rätten saknas vägledning emedan länderna har inspirerats och influerats av varandra i lagstiftningsarbetet. Vid resultatfördelning och beskattning genomgår det enkla bolaget en slags metamorfos och blir likt ett handelsbolag. Helt likt blir det emellertid inte eftersom enkla bolag inte kan äga sina egna tillgångar.

Lösningen är att se vinsten i ett enkelt bolag som en egendomsgemenskap som utgör en egen entitet i bolaget och som är oberoende av övriga äganderättsförhållanden i bolaget. Egendomsgemenskapen innebär att den egendom som ingår i egendomsgemenskapen ägs tillsammans av bolagsmännen, till lika del, men att bolagsmännen inte äger specifika lotter i egendomen. Ur det perspektivet torde ingen annan fördelning än fördelning efter huvudtalet vara lämplig, eller ens möjlig. Någon vidare analys av vad parterna bidrar med behövs inte heller eftersom den egendom som uppstår i och med bolagets verksamhet uppstår med egendomsgemenskap och bolagsmännen utgås samarbeta för att generera en vinst, vem som bidragit med maskiner och vem som bidragit med kunskap är ovidkommande. Teorin eliminerar på så vis också problematiken att sätta ett värde på kunskap som bolagsmännen har. Vid ett tillämpande av egendomsgemenskapsmetoden är resultatfördelningsregeln i bolagslagen, det vill säga samma regel som gäller för handelsbolag och som innebär fördelning efter huvudtalet, den mest lämpliga.

Att egendomsgemenskap föreligger medför ingen inskränkning på bolagsmännens avtals-möjligheter. Det står dem fritt att avtala om hur resultatet, det vill säga egendomsgemenskapen, skall fördelas och det kan göras på samma sätt som förut. Att en egendomsgemenskap uppstår medför emellertid inte att de i praxis erkända skälighetsbedömningarna och domstolens bedömningar av vad som borde avtalats mellan bolagsmännen. Bolagsavtalet fortsätter således att vara centralt och ett klart och tydligt bolagsavtal torde vara det bästa sättet att undvika tvister.

This is the second of two books making a combined doctor’s thesis, where part 1, Skattskyldighet för mervärdesskatt – en analys av 4 kap. 1 § mervärdesskattelagen (Tax liability to value added tax – an analysis of chapter 4 § 1 of the Swedish VAT act), is my licentiate’s dissertation of 2011 and part 2 is this book, Skatt- och betalningsskyldighet för moms i enkla bolag och partrederier (Tax and payment liability to VAT in enkla bolag and shipping partnerships). There’s no specific equivalent in English to enkla bolag. The expression derives from the Swiss einfache Gesellschaften. In the Swedish civil law an enkelt bolag is defined as two or more having agreed to carry on activity in a company without establishing a partnership. A Swedish shipping partnership is similar to an enkelt bolag. The purpose of this book is to analyze the representative rule of the Swedish VAT act concerning enkla bolag and partrederier (shipping partnerships) with respect of the VAT’s most central purposes, namely a cohesive VAT system, neutrality, EU-conformity, efficiency of collection and the legal rights of the individual including legality. A survey of foreign law is included, where the Finnish VAT law has been of a certain interest for the sake of comparison. The issue at hand is a classical one, where enkla bolag and partrederier aren’t legal entities and one of the basic questions is if such an entity may be comprised by the concept taxable person of the VAT Directive (2006/112/EC). The representative rule has no equivalent in the VAT Directive. Therefore the analysis mainly concerns whether or not alterations in or amendments to the representative rule should be made in order to make the rule comply with the EU’s VAT Directive. The analysis contains a number of questions within the framework of the described purpose, where a key issue to consider is the question whether an ordinary private person can be deemed tax liable (skattskyldig) merely because of his role as partner in an enkelt bolag or a partrederi, which wouldn’t be complying with the main rule on who’s a taxable person, Article 9(1) para. 1 of the VAT Directive. This book is ended with a paper summarizing the questions and conclusions of part 1 and part 2 and which contains a translation into English of its chapters 2–4, i.e. of the overviews of conclusions concerning part 1 and part 2 and of concluding viewpoints concerning both books.

Syftet med uppsatsen är att först beskriva för läsaren vad ett enkelt bolag är i Sverige och i Frankrike, hur det regleras samt belysa skillnader som finns dem emellan. Tyngdpunken kommer att ligga på en persons rätt att vara bolagsman i ett franskt eller svenskt enkelt bolag samt deras skyldigheter och ansvar gentemot varandra och mot tredje man. Slutligen kommer jag, genom argumentation, jämföra de olika lösningarna i de två rättssystemen för att peka på skillnader och problem.

Samarbetsformen joint venture är inte rättsligt definierat i svensk rätt. Joint venture betraktas dock i allmänhet som enkla bolag. Frågan uppkommer hur resultatfördelning skall ske enligt gällande rätt mellan bolagsmännen inom joint venture som bedrivs i form av enkelt bolag.Enligt 4 kap. 1 § BL kan bolagsmännen genom dispositiv reglering fritt avtala om hur resultatfördelningen mellan dem skall se ut. Avtal kan ingås muntligt, skriftligt eller genom konkludent handlande. Om resultatfördelning inte avtalats gäller att resultatet skall fördelas lika mellan bolagsmännen, detta enligt 4 kap. 1–2 §§ BL som hänvisar till 2 kap. 8 § BL. En fördelning enligt 2 kap. 8 § BL tar således ej hänsyn till bolagsmännens insatser inom ramen för joint venture-samarbetet. Redan i bolagslagens förarbeten återfinns resonemang gällande om det inte vore lämpligare att använda sig av en fördelning efter bolagsmännens respektive insatser, något som diskuterats i doktrin och som behandlats i rättspraxis gällande obehörig fördelning inom handelsbolag och kommanditbolag. I rättspraxis har domstolarna valt att frångå regleringen i 2 kap. 8 § BL om resultatfördelning till förmån för andra fördelningsgrunder såsom efter insats respektive skälighet. Med an-ledning av yttranden i bolagslagens förarbeten, rättspraxis gällande såväl enkla bolag, som handelsbolag och kommanditbolag samt yttranden i doktrin har vi i denna uppsats gjort försök att analysera och besvara huruvida den nuvarande lagregleringen ger förutsebarhet eller om annan fördelningsgrund vore önskvärd och hur den i så fall bör utformas. Vår slutsats är att en fördelningsgrund efter insats vore önskvärd ur rättvisesynpunkt. Vidare anser vi att en resultatfördelning efter insats bättre skulle sammanfoga den civilrättsliga resultatfördelningen med skatterättens och redovisningsrättens regler. I vår analys har vi kommit fram till att förutsebarheten i nuvarande lagstiftning är låg. Med anledning av det nyss sagda efterfrågar vi en utredning huruvida resultatfördelning bör ske enligt befintlig lagstiftning eller efter insats.

Partneravtal är ett växande fenomen i världen, inte enbart i kommersiella sammanhang. Det är en term som har funnits i många år för skilda ändamål och i denna uppsats riktas blicken till partneravtal inom affärsvärlden, som en möjlig associationsform. Partnerskap inleds som en samarbetsform mellan två eller flera företag för att tillsammans uppnå ett gemensamt mål. Det konkreta syftet specificeras i ett partneravtal och utifrån avtalet sker utbyten, såsom kunskap och resurser, mellan parterna i en slags samverkan. I förhållande till andra ”etablerade” samarbetsformer är den främsta skillnaden vid ett partneravtal att sådan avtalsform inte avser att gemensamt bilda ett nytt bolag.    Problem uppstår dock på grund av att det saknas en juridisk definition av partneravtal. Avsaknaden medför att partneravtal ingås med anledning av olika syften, i varierande former och särskilda krav. Saknaden av juridisk definition medför att partneravtal i dagsläget endast utgör ett avtal utan särskild tillhörighet till en associationsform. Utifrån uppsatsens analys har det dock framkommit att enkla bolag är en associationsform som torde motsvara partneravtalets innebörd, främst avseende de bolagsrekvisit som förutsätts i ett enkelt bolag. Sådana rekvisit kan ses i jämförande utsträckning för partneravtal. Eftersom partneravtal inte torde utgöra en egen associationsform enligt lag, kan i praktiken ett samarbete genom partnerskap leda till att ett enkelt bolag bildas. Likt tanken om att enkla bolag är en ”fri” associationsform, är partnerskapet likaså med anledning av att sådan ”bolagsform” saknar lagreglering och därmed förutbestämda krav. Enkla bolag är dock en lagreglerad associationsform men utgör ett bolagsavtal med viss frihet, eftersom lagbestämmelserna inte är lika omfattande som reglerna för andra associationsformer. Det medför att valfrihet föreligger för enkla bolag, för bildandet och genomförandet, av såsom passivt deltagande och ingen registreringsskyldighet. Med andra ord finns inte ett behov av att partneravtalet ska utgöra en egen associationsform, partneravtalet kan istället definieras som ett bolagsavtal för enkla bolag.    En jämförelse mellan partneravtal och enkla bolag är förhållandevis inte enkel. Saknaden av definition för partneravtal, i samband med att det är svårt att finna tillämplig innebörd och bolagsrekvisit för enkla bolag, talar för att en tydligare lagstiftning vore önskvärt. Ett förtydligande av enkla bolagets innebörd och bolagsrekvisit skulle minimera tolkningsmöjligheterna och därmed utforma en allmän accepterad definition. Enkla bolag anses utgöra en sorts slask-bolagsform, ändock är enkla bolag en populär associationsform, därför torde det finnas behov av ytterligare utredning av sådant bolagsavtal. En utredning som kanske skulle kunna upptäcka fler samarbetsformer som faller inom associationsformen, enkla bolag.

Rättsläget vad gäller beskattningen av FoU-samarbeten i enkla bolag synes i vissa avseenden

vara oklart. Trots detta har inkomstskatterättsliga implikationer av FoU-samarbeten

mellan företag inte behandlats i någon större utsträckning i doktrinen. Tyngdpunkten i

denna uppsats ligger på den resultatfördelning och de förmögenhetsöverföringar som kan

uppstå i samband med FoU-samarbeten och de tänkbara inkomstskatterättsliga effekter

som de för med sig. Vid en belysning av dessa transaktioner har vi funnit att det finns ett

behov av klargöranden för hur dessa skall behandlas inkomstskatterättsligt.

Utifrån vår studie framgår det att samarbetsavtalet får en avgörande betydelse för beskattningen

i enkla bolag. Den rådande uppfattningen synes alltså vara att ett bolagsavtal kan ha

skatterättslig verkan avseende inkomstfördelningen utan att en äganderättsförändring behöver

ske. Det torde dock krävas, som lyfts fram i doktrinen, att fördelningen kan anses

vara företagsekonomiskt motiverad och inte endast betingad av skatteskäl. Exakt var denna

gräns går är dock inte helt klart. Vad gäller förmögenhetsöverföringar inom ramen för ett

samarbete torde det i vissa fall kunna bli aktuellt med uttagsbeskattning.

I vår jämförelse med andra former av samverkan har vi funnit att det föreligger skillnader

avseende periodiseringen av inkomster och utgifter, vilket innebär att det kan finnas inkomstskatträttsliga

incitament till att bedriva FoU-verksamhet i ett enkelt bolag framför

andra former av samverkan.

The legal position concerning income taxation of R&D-cooperations in “simple companies”

(enkla bolag) seems to be somewhat uncertain. Despite this, income tax effects of

R&D-cooperations have been sparsely discussed in the doctrine. The emphasis of this thesis

is on the possible income tax effects of the division of income and the possible income

tax effects of those transfers of property that may arise in connection with R&Dcooperations.

When studying these transactions we have found that there is a need for

clarifications on how they shall be treated in the income tax law.

On the basis of our thesis it is clear that the cooperation contract is of decisive importance

for the taxation of “simple companies”. The current opinion seems to be that a cooperation

contract can be of importance for the division of income at the income taxation without

the need of a previous transfer of property. Nevertheless it should be required, as put

forward in the doctrine, that the division is considered to be economically motivated and

not only based on tax evasion purposes. Transfers of property within a cooperation could

in some cases conduct withdrawal taxation.

In our comparison with other forms of cooperation we have found that there are some differences

concerning the point of time of taxation for income and the time for deducting

expenses. This means that there could be income tax incentives to run R&D-cooperations

in a “simple company” rather than in other forms of cooperation.