Academic literature on the topic 'Finansiella instrument'

Syfte: Syftet med uppsatsen är att kartlägga de värderingsmetoder som används för att fastställa verkligt värde på finansiella instrument och också granska hur dessa metoder redovisas. Därtill syftar uppsatsen till att diskutera problematiken för värderingskonceptet verkligt värde. Detta görs i två delar, utifrån standardsättarnas perspektiv och de finansiella institutens. Därefter utreds förbättringar inom konceptet som baseras på de två tidigare delarna.

 

Metod: Uppsatsens undersökning utfördes via en fallstudie som baserades på kvalitativ data. Data inhämtade från två separata områden, tre redovisningsstandarder (SFAS 157, IAS 39 och IFRS 7) och årsredovisningar från 2007, hämtade från de tio största finansiella instituten (baserat på balansomslutning) ifrån USA respektive Europa.

 

Resultat & slutsats: Undersökningen visade att rekommendationerna kring vilka värderingsmetoder som ska tillämpas är likvärdiga från de båda standardsättarna; prisnoteringar och värderingsmodeller, men inte toleransen kring värderingsmodeller, där FASB är mer tillmötesgående än vad IASB är. Vidare demonstrerar alla finansiella institut en relativt bra konsensus för hur verkligt värde implementeras jämfört med rekommendationerna. Emellertid finns det tydliga skillnader i de underliggande teknikerna för de två huvudmetoderna, framförallt med värderingsunderlaget (vilka inputs som nyttjas) när simuleringar används och i vilken omfattning dessa redovisas. Följaktligen mynnar ovannämnda resultat ut i att det finns utrymmen för förbättringar för värderingskonceptet verkligt värde, eftersom bolagens implementering inte är i linje med ramverkens syfte med finansiella rapporter.

 

Förslag till fortsattforskning: En undersökning bör göras om hur värderingsmodeller kan erhålla en lämplig trovärdighet inom redovisningen

 

Uppsatsens bidrag: Uppsatsen bidrar till att öka förståelsen för verkligt värde som värderingskoncept och dess metoder för att värdera finansiella instruments samt problematiken med det. Dessutom har förståelse etablerats för vilka försvårande omständigheter nya instrument medför när de ska värderas till verkligt värde.

Syftet med uppsatsen är att utreda vilka finansiella instrument som används i affärsplaner framtagna av nya företag i uppstartsskedet.

Litteratur om affärsplaner har studerats för att utreda vilka som är de vanligaste finansiella instrumenten som förekommer. En kvantitativ prövning har utförts för att studera vilka finansiella instrument som används i praktiken, hur vanligt förekommande de är, för vilka tidsperspektiv de redovisas samt hur många finansiella instrument som tas upp i respektive affärsplaner. Prövningen har utförts genom att en befintlig volym med affärsplaner har stu-derats och samtliga finansiella instrument registrerats. Resultatet har i sin tur analyserats och presenterats textuellt och i form av grafer.

De finansiella instrument som enligt tidigare forskning bör finnas med i en affärsplan är resultaträkning, balansräkning, kassaflödesanalys och breakeven-analys. Dessa fyra instrument har klassificerats som finansiella huvudinstrument. I den empiriska undersökningen påträffades förutom ovanstående instrument försäljningsprognos, kapitalbehov, kostnadsprognos, löneprognos nyckeltal, portfolio analysis model, prissättning, uppstartskostnader och återbetalningsplan. Dessa instrument är klassificerade som övriga finansiella instrument.

I genomsnitt används 4,1 instrument i respektive affärsplan. Standardavvikelsen är 2,9, vil-ket innebär att det är en stor spridning på antalet instrument. Drygt två tredjedelar (37%) av affärsplanerna innehåller två eller färre instrument medan knappt en fjärdedel (23%) av affärsplanerna innehåller åtta eller fler instrument. Undersökningen visar att det är en stor andel som har få respektive många finansiella instrument i affärsplanen, vilket är ett tecken på en fokusdifferens. Fokusdifferensen innebär att en stor del av urvalet har en väl genom-arbetad finansiell planering i affärsplanen och en stor del inte har det.

Knappt tre fjärdedelar (72%) av affärsplanerna innehåller minst ett finansiellt huvudinstrument, vilket innebär att mer än en fjärdedel (28%) inte innehåller något finansiellt huvudinstrument överhuvudtaget. Bland de fyra vanligaste instrumenten återfinns tre huvudinstrument: resultaträkning (70%), balansräkning (52%) och kassaflödesanalys (48%). Det fjärde huvudinstrumentet, breakeven-analys, förekommer med en frekvens på 30%, vilket innebär att det är det sjunde vanligaste instrumentet. Trenden visar att huvudinstrumenten förekommer på den övre halvan i diagrammet över mest förekommande instrument och de övriga instrumenten förekommer på den nedre halvan. Endast två instrument används i fler än hälften av affärsplanerna.

The purpose of this thesis is to investigate which financial instruments are used in business plans developed by new companies in the start-up phase.

Appropriate literature has been reviewed to study which financial instruments occur most frequently. A quantitative study has been carried out to examine which financial instruments are being used in practise, how often they occur, what time perspective they present and with what frequency they occur in each business plan. The study has been performed by registering financial instruments in business plans. The chosen objects for the study have been found in an existing volume of business plans.

The financial instruments which, according to the literature, should be used in a business plan are income statement, balance sheet, cash flow analysis and breakeven analysis. These four instrument have been classified as main financial instruments. All the main financial in-struments were found in the empirical study, but the financial instruments sales forecast, funding needs, expenditure forecast, personnel plan, business ratios, portfolio analysis model, pricing strategy, start-up costs and reimbursement plan were also found. These in-strument are classified as other financial instruments.

On average 4,1 financial instruments are used in each business plan. The standard deviation is 2,9, which means the number of financial instruments is widely spread. More than two thirds (37%) of the business plans contain two or less financial instruments while less than one fourth (23%) of the business plans contain eight or more financial instruments. The study shows there is a large portion of the business plans that contain either few or many financial instruments. This is a sign of difference in focus from the business plan writers. The difference means that a large extent of the business plans has a well developed finan-cial planning and a large extent has not.

Less than three thirds (72%) of the business plans contain at least one main financial in-strument, which means that more than one fourth (28%) does not contain any of them. Among the four most common financial instruments in the practice, three are main instruments: income statement (70%), balance sheet (52%) and cash flow analysis (48%). The fourth main instrument, break even analysis, occurs with the frequency 30%, which means it is the seventh most used instrument in business plans. The trend shows that the main instruments occur in the upper half of the diagram and the other instruments occur in the lower half. Only two instruments are used in more than half of the business plans, income statement and balance sheet.

Handeln med finansiella instrument har effektiviserats avsevärt under de senaste decennierna tack vare den tekniska utvecklingen och internationaliseringen. Pappersbaserade värdepapper har ersatts av digitala finansiella instrument och investerare kan numera på ett enkelt sätt skapa värdepappersportföljer innehållande komplexa värdepapper från hela världen. En välfungerande och effektiv handel med finansiella instrument förutsätter att förtroendet existerar mellan aktörer på finansiella marknader. Idag säkerställs förtroendet inom finansiella marknader av ett antal olika finansiella intermediärer, vilka ansvarar för olika funktioner såsom clearing, avveckling och kontoföring. Transaktionskedjan avseende finansiella instrument består därmed av flera nivåer och varje enskild transaktion måste genomgå samtliga nivåer. Den finansiella handeln har ökat betydligt i omfattningen och ett betydande antal transaktioner är numera gränsöverskridande. Detta har resulterat i ett tämligen komplext, sammanlänkat och sårbart system, vilket bland annat har synliggjorts under den senaste finanskrisen år 2008.     Blockkedjeteknologi, vilken är en typ av Distributed Ledger Technology, kan något förenklat ses som en databas eller ett transaktionsregister. Till skillnad från traditionella transaktionsregister, vilka i regel är centraliserade och förvaltas av olika intermediärer, bygger den nya teknologin på ett decentraliserat nätverk av aktörer utan att någon tredje part är ansvarig för verifiering av transaktioner. Blockkedjeteknologin introducerar därmed ett nytt sätt att genomföra transaktioner med digitala tillgångar, genom att förtroendet säkerställs med hjälp av kryptografiska lösningar och ett decentraliserat nätverk. Blockkedjeteknologin anses av många ha en betydande potential att effektivisera transaktionskedjan avseende finansiella instrument genom att exempelvis automatisera förandet av transaktionsregister samt integrera de olika nivåerna inom transaktionskedjan. Tekniken är dock fortfarande i en utvecklingsfas och många olika utmaningar återstår innan tekniken kan komma till användning. I Sverige präglas transaktionskedjan avseende finansiella instrument dessutom av strikta regleringar, varför frågan uppstår om huruvida lösningar baserade på blockkedjetekniken är förenliga med dagens rättsliga ramar.   I denna uppsats diskuteras huruvida och på vilket sätt blockkedjeteknologin skulle kunna effektivisera vissa funktioner inom transaktionskedjan avseende finansiella instrument samt vilka rättsliga frågeställningar som uppstår i samband med tillämpning av den nya tekniken utifrån dagens rättsläge i Sverige.

Digitala hjälpmedel syns idag inom flera områden på den finansiella marknaden och ett av dessa hjälpmedel är den tjänst som flera banker och andra institut benämner som sparrobot. Syftet med funktionen är att förenkla tillvägagångssättet för konsumenter vid sparande i finansiella instrument. De sparrobotar som valts att belysas i denna uppsats hjälper konsumenten att välja ett investeringsalternativ utifrån svar på förprogrammerade frågor om risk och tidshorisont för placeringen samt den månatliga summa som konsumenten är beredd att avsätta till sparandet. För finansiell rådgivning till konsumenter gäller rådgivningslagen (2003:862) som exempelvis reglerar skadeståndsansvaret i de fall konsumenten råkat ut för vårdslös rådgivning avseende finansiella instrument. Lagen infördes år 2003 eftersom det då fanns ett behov av reglering av rådgivningen på den finansiella marknaden och att stärka konsumentskyddet. Bristen på reglering på den finansiella marknaden har även senare åtgärdats genom EU:s direktiv MiFID II avseende värdepappersmarknaden som införlivades i svensk rätt genom lag (2007:528) om värdepappersmarknaden. Gemensamt för all reglering på området är syftet att konsument- skyddet ska stärkas och transparensen på den finansiella marknaden ska öka. Det finns två typer av finansiell rådgivning, investerings- och placeringsrådgivning. Den största skillnaden är att investeringsrådgivning regleras i lagen om värdepappersmarknaden medan placeringsrådgivning är ett bredare begrepp, vilket rådgivningslagen reglerar. Beroende på vilken aktör som tillhandahåller tjänsten sparrobot kan rådgivningsslaget skilja sig, det kan till exempel röra sig om både investeringsrådgivning men också fondförvaltning enligt lag (2004:46) om värdepappersfonder. Beroende på vilken typ av rådgivning som ges gäller olika normer och skyldigheter, dock blir skadeståndsbestämmelserna i rådgivningslagen tillämpliga i samtliga fall. Trots att skadeståndsbestämmelserna borde kunna tillämpas på samma sätt vid rådgivning via en sparrobot som vid råd från en fysisk finansiell rådgivare problematiseras rådgivningsförhållandet vilket diskuteras i analysen.

Under året 2009 publicerade den internationella organisationen IASB ett internationellt redovisningsregelverk under namnet IFRS for SMEs. Denna självständiga redovisningsstandard komma att ligga till grund för det svenska redovisningsregelverket K3, som är avsett för icke börsnoterade små och medelstora företag som upprättar årsredovisning. BFN började år 2004 med ett nytt arbete med normgivning för icke börsnoterade företag, ett regelverk som kallas K-projektet vars syfte är att förenkla redovisningsarbetet. Samtliga onoterade företag som är bokföringsskyldiga skall innefattas, och beroende på företagets storlek och utformning delas de in i olika kategorier (K1-K4).I september 2010 skickade BFN ut en komplettering av K3 på en redan utskickad remiss. I kompletteringen återfanns det bland annat förslag med kapitel 11 och kapitel 12, som tar upp värderingar och redovisningsprinciper för finansiella instrument. Remissen skickades ut till 34 institutioner och av dessa svarade 20. Vi har behandlat samtliga svar.Syftet med uppsatsen har varit att undersöka och redogöra för de olika attityderna som de olika instanserna har yttrat i sina remissvar gällande kapitel 11 och kapitel 12 ur K3-regelverket. Studien är av kvalitativ karaktär med en induktiv ansats, där empirin har bestått av institutionernas remissvar.Instansernas attityder har varit av olika karaktär och detsamma gäller mängden av synpunkter som har framförts. Resultatet av studien visar att en minoritet anser att användarvänligheten i kapitel 11 och 12 är undermålig. Vår slutsats är att varken kapitel 11 eller kapitel 12 i dagsläget är tillräckligt välutvecklat. Vi är av den uppfattningen att mer arbete måste läggas ner när det kommer strukturen och värderingen kring finansiella instrument trots att majoriteten av intressenterna sammantaget har positiva synpunkter kring regelverket.
Program: Civilekonomprogrammet

During the financial crisis voices were raised towards the regulatory framework IAS 39 recognition and measurement of financial instruments and pointed out that it was inadequate. The complexity of the framework contributed to the fact that it was difficult to apply. IASB accelerated the modeling of the new to be regulatory framework IFRS 9. In this study we will focus on the reliability of accounting information, which is an important aspect from the stakeholder’s point of view, for example, to be able to make the best decisions the accounting information should be proper. The general purpose of this study is to clarify whether the qualitative characteristic, reliability, is to change when IAS 39 is replaced by IFRS 9. We will base our study on a qualitative content analysis were we have read and analyzed IAS 39 and IFRS 9. After that we lift the parts which we consider of interest to discuss out of a reliability point of view of the two regulations. The analysis of the study culminates in that some positive changes that will occur when the replacement takes place, on the other hand some negative changes that will occur as well. However, after taking in consideration, both the positive and negative aspects of the replacement, we come to the conclusion that there will be no significant difference (with some exceptions) in the reliability of the regulatory frameworks. Key words: IAS 39, IFRS 9, Reliability
Under finanskrisen höjdes röster för att regelverket IAS 39 för klassificering och värdering av finansiella instrument var bristfälligt. Regelverket var alltför komplext och därmed svårt att tillämpa. IASB påskyndade då utformningen av det nya regelverket IFRS 9 som ska ersätta IAS 39. Tidigare forskning har gjorts på områdets komplexitet och intressenters inställningar till IFRS 9. Vi inriktar oss på tillförlitligheten i redovisningsinformationen, vilken är en viktig aspekt ur intressenters synvinkel för att t.ex. fatta rätt beslut. Syftet med vår undersökning är att kartlägga huruvida den kvalitativa kriterien tillförlitlighet kommer att förändras när IAS 39 byts ut mot IFRS 9. Uppsatsen bygger på en kvalitativ innehållsanalys där vi har läst och analyserat IAS 39 och IFRS 9, sedan har vi lyft ut delar ur de båda regelverken som vi anser intressanta att diskutera ur ett tillförlitlighetsperspektiv. Studiens analys mynnar ut i att positiva förändringar kommer ske samtidigt som det även blir negativa förändringar. Efter avväganden mellan de positiva och negativa aspekterna kommer vi fram till att det inte förekommer någon större skillnad (med vissa undantag) i tillförlitligheten mellan regelverken. Nyckelord: IAS 39, IFRS 9, Tillförlitlighet,

Sammanfattning Titel: IFRS 9 Finansiella instrument - Övergångseffekter på svenska sparbanker  Kurs: Kandidatuppsats i företagsekonomi Författare: Olivia Larsson & Maja Johnsson Handledare: Inger Esperi Bakgrund: En ny reglering av finansiella instrument har införts den 1 januari 2018, vilket är IFRS 9 som ersätter den tidigare IAS 39. Redovisningens nedskrivning samt värdering förändras i och med den nya standarden vilket ska bidra till en förbättring av de finansiella instrumentens redovisning. Syfte: Syftet med denna studie är att studera effekterna av införandet av IFRS 9 på sparbankers årsredovisningar. Metod: För att uppfylla studiens syfte har en kvalitativ metod med induktiv forskningsteori tillämpats. Data har hämtats från sparbankernas årsredovisningar för 2018 från respektive sparbanks hemsida. Urvalet består av 9 sparbanker med olika stora balansomslutningar. Resultat och slutsats: Resultatet på nyckeltalen var varierande för samtliga sparbanker, men att majoriteten av sparbankerna följde de förutspådda effekterna. De nya redovisningsmodellerna har implementerats i sparbankerna utan problem och effekterna på eget kapital och nettoresultat av finansiella tillgångar har varit begränsade. IFRS 9 har bidragit till en mer rättvisande bild samt mer relevans i sparbankernas redovisning, vilket har gynnat sparbankernas intressenter.
Abstract Title: IFRS 9 Financial instruments - The transition effect on Swedish Savings banks Course: Thesis for bachelor degree in business administration  Author: Olivia Larsson & Maja Johnsson Supervisor: Inger Esperi Background: A new regulation of the financial instruments has been introduced in January 1, 2018, which is the IFRS 9 who replaces the earlier IAS 39. The new regulation has changed its impairment and valuation which purpose is to improve the accounting of the financial instruments. Purpose: The purpose of our study is to study the effects of the IFRS 9 at the introduction period of the savings bank’s financial reports. Method: To achieve the purpose of the study, a quantitative method has been applied. Data has been obtained from the bank’s financial reports of the year 2018 which has been retrieved from their websites. The sample of the study is 9 savings banks with different sizes of assets. Result and conclusion: The result for the ratios was varying for all banks, but the majority had followed the expected effects. The new accounting models had been implemented without any problems and their effects on equity and net result on financial assets has been limited. IFRS 9 has contributed to a much truer image and relevance of the financial reports, which has benefited the banks stakeholders.

Sammanfattning   Titel: Värderingsproblematik vid finansiella instrument: En studie ur revisorns perspektiv. Författare: David Carlsson & Per-Johan Elert Handledare: Andreas Jansson Kurs: Civilekonomuppsats 30 HP, VT 2011 Seminariedatum: 31 maj Nyckelord: Revision, finansiella instrument, utan marknadsvärde, värdering.    Syfte: Vårt syfte är att belysa och skapa en förståelse för de problem som revisorerna själva anser finns vid värderingsprocessen av finansiella instrument. Vår ambition är att få fram nya aspekter på vad revisorerna anser vara svårt utöver det som litteraturen kring svårbedömda tillgångar tar upp.   Metod: Vårt syfte är inte att göra några statistiska generaliseringar utan vi vill få fram vad revisorerna själva upplever vara svårt och fånga nyanserna bakom dessa svar. Därför kommer vi att i huvudsak använda oss av en deduktiv ansats med inslag av induktion.   Teori: Teorikapitlet är uppdelat i fyra olika teman identifierade utifrån hur revisions- värderingsprocessen går till. Inom dessa teman har vi sedan tagit fram åtta stycken problemantaganden.   Empirisk metod: Vi har använt oss av en kvalitativ metod där vi genom ett subjektivt urval genomfört semi-strukturerade intervjuer med nio respondenter. Syftet med intervjun var att se om våra problemantaganden stämde in med respondenternas åsikter samt att få fram nya problem som upplevs av respondenterna.   Slutsats: Revisorer ställs inför en hel del problem i revisionsprocessen av finansiella instrument. De upplever det svårt att avgöra vad som är rätt eller fel. En revisor måste vara väldigt specialiserad för att kunna sätta sig in i de värderingsmodeller som används varvid det snarare är regel än undantag att en värderingsexpert används. Redovisningen och regelverken är den nya problematiska aspekten som framkom under intervjuerna.

Efter införandet av de internationella redovisningsstandarderna år 2005 vars syfte är att tillfredställa behovet av jämförbarhet och harmonisering bland företag, har många förändringar skett. Förändringarna innebär att den nya redovisningspraxisen har blivit obligatorisk för de svenska företagen att följa. I och med att företag bedriver utlandshandel bidrar detta till valutarisk, något som företag måste handskas med. Ett behov av att hantera dessa risker står i fokus bland företagens verksamheter och är även något som uppmärksammas bland företag, de finansiella rapporternas användare samt investerare. För att kunna minimera/eliminera valutakursrisker är finansiella instrument de främsta redskapen. De standarder som berör detta ämnesområde är IAS 39 och IFRS 7. IAS 39 beskriver hur riskerna hanteras, medan IFRS 7 redogör för de upplysningar företag skall lämna i sina finansiella rapporter. Eftersom företag har olika policys vid riskhanteringsredovisning, bidrar detta till en problematik gällande upplysningskraven.

I och med att företagens olika sätt kring upplysningskraven skiljer sig åt vid riskhanteringsredovisning, har det varit av största intresse att erhålla information om huruvida företagen följer dessa upplysningskrav, och i vilken omfattning dess redovisning skiljer sig från standarden IFRS 7. Syftet har således varit att undersöka i vilken utsträckning företagen väljer att redovisa upplysningskraven som finns reglerade i standarden gällande säkringsredovisning av valutarisker och känslighetsanalys.

Metodiken inom denna studie har varit den kvantitativa, där granskning av företags årsredovisningar från Large Cap listan på OMX Stockholmsbörsen har utförts. Sekundära källor utgörs av respektive företags årsredovisningar, diverse vetenskapliga artiklar samt studentlitteratur. Tillvägagångssättet har varit en jämförelse mellan utvalda punkter i respektive standarder, med dess tillämpning i årsredovisningarna.

Teoridelen stöds av tidigare forskning inom ämnesområdet upplysningar, samt lagar och regelverk kring upplysningar av säkringsredovisning och känslighetsanalys.

Det visade sig att företag inte följer standarder fullt ut, på så sätt att vissa föredrar att delvis rätta sig efter dem förordnade standarderna, medan andra väljer att tillämpa dessa till en högre grad. Avslutningsvis kan författarna även konstatera att upplysningar om säkringsredovisning följs i större utsträckning än de om känslighetsanalys.