Dissertations / Theses on the topic 'Finansiella instrument'

Syfte: Syftet med uppsatsen är att kartlägga de värderingsmetoder som används för att fastställa verkligt värde på finansiella instrument och också granska hur dessa metoder redovisas. Därtill syftar uppsatsen till att diskutera problematiken för värderingskonceptet verkligt värde. Detta görs i två delar, utifrån standardsättarnas perspektiv och de finansiella institutens. Därefter utreds förbättringar inom konceptet som baseras på de två tidigare delarna.

Metod: Uppsatsens undersökning utfördes via en fallstudie som baserades på kvalitativ data. Data inhämtade från två separata områden, tre redovisningsstandarder (SFAS 157, IAS 39 och IFRS 7) och årsredovisningar från 2007, hämtade från de tio största finansiella instituten (baserat på balansomslutning) ifrån USA respektive Europa.

Resultat & slutsats: Undersökningen visade att rekommendationerna kring vilka värderingsmetoder som ska tillämpas är likvärdiga från de båda standardsättarna; prisnoteringar och värderingsmodeller, men inte toleransen kring värderingsmodeller, där FASB är mer tillmötesgående än vad IASB är. Vidare demonstrerar alla finansiella institut en relativt bra konsensus för hur verkligt värde implementeras jämfört med rekommendationerna. Emellertid finns det tydliga skillnader i de underliggande teknikerna för de två huvudmetoderna, framförallt med värderingsunderlaget (vilka inputs som nyttjas) när simuleringar används och i vilken omfattning dessa redovisas. Följaktligen mynnar ovannämnda resultat ut i att det finns utrymmen för förbättringar för värderingskonceptet verkligt värde, eftersom bolagens implementering inte är i linje med ramverkens syfte med finansiella rapporter.

Förslag till fortsattforskning: En undersökning bör göras om hur värderingsmodeller kan erhålla en lämplig trovärdighet inom redovisningen

Uppsatsens bidrag: Uppsatsen bidrar till att öka förståelsen för verkligt värde som värderingskoncept och dess metoder för att värdera finansiella instruments samt problematiken med det. Dessutom har förståelse etablerats för vilka försvårande omständigheter nya instrument medför när de ska värderas till verkligt värde.

Syftet med uppsatsen är att utreda vilka finansiella instrument som används i affärsplaner framtagna av nya företag i uppstartsskedet.

Litteratur om affärsplaner har studerats för att utreda vilka som är de vanligaste finansiella instrumenten som förekommer. En kvantitativ prövning har utförts för att studera vilka finansiella instrument som används i praktiken, hur vanligt förekommande de är, för vilka tidsperspektiv de redovisas samt hur många finansiella instrument som tas upp i respektive affärsplaner. Prövningen har utförts genom att en befintlig volym med affärsplaner har stu-derats och samtliga finansiella instrument registrerats. Resultatet har i sin tur analyserats och presenterats textuellt och i form av grafer.

De finansiella instrument som enligt tidigare forskning bör finnas med i en affärsplan är resultaträkning, balansräkning, kassaflödesanalys och breakeven-analys. Dessa fyra instrument har klassificerats som finansiella huvudinstrument. I den empiriska undersökningen påträffades förutom ovanstående instrument försäljningsprognos, kapitalbehov, kostnadsprognos, löneprognos nyckeltal, portfolio analysis model, prissättning, uppstartskostnader och återbetalningsplan. Dessa instrument är klassificerade som övriga finansiella instrument.

I genomsnitt används 4,1 instrument i respektive affärsplan. Standardavvikelsen är 2,9, vil-ket innebär att det är en stor spridning på antalet instrument. Drygt två tredjedelar (37%) av affärsplanerna innehåller två eller färre instrument medan knappt en fjärdedel (23%) av affärsplanerna innehåller åtta eller fler instrument. Undersökningen visar att det är en stor andel som har få respektive många finansiella instrument i affärsplanen, vilket är ett tecken på en fokusdifferens. Fokusdifferensen innebär att en stor del av urvalet har en väl genom-arbetad finansiell planering i affärsplanen och en stor del inte har det.

Knappt tre fjärdedelar (72%) av affärsplanerna innehåller minst ett finansiellt huvudinstrument, vilket innebär att mer än en fjärdedel (28%) inte innehåller något finansiellt huvudinstrument överhuvudtaget. Bland de fyra vanligaste instrumenten återfinns tre huvudinstrument: resultaträkning (70%), balansräkning (52%) och kassaflödesanalys (48%). Det fjärde huvudinstrumentet, breakeven-analys, förekommer med en frekvens på 30%, vilket innebär att det är det sjunde vanligaste instrumentet. Trenden visar att huvudinstrumenten förekommer på den övre halvan i diagrammet över mest förekommande instrument och de övriga instrumenten förekommer på den nedre halvan. Endast två instrument används i fler än hälften av affärsplanerna.

The purpose of this thesis is to investigate which financial instruments are used in business plans developed by new companies in the start-up phase.

Appropriate literature has been reviewed to study which financial instruments occur most frequently. A quantitative study has been carried out to examine which financial instruments are being used in practise, how often they occur, what time perspective they present and with what frequency they occur in each business plan. The study has been performed by registering financial instruments in business plans. The chosen objects for the study have been found in an existing volume of business plans.

The financial instruments which, according to the literature, should be used in a business plan are income statement, balance sheet, cash flow analysis and breakeven analysis. These four instrument have been classified as main financial instruments. All the main financial in-struments were found in the empirical study, but the financial instruments sales forecast, funding needs, expenditure forecast, personnel plan, business ratios, portfolio analysis model, pricing strategy, start-up costs and reimbursement plan were also found. These in-strument are classified as other financial instruments.

On average 4,1 financial instruments are used in each business plan. The standard deviation is 2,9, which means the number of financial instruments is widely spread. More than two thirds (37%) of the business plans contain two or less financial instruments while less than one fourth (23%) of the business plans contain eight or more financial instruments. The study shows there is a large portion of the business plans that contain either few or many financial instruments. This is a sign of difference in focus from the business plan writers. The difference means that a large extent of the business plans has a well developed finan-cial planning and a large extent has not.

Less than three thirds (72%) of the business plans contain at least one main financial in-strument, which means that more than one fourth (28%) does not contain any of them. Among the four most common financial instruments in the practice, three are main instruments: income statement (70%), balance sheet (52%) and cash flow analysis (48%). The fourth main instrument, break even analysis, occurs with the frequency 30%, which means it is the seventh most used instrument in business plans. The trend shows that the main instruments occur in the upper half of the diagram and the other instruments occur in the lower half. Only two instruments are used in more than half of the business plans, income statement and balance sheet.

Efter införandet av de internationella redovisningsstandarderna år 2005 vars syfte är att tillfredställa behovet av jämförbarhet och harmonisering bland företag, har många förändringar skett. Förändringarna innebär att den nya redovisningspraxisen har blivit obligatorisk för de svenska företagen att följa. I och med att företag bedriver utlandshandel bidrar detta till valutarisk, något som företag måste handskas med. Ett behov av att hantera dessa risker står i fokus bland företagens verksamheter och är även något som uppmärksammas bland företag, de finansiella rapporternas användare samt investerare. För att kunna minimera/eliminera valutakursrisker är finansiella instrument de främsta redskapen. De standarder som berör detta ämnesområde är IAS 39 och IFRS 7. IAS 39 beskriver hur riskerna hanteras, medan IFRS 7 redogör för de upplysningar företag skall lämna i sina finansiella rapporter. Eftersom företag har olika policys vid riskhanteringsredovisning, bidrar detta till en problematik gällande upplysningskraven.

I och med att företagens olika sätt kring upplysningskraven skiljer sig åt vid riskhanteringsredovisning, har det varit av största intresse att erhålla information om huruvida företagen följer dessa upplysningskrav, och i vilken omfattning dess redovisning skiljer sig från standarden IFRS 7. Syftet har således varit att undersöka i vilken utsträckning företagen väljer att redovisa upplysningskraven som finns reglerade i standarden gällande säkringsredovisning av valutarisker och känslighetsanalys.

Metodiken inom denna studie har varit den kvantitativa, där granskning av företags årsredovisningar från Large Cap listan på OMX Stockholmsbörsen har utförts. Sekundära källor utgörs av respektive företags årsredovisningar, diverse vetenskapliga artiklar samt studentlitteratur. Tillvägagångssättet har varit en jämförelse mellan utvalda punkter i respektive standarder, med dess tillämpning i årsredovisningarna.

Teoridelen stöds av tidigare forskning inom ämnesområdet upplysningar, samt lagar och regelverk kring upplysningar av säkringsredovisning och känslighetsanalys.

Det visade sig att företag inte följer standarder fullt ut, på så sätt att vissa föredrar att delvis rätta sig efter dem förordnade standarderna, medan andra väljer att tillämpa dessa till en högre grad. Avslutningsvis kan författarna även konstatera att upplysningar om säkringsredovisning följs i större utsträckning än de om känslighetsanalys.

Då det sedan 2005 har varit obligatoriskt för företag att värdera sina finansiella tillgångar enligt IAS 39 fann vi det intressant att fördjupa oss i vilka effekter den nya redovisningen gett. Inom banksektorn utgör andelen finansiella tillgångar en stor del av de totala tillgångarna, varför vi beslöt oss för att undersöka just den branschen. För att kunna få ett tillfredsställande djup i uppsatsen valde vi att göra en fallstudie över Swedbank. Den forskningsfråga som vi har valt att undersöka är: Vilka effekter har värdering till verkligt värde av finansiella instrument i Swedbank haft för externa intressenter? Vi har valt att dels använda oss av intervjuer med personer som har olika kunskapsområden, för att få en mer övergripande bild, dels har vi granskat Swedbanks årsredovisningar för att se eventuella effekter i siffror. En modell över kvalitativa egenskaper har använts för att göra en jämförelse med våra undersökningar. Dessutom har vi genom att leta efter eventuella effekter på likviditeten ytterligare analyserat hur Swedbank uppfyller kravet på tillförlitlighet. I analysen har vi kommit fram till att det har skett en förbättring i Swedbanks redovisning då bland annat tillförlitligheten har ökat på flera plan. Bilden av företaget blir mer rättvisande då innebörden redovisas före formen. Dessutom blir det enklare för externa intressenter att göra jämförelser mellan olika företag då redovisningen görs på samma vis. På det generella planet har vi kunnat konstatera att riskerna för försämrad likviditet ökar om värderingsmodeller används vid värderingen. Inom Swedbank har detta dock undvikits genom att de inte använder sig av denna typ av modeller. Till framtida studier föreslår vi en undersökning av flera banker för att få en tydligare överblick av banksektorn.

Det allt mer globala företagandet har bidragit till skapandet av IFRS 7, vilket är en gemensam standard för upplysningar rörande risker för finansiella instrument. För noterade bolag med räkenskapsår som börjar 1 januari 2007 är den nya standarden obligatorisk. Detta innebär att även ickefinansiella företag måste tillämpa den.

Studien inriktar sig på att analysera hur svenska industriföretag har tillämpat de nya kraven på redovisning som IFRS 7 ställer på upplysningarna för kredit-, likviditets- samt marknadsrisk. Data har inhämtats från 2007 års årsredovisningar och författarna avser att utgå från hur de kvalitativa egenskaperna relevans, begriplighet, tillförlitlighet och jämförbarhet påverkas av införandet.

Författarna kommer i slutsatserna fram till att de studerade industriföretagen lever upp till de högre kraven på upplysningar som behandlar deras finansiella instrument, men att skillnader i omfattning och upplägg förekommer. De kvalitativa egenskaperna påverkas övervägande positivt. Ett mer specificerat regelverk eller en utstakad praxis skulle leda till ännu bättre kvalité för användarna.

Arbetsmarknaden utsätts för en ständigt pågående globalisering där informationsspridning blir av allt större betydelse. Europeiska Unionen har sedan 2002 beslutat att det gemensamma redovisningssystemet IFRS skall införas. Detta med syfte till att underlätta fortsatt globalisering för företagen inom EU. Det nya redovisningssystemet som tas i bruk den första januari 2005, är framarbetad för att skapa harmonisering företagen sinsemellan. I syfte att skapa en enhetlig, integrerad och mer effektiv kapitalmarknad infördes att alla noterade bolag skulle ha anpassat sin koncernredovisning till den internationella redovisningsstandarden IFRS. De standarder som skulle komma att bli gällande skulle efter utarbetning godkännas av Europeiska kommissionen innan införandet 2005. Dock finns det några un-dantag vilket fick till följd att sex av de poster som kommissionen godkände inte hade någon motsvarighet i RR. En av dem är IAS 39. Denna post (IAS 39 Financial Instrument: Recognition and Measurement) behandlar värdering och redovisning av finansiella instrument. IAS 39 är den standard som blivit mest omdebatterad och väckte stora protester hos flera av medlemsländerna redan när den presenterades för kommissionen. Debatten angående IAS 39 grundade sig bland annat på hur den kom att påverka företagets resultat. Med detta som bakgrund blev syftet med denna uppsats hur företagen har informerat sina in-tressenter om huruvida denna post har haft den stora inverkan som man tidigare befarade. För att genomföra studiens syfte undersöktes alla A-listade företag på stockholmsbörsen. De granskades på så vis att deras delårsrapporter studerades utifrån sju stycken frågor. Dessa frågor var formulerade på så vis att de besvarade om företagen redovisat specifikt för posten IAS 39. Den empiriska studien i uppsatsen visar att utav de 50 bolag som granskades i undersökningen var det åtta av dessa som inte hade utformat någon som helst information i sin delårsrapport om vare sig IFRS eller IAS 39. Endast två företag har redovisat enligt sex av de sju frågorna som upprättades för undersökningen. Huvudfrågan kan därmed sammanfattningsvis besvaras med att övergången till IFRS och IAS 39 inte har redovisats fullt ut utifrån de kriterier som sammanställts i forskningsfrågorna.

Upplysning om IFRS och IAS 39 anser vi vara viktigt för att intressenter av företagens finansiella information ska få en uppfattning om hur detta kommer att påverka bolaget. Ett misstag med inte lämna eller lämna knapphändig information till sina intressenter är att det motverkar en effektiv kapitalmarknad.

Bakgrund och problem: Som ett steg i konvergeringsprocessen med FASB startade IASB år2006 ett projekt med syfte att skapa en enhetlig standard för värdering till verkligt värde i helaIFRS. I den inledande fasen av projektet utformades ett discussion paper, där denamerikanska motsvarigheten för värdering till verkligt värde, SFAS 157, användes somutgångspunkt. En av de standarder som i hög grad innefattar värdering till verkligt värde ochsåledes berörs i stor utsträckning av projektet är IAS 39, redovisning och värdering avfinansiella instrument. Värdering av finansiella instrument är ett komplext och vidaomdebatterat område vilket har uppmärksammats speciellt under finanskrisen då mycketkritik har riktats mot SFAS 157. Definitionerna av verkligt värde skiljer sig i dagsläget mellanSFAS 157 och IAS 39 och organisationer runt om i världen har ställt sig kritiska till en direkttillämpning av den amerikanska definitionen eftersom den anses vara för marknadsbaserad.

Syfte: Syftet med studien är att beskriva hur den praktiska redovisningen enligt IAS 39 kantänkas påverkas om IASB inför värderingsmetoderna i SFAS 157, samt beskriva vilkauppfattningar sakkunniga har kring dagens sätt att värdera till verkligt värde samt hur dessastämmer överens med definitionen och värderingsmetoderna i IAS 39 och SFAS 157.

Metod: En kvalitativ undersökningsmetod har använts där fem intervjuer har utförts för attsamla in studiens empiriska material. Tre av dessa intervjuer genomfördes med verksammapersoner inom banksektorn. Resterande intervjuer genomfördes med sakkunniga personerinom studiens ämnesområde, varav en revisor och en redovisningsexpert.

Resultat och slutsats: Resultatet visar att de flesta av värderingsmetoderna i IAS 39 som harundersökts i studien är mer lämpliga än de i SFAS 157. Vidare visar studien att definitionenav verkligt värde i IAS 39 är att föredra framför definitionen i SFAS 157. IAS 39 erbjuder idagsläget en viss flexibilitet som i viss mån ger utrymme för företagsspecifika värderingar.Denna flexibilitet är uppskattad av samtliga respondenter men skulle kunna utvidgas något föratt bättre återspegla bankernas affärsmodell. Definitionen i SFAS 157 skulle dock leda tillmindre företagsspecifika inslag och därmed begränsa möjligheten att redovisa relevantinformation om bankernas ekonomiska ställning.

Background and problem: As a step in the process of harmonisation with FASB, IASBstarted a project in 2006 aiming at establishing a common standard for fair valuemeasurement within all IFRS. In the first phase of the project a discussion paper was issued,where the American counterpart for fair value measurement, SFAS 157, was used as a base.One of the standards which to a great extent includes fair value measurement, and therefore isdeeply affected by the project, is IAS 39, recognition and measurement of financialinstruments. Fair value measurement of financial instruments is a complex and widelydebated area which has been actualised specifically during the financial crisis, when a lot ofcriticism has been directed towards SFAS 157. Today the definition of fair value differsbetween SFAS 157 and IAS 39, and organisations around the world have been critical to adirect use of the American definition, since it is regarded as too market oriented.

Aim: The purpose of the study is to describe how the practical accounting according to IAS39 could be affected if IASB introduce the measurement methods of SFAS 157, and todescribe the opinions of experts regarding the present way of measuring fair value and howthese are in accordance with the definition and measurement methods of IAS 39 and SFAS157.

Method: A qualitative research method has been used, where five interviews were conductedto collect the empirical material for the study. Three of these interviews were made withpersons active in the banking sector. The rest of the interviews were made with experts withinthe subject area of the study, one auditor and one expert in accounting.

Result and conclusion: The result shows that most of the measurement methods of IAS 39,which has been examined in the study, are more adequate than those in SFAS 157. The studyfurther shows that the definition of fair value in IAS 39 is preferable to the definition in SFAS157. IAS 39 allows at present a certain degree of company specific measurements. Thisflexibility is appreciated by all of the respondents, but could be further expanded in order tobetter reflect the business model of the banks. The definition in SFAS 157 would, on the otherhand, lead to less company specific measurements and thus limit the possibilities to showrelevant information regarding the economic situation of the banks.

Från och med år 2005 ska alla noterade företag upprätta sina koncernredovisningar i enlighet

med de standarder som utfärdats av IASB och som antagits av EU-kommissionen. En av

IASB:s grundläggande riktlinjer är att redovisningen ska ge en rättvisande bild av företagets

situation. Bankindustrin motsatte sig införandet av en standard, IAS 39, då de ansåg att den

skulle misslyckas med att ge en rättvisande bild. Vårt syfte med uppsatsen är att studera i

vilken utsträckning banker i sin redovisning kan ge en rättvisande bild av ekonomiska

händelser i enlighet med IAS 39. Vårt empiriska material baserar sig till största del på

intervjuer med fyra bankkoncerner samt två revisorer och en analytiker. Under studiens gång

har vi funnit att åsikterna kring IAS 39 går isär. Bankindustrin är av en åsikt medan

intressenterna, i de flesta fall, är av en annan. Uppsatsen är till stor del strukturerad efter den

rättvisande bildens kvalitativa egenskaper. Analysen görs utifrån de kvalitativa egenskapernas

kännetecken. Studien visar på:

Relevansen har blivit lägre sett ur kravet förståelse och blivit högre sett ur kravet

aktualitet.

Jämförbarheten har blivit lägre enligt bankindustrin och högre enligt intressenterna,

sett ur kraven lika händelser och spelregler

Validiteten har blivit lägre enligt bankindustrin och högre enligt intressenterna, sett ur

kraven fullständighet och neutralitet.

Verifierbarheten varierar sett ur kraven kontroll och samstämmighet.

1st of may 2003, a new energy system based on electricity certificates, was initiated in Sweden. The purpose with this system, is to stimulate an enlargement of energy production from renewable sources. The electricity system, ist built on that the producers of energy from renewable sources confer a electricity certificate from the government for every produced MW energy from renewable sources. The electricity certificate is supposed to be turned over and with that generate reciepts to the producers. Furthermore there is an obligation for the energyusers und energysuppliers, that means that the users and the suppliers every year the 1st of april got to have electricity certificates in proportion to their energy consumption during previous year. If the obligation isn´t fulfilled, a charge is to be paid to the government. A electricity certificate can consequently be said to be one from the government exhibited certificate of that a certain amount of energy from use of renewable sources has been produced. What kind of certificate is then the electricity certificates supposed to be?

In the government bill 2002/03:40, the electricity certificate is said to constitute a financial instrument. After a closer analysis of this statement, it is shown that the prerequisits to be classified as a financial instrument, isn´t fulfilled, wherefore the electricity certificates can´t be considerd as financial instruments. The electricity certificate is rather to be considered as payment instruments, since the electricity certificates makes it possible for the energyproducers to achieve a value. The payment instrument the electricity certificate is ought to be, is an instruction. How has then the energyusers and suppliers been obliged to fulfil these from the government drawn instructions. The government has through chapter 4 i law about electricity certificates, the rigt to obliged energyusers and suppliers to pay an amount, i.e to do the energyusers and suppliers to the requested. The conduct can be compared to the right the government has in claiming taxes. What the government consequently can be said to do, is to obliged the energy users und suppliers to pay directly to the holder of the instructions. The economic content of this, is consequently that the government transfer their right to impose taxes to the producers of energy from renewable sources, so that they can assimilate an economic support. To consider the electricity certificates as payment instruments, implies however that what the government really does when it gives electricity certificates to energy producers, is to give a direct grant for production of energy from renewable sources. Such a grant is however to be considered as prohibited according to art. 87 Rometreaty, since it can lead to a distorted competition on the common market of energy. Since electricity certificates can´t be classified as payment instruments, neither a transfer of the right to impose taxes, since such a solution, legally contemplate, isn´t possible, the electricity certificates can´t be classfied as anything else then a new judicial phenomenon in swedish right.

Den 1 maj 2003 infördes ett nytt energisystem i Sverige baserat på elcertifikat. Syftet med systemet är att stimulera en utbyggnad av elproduktion från förnybara energikällor. Elcertifikatsystemet bygger på att producenterna av el från förnybara energikällor tilldelas ett elcertifikat av staten för varje producerad megawattimme. Elcertifikaten skall kunna omsättas och därmed generera intäkter till producenterna. Vidare finns det en kvotplikt, som innebär en skyldighet för elanvändare och elleverantörer att den 1 april varje år inneha elcertifikat i förhållande till sin förbrukning av el under det föregående året. Fullgörs inte kvotplikten, skall en avgift betalas till staten. Ett elcertifikat kan således sägas vara ett av staten utgivet intyg om att produktion av en viss mängd el har skett med användande av förnybara energikällor. Vad för slags bevis skall elcertifikaten då anses utgöra?

I prop 2002/03:40 sägs att elcertifikaten skall anses utgöra finansiella instrument. Efter en närmare analys av detta påstående, visar sig dock förutsättningarna för finansiella instrument, inte vara uppfyllda av elcertifikaten, varför elcertifikaten inte bör vara att anses som finansiella instrument. Snarare torde elcertifikaten vara att anse som betalningsinstrument eftersom elcertifikaten gör det möjligt för elproducenterna att erhålla ett värde. Det betalningsinstrument det torde röra sig om är en anvisning. Hur har då de kvotpliktiga förpliktats infria dessa av staten utställda anvisningar? Staten har genom kap. 4 i lag om elcertifikat, rätt att förplikta de kvotpliktiga att utbetala ett belopp, dvs att göra de kvotpliktiga till de anmodade. Förfarandet kan liknas vid den rätt staten har att utkräva skatt. Vad staten kan sägas göra, är att förplikta de kvotpliktiga att betala direkt till innehavaren av anvisningen. Den ekonomiska innebörden av detta, är följaktligen att staten överlåter sin beskattningsrätt till elproducenterna, för att de skall kunna tillgodogöra sig ett ekonomiskt stöd. Att betrakta elcertifikaten som betalningsinstrument, innebär att vad staten egentligen gör när den ger ett elcertifikat till elproducenterna, är att ge ett direkt bidrag till stöd för produktion av el från förnybara energikällor. Ett sådant direkt statligt stöd är dock att anse som förbjudet enligt art. 87 Romfördraget, eftersom det kan leda till att konkurrensen snedvrids på marknaden för el. Eftersom elcertifikaten inte kan betraktas som betalningsinstrument, och inte heller som en överlåten beskattningsrätt eftersom en sådan lösning, juridiskt sett, inte är möjlig, kan elcertifikaten inte klassificeras som något annat är ett nytt rättsligt fenomen i svensk rätt.

Som en följd av det ökade behovet av global kapitalanskaffning har kravet på jämförbar redovisning mellan länder ökat. EU har därför som målsättning att skapa en mer harmoniserad och effektiv kapitalmarknad inom unionen. I juli 2002 antog Europaparlamentet och rådet en förordning om tillämpning av internationella redovisningsstandarder, IAS-förordningen. Sedan 1 januari, 2005 är det krav på att alla noterade europeiska företag i koncernredovisningen skall tillämpa de internationella redovisningsstandarderna, International Financial Reporting Standards (IFRS) och International Accounting Standards (IAS). IAS 39 standarden uppfattas som den svåraste och mest komplexa av IAS/IFRS standarderna. Samtidigt är det centrala syftet med harmoniseringsprocessen inom EU att skapa en mer jämförbar, enhetlig och transparant kapitalmarknad.

Vårt syfte är att skapa en förståelse för olika svenska bankers, myndigheters samt redovisningskunnigas inställning till harmoniseringen av redovisningen och konsekvenserna av IAS 39 tillämpningen. Utifrån detta skall vi analysera om tillämpningen av IAS 39 går emot harmoniseringens mål om att skapa en mer jämförbar och rättvisande redovisning. För att skapa en ökad förståelse av respondenternas uppfattning av harmoniseringen av redovisningen och IAS 39 har vi valt ett kvalitativt angreppssätt på vår fallstudie. För att besvara uppsatsens syfte har vi valt att intervjua företrädare för tre banker samt fyra myndigheter eller redovisningskunniga.

Det vi kommer fram till i vår undersökning är att harmoniseringen av redovisningen till följd av införandet av det internationella regelverket IAS/IFRS uppfattas som något positivt av samtliga respondenter. Då länderna själva får välja vem som skall tillämpa IAS/IFRS regelverket leder det till en sämre jämförbarhet mellan de olika ländernas redovisningar. Respondenterna anser att sambandet mellan redovisning och beskattning utgör ett hinder för tillämpningen av IAS/IFRS i juridisk person. Valmöjligheterna avseende säkring av finansiella instrument som finns i IAS 39 leder till en svårare jämförelse mellan företagen. Men det ger däremot en möjlighet att redogöra för en mer rättvisande bild av företagens verksamhet utifrån hur de bedömer att företaget speglas bäst. Värdering till verkligt värde av de flesta finansiella instrumenten ger en mer relevant och aktuell bild, men är problematisk om det inte finns en aktiv marknad. En konsekvens av den administrativt krävande IAS 39 är att de undersökta bankerna har minskat sitt användande av säkringsredovisning vilket leder till en ökad riskexponering. Bankerna upplever att IASB inte har tagit hänsyn till hur bankernas verksamhet fungerar i praktiken. Detta tyder på att det finns ett glapp mellan den normativa grundtanken bakom IAS 39 och den praktiska tillämpningen av standarden i bankerna.

Trading financial securities at stock exchanges and other authorized market places is today a particularly important socioeconomic phenomenon in many industrialized countries. A well functioning securities market is crucial for the economic development in these countries. The modern trading with stocks and other financial securities is characterized by the fact that the majority of the transactions at the stock exchanges are carried out through various intermediaries. The ultimate counterparties that are involved in a securities transaction (the seller and the buyer) are often unknown to each other. The anonymity in the securities trading implies several interesting legal problems. Is it appropriate to apply the contractual and proprietary legal rules at the anonymous transactions on the financial securities markets if the ultimate contracting parties are unable to identify each other? What judicial liability do various intermediaries such as central securities depositories (CSD:s), stock exchanges, and, in particular, banks as well as brokerage companies bear for the correctness of the transactions at the capital markets? The problems named above are studied in the present thesis. The structure of the Swedish financial securities market and its main players are also described in this paper. Numerous technical and juridical steps that constitute a transfer of securities from one owner to an other at the stock exchange are explained. Furthermore the thesis treats the legal aspects of the varying roles of brokerage firms and banks. They can “act” as members of stock exchanges, commission agents, actively participate in the activities of clearing houses and central securities depositories. The legal connections and interactions between the participators of the securities market are considered and analyzed.

Värdepappershandel på börser och organiserade marknadsplatser är idag en synnerligen betydelsefull samhällsföreteelse i många industrialiserade länder. En väl fungerande värdepappersmarknad är viktig för den ekonomiska utvecklingen i dessa länder. Den moderna handeln med aktier och övriga finansiella instrument kännetecknas av att majoriteten av transaktionerna på börsen sker via olika mellanmän. De slutliga motparterna i en värdepapperstransaktion (säljaren och köparen) är ofta okända för varandra. Denna anonymitet leder till flera intressanta rättsliga frågeställningar. Är det relevant att tillämpa avtalsrättliga och sakrättsliga rättsregler på de anonyma transaktionerna på värdepappersmarknaden om de slutliga kontrahenterna inte ens kan identifiera varandra? Vilket juridiskt ansvar har centrala värdepappersförvarare, börsen samt särskilt värdepappersinstitut (banker och fondkommissionärer) som bedriver värdepappershandel - bland annat i egenskap av mellanmän - för transaktionernas vederhäftighet? Dessa samt åtskilliga andra spörsmål utreds i den här uppsatsen.

I det föreliggande arbetet beskrivs den svenska värdepappersmarknadens struktur och dess huvudsakliga aktörer. Flera relevanta civilrättsliga samt näringsrättsliga rättsnormer som reglerar handeln med finansiella instrument tas upp. Vidare behandlas de juridisk-tekniska faser som konstituerar en överlåtelse av värdepapper på börsen. Juridiska aspekter av värdepappersinstitutens skiftande roller som börsmedlemmar, kommissionärer, clearingmedlemmar, kontoförande institut och förvaltare belyses. Rättsförhållanden mellan diverse aktörer på värdepappersmarknaden, till exempel mellan värdepappersinstitut och deras kunder, presenteras och analyseras.

Sedan 2005 har IFRS så som de antagits av EU varit de redovisningsstandarder noterade företag varit skyldiga att tillämpa vid upprättandet av sin koncernredovisning. Tanken med införandet av IFRS är att anpassa redovisningen till globaliseringen av finansmarknaderna och det internationella flödet av kapital. IASB har tilldelats ansvaret för utformningen och utvecklingen av IFRS. Införandet av IFRS har inneburit vissa förändringar gentemot tidigare redovisningsnormer. I IFRS standarder återfinns idag IAS 16, IAS 38 och IAS 39. I dessa standarder har företagen numera möjlighet att tillämpa ett alternativ till anskaffningsvärdemetoden, nämligen den s.k. omvärderingsmetoden. Metoden innebär att man kan värdera sina tillgångar till verkligt värde genom att göra en omvärdering av sina tillgångar vid bokslutet, under förutsättning att man uppfyller vissa krav. Införandet av värdering till verkligt värde grundar sig på att historiska anskaffningsvärden inte ger tillräckligt relevant information till analytiker och investerare. Anhängare till verkligt värde menar att värdet speglar verkligheten på ett ”riktigare” sätt i form av att man tar hänsyn till företagens värdeförändringar över tiden. Metoden har dock fått kritik från annat håll för att ha potentialen att frambringa missvisande resultat.

Concurrently with higher demands on comparability between companies, all Swedish listed parent companies are guilty to apply international accounting standards, IFRS/IAS, no later than January 1, 2005. In this thesis IFRS 7 Financial instruments: Disclosures, that treats information about financial instruments, is investigated. IFRS 7 aims to establish a good international standard for disclosures about financial instruments. The purpose of this thesis is to study differences in the interpretation of IFRS 7 Financial instruments: Disclosures between Swedish life insurance companies, problems – if any – that associate with the recommendation, the recommendation’s effect on accounting and the attitudes towards IFRS amongst the Swedish life insurance companies. The thesis is based on a qualitative method and the conclusion of the thesis is that the life insurance companies find it tricky to decide how the accounting shall be designed in compliance with IFRS 7. Almost all information needed already exists. The problem rather relates to the design of the accounting. Further more, the companies read the recommendation with different eyes and define different users of annual reports, that creates different interpretations. Balance- and income statements will be less affected of IFRS 7, while notes and disclosures will grow. Finally, the attitudes towards IFRS vary alot between life insurance companies.

Article 4.1(h) in the Rome I regulation establishes which law that will be applicable on contracts concerning financial instruments concluded in multilateral systems. The main problem is that most contracts concluded within these systems have standard clauses which contain a clause on the applicable law. If this is the case, Article 3.1 in the Rome I Regulation is applicable instead. This problem makes it difficult to find a need for article 4.1(h) if it will only be applicable in exceptional cases. However, the legal position on this matter is still unclear since the Rome I Regulation has just been put into force. It is therefore important that future case law, in a clear and precise way, determines how article 4.1(h) shall be used in order for it to be properly used within the sphere of international private law.