Academic literature on the topic 'Finnish Dramatists'

Finland's Winter War (1939–40) against the Soviet Union had been defensive, but the so-called Continuation War that broke out in June 1941 was not. This offensive operation demanded thorough justification, because neither the troops nor the public were unanimous about embarking on an offensive campaign in alliance with Nazi Germany. The Lutheran clergy were important in legitimizing the war because priests had formal power deriving from the peculiar relationship between the Finnish state and the Lutheran Church, whereby they were de jure officials of the state as well as of the church. Drawing on Christian and biblical imagery to support the war, they reached a receptive audience, as nearly 96 per cent of Finns belonged to the Lutheran Church. This article uses Kenneth Burke’s dramatistic pentad to analyze how the Lutheran clergy constructed their authority rhetorically during the Continuation War 1941–1944, strategically shifting the grammatical and theological foundation of that authority as the war progressed.

<p>Svar på laboratorieanalyser er av avgjørende betydning for ressursbruk i helsevesenet i forbindelse med utredning, behandling og oppfølgning av pasienter. Undersøkelser fra USA viser at ca. 70% av alle beslutninger som foretas i helsevesenet i stor grad er basert på resultater fra laboratoriene (1). Størst betydning for bruk av ressurser og folkehelse har laboratorieanalyser som kan brukes til å identifisere personer med økt risiko for sykdom som kan forebygges eller kureres. De mest dramatiske eksempler på dette finner man for noen dominant arvelige kreftformer hvor en enkelt genetisk undersøkelse kan påvise personer som trenger ekstra oppfølgning og i enkelte tilfeller profylaktisk kirurgisk behandling. Blod utgjør det viktigste materialet for laboratorieundersøkelser. I denne artikkelen vil vi beskrive noen av mulighetene som finnes i letingen etter nye biomarkører i form av proteiner og peptider i plasmaproteomet som betegner det totale uttrykket av proteiner i plasma. Utviklingen av immunometriske og massespektrometriske metoder har åpnet nye muligheter til å finne nye sykdomsmarkører både som ”nye” proteiner og i form av modifikasjoner som er dannet etter at proteinet er syntetisert (post-translasjonelle modifikasjoner). Effektiv testing av kombinasjoner av flere titalls markører gjør det mulig å lete etter sykdomsspesifikke ”fingeravtrykk” i proteomet. Plasma-proteomet karakteriseres imidlertid også av at bare noen få proteiner utgjør kvantitativt det meste av proteomet og av store konsentrasjonsforskjeller mellom de ulike proteinene. God tilgang på godt karakteriserte kliniske materialer er helt nødvendig for å kunne validere nytten av en ny biomarkør. Et effektivt samarbeid mellom metode-utviklere og biobanker er derfor av avgjørende betydning for hvor raskt en ny biomarkør kan bli en diagnostisk eller prognostisk faktor.</p><p><em>Determination of new biomarkers in the plasma proteome.</em> Decision making and use of health care resources depend to a large extent on data from in vitro diagnostic procedures. Laboratory results may have its largest impact on diseases that can be prevented or cured. Most dramatically a single genetic analysis can in certain dominantly inherited diseases differentiate between subjects who are at high risk of developing cancer and subjects who have a risk comparable to the general population. Ultimately, the test may identify individuals eligible for curative prophylactic surgery. Blood is the most important specimen for laboratory investigations. This paper describes some of the possibilities that are emerging in the search for new protein and peptide biomarkers in the plasma proteome, which is the total expression of proteins in plasma. The development of new immunometric and mass spectrometric methods has opened new strategies to identify disease markers both as novel proteins and differences in their post-translational modifications. Efficient testing of combinations of tens of markers simultaneously makes it technically possible to search for fingerprints of specific diseases in the proteome. However, a few plasma proteins dominate quantitatively and there are huge concentration differences among the proteins. Access to well characterized clinical samples is of great importance for the validation of new candidate markers. Close cooperation between biomarker hunters and serum or plasma biobanks is a crucial determinant for the transition of a biomarker candidate to a potential diagnostic of prognostic factor</p>

Could we also imagine a language in which a person could write down or give vocal expression to his inner experiences -- his feelings, moods, and the rest -- for his private use? Well, can't we do so in our ordinary language? -- But that is not what I mean. The individual words of this language are to refer to what can only be known to the person speaking; to his immediate private sensations. So another person cannot understand the language. -- Ludwig Wittgenstein, Philosophical Investigations par. 243 I will be using 'audience' in two ways in the following essay: as a phenomenon that produces and is produced by media technologies (readers, hearers, viewers, Internet-users), and as something, audiens, that is essential to language itself, something without which language cannot be. I shall do so in specific references to invented languages. Who, then, are the 'consumers' of invented languages? In referring to invented languages, I am not talking about speakers of Esperanto or Occidental; I am not concerned with the invention of international auxiliary languages. These projects, already well-debated, have roots that go back at least as far as the 17th-century language philosophers who were at pains to undo the damage of Babel and restore a common language to the world. While Esperanto never became what it intended to be, it at least has readers and speakers. I am also not even talking about speakers of Klingon or Quenya. These privately invented languages have had the good fortune to be attached to popular invented cultures, and to media with enough money and publicity to generate a multitude of fans. Rather, I am talking about a phenomenon on the Internet and in a well- populated listserv whereby a number of people from all over the globe have discovered each other on-line. They all have a passion for what Jeffrey Schnapp calls uglossia ('no-language', after utopia, 'no-place'). Umberto Eco calls it 'technical insanity' or glottomania. Linguist Marina Yaguello calls language inventors fous du langage ('language lunatics') in her book of the same title. Jeffrey Henning prefers the term 'model language' in his on-line newsletter: 'miniaturized versions that provide the essence of something'. On CONLANG, people call themselves conlangers (from 'constructed language') and what they do conlanging. By forming this list, they have created a media audience for themselves, in the first sense of the term, and also literally in the second sense, as a number of them are setting up soundbytes on their elaborately illustrated and explicated Webpages. Originally devoted to advocates for international auxiliary languages, CONLANG started out about eight years ago, and as members joined who were less interested in the politics than in the hobby of language invention, the list has become almost solely the domain of the latter, whereas the 'auxlangers', as they are called, have moved to another list. An important distinguishing feature of 'conlangers' is that, unlike the 'auxlangers', there is no sustained hope that their languages will have a wide-body of hearers or users. They may wish it, but they do not advocate for it, and as a consequence their languages are free to be a lot weirder, whereas the auxlangs tend to strive for regularity and useability. CONLANG is populated by highschool, college, and graduate students; linguists; computer programmers; housewives; librarians; professors; and other users worldwide. The old debate about whether the Internet has become the 'global village' that Marshall McLuhan predicted, or whether it threatens to atomise communication 'into ever smaller worlds where enthusiasms mutate into obsessions', as Jeff Salamon warns, seems especially relevant to a study of CONLANG whose members indulge in an invention that by its very nature excludes the casual listener-in. And yet the audio-visual capacities of the Internet, along with its speed and efficiency of communication, have made it the ideal forum for conlangers. Prior to the Web, how were fellow inventors to know that others were doing -- in secret? J.R.R. Tolkien has been lauded as a rare exception in the world of invention, but would his elaborate linguistic creations have become so famous had he not published The Lord of the Rings and its Appendix? Poignantly, he tells in "A Secret Vice" about accidentally overhearing another army recruit say aloud: 'Yes! I think I shall express the accusative by a prefix!'. Obviously, silent others besides Tolkien were inventing languages, but they did not have the means provided by the Internet to discover one another except by chance. Tolkien speaks of the 'shyness' and 'shame' attached to this pursuit, where 'higher developments are locked in secret places'. It can win no prizes, he says, nor make birthday presents for aunts. His choice of title ("A Secret Vice") echoes a Victorian phrase for the closet, and conlangers have frequently compared conlanging to homosexuality, both being what conservative opinion expects one to grow out of after puberty. The number of gay men on the list has been wondered at as more than coincidental. In a survey I conducted in October 1998, many of the contributors to CONLANG felt that the list put them in touch with an audience that provided them with intellectual and emotional feedback. Their interests were misunderstood by parents, spouses, lovers, and employers alike, and had to be kept under wraps. Most of those I surveyed said that they had been inventing a language well before they had heard of the list; that they had conceived of what they were doing as unique or peculiar, until discovery of CONLANG; and that other people's Websites astounded them with the pervasive fascination of this pursuit. There are two ways to look at it: conlanging, as Henning writes, may be as common and as humanly creative as any kind of model-making, i.e., dollhouses, model trains, role-playing, or even the constructed cultures with city plans and maps in fantasy novels such as Terry Pratchett's Discworld. The Web is merely a means to bring enthusiasts together. Or it may provide a site that, with the impetus of competition and showmanship, encourages inutile and obsessive activity. Take your pick. From Hildegard von Bingen's Lingua Ignota to Dante's Inferno and the babbling Nimrod to John Dee's Enochian and on, invented languages have smacked of religious ecstacy, necromancy, pathology, and the demonic. Twin speech, or 'pathological idioglossia', was dramatised by Jodie Foster in Nell. Hannah Green's 'Language of Yr' was the invention of her schizophrenic protagonist in I Never Promised You a Rose Garden. Language itself is the centre of furious theoretical debate. Despite the inventive 'deformities' it is put to in poetry, punning, jest, singing, and lying, human language, our most 'natural' of technologies, is a social machine, used by multitudes and expected to get things done. It is expected of language that it be understood and that it have not only hearers but also answerers. All human production is founded on this assumption. A language without an audience of other speakers is no language. 'Why aren't you concentrating on real languages?' continues to be the most stinging criticism. Audience is essential to Wittgenstein's remark quoted at the beginning of this essay. Wittgenstein posits his 'private languages theory' as a kind of impossibility: all natural languages, because they exist by consensus, can only refer to private experience externally. Hence, a truly private language, devoted to naming 'feelings and moods' which the subject has never heard about or shared with others, is impossible among socialised speakers who are called upon to define subjective experience in public terms. His is a critique of solipsism, a charge often directed at language inventors. But very few conlangers that I have encountered are making private languages in Wittgenstein's sense, because most of them are interested in investing their private words with public meaning, even when they are doing it privately. For them, it is audience, deeply desireable, that has been impossible until now. Writing well before the development of CONLANG, Yaguello takes the stance that inventing a language is an act of madness. 'Just look at the lunatic in love with language', she writes: sitting in his book-lined study, he collects great piles of information, he collates and classifies it, he makes lists and fills card indexes. He is in the clutches of a denominatory delirium, of a taxonomic madness. He has to name everything, but before being able to name, he has to recognize and classify concepts, to enclose the whole Universe in a system of notation: produce enumerations, hierarchies, and paradigms. She is of course describing John Wilkins, whose Real Character and Universal Language in 1668 was an attempt to make each syllable of his every invented word denote its placement in a logical scheme of classification. 'A lunatic ambition', Yaguello pronounces, because it missed the essential quality of language: that its signs are arbitrary, practical, and changeable, so as to admit neologism and cultural difference. But Yaguello denounces auxiliary language makers in general as amateurs 'in love with language and with languages, and ignorant of the science of language'. Her example of 'feminine' invention comes from Helene Smith, the medium who claimed to be channeling Martian (badly disguised French). One conlanger noted that Yaguello's chapter entitled 'In Defence of Natural Languages' reminded him of the US Federal 'Defense of Marriage Act', whereby the institution of heterosexual marriage is 'defended' from homosexual marriage. Let homosexuals marry or lunatics invent language, and both marriage and English (or French) will come crashing to the ground. Schnapp praises Yaguello's work for being the most comprehensive examination of the phenomenon to date, but neither he nor she addresses linguist Suzette Haden Elgin's creative work on Láadan, a language designed for women, or even Quenya or Klingon -- languages that have acquired at least an audience of readers. Schnapp is less condemnatory than Yaguello, and interested in seeing language inventors as the 'philologists of imaginary worlds', 'nos semblables, nos frères, nos soeurs' -- after all. Like Yaguello, he is given to some generalities: imaginary languages are 'infantile': 'the result is always [my emphasis] an "impoverishment" of the natural languages in question: reduced to a limited set of open vowels [he means "open syllables"], prone to syllabic reduplication and to excessive syntactical parallelisms and symmetries'. To be sure, conlangs will never replicate the detail and history of a real language, but to call them 'impoverishments of the natural languages' seems as strange as calling dollhouses 'impoverishments of actual houses'. Why this perception of threat or diminishment? The critical, academic "audience" for language invention has come largely from non-language inventors and it is woefully uninformed. It is this audience that conlangers dislike the most: the outsiders who cannot understand what they are doing and who belittle it. The field, then, is open to re-examination, and the recent phenomenon of conlanging is evidence that the art of inventing languages is neither lunatic nor infantile. But if one is not Tolkien or a linguist supported by the fans of Star Trek, how does one justify the worthwhile nature of one's art? Is it even art if it has an audience of one ... its artist? Conlanging remains a highly specialised and technical pursuit that is, in the end, deeply subjective. Model builders and map-makers can expect their consumers to enjoy their products without having to participate in the minutia of their building. Not so the conlanger, whose consumer must internalise it, and who must understand and absorb complex linguistic concepts. It is different in the world of music. The Cocteau Twins, Bobby McFerrin in his Circle Songs, Lisa Gerrard in Duality, and the new group Ekova in Heaven's Dust all use 'nonsense' words set to music -- either to make songs that sound like exotic languages or to convey a kind of melodic glossolalia. Knowing the words is not important to their hearers, but few conlangers yet have that outlet, and must rely on text and graphs to give a sense of their language's structure. To this end, then, these are unheard, unaudienced languages, existing mostly on screen. A few conlangers have set their languages to music and recorded them. What they are doing, however, is decidedly different from the extempore of McFerrin. Their words mean something, and are carefully worked out lexically and grammatically. So What Are These Conlangs Like? On CONLANG and their links to Websites you will find information on almost every kind of no-language imaginable. Some sites are text only; some are lavishly illustrated, like the pages for Denden, or they feature a huge inventory of RealAudio and MP3 files, like The Kolagian Languages, or the songs of Teonaht. Some have elaborate scripts that the newest developments in fontography have been able to showcase. Some, like Tokana and Amman-Iar, are the result of decades of work and are immensely sophisticated. Valdyan has a Website with almost as much information about the 'conculture' as the conlang. Many are a posteriori languages, that is, variations on natural languages, like Brithenig (a mixture of the features of Brythonic and Romance languages); others are a priori -- starting from scratch -- like Elet Anta. Many conlangers strive to make their languages as different from European paradigms as possible. If imaginary languages are bricolages, as Schnapp writes, then conlangers are now looking to Tagalog, Basque, Georgian, Malagasay, and Aztec for ideas, instead of to Welsh, Finnish, and Hebrew, languages Tolkien drew upon for his Elvish. "Ergative" and "trigger" languages are often preferred to the "nominative" languages of Europe. Some people invent for sheer intellectual challenge; others for the beauty and sensuality of combining new and privately meaningful sounds. There are many calls for translation exercises, one of the most popular being 'The Tower of Babel' (Genesis 10: 1-9). The most recent innovation, and one that not only showcases these languages in all their variety but provides an incentive to learn another conlanger's conlang, is the Translation Relay Game: someone writes a short poem or composition in his or her language and sends it with linguistic information to someone else, who sends a translation with directions to the next in line all the way around again, like playing 'telephone'. The permutations that the Valdyan Starling Song went through give good evidence that these languages are not just relexes, or codes, of natural languages, but have their own linguistic, cultural, and poetic parameters of expression. They differ from real languages in one important respect that has bearing on my remarks about audience: very few conlangers have mastered their languages in the way one masters a native tongue. These creations are more like artefacts (several have compared it to poetry) than they are like languages. One does not live in a dollhouse. One does not normally think or speak in one's conlang, much less speak to another, except through a laborious process of translation. It remains to a longer cultural and sociolinguistic study (underway) to tease out the possibilities and problems of conlanging: why it is done, what does it satisfy, why so few women do it, what are its demographics, or whether it can be turned to pedagogical use in a 'hands-on', high- participation study of language. In this respect, CONLANG is one of the 'coolest' of on-line media. Only time will show what direction conlanging and attitudes towards it will take as the Internet becomes more powerful and widely used. Will the Internet democratise, and eventually make banal, a pursuit that has until now been painted with the romantic brush of lunacy and secrecy? (You can currently download LangMaker, invented by Jeff Henning, to help you construct your own language.) Or will it do the opposite and make language and linguistics -- so often avoided by students or reduced in university programs -- inventive and cutting edge? (The inventor of Tokana has used in-class language invention as a means to study language typology.) Now that we have it, the Internet at least provides conlangers with a place to hang their logodaedalic tapestries, and the technology for some of them to be heard. References Von Bingen, Hildegard. Lingua Ignota, or Wörterbuch der unbekannten Sprache. Eds. Marie-Louise Portmann and Alois Odermatt. Basel: Verlag Basler Hildegard-Gesellschaft, 1986. Eco, Umberto. The Search for the Perfect Language. Trans. James Fentress. Oxford, England, and Cambridge, Mass.: Blackwell, 1995, 1997. Elgin, Suzette Haden. A First Dictionary and Grammar of Láadan. Madison, WI: Society for the Furtherance and Study of Fantasy and Science- Fiction, 1985. Henning, Jeffrey. Model Languages: The Newsletter Discussing Newly Imagined Words for Newly Imagined Worlds. <http://www.Langmaker.com/ml00.htm>. Kennaway, Richard. Some Internet Resources Relating to Constructed Languages. <http://www.sys.uea.ac.uk/jrk/conlang.php>. (The most comprehensive list (with links) of invented languages on the Internet.) Laycock, Donald C. The Complete Enochian Dictionary: A Dictionary of the Angelic Language as Revealed to Dr. John Dee and Edward Kelley. York Beach, Maine: Samuel Weiser, 1994. McLuhan, Marshall. Understanding Media. Reprinted. Cambridge, MA: MIT P, 1994. Salamon, Jeff. "Revenge of the Fanboys." Village Voice 13 Sep., 1994. Schnapp, Jeffrey. "Virgin Words: Hildegard of Bingen's Lingua Ignota and the Development of Imaginary Languages Ancient and Modern." Exemplaria 3.2 (1991): 267-98. Tolkien, J.R.R. "A Secret Vice." The Monsters and the Critics and Other Essays. Ed. Christopher Tolkien. Boston: Houghton Mifflin, 1984. 198-223. Wilkins, John. An Essay Towards a Real Character and a Philosophical Language. Presented to the Royal Society of England in 1668. Wittgenstein, Ludwig. Philosophical Investigations. 3rd ed. Trans. G.E.M. Anscombe. Englewood Cliffs, NJ: Prentice Hall, 1958. Yaguello, Marina. Lunatic Lovers of Language: Imaginary Languages and Their Inventors. Trans. Catherine Slater. (Les fous du langage. 1985.) London: The Athlone Press, 1991. Citation reference for this article MLA style: Sarah L. Higley. "Audience, Uglossia, and CONLANG: Inventing Languages on the Internet." M/C: A Journal of Media and Culture 3.1 (2000). [your date of access] <http://www.uq.edu.au/mc/0003/languages.php>. Chicago style: Sarah L. Higley, "Audience, Uglossia, and CONLANG: Inventing Languages on the Internet," M/C: A Journal of Media and Culture 3, no. 1 (2000), <http://www.uq.edu.au/mc/0003/languages.php> ([your date of access]). APA style: Sarah L. Higley. (2000) Audience, Uglossia, and CONLANG: Inventing Languages on the Internet. M/C: A Journal of Media and Culture 3(1). <http://www.uq.edu.au/mc/0003/languages.php> ([your date of access]).

Palme and Pääministeri can be considered exceptional films in their respective national contexts. Politics and public figures have not been a typical subject for contemporary feature films in Sweden or in Finland, although similar topics have thrived in Anglo-American media culture. Films like The Deal (UK, 2003), Looking for Fidel (USA, Brazil, 2004), The Queen (UK, France, Italy, 2006) and Margaret (UK, 2009) have depicted the political past and present by portraying the experiences or actions of known politicians in different generic modes, such as documentary dramas, documentaries and fictional biographical films. The film Palme differentiates itself in the Swedish context with its extremely controversial main character and sensitive topic. In Finland, as well, politicians have rarely been depicted in recent years. The documentary drama Pääministeri exemplifies such Finnish films. Although the docudramatic mode was not unprecedented in Finland, Pääministeri exemplified a new, international trend in television production by depicting a dramatised account of a living person and a relatively recent political incident.

8+fjordar-området är topografiskt väldigt varierande. Vattenutbytet är långsamt och tillförseln av näringsämnen stor. Största delen av näringsämnen stannar kvar i fjordarna. Mest i Havstens- och Hakefjordar där 40-50 % av den lokala näringstillförseln stannar kvar. Utsläppen från jordbruk och skogsbruk är stora i 8+fjordar-området. T.ex. står dessa för 62 % av kvävetillförseln och 69 % av fosfortillförseln till Byfjorden. Men utsläpp från punktkällor direkt till havet är också betydande (21 % av kvävetillförseln och 19 % av fosfortillförseln till Byfjorden). Man har genom en mängd olika tilltag de senaste decennierna försökt sänka utsläppen av kväve och fosfor och även om koncentrationerna av kväve och fosfor fortsatt är höga har halterna av främst kväve sjunkit i 8+fjordar-området. De stora utsläppen av näringsämnen ökar växtplanktonproduktionen och när denna sjunker till botten och bryts ner av bakterier orsakar det syrebrist och höga koncentrationer av giftigt svavelväte i de djupare delarna av fjordarna. I de grundare delarna av fjordsystemet finns grunda vikar med ålgräsängar, blåmusselbankar och klippkuster med tångskogar. Dessa biotoper har förändrats under de senaste decennierna med en ökande påväxt av fintrådiga alger. Den pelagiska miljön (de fria vattenmassorna) är främst påverkad av avrinning av sötvatten från älvar och åar och av inflöde av salthaltigt vatten från Skagerrak genom Marstrandsfjorden och norrut i fjordsystemet. Närsaltkoncentrationen är hög i hela vattenpelaren vilket ses speciellt för nitrat. Detta ger förhöjda klorofyllkoncentrationer även om dessa alltså har minskat betydligt under de senaste decennierna. 8+fjordar-området har länge haft höga koncentrationer av giftiga dinoflagellater, men de senaste decennierna har giftalgsblomningarna minskat betydligt. De flesta områden uppnår nu minst god ekologisk status avseende vinterkoncentrationer av totalt kväve med undantag för By-, Havstens-, Askerö- och Älgöfjordar. Status för växtplankton klassas som hög i nästan hela området. År 2006 kom den amerikanska kammaneten Mnemiopsis leidyi till svenska västkusten. Den är en effektiv predator på djurplankton och kan vissa år minska djurplanktonbiomassan avsevärt under hösten. Detta kan ha allvarliga konsekvenser för överlevnad av fisk och fisklarver som livnär sig på djurplankton. De allra flesta fiskarter livnär sig på djurplankton i larvstadiet. Den bentiska miljön innefattar livsmiljön från de djupa mjukbottnarna till tångskogarnas och ålgräsängarnas topp. 8+fjordar-områdets bentiska miljö kännetecknas av klippstränder med hårdbottnar beväxta med bland annat snärjtång, blåstång, sågtång, sockertång och fintrådiga alger, där blåmusslor och andra evertebrater lever och de djupare delarna täcks av fastsittande bentiska evertebrater som till exempel havsanemoner och havsnejlikor. De djupare sedimentbottnarna hyser grävande evertebrater som livnär sig på den biomassa som sjunker ner från pelagialen. Här dominerar havsborstmasken Scalibregma inflatum, slätbukig Sammanfattning trådormstjärna och pepparmussla. Vatten från Skagerrak strömmar in i 8+fjordarområdet söderifrån och de södra bassängerna inklusive Hake- och Askeröfjordar är normalt syresatta under hela året även i sina djupaste delar, medan de djupa delarna av de nordligare Kalvö-, Borgile-, Koljö- och Byfjordar samt även Havstensfjorden ofta präglas av långvarig syrebrist. I dessa områden försvinner bottenfaunan ofta helt eller befinner sig i någon fas av återkolonisering efter vattenutbyten. Den bentiska miljön hade bättre ekologisk status under 1980- och 90-talet än under det tidiga 2000-talet. De flesta åren därefter visar måttlig status i Hake-, Halse- och Havstensfjordar. I de grunda vikarna har mängden fintrådiga alger ökat betydligt sedan slutet på 1990-talet. Dessa alger bildar påväxt på ålgräs och tång och täta mattor av ruttnande alger på botten vilket försvagar ålgräs och tång och orsaker lokal syrebrist i ängarna. Dessa alger har ökat i biomassa delvis på grund av avsaknaden av betande evertebrater (t.ex. märlkräftor) som i sin tur har minskat i antal eftersom mesopredatorer som t.ex. strandkrabba och läppfiskar har ökat när deras predatorer, som t.ex. torsk, har fiskats bort. Utbredningen av ålgräs i 8+fjordar-området har minskat ganska dramatiskt de senaste decennier, speciellt kring Kungälv och Uddevalla där 80–85% av arean har försvunnit. Status för ålgräs och tång är otillfredsställande eller måttlig i nästan hela 8+fjordar-området. Fiskbestånden i 8+fjordar-området har varit överfiskade under lång tid och liksom i Västerhavets övriga kuststområden är förekomsten av större bottenlevande fisk, främst torskfiskar, mycket reducerad i 8+fjordar-området. Det fanns ett betydande fiske av torsk, näbbgädda, rödspotta, sill och skarpsill i området på 1960- talet men 2004–2008 hade de flesta fisken kollapsat med undantag av fisket på sill och skarpsill som fortfarande fiskas även on mängden landad sill har minskat betydligt från 2014 till 2021. Av alla fångster av sill och skarpsill fiskades i genomsnitt 14 % av sillen och 87 % av skarpsillen med lysfiske. SLU:s undersökningar visar dessvärre inte på någon återhämtning av fiskbestånden under de senaste 20 åren, trots att det riktade fisket efter flera av dessa arter stoppats och det införts ett fiskefritt område i Havstensfjorden. Genetiska studier visar dock att det fortfarande finns ett lokalt lekande bestånd av torsk i området och det har observerats bättre rekryteringar 2016 och 2019. Sportfisket efter havsöring är betydande, men störst är fisket efter makrill både med spö och med dörj. Det finns ingen officiell statistik på landningar men i Fiskeriverkets rapport från 1999 angavs att fritidsfiskets sammanlagda fångster översteg yrkesfiskets för lax och havsöring och vissa arter av plattfisk. Det finns en del vattenbruk i 8+fjordar-området. Företaget Scanfjord är störst, med blåmusselodlingar i yttre Stigfjorden, Havstensfjorden och Koljöfjorden. En rad andra aktörer har odlingar främst i norra delen av 8+fjordar-området och företaget Marine Taste odlar sjöpungar nära Stenungsund. Sjöfåglar är viktiga länkar mellan näringsvävar i havet och på land och de kan vara bra indikatorer på förändringar i de marina ekosystemen. Efter mitten av 1990- talet har ejderpopulationen minskat till hälften och arten är numera (2020) rödlistad som ”starkt hotad” (EN) i både Sverige och Europa. Strandskatan har minskat med omkring 40 % i Sverige de senaste 30 åren och är sedan 2020 rödlistad som "nära hotad" (NT). Troliga faktorer för dessa två arters minskning är minskad mängd och/eller kvalitet, inklusive vitaminbrist, på bytesdjur, ökad utbredning av syrefria bottnar, klimatförändringar, predation och sjukdom. Stora förändringar har också ägt rum hos många måsfågelbestånd de senaste 20–30 åren. Fisktärna och silltrut (på västkusten) har klarat sig bra, medan övriga måsfåglar minskat så kraftigt att de blivit rödlistade. Bestånden av grågås, kanadagås och vitkindad gås har ökat kraftigt de senaste 30 åren. Tillgången på höst- och vintergröna grödor har ökat genom ändrat jordbruk och varmare och snöfattigare vintrar vilket har gynnat gässen. Storskarven var tidigare utdöd i Sverige men under 1980- och 1990-talet spred sig skarven längs den svenska kusten och i 8+fjordar-området etablerades de första kolonier i början av 2000-talet. Det finns ingen regelbunden inventering av storskarv i Sverige men år 2021 räknades 1300 bon i 7 kolonier från Nordre Älvs mynning i söder till Havstensfjord i norr, absoluta majoriteten väster om OrustTjörn. I 8+fjordar-området är storskarvens vanligaste byten smörbult och plattfisk, men även andelen torskfisk och sötvattensfisk är betydande. Knubbsäl, gråsäl och tumlare förekommer i 8+fjordar-området. Knubbsäl och tumlare är de överlägset vanligaste marina däggdjuren medan antalet gråsälar är betydligt färre. Efter att jakten förbjöds och sälarna skyddades, samtidigt som mängden miljögifter minskade, började sälpopulationen längs västkusten återhämta sig under 1980-talet. Knubbsälpopulationen har ökat sedan dess även om virussjukdom (Phocine Distemper Virus, PDV) reducerade antalet betydligt år 1988 och 2002. Under 2010-talets senare hälft uppskattades antalet knubbsälar i Västerhavet till över 20 000 djur. I 8+fjordar-området vistas de flesta sälar på utsidan Orust och Tjörn med mycket färre sälar i själva 8+fjordar-området. Prover insamlade 2015-2016 visade att knubbsälens födoval är helt dominerat av plattfisk (viktandel >70 %) följt av sill, rötsimpa och vitling. Miljögifter finns i stora koncentrationer i vissa delar av 8+fjordar-området, främst i Byfjorden där föroreningar från hamnen länge har varit stora och kring Stenungsund där utsläpp från den kemiska industrin dominerar. Men inom 8+fjordar-området finns även ett stort antal mindre båtvarv och marinor som genom åren har bidragit till giftiga utsläpp främst från båtbottenfärg. I Byfjorden har bottensedimenten höga eller mycket höga koncentrationer av olja, polycykliska aromatiska kolväten (PAH) och PCB. Där är koncentrationerna av TBT, som tidigare användes i båtbottenfärg, och dess två nerbrytningsprodukter DBT och MBT mycket höga. Flera metaller så som zink, kadmium, koppar och nickel finns också i höga koncentrationer. Kvicksilver- och PBDE-halten i blåmusslor överskrider Vattendirektivets gränsvärde för fisk. Dessa föroreningar finns också i Havstensfjorden och Halsefjorden men i lägre koncentrationer. Kring Stenungsund är bottensedimentens halter av hexaklorbensen (HCB) höga eller mycket höga men det avspeglas dock inte i förhöjda HCB-halter i blåmusslor från samma område. Halterna av DBT och MBT är också höga här, medan halterna av TBT inte är förhöjda. Kopparhalten i sediment från Stenungsundsområdet är förhöjda och på en lokal är de långt över Vattendirektivets gränsvärde. Även koncentrationen av PBDE i blåmussla överstiger vattendirektivets gränsvärde. Blåstång från en lokal vid nordvästra Stenungsön har höga eller mycket höga koncentrationer av kadmium, arsenik och koppar. I syrefria bottnar förekommer ingen omblandning av sedimentet av infauna såsom havsborstmaskar vilket gör att lagrade ämnen inte i så hög utsträckning frigörs till vattnet och miljögifter koncentreras som mest i dessa områden. Nedbrytningshastigheten av organiska miljögifter är också betydligt långsammare i en syrefattig miljö än i en syrerik och det kan ta många decennier att bryta ned gifterna. Om syrefria bottnar innehållande miljögifter åter syresätts och omblandningen sätts igång, är det därför risk för kontaminering av kringliggande vatten. Mikroplast som härstammar från den lokala plastindustrin finns i större mängder i bottensedimenten kring Stenungsund. En studie visade att minst 3 miljoner och i värsta fall 36 miljoner polyetylenpellets större än 2 mm, motsvarande 73–730 kg, släpps ut via Stenunge å årligen. När mindre fraktioner ner till 300 µm inkluderades i mätningarna var det totala partikelantalet hundrafaldigt högre. Dessa partiklar har direkt effekt på djur och växter i fjorden. Elfiskeundersökningar visade att 62 % av öring fångade i Stenunge å hade plastpartiklar i magen. Flera invasiva arter har etablerat sig i 8+fjordar-området de senaste decennierna. Den amerikanska kammaneten Mnemiopsis leidyi finns i stora mängder sensommar och höst under de flesta år. Under år med dessa maneter kan de äta upp största delen av djurplanktonbiomassan vilket skapar problem för fisklarver som livnär sig på detta plankton. Stillahavsostronet eller det japanska jätteostronet har observerats på stränder i hela 8+fjordar-området. Dessa ostron kan tränga undan blåmussla när det bildas stora ostronbankar och de europeiska ostronen kan smittas av nya typer av parasiter. Ostronens skal är också vassa och kan orsaka skador på människor som går på bottnen i grunda områden. Mellan 20 och 40 % av 8+fjordar-områdets kustlinje är bebyggd inom 100 meters avstånd till vattenlinjen. I Kungälv och på Tjörn och Orust har bebyggd kustlinje fördubblats på bara 10 år trots förbud mot uppförande av nya byggnader närmre än 100 meter från strandlinjen enligt strandskyddslagstiftningen. 20–25 % av kusten i dessa kommuner är nu bebyggd. Friluftslivet till sjöss har också ökat kraftigt under senare år. Intervjuundersökningar visar att det under 2004 uppskattningsvis fanns totalt 26 600 båtar på svenska västkusten men att antalet har fyrdubblats fram till 2010. Denna ökning av mänsklig närvaro stör på många olika sätt. Pirar eller bryggor kan störa djurs naturliga migrationsrutter längs kusten, speciellt i topografiskt komplexa områden som 8+fjordar-området och större strukturer som t.ex. brofästen eller bortsprängningar och utgrävningar kan ändra vattengenomströmningen. I 8+fjordar-området kan det ha extra stor effekt eftersom vattenutbytet är naturligt långsamt. Fåglar störs kraftigt av snabbgående båtar. Många fåglar undviker ofta platser med mycket trafik under ruggningen och på rastoch övervintringslokaler kan störningar från båtar leda till att de oftare tar till flykt med energiförluster som följd. Marint skräp är ett särskilt stort problem i Bohuslän där stora mängder makroskräp driver i land på grund av havsströmmarna (Jutska strömmen). Detta är faktiskt ett av Europas mest nedskräpade marina områden. 96 % av det marina skräpet längs stränderna i Bohuslän utgörs av plastartiklar, och det vanligaste är snören och linor som till allra största del kommer från fisket. Effekter av skräp på det marina djurlivet är väldokumenterade, t ex insnärjning av marina djur och intag av skräpföremål av fåglar, fiskar och evertebrater. Förlorade tinor, garn och ryssjor utgör också en betydande del av skräpet. Efter intervjuundersökningar uppskattades antalet förlorade hummertinor till 3900 per år på västkusten bara från fritidsfisket. Förlorade fiskredskap fiskar vidare och studier har visat att så mycket som 163 800 humrar och krabbtaskor fångas per år på västkusten i detta spökfiske. Klimatförändringarna leder till att haven runt Sverige blir allt varmare, att kustnära vatten utsötas när nederbörden ändras och att haven försuras när ökade mängder koldioxid tas upp i havet. Varmare vatten tar upp mer plats så havsnivån stiger med stigande temperatur och detta förvärras när polernas fastlandsisar smälter. I 8+fjordar-området ökar ytvattentemperaturen fyra gångar så snabbt som den globala medeluppvärmningen och enligt SMHI har temperaturen ökat med 3,5 °C sedan 1960. Salthalt och skiktning förändras i kustnära miljöer när nederbörden varierar. I svenska kustnära marina miljöer har saliniteten minskat under perioden från 1992, då mätningarna började, fram till ca 2010, men under de senare åren har den ökat så mycket att den nu är tillbaka på samma nivå som 1990. En tredjedel av den koldioxid som släpps ut absorberas av världens hav där den bildar kolsyra. Under industrialiseringen har det globala medel-pH minskat från cirka 8,11 till 8,06, en minskning som motsvarar en ökning i surhet med 30 %. Det finns ingen marin övervakning av pH i 8+fjordar-området men data från danska fjordar visar en försurning som är dubbel så snabb som globala medelvärdet. Av alla belastningar relaterade till klimatförändringarna är det temperaturökningen som har störst effekt på djur och växter i havet. Först och främst förflyttas utbredningsområden för djur och växter mot norr. Torsken i Skagerrak/Kattegatt föredrar temperaturer som är låga jämfört med de medeltemperaturer de upplever i området i dag och den temperaturökningen vi ser i 8+fjordar-området minskar därför torskens lekmöjlighet i området. Ålgräs påverkas också av ökande temperaturer och studier visar att en 5 °C ökning minskar ålgräsets skottäthet. Havsförsurning påverkar främst bottnens kalcifierande arter som kräftdjur, blötdjur och tagghudingar. Till exempel har det visat sig att sjöborrelarvers utveckling försämras av även mycket små minskningar i pH och bottensamhällen påverkas så att både artrikedom och antal individer minskar under försurning.