Dissertations / Theses on the topic 'Folkmord'

Syftet med uppsatsen är att utröna huruvida Förenta Nationerna (FN) och säkerhetsrådet utifrån idag rådande förhållanden kan förhindra folkmord. Uppsatsens teoretiska ramverk baseras främst på Mary Kaldors teorier om ”nya krig” och på Helen Feins teori om hur ett folkmord kan förhindras. Det Kaldor baserar sin teori på är en förändring av krigsföringen, en förändring som till stora delar sammanfaller med globaliseringens utveckling de senaste 20 åren. Feins teori säger att det finns två vägar för att förhindra ett folkmord, den primära och sekundära preventionen, vilka båda redogörs för i uppsatsen. Dessutom finns ett teoretiskt kapitel som teoretiserar begreppet folkmord med utgångspunkt i FN:s Konvention om förebyggande och bestraffning av brottet folkmord från 1948. Uppsatsens teoretiska ramverk knyter an till syftet dels genom en redogörelse för hur FN-systemet fungerar och ser ut och dels genom två fallstudier av de båda folkmorden i Rwanda och Bosnien-Hercegovina. Båda folkmorden är bekräftade av det internationella samfundet och av de båda tribunaler som upprättats i efterhand, således är de lämpliga att studera. Uppsatsens slutsats är att det idag inte finns några formella hinder för att förhindra folkmord, dock behövs det förändringar i säkerhetsrådet för att så ska ske i verkligheten.
The purpose of this essay is to examine however the United Nation and the Security Council are able to prevent genocide in the world we have today. The theoretical framework of the essay is foremost based on Mary Kaldor’s theory about “new wars” and on Helen Feins’ theory on how to prevent genocide. Kaldor bases her theory on a change of warfare, a change which is related to the development of the globalization during the resent 20 years. The theory presented by Fein says that there are two ways to prevent genocide, the primary and the secondary prevention, both described in the essay. Furthermore the essay contains a theoretical chapter which discusses the conception genocide using the UN Convention on the Prevention and Punishment of the Crime of Genocide from 1948 as a starting point. The theoretical framework is linked to the purpose of the essay by a description of the structure of the UN-system and by case studies of the genocides in Rwanda and Bosnia-Herzegovina. Though both these genocides are confirmed by the international society and by the tribunals established after crimes took place they are suitable to study. The conclusion of the essay is that there are no formal obstacles to prevent genocide today, though some changes must take place in the Security Council for so to happen in practice and not just in theory.

1994 genomfördes ett av de mest brutala folkmord som världen har skådat. Platsen var Rwanda, ochlandets medier spelade en avgörande roll i att hetsa folkgruppen hutuer mot tutsier. Den här studien utfördes i Sverige och Rwanda 19 år efter att folkmordet startade, under våren2013, med syftet att undersöka hur medieklimatet i landet ser ut i dag. Totalt sju informanterintervjuades, varav två exiljournalister som i dag befinner sig i Sverige och fem journalister iRwanda. Frågeställningarna var som följer: 1) Hur kan det rwandiska medieklimatet klassificeras,utifrån intervjuer med rwandiska journalister? 2) Hur kan den rwandiska medieetiken beskrivas,utifrån intervjuer med rwandiska journalister? 3) Hur påverkar de rwandiska exiljournalisternamedieklimatet i landet, enligt de rwandiska journalisterna?Som teoretisk grund i studien används dels teorier om offentlighet, dels teorier omklassificering av mediesystem och dels normativa teorier om medieetik. Utifrån intervjuernaanalyseras och diskuteras hur mediesystemet i Rwanda ser ut i dag, hur det kan klassificeras, hurmedieetiken ser ut, vilken påverkan exiljournalisterna kan tänkas ha på utvecklingen avmedieklimatet – och avslutningsvis, vart Rwandas medieklimat kan tänkas vara på väg. Resultaten av studien visar att mediesystemet i Rwanda först och främst är i konstantförändring. De senaste åren har, att döma av de fem inhemska journalisternas syn på saken, flerasteg tagits mot ett öppnare medieklimat. I dag har det flera likheter med länder som hör hemma iHallin & Mancinis (2004) Polarized Pluralist Model. Men det är lång väg kvar innan landet kansägas fylla samtliga kriterier, eller motsvarar de västliga ideal som finns inom journalistisk etik.Medierna är inte någon tredje statsmakt, de är fortfarande starkt begränsade och journalisterna ärfortfarande rädda i vissa situationer. Lågt förtroende för journalistkåren är ett problem. Brist påkompetens hos medierna och oseriösa aktörer är ytterligare ett problem som journalisterna pekar på.Samtidigt finns tecken på att medieklimatet fortsätter att röra sig i riktning mot ett mer västligtideal, även om det finns motstridiga krafter. Såväl teknikutveckling, till exempel genom ökatgenomslag av sociala medier, och indirekt påverkan från exiljournalister genom internationellaorganisationer, drar i riktningen mot ett öppnare medieklimat. Ytterligare en kraft är journalisternasegna utmaningar av de uttalade eller outtalade gränserna för yttrandefriheten. Att döma avjournalisternas svar är en stark kraft som verkar i den motsatta riktningen den politiskt oroligasituationen i regionen, med konflikten i grannlandet Kongo som största problem. Direkta hot ochvåld mot journalister har minskat de senaste åren, men rädslan finns kvar och leder till självcensur.

A large number of genocides have taken place in our history. The purpose of this essay is to examine how genocide is treated in five high school history textbooks. I have studied a large number of issues. I have examined which genocides are discussed in the textbooks and which genocides the textbooks don’t discuss. I have also examined if there are differences between the textbooks about that matter. I have studied in which context the genocides are discussed. I have also examined how the genocides are described and if there are any differences between the authors about that matter.

The method of the essay is a quantitative and qualitative text analysis. I have used the following history theories in my analysis: a critical emancipation perspective of history, the materialist conception of history and the idealist conception of history. In the essay a have used Frank Chalks and Kurt Jonassohns definition of genocide.

The study has shown that a large number of genocides are discussed in the textbooks, but also that a large number are not discussed. There are differences between the textbooks about that matter. The study has confirmed the critical emancipation perspective of history.

The study has shown that the descriptions of the genocides have its similarities and it's differences.

Syftet med denna uppsats är att utreda begreppet folkmord och sedan analysera huruvida de våldshandlingar som drabbar Darfurs befolkning i Sudan kan klassificeras som folkmord eller inte. För att kunna göra detta ska vi först analysera begreppet folkmord enligt FNs stadga och sedan jämföra de kriterierna med andra kända akademikers syn på vad ett folkmord innebär.

Vi använder oss av en kvantitativ metod och genomför vår undersökning med hjälp av ett analysschema utformat från FNs kriterier för folkmord samt tre andra forskares kompletteringar. Dessa tre forskare är Chalk, Jonassohn och Fein. De första två är statsvetare och den tredje är sociolog. Genom att operationalisera FN stadgan samt forskarnas kriterier skapar vi bedömningskriterier för att kunna analysera konflikten i Sudan.

Vår studie visar att FNs kriterier anses vara för snävt av många. Det är svårt att kunna klassa en konflikt som folkmord enligt dessa kriterier då bilden av de drabbade är väldigt snävt definierad. Med kompletteringar till analysschemat ser vi starka antydningar på att det är ett folkmord som pågår i Darfur, men med brist på tillräckligt starka bevis kan vi inte säkert säga att så är fallet

Arbetets syfte är att visa hur skolan kan dra nytta av att undervisa om 1900-talets folkmord i lärandet om skolans värdegrund. Med hänvisning till historiedidaktiska teorier och en granskning av skolans styrdokument och läroplaner ämnar detta arbete att bidra till utvecklingen av elevernas historiemedvetande samt en större hänsyn till sin omvärld och en önskan att kämpa för det demokratiska samhället.
This paper aims to show how schools can benefit from teaching about the 1900s genocide in learning about the school's values. With reference to the history didactic theories and an examination of the national curriculum this paper intends to help develop students' historical consciousness and a greater care to their surroundings and a desire to fight for a democratic society.

Denna studie undersöker hur minnen av folkmord och brott mot mänskligheten artikuleras, förvaltas och kommer till uttryck. Traumatiska erfarenheter av folkmord och brott mot mänskligheten gör avtryck på en människas minne och minnena traderas och ärvs över generationsgränser. Omfattande studier har gjorts om berättande, folkmord och minne, där flertalet fokuserar på efterdyningarna av Förintelsen och effekterna för överlevande såväl som deras barn. Detta har lämnat ett kunskapsglapp kring minnesprocesser från folkmord och brott mot mänskligheten utanför Europa, vilket osynliggör de som har sådana erfarenheter. Med intervju som metod undersöker denna studie egna och ärva minnen från skilda geografiska och historiska skeenden. Berättelser om minnen från dessa händelser analyseras med hjälp av tidigare minnesforskning samt narrativanalys. Materialet visar på att smärtsamma minnen ärvs tillsammans med strategier för att förvalta dem, att de positioneras i relation till gängse historiografi och binds till andras minnen, samt att minnen kommer till uttryck genom minnesbärarnas identitetsprocesser och vägval. Genom att undersöka detta hoppas författaren ge bredare kunskap om minnesprocesser kring folkmord och brott mot mänskligheten, synliggöra dess förekomst i Sverige samt dess inverkan på människors livsvillkor.

Alla människor lever i ett historiskt sammanhang, där de använder sig av, eller brukar historien. Detta behöver dock inte vara ett medvetet historiebruk. Därför har ofta historieförmedling i skolan syftet att ge eleverna en förståelse för detta. Eleverna kan på så sätt bli medvetna om att det finns en relation mellan dåtid, nutid och framtid. De utvecklar då ett historiemedvetande, som i sin tur får konsekvensen att eleverna kan lära av historien, och därmed bruka historien på ett mer medvetet sätt. Det är centralt i sammanhanget att komma ihåg att lärarnas historiemedvetande ofta påverkar den historia som de förmedlar i undervisningen. De kunskaper som eleverna därmed har möjlighet att förvärva i undervisningen, har då ett direkt samband med lärarens historiemedvetande och lärarens kunskaper i ämnet. Vilka kunskaper som anses centrala att ta upp beror i sin tur på den politiska dimensionen, där kursplaner och läroböcker direkt eller indirekt påverkas av politiska beslut.

För att komma åt hur gymnasielärares historiemedvetande påverkar valen i undervisningen, valde vi att använda oss av företeelsen folkmord. För att undersöka detta fick lärarna bland annat ange vilka insikter olika folkmord kan ge, samt vilken relevans och i vilken utsträckning den reella undervisningen sker. Vi skickade ut 63 mail till gymnasielärare i historia runt om i Sverige, som fick möjligheten att svara på en enkät på Internet, av dessa fick vi in 16 svar. Vi fann att de folkmord lärarna valde påverkades av den rumsliga och geografiska närheten till respektive folkmord. Men detta är inte tillräckligt för att förklara det utrymme som de olika folkmorden får i undervisningen. Ytterligare en aspekt som medvetet eller omedvetet tas i beaktning är den affektiva aspekten och den kanon som finns i skolan eller inom lärarkåren som helhet samt huruvida folkmordets existens är erkänt eller inte.

Att demokrati och en förståelse för mänskliga rättigheter och människovärde skall genomsyra skolans verksamhet är de allra flesta lärare bekanta med. Vissa arbetsområden ställer detta mer på spets än andra, däribland undervisningen om folkmord i ämnet historia. Uppsatsen syftar till att undersöka hur skolans demokratifostrande uppdrag tar sig uttryck i undervisningen om folkmord. Utgångspunkten tas i lärarnas egna tankar och reflektioner kring syftet med sin undervisning. Vidare granskas huruvida utvecklandet av ett historiemedvetande har någon betydelse för demokratiuppdraget. Uppsatsen grundar sig i en kvalitativ enkät som är besvarad av sammanlagt elva gymnasielärare i historia. Som en teoretisk grund för studien återfinns forskning angående det demokratifostrande uppdraget och historiemedvetande samt Deweys tankar om utbildning och demokrati. Även begreppsdefinitioner av demokrati, mänskliga rättigheter, människovärde och folkmord återfinns. Resultatet visar att det demokratifostrande uppdraget ges stort utrymme i folkmordsundervisningen, och då främst aspekterna demokrati och människovärde. Flertalet lärare anser att folkmord är viktigt för att lyfta dessa aspekter, då de blir en naturlig del av undervisningen. Historiemedvetande anses av de flesta lärarna vara viktigt i samband med folkmordsundervisningen för att förstå att folkmord har förekommit och fortfarande göra det. Dock är det få lärare som kopplar samman historiemedvetandet med det demokratifostrande uppdraget.

The purpose of this paper is to investigate and analyze how swedish history teachers teach about genocide and to find out if the introduction of the new curricula in 2011 has caused any changes in the planning and implementation of their teaching methods. The essay, which consists of two sub-studies, have been inspired Niklas Ammerts study Om vad och hur ’må’ ni berätta? The theoretical starting points have been the didactic triangle and the use of history. Our research questions thus basically follows the didactic questions What? How? and Why? Both studies are qualitative and based on semistructured interviews. In each study, four teachers are interviewed from different schools around southern and central Sweden.Based on our studies, we can show that the teachers tend to treat the subject area through a variety of approaches. While the middle and junior high school teachers are more tied to the central content, where the Holocaust and Gulag play a central role, the teachers at the high school level have a more liberal interpretation for which genocide they choose to approach. What becomes clear is that while the teachers at the lower levels focus on creating a foundation for the students before they reach high school, which leads to more abstract and simplified teaching, the high school teachers aim is to try and deepen their work so that the students can become critical thinking democratic social citizens. However, it is also clear that depending on which program students choose to attend at the high school level today, they tend to get very different teaching, which in turn increases the risk that their knowledge progression may become very different.

I denna uppsats behandlas den statliga myndigheten Forum för levande historia. Grunden i dennastudie utgörs av en kartläggning av myndighetens verksamhet, så som den går att studera i form avmaterial publicerat på Forum för levande historias hemsida. Utifrån exemplet ”det historiskafolkmordet” används en rad historiedidaktiska teorier för att svara på frågor som berör Forum förlevande historias historieanvändning. Med hjälp av en historiedidaktisk granskning av hurmyndigheten behandlar det historiska folkmordet diskuteras förhållandet mellan denhistorieskrivning som bedrivs och Forum för levande historias uppdrag och verksamhet i nutid.Studien slår fast att Forum för levande historia ofrånkomligen bedriver en historieförmedling somfärgats av det sammanhang som den bedrivs i. Detta manifesteras bland annat i den moraliska ochpolitiska historieförmedling som lyser igenom i texterna om folkmord.

This paper investigates the discriminatory situation of Romas in contemporary Europe with the use of Zygmunt Bauman’s analytical framework he developed on the situation of Jews and the Holocaust. Characteristics of the Modern Society have, according to Bauman, created opportunities for cornerstones of discrimination to occur and together with facilitators they can hold the discrimination alive and make it long lasting. In the case Bauman examined, it all ended in genocide. With the aim to investigate how Bauman’s analytical framework would explain why Roma discrimination could continue and by using a qualitative method of text substance analysis of foremost academic articles, the situation of the Romas are presented in a code according to the concepts in a scheme of Bauman’s analytical framework. There is no genocide going on today against Romas, but when looking through the glasses of Bauman and implementing his analytical framework on the Roma situation, only one stone is missing for it to happen. This paper concludes that there are no reasons to deny that a new Holocaust can happen in the modern society of Europe, but this time with another minority group as victims. Racism seems to be there, the only missing element is a stronger belief in racial hierarchy. This paper also offers an analytical scheme for future studies on other groups that have been suffering of long lasting discrimination, to further emphasize how Bauman’s framework would be able to become generalized on discrimination.

Undersökningen gick ut på att undersöka om historiska berättelser är en relevant undervisningsmetod för att öka elevers historiemedvetande och fördjupa deras kunskaper. Kunskaper ansågs i detta fall vara fördjupad förståelse och empati samt faktakunskaper. Även elevers och lärares syn på undervisningsmetoden undersöktes. Undersökning skedde på en mindre skola i nordvästra Skåne i två niondeklasser. En berättelse och en Power Point konstruerades och den ena klassen fick lyssna till berättelsen och den andra till Power Point undervisning. Kunskaperna i de olika klasserna testades sedan genom ett kunskapstest för att undersöka skillnaderna mellan metoderna. Efter det fick eleverna som fått lyssna till berättelsen svara på en enkät och sju av eleverna intervjuades för att undersöka vad de ansåg om historiska berättelser samt för att undersöka deras fördjupade historiemedvetande.. Även elevernas lärare i svenska och So intervjuades för att undersöka deras syn på historiska berättelser.Resultatet på undersökningen tyder på att metoden är användbar när det gäller att öka historiemedvetande. Dessutom verkar elever få djupare kunskaper vad gäller förståelse och empati men inte några djupare faktakunskaper. Dessutom uppskattas metoden av elever och lärare anser den vara relevant i undervisningen.
The purpose of the study was to investigate if using historical stories in the classroom is a relevant teaching method when it comes to deepen the historical consciousness of pupils and making them gain more knowledge. Also the pupil’s and the teacher’s thoughts about the method was examined. The investigation took place in the northwestern parts of Scania in two ninth-grade classes. One class heard a constructed historical story and the other one had a Power Point lecture. Afterwards both classes hade a test to examine the differences between the two methods. Also the class who heard the story answered a questionnaire and several interviews with both pupils and teachers were held to investigate their thoughts about the method and to study if the historical counsciouness had deepend.The result of the investigation shows that the method is useful to deepen the historical consciousness and also when wanting the pupils to gain more knowledge. Both pupils and teachers were satisfied with the method.

Article II of the Convention on the Prevention and Punishment of the Crime of Genocide stipulates the definition of the crime. A key element of genocide is the criterion of “intent”; this requisite must be met in order to determine criminal liability. Even though “intent” is a paramount element of the crime neither definition nor guidance regarding its interpretation is provided for under Article II, this void of interpretation is absolute throughout the Genocide Convention. Hence, the purpose of this thesis is to examine this void in the provision. In order to fulfill the purpose of this thesis the following research questions have been regarded: How is the requisite intent defined in relevant preparatory work of Genocide Convention? How is the requisite intent interpreted in relevant case law and judicial doctrines and are these interpretations in line with the preparatory work of the Genocide Convention? Is the definition and interpretation of the requisite intent in the abovementioned legal sources consistent with the object and purpose of the Genocide Convention? We found that in the preparatory work of the Genocide Convention, the requisite intent has not been labeled. However, the Drafters definition of intent is in accordance with international criminal law’s definition of specific intent. Also, the case law and judicial doctrines that we have examined all fall within either the purpose-based or the knowledge-based approach. Both approaches acknowledge that a perpetrator needs to possess an inner aim or desire to meet the level of intent required for the Crime. Notwithstanding, the knowledge-based approach holds that “policy or plan” is part of the Crime whereas the purpose-based approach rejects it and consequently the application of genocidal intent is distinctively different. With regard to preparatory work, the purpose-based approach is in line with the definition of the Drafters whereas the knowledge-based approach is not in its literal meaning. However, the Drafters did not explicitly reject the knowledge-based approach in the preparatory work of the Genocide Convention. We have concluded that the purpose-based approach is not consistent with the object and purpose of the Genocide Convention. We hold that the knowledge-based approach is in line with the object and purpose of the Genocide Convention, and hence this approach upholds the goal of preventing and punishing genocide. Moreover, the method for this thesis is in accordance with the method in international law for interpretations of international treaties; the Vienna Convention on the law of Treaties. Hence, the selection, systemization and interpretation of legal sources are in line with the Vienna Convention.

Syftet med vår uppsats är att undersöka några gymnasielärares och lärarutbildares inställningar till undervisning om folkmord. Vi vill undersöka deras inställning till didaktiseringen om folkmord. Vi vill också skapa oss en bild av det material som finns till förfogande i ämnet, främst läroböcker. De intervjuade lärarnas syfte till undervisning om folkmord varierade. Vissa betonade den etiska aspekten. Andra ville placera in folkmord och förintelsen i en historisk kontext för att kunna dra paralleller bakåt i historien, men även fram till vår samtid. Vår läromedelsanalys visade att läromedlen inte avhandlar folkmord och förintelse på något djupare plan. När det tas upp så är det oftast i samband med judendom i läromedlen i ämnet religion och i samband med andra världskriget i läromedlen i ämnet historia.
The purpose of our essay is to examine some teachers’, working at the gymnasium and teacher educator’s attitude to teaching about genocide. We want to study their thoughts about the didactication of genocide. We also want to survey the teaching materials which are available in the subjects, foremost textbooks and teaching aids. The interviewed teachers’ purpose to educate about genocide in school varied among them. Some emphasized the ethical perspective, others wanted to place genocide in its historical context in order to draw parallels to historical events, but also to our contemporary period. Our text book analysis showed that the textbooks did not describe genocide to any greater extent. It is most often described in relation with the discussion of Judaism in the textbooks in the subject religion or in connection with World War Two in the subject history. Key words: Religion didactics, genocide, holocaust, education

The purpose of the study is to investigate if the presence of subcultural pluralism has affected Rwanda’s democratisation negatively. The study’s question is therefore: Are subcultural pluralism an explanation of Rwanda’s low degree of democracy? To answer this, I have chosen to do an explanatory case study and the study is theory consuming. The study’s theoretical framework consists of Robert A Dahls part theory about subcultural pluralism from his work Polyarchy. Other materials used in the study is secondary material which is used to describe Rwanda’s political history. Another important source is Freedom House “Freedom in the world”- reports about Rwanda from the period 1995-2019. The analysis shows that Rwanda do not meet Robert A Dahls three criteria’s about subcultural pluralism. If a country meets his criteria’s they have a good chance of democratization even though they have a high degree of subcultural pluralism. If the country does not meet his criteria’s they have a low chance to democratize. The study shows that Rwanda's leading party RPF has adopted several measures that have complicated the oppositions situation to operate in the country and Rwanda's subcultural groups hutu and twa are excluded from political processes. The result shows that Rwanda has low chances of democratisation. It also shows that subcultural pluralism is one explanation to the country’s low degree of democracy.

Why does mass-violence happen at all? This paper takes the first steps to establish a model to answer this question and explain extreme mass-violence as a phenomenon. This paper seeks to fill a gap in the field of research, in which models exist to explain the phenomenon of violence, with cases of genocide being seen as problems or exceptions, and as such researched as individual cases rather than as part of a wider phenomenon. This paper uses a selected part of the writings of Theodor Adorno and Max Horkheimer to establish the basis for a model to explain extreme-cases of mass-violence. The Five-Pillar Model includes 5 social elements - (1) Culture Industry (2) Mass-Media (3) Propaganda (4) Dehumanization (5) Ideological Awareness. When these pillars all reach a high enough level of severity, conditions enable elites to use scapegoating - to divert revolutionary attention to a specific puppet group, resulting in extreme mass-violence. The Five-Pillar Model is then used to analyze an empirical case - Cambodia 1975-1979 and shows how these pillars all existed in an extreme form in that case. This paper presents scapegoating as a possible explanation for the Cambodian case.

Folkmordet i Rwanda 1994 pågick under tre månader och är ett av de mest brutala folkmorden som har utförts under modern tid. Under dessa tre månader dödades ca 800 000 personer och takten i mördandet i Rwanda var fem gånger högre än vad dödandet var under Förintelsen. Till en början trodde omvärlden att det var ett inbördeskrig i Rwanda, vilket var en lögn. Den tidigare forskningen kring folkmordet i Rwanda 1994 bekräftar att FN som organisation misslyckades med att genomföra sitt uppdrag i Rwanda – men det visade sig också att vissa medlemsländer i FN kunde ha agerat annorlunda. Syftet med studien är att med utgångspunkt i FN-dokument undersöka hur Frankrike, Belgien och Rwanda agerade under och efter folkmordet i Rwanda 1994. Studiens källmaterial bestod av officiella FN-dokument som har publicerats i sin helhet i boken The United Nations and Rwanda 1993 – 1996 som FN utgav 1996. Studien präglades utav en kvalitativ textanalys, vilket syftar till att undersöka och analysera vad som faktiskt står i källmaterialet. Resultatet utav studien visade att både Frankrike och Belgiens ”icke-agerande” resulterade i att folkmordet i Rwanda inte stoppades tillräckligt fort. Både Frankrike och Belgien har en historia i Rwanda, vilket borde ha spelat en stor roll i hur de båda borde ha agerat. Resultatet visade också att Rwanda inte kunde sätta stopp för folkmordet själva eftersom Rwandas dåvarande regering var i konflikt med RPF. Det hade behövts ett agerande från FN, men speciellt från Frankrike och Belgien. Detta eftersom att de två medlemsländerna hade vetskap om bakomliggande orsaker till varför folkmordet utfördes under 1994.

AbstraktDenna uppsats handlar om mänskliga rättigheter och utilitarism. Vi vill utreda om man kanförstå mänskliga rättigheter utifrån ett utilitaristiskt perspektiv. Vi har valt utilitarismen dådess tanke om att den mest moraliska handlingen är den som maximera nyttan kan verkasjälvklar men dess följder motsätter sig ofta våra moraliska intuitioner. Det är intressant attjämföra utilitarismen och mänskliga rättigheter då mänskliga rättigheter utgår från en tankeom naturliga rättigheter som tillkommer människan endast i egenskap av att vara justmänniska. Våra frågeställningar är om utilitarismen kan förklara iden om mänskligarättigheter och om FN:s resolutioner och konventioner kan förstås genom en utilitaristiskteori. För att göra detta har vi ett teorikapitel som går igenom dels olika tankar om rättigheteroch dels om utilitarismen. I detta avsnitt går vi även igenom teorin om naturliga rättigheter dådet är dessa mänskliga rättigheter hänvisar till. I vår analys tar vi upp några av FN:skonventioner och resolutioner. Vi har valt barnkonventionen, folkmordskonventionen ochWienkonventionen och resolutioner som följer av dessa. Vi redovisar genom dessa FN:sståndpunkter och riktlinjer och analyserar dem genom vår teori, alltså utilitarismen, för att seom man kan förstå dessa utifrån ett utilitaristiskt perspektiv. Genom denna analys har vikommit fram till att den utilitaristiska teorin kan försvara de flesta av FN:s riktlinjer somkommer av dessa konventioner och resolutioner. Trots att utilitarismen har en motsattutgångspunkt än FN kan utilitaristen försvara dessa rättigheter då de tenderar att öka nyttan.Om man kan gå med på att syftet med en rättighet inte har någon betydelse kan mänskligarättigheter förstås utifrån ett utilitaristiskt perspektiv.
AbstractThis essay deals with Human Rights and Utilitarianism. We intend to investigate whether it ispossible to understand Human Rights from a utilitarian perspective. We have chosenutilitarianism as it is based upon a philosophy in supports of the action which creates thegreatest good and while this at first may seem obvious, its consequences often contradict ourmoral intuitions. It is interesting to compare Utilitarianism to Human Rights since HumanRights are based upon a belief of Natural Rights applicable to all humans solely on the criteriaof being humans. The question we pose is whether the idea of Human Rights and the UN’sresolutions and conventions can be understood from a utilitarian theory. In this chapter wewill also deal with the Theory of Natural Rights as these will be referred to. In our analysis weconsider some of the UN’s conventions and resolutions. Namely; the Child Convention; theGenocide Convention; and the Vienna Convention and the resolutions as a result of these.Through them we intend to explain UN guidelines and principles and analyse them throughour theory, utilitarianism, to find out whether it’s possible to understand them from autilitarian perspective.Our analysis has made us conclude that most of the UN’s guidelines, as a result of theseconventions, can be by supported a utilitarian theory. Despite contradictive basic valuesutilitarianism defend UN rights as these strive to increase the greater good. If you agree thatthe aim of an action has no relevance Human Rights can be understood from a utilitarianperspective.

Med utgångspunkt i det förnyade politiska intresse för historieundervisningens innehåll, som följde på regeringens informationssatsning ”Levande historia”, undersöks bilden av 1900-talets folkmord i ett antal läroböcker i historia för gymnasiet från 1990-talet och början av 2000-talet, med särskild tonvikt på vilket urval författarna gör samt vilka förklaringar som presenteras till att de kunde äga rum. Även principerna för urvalet av det kunskapsstoff som förmedlas samt möjliga konsekvenser av detta diskuteras. Den kvalitativa textanalysen utgår från teoretiska begrepp som historiemedvetande och historiebruk, med vissa referenser till orientalismperspektiv som diskuterats i tidigare forskning. Undersökningen visar att styrdokumentens inflytande över läromedlens framställning har ökat sedan 1994 och att förändringen också tagit sig uttryck i en renodling av det europeiska perspektivet i urvalet samt i ett ökat intresse för i första hand Förintelsen, både före och efter 1997 då ”Levande historia” initierades.
With the renewed political interest in the content of history teaching in Sweden as a point of departure, this study deals with how the genocides of the 20th century are represented in Swedish history textbooks, aimed at pupils aged 16-19 years, from the 1990ies and the beginning of the 21st century. The analysis revolves around such theoretical concepts as history-awareness and uses of history, with certain references made to the concept of orientalism, that has been discussed in previous research. The study concludes that the influence of policy makers over the contents of the history textbooks has increased since 1994, which has resulted in a larger emphasis on the European perspective and the Holocaust.

This thesis aims at finding the reasons for the genocide in Rwanda, not only in the history of the country, but also the reason why the international institutions failed to prevent it. The thesis begins with a historical background of Rwanda where key actors in the conflict are presented and in the end presents an explanatory model which is based upon the facts gathered during the thesis. The model aims at explaining why the genocide happened and it is built up of layers. These layers have their background in Rwanda’s history and also international institutions, such as the UN. The layers of importance which led to the genocide are: Rwanda’s colonial past, the Arusha Accords and the mandate of UNAMIR (failure of the United Nations), a uni-polar world, increasing poverty, and the assassination of President Habyarimana. There were few available strategies in the standard arsenal of international political means that could have been used to stop the genocide, both before it broke out, but especially after it had begun.

Uppsatsen ämnar hitta de bakomliggande orsaker till folkmordet, inte bara i Rwandas historia men också varför internationella instutitioner, så som FN, inte bidrog till att förhindra folkmorden. I det fortlöpande arbetet med uppsatsen har en modell utvecklats vilken ämnar förklara vad som hände, och som är byggd på den information som framkommit under arbetets gång. Modellen bygger på ett flertal lager av händelser. Dessa lager bygger på händelser som inte bara rör Rwandas historia utan också på vad de internationella institutionerna bidrog med i konflikten. De identifierade lagren som ligger till grund för konflikten är Rwandas koloniala bakgrund, Arusha Accords och mandatet för UNAMIR, en unipolär värld, ökande fattigdom samt mordet på President Habyarimana. Det fanns få tillgängliga politiska strategier som kunde ha använts för att stoppa folkmordet.

Detta arbete riktas framför allt till omvärlden, men också till assyrierna/syrianerna, främst till andra generationen assyrier/syrianer som lever idag i exil. De som lever i trygghet och säkerhet, skall uppmärksammas om vad som händer där ute i det verkliga livet. Arbetet skall förhoppningsvis bidra till högre kunskaper om minoritetsfolken i krigshärjade och diktatoriska länder som Irak, Iran, Syrien och Turkiet. Dessa är bara några få länder av de vars befolkning lider av tortyr, förtryck och förföljelse. Faktum är att en del etniska minoriteter har övergivits och lämnats åt sitt öde. Arbetet är ett rop på hjälp för alla de som behöver hjälp av alla slag. Några sådana är folkgruppen assyrier/syrianer vars situation jag behandlar närmare i texten.

Previous studies have shown that Western media often show the wrong picture of what happened during the genocide in Rwanda 1994. What is described in the news reporting is explained as a new civil war between the two different ethnic groups hutu and tutsi. The hate between these ethnic groups is described as an age-old hate that continually inflates to battles between these two different ethnic groups. The genocide witnessed by the entire international community and received no direct help from the outside world. The UN allowed people to kill each other with machetes, shoot each other and brutally and cold blooded murder others because they belong to the wrong ethnic group. Going into the UN's actions is very interesting and something I am thinking of doing in the future, but this essay focuses on two different issues: how was the genocide in Rwanda portrayed by Western media and did the Western image reflects the domestic image of the Rwanda genocide? The result is that Western media initially showed the wrong picture of what preceded in Rwanda. But when the newspapers sent their own cross-ministers, the conflict and the various players in the conflict were clarified.

An important starting point for the thesis is the enormous importance of photography as a source for historical research. Earlier in history, this approach has not been obvious among many historians, but recent decades’ new trends have emerged that have changed the attitude towards the image as historical source. Against this background, the main purpose of the thesis is to study how the Swedish media have chosen to portray the genocide of the Kurdish population in Iraq in 1988. The material consists of photographs that has been published by Swedish newspapers from 1988. In order to visualize general patterns, trends and a symbolism in the images, the methodological approach has been based on a semiotic image analysis where the image has been placed in a context while analyzed from two levels. In addition to this, a cultural theoretical perspective has also formed the theoretical framework for the thesis. Here, the starting point has been that the photographs published in the Swedish press papers reflected a cultural as well as a historical context in which they existed in. The results of the thesis have shown that the imagery has testified to a clear tendency to create clear dividing lines between male and female individuals in the photographs. The research have showed that women and children got strong positions as victims while the men usually became absence or they became more dominant in the situations when they showed up. When it came to the context in which the images were published, it showed that the photographs usually came to be placed in context where they came to symbolize or manifest events that concern parts of the genocide. Sometimes images also came to complement each other like a story where each part had to manifest certain parts of the story.

The key purpose of this research has been trying to understand, and study how assyrian/syriac youth create their identity under the influence of two or several different cultures. We have also looked upon how different factors such as history, religion, language, family and school play a role in the youths identity development.

We have used a qualitative method in our study where we have interviewed six assyrian/syriac youth. Because of their Christian faith the assyrian/syriac group has been forced to migrate from their countries to different parts around the world. In the new countries the group has been forced to create and live in a diasporaculture. The city Södertälje in Sweden has developed to become a metropole for this ethnic group where they have founded a substantial diasporaculture. In the new countries the assyrian/syriac youth have developed an attitude towards the new country and its culture, which is a mixture of their home culture and the majority communitys. Having to integrate and adjust to two different cultures, while at the same time trying to create ones own identity can sometimes lead to conflicts within the own ethnic group and the majority community. It appeared in the study that the assyrian/syriac youth felt like a duality between the home culture and the culture of the majority community, which felt like living a dual life.

This study aims to examine Bosnia-Herzegovina and Rwanda's tolerance and reconciliation processes after the conflicts by answering the research question 'How can we explain the similarities and differences between Bosnia-Herzegovina and Rwanda’s reconciliation processes in terms of ethnic tolerance among its inhabitants post civil war and genocide?'. An explanatory theory based on Brounéus’ perspectives and recommendations on reconciliation is used throughout the study. The main findings are that both countries have had diverse approaches and have not fulfilled the requirements for achieving ethnic tolerance and reconciliation.

Uppsatsens syfte är att söka förklaring till varför den svenska regeringen valde att inte erkänna folkmordet på armenier/Seyfo samt undersöka på vilket sätt politiker använder sig av historia när de ska ta beslut i frågor som dels skett i en annan tid och som dels är obekväma att hantera. För att få svar på denna fråga har en kvalitativ metod använts. Argumentationsanalys samt kritisk diskursanalys har använts för att tolka de politiska argumentationerna och nyckelorden i den politiska debatten. Den utredning som regeringen beställde som underlag för sitt beslut har varit ett viktigt undersökningsmaterial. Vidare har intervjuer använts för att få en ökad förståelse av undersökningen. Syftet med uppsatsen har uppnåtts och förklaringen till varför den svenska regeringen valde att inte erkänna folkmordet på armenier/Seyfo är också en slutsats. Det fanns flera bakomliggande faktorer så som att inte stöta sig med en stor väljargrupp, inte riskera handelsrelationer dvs. ekonomiska intressen, dels flyktingfrågan mm. Dessa faktorer var dock inte de största utan den absolut största och även viktigaste orsaken var den som de inte tordes nämna. Denna faktor var att de var rädda för att ett erkännande skulle leda till påtryckningar och hot från Turkiet samt från olika intressenter i Sverige.
The purpose of the thesis is to seek an explanation as to why the Swedish government chose not to acknowledge the Armenian/Seyfo genocide and to investigate how politicians make use of history when making decisions on issues that have happened in another time and which are partly uncomfortable to manage. A qualitative method has been used to answer this question. Argumentation analysis and critical discourse analysis have been used to interpret the political arguments and keywords in the political debate. The investigation that the government ordered as a basis for its decision has been an important investigative material. Furthermore, interviews were used to gain a better understanding of the study. The purpose of the thesis has been achieved and the explanation as to why the Swedish government chose not to acknowledge the Armenian/Seyfo genocide is also a conclusion. There were several different underlying factors such as not clashing with a larger voter group, not risking trade relations i.e. financial interests, partly the refugee issue, etc. However, these factors were not the greatest, but the absolute greatest and also the most important reason was the one they did not dare mention. This factor was that they were afraid that recognition would lead to pressure and threats from Turkey as well as from various stakeholders in Sweden.

In 1991, a diplomatic controversy arose between Greece and the newly independent Republic of Macedonia, regarding naming, minority rights and the use of historical symbols. The claims of the new state to the name Macedonia and the historical heritage associated with it were perceived as a threat against Greek national identity and history itself. Within months, the so-called Macedonian question came to dominate the Greek domestic and foreign policy agenda. In Greek public debate, the conflict blended with concerns about the nation’s past, present and future, which played into the challenges brought about by the end of the Cold War. The Macedonian conflict can thus be understood as symptomatic of a crisis in Greek historical culture, as well as a catalyst for broader concerns about the role of history in contemporary society. This study explores the contexts in which the conflict evolved and how history was perceived, narrated and used by institutions, communities and individuals who sought to influence public opinion and policy-makers. The theoretical point of departure is the concept of historical culture, defined as the totality of discourses through which a society makes sense of itself, the present and the future through the interpretation of the past. In the study of historical culture, the notions of narratives and uses of history have been employed, with the notion of boundary-work as a supplementing analytical tool. The material of the study is primarily drawn from mainstream press, but also includes historiography. The study shows how the Macedonian controversy was intertwined with the identity- and memory-political demands of substate actors. Particular attention is paid to the emergence of a narrative on genocide among Greeks of Pontian origins. This happened in an age when traditional notions of national pride were being challenged by transnational history-cultural concerns about human rights and the notion of national guilt. The study also sheds light on how academic historians dealt with issues brought about by demands for politically committed scholarship, objectivity, legitimacy and the need to adjust in a transnational setting.
Denna studie har sin utgångspunkt i de utmaningar som det grekiska samhället och nationalstaten stod inför vid kalla krigets slut. I fokus står den diplomatiska konflikten mellan Grekland och republiken Makedonien, gällande den senare partens namn och bruk av historiskt laddade symboler samt minoritetsrättigheter. Denna makedonska konflikt som seglade upp i samband med Jugoslaviens sammanbrott kom att dominera den in- och utrikespolitiska dagordningen i Grekland under det tidiga 1990-talet, och förde tidvis in landet på kollisionskurs med dess västeuropeiska och amerikanska partners. Avhandlingens syfte har bestått i att spåra de sammanhang som denna konflikt växte fram i. Jag hävdar att den makedonska konflikten inte endast skall förstås som en kris i grekisk inrikespolitik, eller i landets relationer med omvärlden, utan fastmer som en kris i den grekiska historiekulturen. I det offentliga samtalet i Grekland smälte konflikten samman med en oro gällande nationens förflutna, nutid och framtid. Den diplomatiska fejden med den nya grannstaten i norr uppmärksammades av en bred allmänhet och åtföljdes av en diskurs som utmålade den egna nationens historia och arv som hotade. Studiet av denna diskurs, eller rättare sagt diskurser, om historia är ett viktigt mål i denna avhandling, eftersom det belyser uppfattningar om det förflutna jämte farhågor rörande nuet och nationens framtid, uppfattningar och farhågor som ytterst präglade den politiska krisen. Den teoretiska utgångspunkten för studien återfinns i begreppet historiekultur. Med detta avses de samtliga diskurser genom vilka ett samhälle begripliggör sig självt, nuet och framtiden genom att tolka det förflutna. Sålunda definierad skall historiekultur förstås som både struktur och process. Det innebär att historiekulturen är både ramverket av kunskap, attityder och värderingar som ger den enskilde mening och sammanhang, och samhällen deras sammanhållning, och själva handlingen genom vilka ovansagda skapas och förmedlas. Som redskap för att studera historiekultur har begreppen berättelser och historiebruk använts. Eftersom studien särskilt uppmärksammar fackhistorikers roll i konflikten – viktiga i egenskap av aktörer som skapar och sprider den kunskap och de värderingar som utgör historiekultur – har även ett vetenskapssociologiskt perspektiv infogats. Offentliga kontroverser rörande det förflutna inbegriper kamp om trovärdigheten i vissa tolkningar liksom hos dem som framför dem. Som kompletterande analysredskap brukas begreppet gränsdragning (boundary-work), utifrån uppfattningen att vetenskapen bör studeras i det sociala sammanhang i vilket den bibringas mening och auktoritet. Historiekultur studeras genom dess lämningar. I föreliggande avhandling utgörs källmaterialet främst av artiklar i grekisk dagspress, men även historieskrivning (akademisk såväl som icke-akademisk) i bokform, vetenskapliga tidskrifter och andra relevanta trycksaker där historia debatteras, berättas, sätts in i sammanhang och brukas, har studerats. Materialet täcker ingalunda grekisk historiekultur i hela dess vidd men utgör likväl ett representativt urval av de arenor där såväl allmänhet som specialister mötte diskurser och debatter om det förflutna. 324 Studien har kartlagt de sätt på vilka historia brukades med särskilt avseende på de intressen som kan skönjas däri. Själva upplevelsen av kris tog sig uttryck i ett existentiellt historiebruk, kopplats till ett sökande efter rötter och kontinuitet som närdes av fruktan för krig, rotlöshet och kulturell minnesförlust. Det upplevda yttre hotet mot Grekland beskrevs ofta i termer av en hotande utmaning gentemot den nationella identiteten och nationens överlevnad, men också som en möjlighet att återupprätta en samlande nationell berättelse. Samtidigt brukades historia med både kommersiella och politiska mål i sikte, eftersom det nationella förflutna sågs som en moralisk, politisk och ekonomisk tillgång. Ett framträdande drag i debatten var ett politiskt historiebruk som syftade till att utmana en upplevd vänsterhegemoni som utmålades som ett hinder för nationell enighet och främjandet av Greklands utrikespolitiska målsättningar i utlandet. Men historia kunde även brukas politiskt för att visa på nationalismens avarter. Särskild uppmärksamhet har ägnats åt det moraliska historiebruket. Detta är ett bruk som utmanar vad som utpekas som förhärskande föreställningar och därför är ett medel för historiekulturens förändring. Historieproducenter längs med den politiska skalan tenderade att utforma sina berättelser i kritisk och moralistisk anda, även om syftet ofta var att bevara en traditionell förståelse av nationell historia och identitet. Emellertid är det berättelser som utmanar den nationella tolkningsramen som undersökts särskilt noggrant. Det moraliska historiebruket hänger samman med hur den makedonska frågan nyttjades till att främja minnespolitiska krav. I detta sammanhang har särskild uppmärksamhet riktats mot den slaviskmakedonska minoritetsaktivismen som prisade etnisk särart och anklagade den grekiska staten för diskriminering. Dess historiebruk underblåste föreställningar om ett överhängande hot mot den grekiska nationalstaten och tilltalade som sådant också grupperingar inom den grekiska vänstern, som i den slaviskmakedonska kritiska berättelsen såg ett medel till förändring av rådande samhällsordning och den nationella historiekulturen, genom att blottlägga statens ”ideologiska historiebruk”. En grupp som brukade historien moraliskt och som i viss utsträckning även länkade sin minnespolitiska dagordning till den makedonska frågan återfanns bland de pontiska grekerna. Studien har belyst hur en pontisk identitet knuten till en berättelse om folkmord i Turkiet och en historia av diskriminering i Grekland växte fram i senare delen av 1980-talet och erkändes av staten 1994. Medan kapitel 3 utforskar det lokala historiekulturella landskapet i det grekiska Makedonien, belyser kapitel 4 även de förbindelser som pontiska aktivister sökte upprätta med historiska berättelser utanför den nationella historiens ramverk, huvudsakligen det armeniska folkmordet och förintelsen. Förhållandet mellan politik och historia, mellan kritiska berättelser som utmanade förhärskande uppfattningar i nationella frågor och dem som försvarade den förda politikens legitimitet och den officiella historieskrivningen, står i fokus för kapitel 5. Den makedonska konflikten medförde kolliderande anspråk på expertis inom vetenskapssamhället – mellan ämnesdiscipliner och enskilda forskare – såväl som mellan fackmän och lekmän, vilket tog sig uttryck i retoriska 325 uteslutningsmekanismer. För somliga bar den allmänna betoningen av nationell historia ett löfte med sig om finansiering och förstärkt prestige åt dem som hade denna inriktning. Andra uppfattade den makedonska krisen och historieskrivning med nationella och politiska förtecken som ett direkt hot mot den fria forskningen och Greklands överlevnad som ett demokratiskt samhälle. Den akademiska autonomin som föreföll hotad skyddades genom att insistera på en skiljelinje mellan historia som vetenskap respektive som ”ideologiskt bruk” för politiska ändamål. Detta försök att återupprätta konsensus inom vetenskapssamhället genom att vädja till professionens etiska principer blev också en utväg för historiker som med tiden sökte distansera sig från en förd politik som uppfattades som skamfilad och nationalistisk. Analysen har visat på de sammanhang i vilka den makedonska krisen växte fram och hur farhågorna för och bruket av historia kan förstås. Den första av dessa kontexter är den inrikespolitiska, närmare bestämt det grekiska samhällets demokratisering efter 1974. I det nya pluralistiska klimatet införlivades delar av den tidigare förföljda vänsterns kritiska berättelse om det nära förflutna i statens historieskrivning. Övergången från ett auktoritärt samhälle och historiekultur till en ökad öppenhet banade även väg för missnöjda gruppers identitetspolitik (slaviska makedoner, pontiska och andra anatoliska greker), grupper vars historiebruk naggade de gamla nationella och ideologiska stora berättelserna i kanten. Vid tiden för kalla krigets slut 1989 hade en allmänt spridd besvikelse gentemot de politiska ideologierna, i synnerhet socialismen, medfört en motreaktion till förmån för en mer traditionell nationalism. Det andra betydelsefulla sammanhanget återfinns i den europeiska integrationen som följde på Greklands EG-inträde 1981. Denna medförde inte endast hopp om ekonomisk vinning utan även behovet att bearbeta förlusten av nationellt självbestämmande och traditionella former av självförståelse. Grekland stod inför uppgiften att finna sin plats i det nya Europa, samtidigt som landet måste hantera den nya verklighet som 1990-talets krig på Balkan medförde. Särskilt historiker betonade att denna process gjorde det nödvändigt att europeisera nationens värderingar och uppfattningar kring historia, en uppgift som försvårades av Greklands hållning i den makedonska frågan och det sätt på vilket man slog vakt om ”historiska rättigheter”. Även aktivister som, huvudsakligen i den grekiska diasporan, var sysselsatta med att marknadsföra denna fråga pekade på behovet av att modernisera aspekter av den nationella historiekulturen i en tid av europeiskt enande och konvergerande historieutbildningar. Det som ovan beskrivits har ett nära samband med det tredje stora sammanhanget, som även det är av transnationell art. Den nationella historiekulturen är inte avskild från omvärlden; föreställningar om det förflutna rör sig över nationella gränser. På global nivå sammanföll den makedonska konflikten med de s.k. history wars, historiekrig som rasade vid samma tid runtom i världen. Dessa återspeglar i sin tur urholkandet av de stora nationella och ideologiska berättelserna i västerländska samhällen, de identitets- och minnespolitiska kraven hos under- och ickestatliga aktörer, de mänskliga rättigheternas paradigm och 326 beklagandets politik (the politics of regret), som anammar nationell skuld som ny princip för politisk legitimitet. Trenden inom transnationell historiekultur mot en mer universell moral, symboliserad av den ”amerikaniserade” (och ”europeiserade”) förintelsens moral innebar en ytterligare utmaning mot de nationella historiekulturerna. Den pontiska folkmordsberättelsen (och dess nationaliserade förlängning) analyseras som svarande till kravet på en ”amerikanisering” av grekisk historiekultur. I detta sammanhang lyfts den grekiska diasporans roll fram, inte endast som instrumentell i utformningen av Greklands utrikespolitiska dagordning, men även i egenskap av förmedlare av historiekulturella angelägenheter och behovet av anpassning till transnationell omgivning. Konsekvenser av denna ”amerikaniserade” folkmordsberättelse diskuteras. Ett fjärde sammanhang, med en både nationell och transnationell dimension, är det akademiska, inom vilket forskare debatter och formar historiens representation. Identitetspolitikens ankomst och den makedonska konflikten stod även i samband med den objektivistiska historieskrivningens legitimitetskris och den postmoderna utmaningen. Urholkningen av staters bärande historieberättelse och tolkningsföreträde motsvarades i viss utsträckning av ett undergrävt förtroende för den traditionella historieskrivningens trovärdighet och auktoritet. Denna urholkning kunde tolkas som ett hot mot själva historievetenskapen och professionen. Ett annat sätt att bemöta detta hot var att betrakta såväl det som den makedonska krisen som en uppfordran till perspektivskifte inom forskning och historieskrivning. Samspelet mellan politik och historia, mellan förståelsen av svunna realiteter, nutida bekymmer och förväntningar inför framtiden formade sålunda den politiska krisen och banade väg för den grekiska historiekulturens förändring.

Assyrier/syrianer är en folkgrupp med en oavbruten historia sedan 3000 år tillbaka. De härstammar från Mesopotamien där de även var först med jordbruk och skriftspråk. Språket är heligt och kommer från Jesu tid. I flera generationer har folkgruppens kulturarv gått vidare och bibehållits trots att de har upplevt motgångar såsom flera folkmord och diskriminering av det islamiska samhället och de förtryckande systemen i hemlandet. Folkmorden har reducerat folkgruppens antal och det senaste ”Seyfo” är det som folkgruppen idag vill ha erkänt och ligger nära dem i minne och hjärta.

På 1970-talet började folkgruppen successivt emigrera från Turabdin till Europa och Sverige kom att bli ett av många värdländer. Att komma till ett nytt land som har ett samhällssystem som är uppbyggt på ett helt annat sätt och har en helt annan världssyn har fått konsekvenser som resulterat i förändringar för folkgruppen. Assyrier/syrianer är en invandrargrupp som har integrerats bra men har sina stridigheter och konflikter inom gruppen, speciellt mellan de äldre och yngre. Den svenska sekulariseringen och moderniteten kan inte förstås av de äldre i folkgruppen och det skapar spänningar samt obalans hos de yngre. De äldre tyr sig till kyrkan och deras världsbild grundas utifrån kyrkan och religionen. Traditionerna är gamla och religiösa och blir för många assyriska/syrianska ungdomar svåra att tillämpa i sin vardag. De yngre i folkgruppen har en världsbild som grundar sig på samhällsfrågor och identitet. De försöker hitta en plats i samhället och identifierar sig inte med den ”syrisk-ortodoxa kyrkan” utan istället med nationalistiska symboler såsom ”assyr” och ”syrian”. De kyrkliga organisationerna och institutionerna väcker inget intresse eller tycke hos de yngre utan snarare en kritisk känsla som har växt fram med åren. Kritiken grundar sig på deras kunskap om de olika hierarkiska maktsystemen och falangerna som präglar kyrkan.

Föreningslivet prioriteras hellre och tillfredställer deras behov, frågor och tomrum när det gäller kultur och tradition. Fotboll är ett exempel som har blivit ett stort ”nyckelord” för många ungdomar. Många assyriska/syrianska ungdomar har kommit att forma en dubbelidentitet som de använder i olika situationer och sammanhang. När de är hemma och tillsammans med andra i folkgruppen så handlar de utifrån assyriska/syrianska värderingar och när de är bland vänner och ute i samhället så handlar de utifrån svenska värderingar. Trots att majoriteten känner sig mer svenska än assyriska/syrianska så använder de denna dubbelidentitet för att tillfredställa de äldre och deras föräldrar och de vet att deras utseende hindrar dem från att bli sedda som svenskar. Detta resulterar i en förvirring och en obalans. Sökandet efter en plats i samhället blir diffus och otydlig.

Denna uppsats kommer främst att handla om svenska dagstidningars bild och rapportering av Pol Pot-regimen och dess terror med utgångspunkt i Phnom Penhs fall i januari 1979. Undersökningen kommer huvudsakligen att behandla fyra svenska tidningar, alla med olika politisk inriktning, och undersöka hur dessa väljer sitt material samt hur detta vinklas för att spegla tidningens egna politiska agenda.

Denna uppsats undersöker hur bosnier i Sverige har hanterat krigs- och folkmordstrauma med fokus på händelseutvecklingen i Bosnien-Hercegovina under 1990-talet. Med utgångspunkt i intervjuer med bosnier i Sverige, som överlevde kriget. Med hjälp av en analytisk modell av Suzanne Kaplan, analyseras hur överlevarna minns folkmordet och kriget. Därutöver hur det har påverkat dem och vilka strategier som används för att bearbeta det förflutna.Det överlevarna minns starkast från kriget i Bosnien 1992–1995 var krigsutbrottet, folkmordet i Srebrenica samt flykten under kriget. Ifrån krigsutbrottet minns de särskilt den rädsla som skapades av bomb- och granatattacker. En rädsla som aldrig försvinner utan finns fortfarande kvar 25 år senare. Under folkmordet i juli 1995 dog många pojkar och män. Det var särskilt svårt för anhöriga att inte kunna säga farväl till sina släktingar. Inte nog med det att många män och pojkar dog i juli, utan också att det tog oerhörd lång tid att hitta kropparna. Än idag identifieras defekta skelett med hjälp av DNA-matchning, som sedan begravs av anhöriga i Potočari Genocide Memorial Center. En enorm besvikelse finns bland de överlevande, för att ingen ingrep för att stoppa folkmordet på över 8000 människor i Srebrenica 1995. På olika sätt tog sig överlevare fram till tryggare platser såsom; släktingar i Turkiet, via buss till Polen därefter färja till Sverige, smuggling till Tyskland och vissa bodde kvar i Bosnien-Hercegovina men flyttade till säkrare områden. Intervjustudien visar att kriget påverkade överlevarna på olika vis bland annat i form av psykisk ohälsa i olika utsträckning samt att föräldralösa är mer ansvarsfulla men också mer sårbara,vilka är några faktorer som överlevarna påverkats av kriget. Dessutom påverkas överlevare den 11 juli som är minnesdagen för folkmordet i Srebrenica, vilket uppmärksammas i såväl Bosnien som internationellt. Det finns en variation när det gäller hur överlevarna hanterar krigs- och folkmordstrauma, men gemensamt för alla är någon form av upprättelse, att ansvariga står till svars. Det vanligaste sättet att hantera krigs- och folkmordstrauma är att samtala om överlevarnas upplevelser antingen via professionell hjälp eller med vänner och släkt. En kortsiktig strategi för att orka leva överhuvudtaget är att förtränga minnen. En mer långsiktig strategi är att acceptera deras krigs- och folkmordstrauma, vilket innebär att fokus ligger mer på framtiden än det förflutna. Genom att utsätta sig för svåra situationer samt att hjälpa andra som har det svårt blir vardagen mer hanterbar. Begrepp: krigs- och folkmordstrauma, påverkansfaktorer, hanterbara strategier
This essay examines how Bosnians in Sweden have dealt with war and genocide trauma with a focus on the course of events in Bosnia-Herzegovina during the 1990´s. Based on interviews with Bosnians in Sweden who survived the war. With the help of an analytical model by Suzanne Kaplan, it is analysed how the survivors remember the genocide and the war. In addition, how it has affected them and what strategies are used to process the past.What the survivors especially remember from the war in Bosnia 1992–1995 were the outbreak of war, the genocide in Srebrenica and the flight during the war, what they remembered most is the fear created by bomb and grenade attacks. A fear that never disappears and still exists, 25 years later. During the genocide in July 1995 many boys and men died. It was especially difficult for relatives not to be able to say goodbye to their family members. Not only did many men and boys die in July, but it also took an incredibly long time to find the bodies. Even today, defective skeletons are identified using DNA matching, which was then buried by relatives in Potočari Genocide Memorial Center. There is a huge disappointment among the survivors, because no one intervened to stop the genocide of over 8000 people in Srebrenica in 1995. In various ways, survivors found refuge in: Turkey, by bus to Poland and then ferry to Sweden, by smuggling to Germany and some remained in Bosnia-Herzegovina but moved to safer areas.The interview study shows that the war affected the survivors in various ways, including in the form of mental illness to vulnerable, which are some factors that the survivors were affected by the war. In addition, survivors are affected on July 11, which is the day of the genocide in Srebrenica, which is celebrated in Bosnia as well as internationally. There is a variation in how survivors handle war and genocide trauma, but common to all is some form of redress, that those who are responsible to be held accountable. The most common way to deal with war and genocide trauma is to talk about the survivors experiences either through professional help or with friends and relatives. A short-term strategy for being able to live at all is to repress memories. A more long-term strategy is to accept their war and genocide trauma, which means that the focus is more on the future, than the past. By exposing yourself to difficult situations and helping others who are having a hard time, everyday life become more manageable. Concepts: war and genocide traumatization, affecting factors, manageable strategies

The aim of this study is to investigate how the UN has acted in preventive measures regarding the genocide in Srebrenica. However, the UN contributions in conflict has not always been successful nor effective regarding the prevention of crimes against humanity. Nonetheless, the conflict in former Yugoslavia and the genocide in Srebrenica constitutes a prime example of when UN failed in its role as upholder of human rights, peace and stability. The intriguing part in the case of Srebrenica was the international presence of UN peacekeepers that were situated in the village when the crimes took place. The substantial core of this study is therefor to determine why the UN failed so massively in protecting civilians in Srebrenica by preventing a genocide. Further, to examine the whys and hows, it is of considerable importance to clarify the structure of relevant UN-organs and conventions that holds authority in interventions. Therefor, the study mainly issues the UN Security Council, the UN Charter and the Genocide Convention regarding the structure and capacity in preventive measures. As for the empirical material covered, it is mainly retrieved from official documents and academic literature. The material presented is thereby analyzed in accordance with the theoretical framework to understand why the UN failed to prevent genocide from occurring in Srebrenica. The study draws the conclusion that the UN lacked extensive assessments regarding needed actions and misjudged the nature of the conflict.

The purpose of this essay is to examine and compare narrations by five witnesses, who has written about atrocities against Christians from 1915 to 1919 in what is today south-eastern Turkey, but what was then the Ottoman Empire. I have focused on how the roles of perpetrators, victims, spectators and protectors are featured in the witness narrations. Four questions were posed in the study: Who are portrayed as perpetrators, victims, bystanders and protectors in the various witness narrations? How are these roles expressed in the witness narrations? What differences can be found among the five selected witness narrations from Mardin and Urfa, 1915-1919? What are the explanations of the differences in the witness narrations? The method I have used has been an analysis in which I compare how the different narrations capture the events of 1915-1919. I have used three factors to look at the explanations why there may be differences in the witness narrations. The three factors are nationality, position, and religious affiliation. In the comparison and the results of the witness narrations, I have found that the three factors affect the way the authors write about the events and that these factors help to explain the differences in the witness narrations. These factors are a part of the authors’ respective worldviews. Also, local differences, power constellations, and political factors meant that witness narrations differed.

This essay is about use, misuse and non-use of history in politics. To recognize genocide is a use of history that has been established in politics, but also sparked debate. The position of non-use of history in international policy towards Turkey's denial policy has increasingly been replaced by recognition of genocide as a matter of making up with the story, moral consider, and where fundamental issues of culture, identity, history and morality has become guiding element in the discourse behind European expansion and integration policies. A breakthrough for this change is due to the Cold War's end; since the 1980s it has become possible to realize the humanitarianism which has its roots in the Enlightenment humanism underlying the United Nations, and later the EU conventions on human rights and genocide conventions. A genocide concept has become an important discourse in world politics that puts moral pressure on states to act. Parliamentary recognition of the genocide of the Armenians, Assyrians / Syrians / Chaldeans and Pontic Greeks, is partly redress for the victims and their descendants, but also an opportunity for reconciliation.

Minority protection mechanisms in international law aim to guarantee certain individual rights to persons belonging to ethnic, religious or linguistic minorities, such as freedom of culture, religion and language. These rights can be considered to be of collective interest for minority group identity and therefore often require the possibility of collective enjoyment. In addition to general human rights and principles of non-discrimination, minority protection can alternately be ensured through minority specific rights. However, minority specific rights would not operate effectively without evolving a concept of collective (or group) rights in international law. Hence, while this kind of approach can provide legal methods for balancing the interests of individuals, groups and the state, it creates the possibility of conflicts with the international framework of individual rights. The ottoman millet system sets a historical example of minority protection instruments based on a collective concept of human rights. Furthermore, the ottoman history offers an illustration of what could go terribly wrong with a collective rights model. By analyzing the millet system and the ottoman legal reforms in the nineteenth century I will discuss reoccurring issues with collective rights. I will argue that incorporating collective rights within a structure founded on individual rights is a problematic way of protecting individuals belonging to minorities and other vulnerably ethnic groups. Looking through the historical development of universal human rights some important aspects of its main principles will be brought up in this paper.

This dissertation is a quantitative study with elements of qualitative analysis. The purpose of this quantitative study was to investigate WHAT was written about Ukraine's independence 1917 in Swedish press 1917–1918. The qualitative part of the survey was intended to answer the question if the newspaper's political attitude influenced the news reports during the chosen period. The exact periodization was determined to be between March 1, 1917 and June 30, 1918. This periodization was chosen because of the March Revolution in 1917, which triggered independence declarations in a number of countries oppressed by Moscow, who now saw their chance of freedom. June 1918 became the end of the investigation because it was just when the peace agreement between Ukraine and the Soviet Union was signed. The source material has been chosen to represent a multitude of ideological orientations. It was liberal, moderate, conservative, liberal and left-wing orientations. The source material consisted of newspaper articles from the following newspapers: Dagens Nyheter, Aftonbladet, Göteborgs Aftonblad, Svenska Dagbladet, Dalpilen, Kalmar Tidning and Norrskensflamman. Quantitative methodology was used on the source material. This method consisted of a reviewing of newspaper articles in searching of news reports from Ukraine or articles which had something to do with the events in Ukraine. Every newspaper was searched day after day. The crawled material was presented in two chapters representing different periods. The first chapter of the results presented the results from 1917, and more precisely from March to December 1917. The second chapter presented the results from 1918, but also from December 1917, that is, the result from December 1917 through June 1918. The whole result was then discussed in a separate chapter where the qualitative analysis was also discussed. The result of the quantitative analysis showed that it has been written relatively sparcely about Ukraine's independence although the volume of articles increased from December 1917 and even more in 1918. Sometimes there were articles on the first page. But for the most part, the articles with Ukraine issues were placed among other foreign articles. It was also found in the survey that it was the first World War that drew attention to the newspapers, even though the events in Petrograd and then in Ukraine took more space. This survey also showed that what was written about Ukraine's independence was also what appears in the reference literature. The news reports reported how Ukraine proclaimed independence in March 1917 and later on proclaimed an independent republic in November 1917 when the Bolsheviks conducted their coup d'état in Petrograd. The newspapers also wrote how the Russian Communists sent a declaration of war to Ukraine in December 1917 and about the war that followed. The articles also tell us how negotiations on Ukraine Peace went on in Brest-Litovsk, and how they ended up with alliance between Germany and Ukraine with the campaign against the communists. It was told how the German army marched into Ukraine to free it from the bolsheviks. Until May 1918 there were battles between the German-Ukrainian Army and the Communists. In June 1918 the peace agreement was signed and this survey’s investigation ended. The survey showed that it was written about Ukraine's independence in all newspapers. Dagens Nyheter had the most news articles linked to the survey. Although the number of articles was not subject for analysis in this survey. The qualitative analysis was based on using Höjelid's theoretical concepts "positive sound" and "negative sound" on the quantitative analysis material. The qualitative analysis’ result showed that it was almost impossible to see the differences between the newspapers because the articles were traded between the newspapers, i.e. the content was copied straight away. It should be noted that not all content was the subject of copying between the newspapers. Copying occurred to a greater extent, but there were still original articles derived from the respective newspaper. Most of the articles were also direct telegrams that were communicated abroad to the newspaper's editors. A lot of these telegrammic articles were sent with a purpose to mislead society. These angled articles were published without further examination in Swedish press. There were articles from, for example, Dagens Nyheter whose editors noted the "strange Petrograd reports" and informed about it for the purpose of enlightening the public. However, as most newspapers were occupied with World War I, as was shown in the source material, the newspaper editorial office was less interested in other foreign events. Therefore, such angled articles could be found in Swedish press on a larger scale.
Denna avhandling är en kvantitativ studie med inslag av kvalitativ analys. Syftet med denna kvantitativa studien var att undersöka VAD som skrevs om Ukrajinas självständighet 1917 i svensk press 1917–1918. Den kvalitativa delen av undersökningen ämnade att besvara frågan om tidningens politiska hållningen påverkade nyhetsrapporteringen under den valda perioden. Den exakta periodiseringen fastställdes att vara mellan den 1 mars 1917 och den 30 juni 1918. Denna periodisering valdes på grund av marsrevolutionen 1917 som utlöste självständighets-förklaringar i en rad länder som var förtryckta av Moskovitien och som nu såg sin chans till frihet. Juni 1918 blev slutpunkten i undersökningen därför att det var just då som fredsavtalet mellan Ukrajina och Sovjet undertecknades. Källmaterialet har valts att representera en mångfald ideologiska inriktningar. Det var liberal, moderat, konservativ, frisinnad samt vänstersocial inriktningar. Källmaterialet bestod av tidningsartiklar från följande tidningar: Dagens Nyheter, Aftonbladet, Göteborgs Aftonblad, Svenska Dagbladet, Dalpilen, Kalmar tidning och Norrskensflamman. Det användes kvantitativ metod på källmaterialet som bestod i en genomsökning av tidningsartiklarna efter nyhetsrapporter från Ukrajina eller som hade något med händelserna i Ukrajina att göra. Varje tidning genomsöktes dag för dag. Det genomsökta materialet presenterades i två kapitel som representerade olika perioder. Det första resultatkapitlet presenterade resultatet från år 1917, och mer exakt från mars till december 1917. Det andra kapitlet presenterade resultatet från år 1918, men även från december 1917, det vill säga resultatet från och med december 1917 till och med juni 1918. Det hela resultatet diskuterades sedan i ett eget kapitel där även den kvalitativa analysen diskuterades. Resultatet från den kvantitativa analysen visade att det har skrivits relativt sparsmakat om Ukrajinas självständighet även om artikelmängden ökade från december 1917 och ännu mer under 1918. Ibland förekom det artiklar på första sidan. Men för det mesta placerades artiklarna med Ukrajina-frågor bland andra utlandsartiklar. Det framgick också i undersökningen att det var mest första världskriget som upptog tidningarnas uppmärksamhet, även om händelserna i Petrograd och sedan i Ukrajina tog allt mer plats allt eftersom. Denna undersökning visade också att det som skrevs om Ukrajinas självständighet var också det som förekommer i referenslitteraturen. Nyhetsrapporterna berättade hur Ukrajina utropat sin självständighet i mars 1917 tills landet proklamerat en oberoende republik i november 1917 när bolsjevikerna genomförde sin statskupp i Petrograd. Tidningarna skrev också hur de ryska kommunisterna skickade krigsförklaring till Ukrajina i december 1917 och om det kriget som följde efter det. Artiklarna berättar även om hur förhandlingarna för Ukrajinafreden gick till i Brest-Litovsk samt hur dessa avslutades med att Tyskland allierade sig med Ukrajina i kampen mot kommunisterna. Det berättades hur den tyska armén marscherade in i Ukrajina för att befria det från bolsjevikerna. Fram till maj 1918 pågick det strider mellan tysk-ukrajinska armén och kommunisterna. I juni 1918 undertecknades fredsavtalet och där slutade undersökningen.  Undersökningen visade att det skrevs om Ukrajinas självständighet i samtliga tidningar. Dagens Nyheter hade flest nyhetsartiklar kopplade till undersökningen. Även om antalet artiklar ej var i syfte att analysera i denna undersökning. Den kvalitativa analysen gick ut på att använda Höjelids teoretiska begrepp ”positiv klang” och ”negativ klang” på den kvantitativa analysens resultatmaterial. Det kvalitativa resultatet visade att det var nästintill omöjligt att se skillnad mellan de olika tidningarna eftersom artiklarna traderades mellan tidningarna, det vill säga innehållet kopierades rakt av. Det bör påpekas att inte allt innehåll var ämne för kopiering mellan tidningarna. Kopieringen förekom i större utsträckning men det fanns ändå originella artiklar som härstammade från respektive tidning. De flesta av artiklarna var dessutom direkta telegram som kommunicerades i utlandet till tidningens redaktioner. En hel del av dessa telegraferade artiklar skickades med ett givet syfte att vilseleda samhällsopinionen. Dessa vinklade artiklar publicerades utan vidare granskning i svensk press. Det förekom artiklar från exempelvis Dagens Nyheter vars redaktion uppmärksammat de ”märkliga Petrogradrapporter” och informerat om det i möjligt syfte att upplysa allmänheten. Men eftersom de flesta tidningarna var upptagna med första världskriget, som det visades i källmaterialet, var tidningsredaktionerna mindre intresserade av andra utländska händelser. Därför kunde sådana vinklade artiklar förekomma i svensk press i en större omfattning.

The purpose of this essay is to investigate how the Swedish newspapers Aftonbladet and Svenska Dagbladet have reported on the genocide in Rwanda which is a country in Africa and the genocide in Srebrenica, which is a city located in Europe. In both cases, there are elements that affect how much and in what way newspapers chose to report on what was happening. This essay is about two similar events, which took place in two different geographical locations. One of the genocides took place in Europe and the other in Africa. The purpose is to investigate how the differences between the two cases appear in the newspapers. The United Nations (UN) was involved and has been criticized in both events, which makes it an actor that is frequently mentioned on the two newspapers’ editorial pages. The aim of this essay has been on examining how the newspapers have reported the same or different on how the UN was acting in the two genocides. The material that forms the basis for the research is newspaper articles on the two newspapers’ editorial pages, that were published during the current events. The articles have been analysed with the help of a theory on how the image of Africa tends to be portrayed in comparison to the rest of the world in our society. The result of the study shows a difference in the two newspapers' reporting of the genocide in Rwanda and the genocide in Srebrenica. The genocide in Rwanda is not written about to the same extent as the genocide in Srebrenica and The UN's involvement in Rwanda is not as criticized as its involvement in Srebrenica. While the articles about Srebrenica describe how it is the UN's biggest setback, the articles about Rwanda criticize and justify the UNs' actions at the same time. According to the results of the study, there is a clear difference in how the newspapers in question describe the events that took place on two different continents.

This study is about how the parliamentary parties in Sweden has debated about the Armenian genocide 1915. The overall purpose is to increase the understanding of the underlying reasons why parties in the parliament, whose political program is both interested in immigrant groups but not, choose to argue for a recognition of the Armenian genocide over the years. The study uses two theories, ethnicity and nationalism where the focus is on nationalism which is about what is characterized as nationalism and whether the members of the Swedish parliament can relate to this. The second theory is the use of history, where the purpose is to find out how the members use history in different ways. It has also been analyzed how recurring the Armenian question is in the Swedish parliament. The interesting results are that politicians believe that nationalism was a contributing factor to the outbreak of the Armenian genocide. Nevertheless, they even use history in different ways when they are debating about this historical event. You also get an insight into how the recurring issue has been discussed in the parliament in more depth in the study.