Academic literature on the topic 'Föräldrabalken'

<p>MITTUNIVERSITETET</p><p>Institutionen för Socialt arbete</p><p>ÄMNE: Socialt arbete, C-kurs</p><p>HANDLEDARE: Masoud Kamali</p><p>SAMMANFATTNING:</p><p>Enligt Barnkonventionen skall barnets bästa komma i främsta rummet vid alla åtgärder som rör barn, enligt artikel 3. Den svenska barnlagstiftningen skall följa de krav och den praxis som barnkonventionen satt upp. Enligt Föräldrabalkens portalparagraf kap 6 § 2 a skall barnets bästa vara avgörande för alla beslut om vårdnad, boende och umgänge. Syftet med denna studie var att genom rättsfall visa hur barnets bästa beaktas i frågor som rör vårdnad, boende och umgänge i domstol, enligt Föräldrabalken, och hur detta förhåller sig till Barnkonventionens krav på barnets bästa. Uppsatsen har för avsikt att visa vilket utrymme barnet får i vårdnads -, boende och umgängesfrågor samt hur barnperspektivet beaktas i rättsfall utifrån Föräldrabalken och Barnkonventionen. Vidare har utforskats om det finns skillnader och likheter i barnperspektivet mellan Barnkonventionen och Föräldrabalken. Denna uppsats har en rättsdogmatisk ansats och är kvalitativ i sin karaktär. Den utgår ifrån gällande rätt, vilket i detta fall är Föräldrabalken och Barnkonventionen. I arbetet har främst traditionella rättskällor använts, som bland annat består av författningstexter, förarbeten, doktriner o.s.v. Uppsatsens resultat visade att det är av oerhörd vikt att barnets bästa tillgodoses samt att barnets vilja synliggörs vid frågor som rör dem. Utifrån de rättsfall som använts i denna studie framkommer att kap 6 § 2 a FB följer Barnkonventionens krav. Rättstillämpningen sammanfaller med den praxis som finns uppsatt utifrån principen om barnets bästa. Domstolen har vid rättstillämpningen diskuterat samt argumenterat kring vad som är barnets bästa i det enskilda fallet.</p><p>NYCKELORD: Barnets bästa, Barnkonventionen, Föräldrabalken, vårdnad -, boende- och umgänge</p><p>TITEL: Principen om barnets bästa enligt Barnkonventionen och Föräldrabalken</p><p>FÖRFATTARE: Maria Staffas</p><p>DATUM: Juni 2008</p>

This paper is based on a study seeking answers to questions about how the judges at district courts look at mediation as a way to deal with custody and visitation disputes between parents who do not live together. The questions posed in this study are: When is a mediator appointed? What result do judges expect to mediation? What do the judges say about how a mediator should work? What are the judge’s opinions about the lawyer’s role in these cases? Finally, how do the judges define the children’s needs and how do the judges check that the solution is best for the child? The study also aims to compile theories of mediation, to create new knowledge and to possibly develop new research questions related to mediation. The study is a qualitative case study with law sociological and abductive approach. The interviewed judges all have a lot of experience in family law cases. The interviews were based on an interview guide that was semi-structured and gave the opportunity to ask follow-up questions. The theory part is taken from literature on mediation and legal sources related to mediation.      The results of the study show a clear difference between enforcement cases and custody and visitation cases. Furthermore, it appears that the judges certainly have a good understanding of children's needs and a clear ambition to meet the child's need for protection. The judges are inclined to appoint mediator that they know from experience having good knowledge and good results. This is important for them because they do not have the same opportunity to get a closer understanding of the situation of children, where the case is decided by mediation. The result shows that the judges also trust the mediator's professionalism when it comes to the choice of method of mediation. Another of our conclusions is that judges decide on mediation in difficult cases, usually where they have tried most other ways to help parents find a consensus solution. We see that the needs of children in general, in custody disputes, would be accommodated much better if mediation was also used in less complex cases. If that were to happen, we believe that it is also needed more guidance on how the mediation process shall be conducted.

<p>Denna studie är en beskrivning av två socialtjänsters olika handläggningsstrategier i samband med att de lämnar upplysningar till domstolen i mål om vårdnad, boende och umgänge och motiven till de olika strategierna. Vårdnadstvister som tas upp i domstol är en lång process och kan vara påfrestande både för barnet och föräldrarna. Om föräldrarna i en vårdnadstvist vänder sig till domstolen involveras även socialtjänsten. Detta då domstolen enligt Föräldrabalken ska begära in upplysningar om barnet och föräldrarna från socialtjänsten. Inför dessa upplysningar väljer vissa kommuner att samtala med föräldrarna medan andra kommuner inte gör det. I två fokusgruppsintervjuer med socialsekreterare delges synsättet på vilken betydelse detta samtal kan ha utifrån ett konfliklösningsperspektiv samt synen på deras handläggningsstrategier. Resultatet visade att de olika kommunerna hade olika synsätt på samtal med föräldrarna i detta skede och om samtalet har någon påverkan ur ett konfliklösningsperspektiv. Vidare framkom det att de var medvetna om innehållet</p>

<p>Denna uppsats handlar om den kritik som riktas mot den lagstiftning som styr förhållandet när två parter separerar som har barn, och om de lösningsförslag som finns i form av föreslagna lagändringar. Uppsatsen delar in kritiken i områdena: Barnets talan, Gemensam vårdnad och bestämmanderätt, Fastställande av vårdnaden om barnet, Umgängesrätt och umgängessabotage, Ekonomi, Verkställighet och Övriga ämnen, som redovisas var för sig. Dessa områden tar sikte på något enskilt problem. Två större lösningsförslag är av mer genomgripande karaktär: Barnkonventionen som lag och Barnbalk istället för Föräldrabalken. Dessa redovisas också var för sig. I analysen diskuteras om framförallt Föräldrabalken har spelat ut sin roll och om det finns juridiska luckor och juridiska brister som ger skäl för att drastiska lagändringar är nödvändiga. Uppsatsens slutsats är att det bara finns en möjlig lucka inom området Gemensam vårdnad och bestämmanderätt samt några lagar som behöver översyn men att det juridiskt sett inte finns skäl för att genomföra förslag som Barnkonventionen som lag och Barnbalk istället för Föräldrabalken. Genomgående i uppsatsen redogörs också för politiska och samhälleliga synvinklar på problematiken. Dessa kan däremot i sig själva ge skäl till att genomföra förslagen.</p>

Syftet med vår studie är att undersöka socialtjänstens förutsättningar att samtala med barn inom ramen för barnavårdsutredningar. Studiens utgångspunkt är att undersöka socialsekreterares upplevelser av de potentiella effekter som den lagändring som trädde ikraft den första augusti 2010 kan ha medfört i det praktiska barnavårdsutredande arbetet. Genom lagändringen som stadgas i 11 kap. 10 § socialtjänstlagen har socialtjänsten givits befogenhet att samtala med barn utan vårdnadshavares samtycke. Syftet med lagändringen beskrivs utifrån dess förarbeten vara att stärka barnperspektivet, barnets perspektiv och principen om barnets bästa. Lagändringen kan även betraktas som ett steg i Sveriges vilja att stärka FN:s barnkonvention i svensk lagstiftning. Dock benämner förarbetena potentiella problemområden vid lagändringens praktiserande vilka i studien har delats in i lojalitetskonflikten, rättssäkerheten samt socialsekreterarens tillämpning och tolkning av lagändringen. För att främja förståelsen för den aktuella lagändringen behandlar studien hur barnets möjligheter att komma till tals uttrycks utifrån såväl en tillbakablick som gällande rätt i socialtjänstlagen och föräldrabalken. Dessa relateras till barnkonventionens artikel tre, fem och tolv. För att besvara studiens syfte har intervjuer genomförts med yrkesverksamma socialsekreterare. Empirin har analyserats utifrån en rättssociologisk ansats samt barnperspektivet. Vår studie visar att informanterna beskådar lagändringen som positiv utifrån en teoretisk synvinkel. Däremot uppstår svårigheter vid dess tillämpning som i hög grad överensstämmer med de problemområden som lagändringens förarbeten vidrör. Viljan att genom lagändringen stärka barnperspektivet kan riskera att försätta barnet i en förvärrad situation. Därmed är det av yttersta vikt att socialsekreteraren praktiserar lagändringen med varsamhet och omsorgsfulla överväganden. Med tanke på att lagändringen medför en ökad utmaning för den enskilde socialsekretaren ser vi ett behov av att utarbeta riktlinjer för lagändringens tillämpning. Dessa riktlinjer skulle syfta till att tydliggöra i vilka ärenden lagändringen kan tillämpas samt i vilken utsträckning vårdnadshavaren har rätt att informeras om att ett samtal med barnet kommer att hållas.

Sverige som land har ingen tradition av att adoptera barn inom samhällsvården, istället har långa familjehemsplaceringar används. Vi vill med detta examensarbete undersöka vad de olika parterna åberopar vid en tingsrättsförhandling gällande adoption av ett familjehemsbarn och vad som sedan läggs fram som skäl till beslutet. Examensarbetet kommer utgå ifrån rättssociologi som metod och teori. Detta innebär att vi kommer att söka efter det som parterna åberopar som återfinns i 4 kapitel föräldrabalken men även samhälleliga betydelser som kan komma att påverka utfallet. Anknytningsteorin kommer dessutom appliceras på vårt material. Materialet vi använder är beslut från tingsrätten där de olika parterna får lägga fram sin talan kring adoptionen och där ett slutligt beslut fastställs. I förarbeten presenteras förslag till lagändringar vilka är inspirerade av rådande trender och opinioner inom samhälle och forskning. Därför anser vi att det som presenteras i förarbeten gällande adoption och som påverkar familjehemsbarn dels är utav samhällelig påverkan. När ett beslut fastställs är det viktigt att skälen till adoptionen har stöd i lagen. Om andra faktorer förutom gällande rätt spelar in på vad parterna åberopar kan dessa vara värda att uppmärksammas och lyftas fram som viktiga aspekter gällande adoption. Genom vår studie kunde vi utläsa fyra olika teman i de beslut vi granskade som vi inte kunde återfinna i 4 kap. FB. Dessutom kunde vi finna på motsättningar mellan de olika paragraferna och teman som vi kunde utläsa.

<p>Syftet har varit att undersöka hur ”barnets bästa” och ”samarbetssvårigheter mellan föräldrar” ska inverka vid beslut om gemensam eller ensam vårdnad. Underliggande syfte var att genom två rättsfall visa hur domstolarna tar hänsyn till ”barnets bästa” och ”samarbetssvårigheter mellan föräldrarna” vid vårdnadstvister. Metoden i uppsatsen är traditionell juridisk metod, vilket innebär att lag, förarbeten, rättsfall, praxis och doktrin som är relevant för området har behandlats. Peczeniks sju intellektuella operationer har använts vid rättsfallsanalyserna. Uppsatsen har avgränsats till de paragrafer som rör rättsfallen, dvs. 6 kap. 2 a och 5 § § FB. Det är även de paragrafer som nämnts när ändringarna av FB gås igenom. Resultaten pekade på att det kanske är på väg att bli lättare att döma till ensam vårdnad. Domstolarna kommer att ta större hänsyn till de konflikter som finns mellan föräldrar angående frågor som rör barnen. Barnets bästa anses inte vara gemensam vårdnad när konflikterna är stora, utan det är då bättre med ensam vårdnad.</p>

För att på ett enkelt sätt beskriva det trepartsförhållande som existerar mellan barn, föräldrar och socialnämnd kan sägas att föräldrar har det främsta ansvaret för att barns hälso- och sjukvårdsbehov tillgodoses och ytterst är socialnämnden ansvarig. Nuvarande rättsläge kan ur ett tillämpningsperspektiv beskrivas som en trestegsraket. Den inleds efter att en motiverad vårdnadshavare söker socialnämndens samtycke för att den andre vårdnadshavaren motsätter sig barnets vård. I ett första steg ska socialnämndens utredningsarbete bestå av att ta hänsyn till huvudregeln i föräldrabalken som stadgar att vårdnadshavare har gemensam bestämmanderätt. Socialnämnd ska i och med huvudregeln försöka få vårdnadshavarna att enas i frågan. I andra hand sker ett övervägande om undantagsregeln i 6 kap. 13 a § FB ska användas. I det här läget ska nämnden bedöma vilken förälders inställning har godast skäl för sig, i förhållande till barnets bästa. När den vårdnadshavare som samtycker har goda skäl för sin inställning och barnet har ett påtagligt och tydligt behov av vård kan nämnden istället för den motsägande föräldern samtycka. I sista hand om ingen av vårdnadshavarna samtycker till behövlig vård och förutsättningarna i övrigt är uppfyllda, är det tvångslagen LVU som aktualiseras. Efter att nämnden ansökt hos förvaltningsdomstol kan barnet få vård enligt LVU. Om en av föräldrarna är att anse som lämplig vårdnadshavare kan socialnämnden även väcka talan om ändring av vårdnaden enligt 6 kap. 7 § FB. Som flera av remissinstanserna påpekat i förarbetena till 6 kap. 13 a § FB är det i många av fallen så att vårdnadshavarna har mer långtgående och djupa samarbetssvårigheter än att problemet stannar vid oenighet i en fråga rörande barnet. När förhållandena vårdnadshavarna emellan är så dåliga att det inte föreligger verkliga förutsättningar för gemensam vårdnad är åtminstone jag kritisk till vilken egentlig funktion bestämmelsen fyller. Som framgår i framställningen utgör bestämmelsen en risk för negativa effekter på möjligheterna att ensam förordnas vårdnaden i de situationer förutsättningarna är uppfyllda men domstolen väljer att se 6 kap. 13 a § FB som ett verktyg att använda vid gemensam vårdnad. Syftet bakom bestämmelsens införande är delvis att se till att barn ska slippa invänta ett vårdnadsbeslut från en domstol för att få vård och behandling men följderna för det enskilda barnet kan bli mer långgående än ett uteblivet vård- och behandlingstillfälle. Dagens utformning och tolkning av bestämmelsen medför i min mening en stor brist. Bristen grundar sig i inskränkningen av samförståndskravet. Lagstiftaren accepterar att vårdnadshavare är oeniga i vissa frågor och det sänder ut signaler om att huvudregeln om vårdnadshavares enighet nu försvagats. Regeln måste utvärderas närmare för att det ska kunna avgöras om den fyller den funktion som regeln är avsedd att ha.

<p>Problemformulering: Kan underåriga ingå rättsligt bindande kreditavtal?</p><p>Syfte: Med denna uppsats avser jag att undersöka och diskutera huruvida underåriga kan ingå rättsligt bindande kreditavtal, i synnerhet när det handlar om kreditavtal avseende mobiltelefoniabonnemang. Uppsatsen syftar också till att undersöka huruvida Kronofogdemyndigheten respektive inkassobolag kan företa indrivningsåtgärder mot en underårig gäldenär.</p><p>Avgränsning: I denna uppsats kommer jag endast att undersöka avtal som den underårige ingår som konsument och som inte rör fast egendom. Undersökningen omfattar endast situationer där den underårige själv tar initiativet till att ingå ett avtal i sitt eget namn. Jag kommer alltså inte att ta hänsyn till situationer där förmyndaren ingår avtal i barnets namn utan att barnet är delaktigt i eller medvetet om rättshandlingen. Inte heller kommer jag att ta hänsyn till situationer där den underårige ingår avtal för förmyndarens räkning, utan dennes kännedom.</p><p>Metod: För att kunna undersöka huruvida underåriga kan ingå rättsligt bindande kreditavtal, har jag använt mig av sedvanlig rättsdogmatisk metod, vilket innebär att jag utifrån gällande lagstiftning, förarbeten, rättspraxis, offentliga utredningar och doktrin beskriver gällande rätt. Uppsatsen utgår från ett barnperspektiv, det vill säga betraktar barn och ungdomar som aktörer och tar hänsyn till deras särskilda behov av skydd. Därför kommer uppsatsen också att ge en översikt över principen om barnets bästa samt ta hänsyn till denna när frågeställningen besvaras.</p><p>Eftersom det finns för lite material och rättspraxis avseende underåriga och kreditavtal, kommer uppsatsen också att behandla andra konsumentavtal, såsom kontantköp, köp på avbetalning samt avtal om hyra av lösa saker. För att kunna beskriva rättsläget för underårigas rättshandlingsförmåga i allmänhet, kommer jag också att undersöka och diskutera huruvida underåriga kan ingå rättsligt bindande konsumentavtal som inte är kreditavtal.</p><p>Resultat: Jag har kommit fram till att avgörande för frågan om ett kreditavtals giltighet som en underårig har ingått, sammanhänger med om rättshandlingen är sedvanlig. En sedvanlig rättshandling kan definieras som en rättshandling som kan företas av en underårig med hänsyn till dennes ålder, varans karaktär och pris, sett i ljuset av hur konsumtionskulturen i samhället ser ut, vid den tidpunkt när rättshandlingen företas. Ett kreditavtal kan anses vara sedvanligt om det inte innebär alltför stora ekonomiska risker (i dagsläget omkring 3000 kronor) och om avtalet rör någonting som innebär nytta för underåriga i allmänhet. För att ett kreditavtal som den underårige har ingått skall bli giltigt, krävs att den underårige är 16 år och har egen arbetsinkomst, eftersom det skulle strida mot god kreditgivningssed att tillåta att den som inte har arbetsinkomst ingår ett kreditavtal. För avtalets giltighet krävs också att förmyndaren har gett den underåriges medkontrahent befogad anledning att anta att ett samtycke förelåg vid avtalets ingående. Näringsidkarens goda tro har ansetts vara skyddsvärd i fråga om kontantavtal, även i fall där det faktiskt inte förelåg något samtycke. Det är således möjligt att näringsidkarens goda tro hade ansetts vara skyddsvärd även i fråga om kreditavtal. Det torde dock strida mot principen om barnets bästa att låta barn på egen hand ingå rättsligt bindande kreditavtal. Lagstiftning som rör barn skall betraktas ur ett barnperspektiv, vilket innebär att vid tillämpning av sådan lagstiftning skall hänsyn tas till att underåriga är svaga konsumenter på marknaden. Det innebär att Kronofogdemyndigheten och inkassobolag inte kan företa indrivningsåtgärder mot underåriga gäldenärer. För inkassobolag stadgas uttryckligen i inkassolagen att det strider mot god inkassosed att företa inkassoåtgärder mot underåriga. För Kronofogdemyndigheten torde gälla att en ansökan om betalningsföreläggande mot en underårig inte kan verkställas, utan måste överlämnas till domstol. Det är sedan upp till den underåriges borgenär att fastställa kravet i en domstolsprocess.</p>