Academic literature on the topic 'Försäkringsavtalslagen'

This thesis treats the information the insurance company is going to give the policyholders just before the insurance is to be concluded and soon thereafter. The purpose for the essay is to investigate whether the mentioned information can be considered to meet the purpose referred to its establishment. The investigation will also show if the penalty for not upholding this obligation is reasonable in relation to the aim the duty to inform the policyholders is meant to uphold. Information to be provided before the contract is concluded should facilitate the choice of insurance. The information to be given to the policyholders as soon as possible after the contract is concluded should be given as a form of confirmation and information on conditions that has not been stated before. The purposes that have been mentioned is for both the information to consumers and companies. The conclusion that can be made after the analysis is that the information is of great importance for the policyholder, both for consumers and companies. Some penalties can be regarded as a tad harsh against the insurance company, according to the author. If just policyholders have an interest to use the information their position would get better. The general purpose of the information has therefore been achieved.
Uppsatsen behandlar för- och efterköpsinformation som ska ges vid tecknande av konsument- och företagsförsäkring. Uppsatsens syfte har varit att utreda huruvida nämnda information kan anses uppfylla de ändamål som ställts vid dess tillkomst. Vidare utreds huruvida påföljderna vid försummelse av informationsplikten kan anses rimliga ställt mot de ändamål som informationen ska fylla. Förköpsinformationen ska lämnas innan försäkringen tecknas och på grundval av given information ska valet av försäkring underlättas för försäkringstagaren. Efterköpsinformationen är den information som snarast efter avtalsslut ska ges till försäkringstagaren som en form av bekräftelse. Efterköpsinformationen ska även innehålla upplysningar gällande vissa andra villkor om det inte tidigare har gjorts. Avseende konsumentförsäkring aktualiseras en civilrättslig påföljd om försäkringsbolaget underlåtit att ge efterköpsinformation, som innebär att försäkringsbolaget inte får åberopa avtalsvillkor som inte särskilt framhållits. Vid underlåtelse att ge förköpsinformation till konsument kan en marknadsrättslig påföljd bli aktuell, vilket innebär att försäkringsbolaget åläggs att utge information. Samma marknadsrättsliga påföljd aktualiseras för underlåtelse att ge både för- och efterköpsinformation avseende företagsförsäkring. Av den analys som gjorts är en slutsats att för- och efterköpsinformationen kan antas vara av stor betydelse för nämnda försäkringstagare. Avgörande för att syftena med informationen, både för och efterköpsinformation, ska uppfyllas är att ett intresse finns hos försäkringstagaren att ta del av dem, som bör motiveras av olika skäl. Författarens åsikt är att den civilrättsliga påföljden ger ett starkt skydd för konsumenten som inte kan anses rimligt mot informationens syfte. Dock kan anses den marknadsrättsliga påföljden utgöra ett för svagt skydd för försäkringstagarna.

Överensstämmelsen mellan den kombinerade företagsförsäkringens villkor och försäkringsavtalslagen I uppsatsen undersöks hur väl villkoren avseende företagsförsäkring beaktar bestämmelser i försäkringsavtalslagen (2005:104), förkortad FAL. Det gäller både tvingande och dispositiva lagbestämmelser samt huruvida försäkringsbolag uppfyller den informationsplikt som under vissa förutsättningar föreligger. De försäkringsvillkor som används utgörs av befintliga villkor för den kombinerade företagsförsäkringen för små och medelstora företag hos Länsförsäkringar, If Skadeförsäkring och Trygg-Hansa. I uppsatsen framkommer slutsatsen att de granskade försäkringsvillkoren på flera punkter inte beaktar FAL. Detta gäller särskilt avseende informationsplikten, men också avseende de dispositiva bestämmelsernas syfte och motiv och även avseende tvingande bestämmelser. Vad gäller informationsplikten har samtliga försäkringsbolag brister, varav inget av bolagen uppfyller samtliga krav som lagen ställer upp. Vissa försäkringsbolag kan konstateras ha genomfört anpassningen till FAL bättre än andra. I de fall försäkringsvillkoren inte beaktar tvingande lagbestämmelser finns risk för rättsförlust om dessa villkor tillämpas och om skadereglerare och försäkrad inte är bekant med FAL:s bestämmelser.

2006 trädde en ny försäkringsavtalslag i kraft. Den nya försäkringsavtalslagen innebar bland annat vissa förändringar i försäkringstagarens upplysningsplikt. På grund av de stora konsekvenser som följer av en brist i upplysningsplikten är det av yttersta vikt att parterna vid tecknandet av ett försäkringsavtal vet om vad som gäller. Denna uppsats utreder vad som utgör gällande rätt rörande upplysningsplikten vid tecknandet av företagsförsäkringar. Uppsatsen analyserar såväl upplysningspliktens omfattning som vilka eventuella rättsföljder som kan bli aktuella vid ett brott mot upplysningsplikten. Upplysningsplikten kan delas in i två separata delar vad gäller företagsförsäkringar. Det finns dels en passiv upplysningsplikt som innebär att försäkringstagaren är skyldig att svara på frågor och lämna de upplysningar som försäkringsgivaren begär om de är av betydelse för såväl den faktiska försäkringsgivarens riskbedömning som för risken eller en eventuell skadas storlek. Det finns även en spontan upplysningsplikt som innebär att försäkringstagaren är skyldig att upplysa försäkringsgivaren om förhållanden som för en försäkringstagare i allmänhet förstår är av uppenbar betydelse för riskbedömningen. För att upplysningsplikten ska få några rättsföljder krävs det även att försäkringstagaren åsidosatt sin upplysningsplikt antingen uppsåtligen eller av oaktsamhet. För att försäkringstagaren ska kunna anses ha handlat oaktsamt krävs att denne borde insett att den lämnade eller förtigna uppgiften var felaktig eller ofullständig. De eventuella rättverkningarna som aktualiseras vid brott mot upplysningsplikten är antingen ogiltighet, om försäkringstagaren förfarit svikligt eller i strid mot tro och heder, nedsättning enligt prorataregeln, eller om avtalet stadgar det, nedsättning enligt kausalitetsregeln. Dessutom har försäkringsgivaren rätt att säga upp avtalet.
In 2006 a new law governing insurance contracts went into force. The new law brought among other things a few changes regarding what the insurance takers has to inform the insurance companies about when they want to buy insurance. This essay clarifies the current legal situation regarding this duty. The essay analysis both the extent of the duty as well as the legal consequences one might face if the duty is not fulfilled. The information an insurance taker is forced to give to the insurance company can be divided into two separate groups. The first group contains the kind of information that has been requested by the insurance company. In this case the insurance taker has to give the information to the company if the information is important for the company while calculating the risk. The second group contains the information the insurance taker has to give to the insurance company even if it does not request it. In this case the insurance taker has to inform the insurance company of circumstances that for an ordinary insurance taker are of obvious importance for the risk calculation. In order for there to be any consequences for the insurance taker when this duty is not fulfilled there has to have been some kind of carelessness from the insurance taker. In effect this means that the insurance taker is only obliged to inform the insurance company about circumstances it should have known. There are four possible consequences for the insurance taker when this duty is not fulfilled. If it would be in conflict with belief an honor to invoke the contract or if there has been actions equivalent to fraud the contract is deemed void. In other cases the insurance payment is reduced in accordance to the pro rata principle or by the principle of causality. The insurance company also has the right to give notice of dismissal of the contract.

Den nya försäkringsavtalslagen (NFAL) träder i kraft den 1 januari 2006. Ett av dess syften är att stärka konsumentskyddet. För att uppfylla det syftet har lagstiftaren bland annat valt att införa en kontraheringsplikt. Kontraheringsplikt innebär ett tvång för försäkringsbolagen att ingå avtal med den som önskar en försäkring. Ett försäkringsbolag skall sålunda inte kunna neka en ansökan om försäkring om det inte föreligger ”särskilda skäl”. Ett av skälen till att stärka konsumentskyddet är att socialförsäkringen kan ge ett otillräckligt skydd. Behovet av olika personförsäkringar har ökat markant under senare år. Det anses därför viktigt att var och en skall kunna ha möjlighet att skaffa ett kompletterande skydd genom den frivilliga försäkringen.

Kontraheringsplikten har blivit ett kontroversiellt ämne och har kritiserats från många håll. En av invändningarna har varit att kontraheringsplikten kommer att fördyra för alla försäkringstagare, det har även ifrågasatts huruvida kontraheringsplikten i praktiken kommer att leda till att fler människor får möjlighet att teckna försäkring. Trots invändningarna har ingen konsekvensanalys av kontraheringsplikten tagits fram. Lagstiftaren har fått söka ledning i allmänna antaganden om konsekvenser av olika regler utan att några beräkningar gjorts angående de ekonomiska följderna.

Uppsatsen är en konsekvensanalys av kontraheringplikten, jag har utrett begreppet kontraheringsplikt och undersökt om den utmynnar i en rimlig avtalsrättslig lösning. Jag har även besvarat frågor som: Finns det behov av kontraheringsplikt på personförsäkringsområdet? Kommer det uppställda syftet i NFAL att uppfyllas i praktiken dvs. att stärka konsumentskyddet vilket leder till att fler människor får möjlighet att teckna försäkring? Vad innebär begreppet ”särskilda skäl” 11:1 NFAL? Slutligen har jag gett konkreta förslag på alternativa lösningar.

I Sverige år 2005 tillkom en ny reglering avseende svensk försäkringsavtalsrätt: försäkringsavtalslagen (2005:104). Grundsyftet med den nya lagen var att ge försäkringstagarna ett starkt skydd vid alla typer av försäkringar. Syftet var även att bidra till bättre förutsättningar för goda marknadsförhållanden inom försäkringsbranschen. I dag har dock Sverige bland annat en koncentrerad sakförsäkringsmarknad, där konkurrensmöjligheterna för de mindre aktörerna på marknaden inte står i proportion till konkurrensmöjligheterna för de fem största aktörerna på marknaden.  Sakförsäkringstagarnas möjligheter att byta försäkringsbolag är också relativt små, bland annat på grund av att försäkringsbolagen utnyttjar reglerna i försäkringsavtalslagen. Uppsatsen undersöker vad det är som utgör hinder för kundrörligheten och konkurrensen på den svenska sakförsäkringsmarknaden. I analysen läggs det fram olika lösningar bland annat med hjälp av att en komparativ metod har använts för att jämföra svensk rätt med andra nordiska länders rätt, närmare bestämt Danmarks och Norges. I dessa länder har det nämligen redan vidtagits åtgärder för att öka kundrörligheten och konkurrensen på deras respektive sakförsäkringsmarknader. Statistik över de tre olika marknaderna har även presenterats för att visa hur utvecklingen av sakförsäkringsbolagens andelar har sett ut de senaste tio åren på respektive marknad. Även svensk konkurrensrätt har analyserats för att undersöka huruvida de rabatt- och bonussystem som sakförsäkringsbolagen använder sig av skulle kunna anses utgöra hinder för kundrörligheten och konkurrensen. Slutsatsen är dock att det är försäkringsavtalslagens bestämmelse om maximalt tillåten bindningstid i kombination med uppsägningsreglerna i försäkringsavtalslagen som utgör det främsta hindret på sakförsäkringsmarknaden. Genom en ändring i försäkringsavtalslagens bestämmelse om uppsägning i förtid skulle kundrörligheten och konkurrensen på den svenska sakförsäkringsmarknaden kunna öka. Ändringen skulle innebära en avgiftsfri flytträtt för sakförsäkringstagaren. Sakförsäkringstagaren blir därmed friare i sitt val av sakförsäkringsbolag, vilket i sin tur ökar försäkringsbolagens vilja att konkurrera på andra sätt än genom att utnyttja reglerna i försäkringsavtalslagen.

Enligt 4 kap. 10 § FAL:s lydelse finns en meddelandeplikt för försäkringsbolag enbart före inträffad skada. Trots detta konstaterade hovrätten i Wipdomen att en meddelandeplikt likväl kan föreligga efter inträffad skada, baserat på allmänna principer. I de fall försäkringsbolaget inte uppfyller meddelandeplikten, utan oskäligtdröjsmål, förlorar det rätten att åberopa den ansvarsbegränsande grunden. Hovrättens uppfattning har stöd i förarbeten, doktrin samt allmänna principer. Högsta domstolen meddelade inte prövningstillstånd i Wipmålet, vilket medför att försäkringsbolagen således har en hovrättsdom att förhålla sig till. Förutsatt att det skulle anses enligt gällande rätt att meddelandeplikten är utvidgad, bör försäkringsbolagen se över sin skaderegleringsverksamhet så att denna uppfyller meddelandeplikten utan oskäligt dröjsmål. Om de inte gör detta riskerar de således att förlora rätten att begränsa sitt ansvar, vilket är en vanlig invändning från försäkringsbolag vid processer vid domstol. I uppsatsen drar jag slutsatsen att en utvidgad meddelandeplikt troligen föreligger för försäkringsbolagen. För att uppnå förutsebarhet på området bör lagrummet uppdateras med en uttrycklig meddelandeplikt även efter inträffad skada. Tills det att lagstiftningen hunnit omarbetas kan det dock räcka med att Svensk Försäkring uppdaterar sina grundläggande principer för skadebehandling.

Försäkringstagarens aktsamhetskrav skiljer sig för olika slags egendomsförsäkringar där försäkringsvillkor för brand, vattenutströmning, inbrott samt rån har studerats i denna framställning. Aktsamhetskraven kan exempelvis ge uttryck för hur en anställd i ett företag ska agera eller hur försiktig denne bör vara för att försärsäkringsersättning ska utgå vid en inträffad skada. Försäkringsbolagen har stora möjligheter att utforma villkoren och därmed välja hur höga krav det ska ställas på den försäkrade. Bolagen kan även välja att lägga över bevisbördan på försäkringstagaren för att ett försäkringsfall har inträffat samt reglera vilka personer i ett företag som ska likställas med den försäkrade. Det finns även biförpliktelser i FAL som försäkringstagaren ska ta hänsyn till för att inte riskera att försäkringsersättningen sätts ned eller uteblir helt. Efter nya FAL infördes bland annat den så kallade omfattningsbestämmelsen i 8 kap. 16 § 2 st. FAL. Bestämmelsen tillåter som huvudregel inte att försäkringsbolagen får ställa krav på den försäkrades beteende i villkor som beskriver försäkringens omfattning. Ett omdiskuterat begrepp som framför allt förekommer i allriskförsäkringen, och som uppställs som ett omfattningsvillkor, är oförutsedd skada. Att försäkringstagarens aktsamhet har betydelse för att avgöra om en skada varit oförutsedd, är inte förenligt med gällande rätt. Dessutom kan kravet till stor del jämföras med FAL:s uppställda förpliktelse att inte framkalla ett försäkringsfall, vilket medför att ett sådant krav kan ses som obefogat. Det finns även andra tvivelaktiga formuleringar i försäkringsvillkoren. Tillämpningen av omfattningsbestämmelsen är i stort behov av att tydliggöras, för att inte riskera att det ställs oskäliga krav på försäkringstagaren i förhållande till egendomsförsäkringens ändamål. Det är inte rimligt om försäkringsskyddet hade uteslutit alla skador som grundar sig i någon form av oaktsamhet hos den försäkrade. Ett skäl till att ett företag väljer att teckna en försäkring är för att tillåtas att göra misstag, utan att det föranleder att försäkringsbolaget står fritt från ansvar.