Academic literature on the topic 'Försäkringsrätt'

Den viktigaste uppgiften vid avtalstolkning är att försöka fastställa vad parterna hade för avsikt vid avtalsslutet. Av vikt vid fastställandet av den gemensamma partsviljan är hur parterna har handlat i tidigare liknande avtal. Försäkringsgivaren har enskilt utformat försäkringsavtalet så någon gemensam partsvilja kan i dessa fall sällan fastställas.

Då det inte kan fastställas vad parterna hade för avsikt vid avtalets ingående, så ska avtalet tolkas med utgångspunkt i avtalets lydelse. Det vill säga hur en utomstående part uppfattar avtalet. Uttryck med juridisk innebörd antas vara använda i sin allmänna rättsliga betydelse. Fackuttryck tolkas mot bakgrund av den allmänna uppfattningen inom branschen.

Tolkningsregler såsom oklarhetsregeln används som en sista utväg då avtalet inte har kunnat tolkas med hjälp av de vanliga tolkningsmetoderna. Tolkningsreglernas uppgift är att fastställa vad som ska anses vara det korrekta innehållet i det avtal som har ingåtts. Traditionellt sett har oklarhetsregeln inneburit att tolkning ska ske till nackdel för den part som har haft skuld till otydligheten, eller som har haft störst möjlighet till att förhindra oklarheten. Då det inte kan urskiljas vilken part som har haft störst möjlighet till att förhindra oklarheten så ska klausulen tolkas till nackdel för den som har författat den.

Till grund för oklarhetsregelns uppkomst låg behovet av att kompensera försäkringstagaren för sitt underläge, eftersom försäkringstagaren inte hade något inflytande över avtalets formulering.

I svensk rätt är oklarhetsregeln lagstadgad i AVLK som har sitt ursprung i EGdirektivet om oskäliga villkor i konsumentavtal (93/13/EEG). Oklarhetsregeln lyder enligt 10 § AVLK:

”Om innebörden av ett avtalsvillkor som inte har varit föremål för individuell förhandling är oklar, skall vid en tvist mellan en näringsidkare och en konsument villkoret tolkas till konsumentens förmån.”

Oklarhetsregelns tillämpningsområde utgörs oftast av förtryckta standardiserade avtalsvillkor som ena parten tillhandahåller, exempelvis försäkringsavtal. Oklarheten måste inte bero på en otydlighet i texten utan det kan också föreligga en oklarhet i avtalet på grund av att det har redigerats på ett sätt som gör läsaren förvirrad. Oklarhetsregeln

utformas ofta som en culparegel vilket innebär att den part som formulerat otydligheten borde ha utformat avtalet tydligare. I försäkringsavtal förekommer det ofta allmänna fraser som kan uppfattas som oklara. Typiska exempel på oklara fraser är försäkringen täcker endast direkta och omedelbara skador samt lämna kvar och genom.

Den svenska 10 § AVLK, den danska § 38 b DAvtL, den norska § 37 NAvtL samt den brittiska artikeln 7 i the Unfair Terms in Consumer Contracts Regulations bygger på ett EG-direktiv om oskäliga villkor i konsumentavtal. Anmärkningsvärt är att samtliga länders lagstadgade oklarhetsregel har en begränsad räckvidd. Detta innebär att oklarhetsregeln med stöd av lagtexten endast kan tillämpas på avtal mellan näringsidkare och konsument, andra avtal faller utanför. De avtal som inte rör konsument och näringsidkare får istället stödjas av rättspraxis då oklarhetsregeln tillämpas. I både Danmark, Norge, Sverige och Storbritannien tillämpas oklarhetsregeln i stort sett endast på avtal som är av standardkaraktär.

2006 trädde en ny försäkringsavtalslag i kraft. Den nya försäkringsavtalslagen innebar bland annat vissa förändringar i försäkringstagarens upplysningsplikt. På grund av de stora konsekvenser som följer av en brist i upplysningsplikten är det av yttersta vikt att parterna vid tecknandet av ett försäkringsavtal vet om vad som gäller. Denna uppsats utreder vad som utgör gällande rätt rörande upplysningsplikten vid tecknandet av företagsförsäkringar. Uppsatsen analyserar såväl upplysningspliktens omfattning som vilka eventuella rättsföljder som kan bli aktuella vid ett brott mot upplysningsplikten. Upplysningsplikten kan delas in i två separata delar vad gäller företagsförsäkringar. Det finns dels en passiv upplysningsplikt som innebär att försäkringstagaren är skyldig att svara på frågor och lämna de upplysningar som försäkringsgivaren begär om de är av betydelse för såväl den faktiska försäkringsgivarens riskbedömning som för risken eller en eventuell skadas storlek. Det finns även en spontan upplysningsplikt som innebär att försäkringstagaren är skyldig att upplysa försäkringsgivaren om förhållanden som för en försäkringstagare i allmänhet förstår är av uppenbar betydelse för riskbedömningen. För att upplysningsplikten ska få några rättsföljder krävs det även att försäkringstagaren åsidosatt sin upplysningsplikt antingen uppsåtligen eller av oaktsamhet. För att försäkringstagaren ska kunna anses ha handlat oaktsamt krävs att denne borde insett att den lämnade eller förtigna uppgiften var felaktig eller ofullständig. De eventuella rättverkningarna som aktualiseras vid brott mot upplysningsplikten är antingen ogiltighet, om försäkringstagaren förfarit svikligt eller i strid mot tro och heder, nedsättning enligt prorataregeln, eller om avtalet stadgar det, nedsättning enligt kausalitetsregeln. Dessutom har försäkringsgivaren rätt att säga upp avtalet.
In 2006 a new law governing insurance contracts went into force. The new law brought among other things a few changes regarding what the insurance takers has to inform the insurance companies about when they want to buy insurance. This essay clarifies the current legal situation regarding this duty. The essay analysis both the extent of the duty as well as the legal consequences one might face if the duty is not fulfilled. The information an insurance taker is forced to give to the insurance company can be divided into two separate groups. The first group contains the kind of information that has been requested by the insurance company. In this case the insurance taker has to give the information to the company if the information is important for the company while calculating the risk. The second group contains the information the insurance taker has to give to the insurance company even if it does not request it. In this case the insurance taker has to inform the insurance company of circumstances that for an ordinary insurance taker are of obvious importance for the risk calculation. In order for there to be any consequences for the insurance taker when this duty is not fulfilled there has to have been some kind of carelessness from the insurance taker. In effect this means that the insurance taker is only obliged to inform the insurance company about circumstances it should have known. There are four possible consequences for the insurance taker when this duty is not fulfilled. If it would be in conflict with belief an honor to invoke the contract or if there has been actions equivalent to fraud the contract is deemed void. In other cases the insurance payment is reduced in accordance to the pro rata principle or by the principle of causality. The insurance company also has the right to give notice of dismissal of the contract.

Den nya försäkringsavtalslagen (NFAL) träder i kraft den 1 januari 2006. Ett av dess syften är att stärka konsumentskyddet. För att uppfylla det syftet har lagstiftaren bland annat valt att införa en kontraheringsplikt. Kontraheringsplikt innebär ett tvång för försäkringsbolagen att ingå avtal med den som önskar en försäkring. Ett försäkringsbolag skall sålunda inte kunna neka en ansökan om försäkring om det inte föreligger ”särskilda skäl”. Ett av skälen till att stärka konsumentskyddet är att socialförsäkringen kan ge ett otillräckligt skydd. Behovet av olika personförsäkringar har ökat markant under senare år. Det anses därför viktigt att var och en skall kunna ha möjlighet att skaffa ett kompletterande skydd genom den frivilliga försäkringen.

Kontraheringsplikten har blivit ett kontroversiellt ämne och har kritiserats från många håll. En av invändningarna har varit att kontraheringsplikten kommer att fördyra för alla försäkringstagare, det har även ifrågasatts huruvida kontraheringsplikten i praktiken kommer att leda till att fler människor får möjlighet att teckna försäkring. Trots invändningarna har ingen konsekvensanalys av kontraheringsplikten tagits fram. Lagstiftaren har fått söka ledning i allmänna antaganden om konsekvenser av olika regler utan att några beräkningar gjorts angående de ekonomiska följderna.

Uppsatsen är en konsekvensanalys av kontraheringplikten, jag har utrett begreppet kontraheringsplikt och undersökt om den utmynnar i en rimlig avtalsrättslig lösning. Jag har även besvarat frågor som: Finns det behov av kontraheringsplikt på personförsäkringsområdet? Kommer det uppställda syftet i NFAL att uppfyllas i praktiken dvs. att stärka konsumentskyddet vilket leder till att fler människor får möjlighet att teckna försäkring? Vad innebär begreppet ”särskilda skäl” 11:1 NFAL? Slutligen har jag gett konkreta förslag på alternativa lösningar.

Whiplash is a bodily injury, where the person that is injured is subjected to force towards the neck, mainly in traffic accidents. Even low speed accidents can cause severe damage due to the complicated muscle and nerve structure of the neck. Symptoms range from neck aches and headaches to numb fingers and this makes the Whiplash injury difficult to diagnose. Whiplash is also a treacherous injury due to the fact that the symptoms can not be objectively verified. The principal symptom of the injury is pain, which is to its nature highly subjective. One problem that is fairly unique for Whiplash is that it can take several years for the injury to expose itself.

The starting point for the essay is to examine what kind of problems that might, given the unique character of Whiplash, present themselves to the victim of Whiplash. The problem of verifying the symptoms objectively, and the fact that more than 90% of the people subjected to this kind of injury manage to recover, means that the remaining 10% are viewed sceptically by the insurance companies. These persons often claim that the injury of Whiplash is due to a different, competing incident. The right to compensation, in case of an accident, is a fundamental pillar of the Swedish welfare society. Few people would object to this, but the general perception is also that compensation should not be paid to anyone that has not been subjected to an injury. However, this pose a problem to the Whiplash victim, where a significant amount of time often passes before the pain caused by the injury reveals itself. The requirements placed by the courts on the burden of proof, and whom is responsible for obtaining this evidence, are questions that naturally arises in Whiplash related dis-putes. The verdict of the courts is often based on the medical evaluation provided by the arguing parties. Unfortunately the opinions of the various doctors involved are often contradictory.

A consequence caused by the fact that a long time may pass before the Whiplash related pains reveal themselves is that the statute of limitation may have expired before the injured person has a possibility to pursue a claim of compensation in court. The 31 § (ex 28 §) of the Swedish traffic regulation is not very clear on this issue and only states that the statute of limitations relating to traffic accidents are three and ten years respectively. The start of the limitation period occurs when the person wishing to file a claim has sufficient knowledge to do so. What is meant by sufficient knowledge is not further specified in paragraph 31 TSL; this has been left in the hands of the court to decide. Until recently the verdicts of the court have often been in favour of the in-surance companies. This in the sense that the statute of limitation was considered to start at the time of the accident; a point in time that could easily be objectively verified. This had the unfortunate consequence of often leaving Whiplash victims in a position where they would be facing a fait accompli, i.e. of having their claims rejected due to the statute of limitation. One could say that a conflict existed between the injured person’s need for compensation and the insurance companies’ need of settling insurance claims in a quick an orderly fashion. However, in recent years the Swedish Supreme Court has made several rulings to specify what is meant by “sufficient knowledge”.

Unfortunately these problems show no signs of becoming less relevant, with the amount of accidents resulting in Whiplash injuries estimated to amount to more than half of the 60 000 cases of personal injuries reported to the Swedish insurance compa-nies in 2003.