Dissertations / Theses on the topic 'Försäkringsrätt'

Den viktigaste uppgiften vid avtalstolkning är att försöka fastställa vad parterna hade för avsikt vid avtalsslutet. Av vikt vid fastställandet av den gemensamma partsviljan är hur parterna har handlat i tidigare liknande avtal. Försäkringsgivaren har enskilt utformat försäkringsavtalet så någon gemensam partsvilja kan i dessa fall sällan fastställas.

Då det inte kan fastställas vad parterna hade för avsikt vid avtalets ingående, så ska avtalet tolkas med utgångspunkt i avtalets lydelse. Det vill säga hur en utomstående part uppfattar avtalet. Uttryck med juridisk innebörd antas vara använda i sin allmänna rättsliga betydelse. Fackuttryck tolkas mot bakgrund av den allmänna uppfattningen inom branschen.

Tolkningsregler såsom oklarhetsregeln används som en sista utväg då avtalet inte har kunnat tolkas med hjälp av de vanliga tolkningsmetoderna. Tolkningsreglernas uppgift är att fastställa vad som ska anses vara det korrekta innehållet i det avtal som har ingåtts. Traditionellt sett har oklarhetsregeln inneburit att tolkning ska ske till nackdel för den part som har haft skuld till otydligheten, eller som har haft störst möjlighet till att förhindra oklarheten. Då det inte kan urskiljas vilken part som har haft störst möjlighet till att förhindra oklarheten så ska klausulen tolkas till nackdel för den som har författat den.

Till grund för oklarhetsregelns uppkomst låg behovet av att kompensera försäkringstagaren för sitt underläge, eftersom försäkringstagaren inte hade något inflytande över avtalets formulering.

I svensk rätt är oklarhetsregeln lagstadgad i AVLK som har sitt ursprung i EGdirektivet om oskäliga villkor i konsumentavtal (93/13/EEG). Oklarhetsregeln lyder enligt 10 § AVLK:

”Om innebörden av ett avtalsvillkor som inte har varit föremål för individuell förhandling är oklar, skall vid en tvist mellan en näringsidkare och en konsument villkoret tolkas till konsumentens förmån.”

Oklarhetsregelns tillämpningsområde utgörs oftast av förtryckta standardiserade avtalsvillkor som ena parten tillhandahåller, exempelvis försäkringsavtal. Oklarheten måste inte bero på en otydlighet i texten utan det kan också föreligga en oklarhet i avtalet på grund av att det har redigerats på ett sätt som gör läsaren förvirrad. Oklarhetsregeln

utformas ofta som en culparegel vilket innebär att den part som formulerat otydligheten borde ha utformat avtalet tydligare. I försäkringsavtal förekommer det ofta allmänna fraser som kan uppfattas som oklara. Typiska exempel på oklara fraser är försäkringen täcker endast direkta och omedelbara skador samt lämna kvar och genom.

Den svenska 10 § AVLK, den danska § 38 b DAvtL, den norska § 37 NAvtL samt den brittiska artikeln 7 i the Unfair Terms in Consumer Contracts Regulations bygger på ett EG-direktiv om oskäliga villkor i konsumentavtal. Anmärkningsvärt är att samtliga länders lagstadgade oklarhetsregel har en begränsad räckvidd. Detta innebär att oklarhetsregeln med stöd av lagtexten endast kan tillämpas på avtal mellan näringsidkare och konsument, andra avtal faller utanför. De avtal som inte rör konsument och näringsidkare får istället stödjas av rättspraxis då oklarhetsregeln tillämpas. I både Danmark, Norge, Sverige och Storbritannien tillämpas oklarhetsregeln i stort sett endast på avtal som är av standardkaraktär.

2006 trädde en ny försäkringsavtalslag i kraft. Den nya försäkringsavtalslagen innebar bland annat vissa förändringar i försäkringstagarens upplysningsplikt. På grund av de stora konsekvenser som följer av en brist i upplysningsplikten är det av yttersta vikt att parterna vid tecknandet av ett försäkringsavtal vet om vad som gäller. Denna uppsats utreder vad som utgör gällande rätt rörande upplysningsplikten vid tecknandet av företagsförsäkringar. Uppsatsen analyserar såväl upplysningspliktens omfattning som vilka eventuella rättsföljder som kan bli aktuella vid ett brott mot upplysningsplikten. Upplysningsplikten kan delas in i två separata delar vad gäller företagsförsäkringar. Det finns dels en passiv upplysningsplikt som innebär att försäkringstagaren är skyldig att svara på frågor och lämna de upplysningar som försäkringsgivaren begär om de är av betydelse för såväl den faktiska försäkringsgivarens riskbedömning som för risken eller en eventuell skadas storlek. Det finns även en spontan upplysningsplikt som innebär att försäkringstagaren är skyldig att upplysa försäkringsgivaren om förhållanden som för en försäkringstagare i allmänhet förstår är av uppenbar betydelse för riskbedömningen. För att upplysningsplikten ska få några rättsföljder krävs det även att försäkringstagaren åsidosatt sin upplysningsplikt antingen uppsåtligen eller av oaktsamhet. För att försäkringstagaren ska kunna anses ha handlat oaktsamt krävs att denne borde insett att den lämnade eller förtigna uppgiften var felaktig eller ofullständig. De eventuella rättverkningarna som aktualiseras vid brott mot upplysningsplikten är antingen ogiltighet, om försäkringstagaren förfarit svikligt eller i strid mot tro och heder, nedsättning enligt prorataregeln, eller om avtalet stadgar det, nedsättning enligt kausalitetsregeln. Dessutom har försäkringsgivaren rätt att säga upp avtalet.
In 2006 a new law governing insurance contracts went into force. The new law brought among other things a few changes regarding what the insurance takers has to inform the insurance companies about when they want to buy insurance. This essay clarifies the current legal situation regarding this duty. The essay analysis both the extent of the duty as well as the legal consequences one might face if the duty is not fulfilled. The information an insurance taker is forced to give to the insurance company can be divided into two separate groups. The first group contains the kind of information that has been requested by the insurance company. In this case the insurance taker has to give the information to the company if the information is important for the company while calculating the risk. The second group contains the information the insurance taker has to give to the insurance company even if it does not request it. In this case the insurance taker has to inform the insurance company of circumstances that for an ordinary insurance taker are of obvious importance for the risk calculation. In order for there to be any consequences for the insurance taker when this duty is not fulfilled there has to have been some kind of carelessness from the insurance taker. In effect this means that the insurance taker is only obliged to inform the insurance company about circumstances it should have known. There are four possible consequences for the insurance taker when this duty is not fulfilled. If it would be in conflict with belief an honor to invoke the contract or if there has been actions equivalent to fraud the contract is deemed void. In other cases the insurance payment is reduced in accordance to the pro rata principle or by the principle of causality. The insurance company also has the right to give notice of dismissal of the contract.

Den nya försäkringsavtalslagen (NFAL) träder i kraft den 1 januari 2006. Ett av dess syften är att stärka konsumentskyddet. För att uppfylla det syftet har lagstiftaren bland annat valt att införa en kontraheringsplikt. Kontraheringsplikt innebär ett tvång för försäkringsbolagen att ingå avtal med den som önskar en försäkring. Ett försäkringsbolag skall sålunda inte kunna neka en ansökan om försäkring om det inte föreligger ”särskilda skäl”. Ett av skälen till att stärka konsumentskyddet är att socialförsäkringen kan ge ett otillräckligt skydd. Behovet av olika personförsäkringar har ökat markant under senare år. Det anses därför viktigt att var och en skall kunna ha möjlighet att skaffa ett kompletterande skydd genom den frivilliga försäkringen.

Kontraheringsplikten har blivit ett kontroversiellt ämne och har kritiserats från många håll. En av invändningarna har varit att kontraheringsplikten kommer att fördyra för alla försäkringstagare, det har även ifrågasatts huruvida kontraheringsplikten i praktiken kommer att leda till att fler människor får möjlighet att teckna försäkring. Trots invändningarna har ingen konsekvensanalys av kontraheringsplikten tagits fram. Lagstiftaren har fått söka ledning i allmänna antaganden om konsekvenser av olika regler utan att några beräkningar gjorts angående de ekonomiska följderna.

Uppsatsen är en konsekvensanalys av kontraheringplikten, jag har utrett begreppet kontraheringsplikt och undersökt om den utmynnar i en rimlig avtalsrättslig lösning. Jag har även besvarat frågor som: Finns det behov av kontraheringsplikt på personförsäkringsområdet? Kommer det uppställda syftet i NFAL att uppfyllas i praktiken dvs. att stärka konsumentskyddet vilket leder till att fler människor får möjlighet att teckna försäkring? Vad innebär begreppet ”särskilda skäl” 11:1 NFAL? Slutligen har jag gett konkreta förslag på alternativa lösningar.

Whiplash is a bodily injury, where the person that is injured is subjected to force towards the neck, mainly in traffic accidents. Even low speed accidents can cause severe damage due to the complicated muscle and nerve structure of the neck. Symptoms range from neck aches and headaches to numb fingers and this makes the Whiplash injury difficult to diagnose. Whiplash is also a treacherous injury due to the fact that the symptoms can not be objectively verified. The principal symptom of the injury is pain, which is to its nature highly subjective. One problem that is fairly unique for Whiplash is that it can take several years for the injury to expose itself.

The starting point for the essay is to examine what kind of problems that might, given the unique character of Whiplash, present themselves to the victim of Whiplash. The problem of verifying the symptoms objectively, and the fact that more than 90% of the people subjected to this kind of injury manage to recover, means that the remaining 10% are viewed sceptically by the insurance companies. These persons often claim that the injury of Whiplash is due to a different, competing incident. The right to compensation, in case of an accident, is a fundamental pillar of the Swedish welfare society. Few people would object to this, but the general perception is also that compensation should not be paid to anyone that has not been subjected to an injury. However, this pose a problem to the Whiplash victim, where a significant amount of time often passes before the pain caused by the injury reveals itself. The requirements placed by the courts on the burden of proof, and whom is responsible for obtaining this evidence, are questions that naturally arises in Whiplash related dis-putes. The verdict of the courts is often based on the medical evaluation provided by the arguing parties. Unfortunately the opinions of the various doctors involved are often contradictory.

A consequence caused by the fact that a long time may pass before the Whiplash related pains reveal themselves is that the statute of limitation may have expired before the injured person has a possibility to pursue a claim of compensation in court. The 31 § (ex 28 §) of the Swedish traffic regulation is not very clear on this issue and only states that the statute of limitations relating to traffic accidents are three and ten years respectively. The start of the limitation period occurs when the person wishing to file a claim has sufficient knowledge to do so. What is meant by sufficient knowledge is not further specified in paragraph 31 TSL; this has been left in the hands of the court to decide. Until recently the verdicts of the court have often been in favour of the in-surance companies. This in the sense that the statute of limitation was considered to start at the time of the accident; a point in time that could easily be objectively verified. This had the unfortunate consequence of often leaving Whiplash victims in a position where they would be facing a fait accompli, i.e. of having their claims rejected due to the statute of limitation. One could say that a conflict existed between the injured person’s need for compensation and the insurance companies’ need of settling insurance claims in a quick an orderly fashion. However, in recent years the Swedish Supreme Court has made several rulings to specify what is meant by “sufficient knowledge”.

Unfortunately these problems show no signs of becoming less relevant, with the amount of accidents resulting in Whiplash injuries estimated to amount to more than half of the 60 000 cases of personal injuries reported to the Swedish insurance compa-nies in 2003.

Ett av de flygplan som flögs in i World Trade Center i New York, USA, den 11 september 2001 lyfte från Bostons flygplats. Säkerheten på flygplatsen var Globe, ett bolag i Securitaskoncernen, ansvarigt för. Securitaskoncernen, däribland Globe, ville med anledning av att ett antal skadeståndsanspråk, som följde efter attacken den 11 september 2001, ha försäkringsskydd ur det globala försäkringsprogram som Securitaskoncernen tecknat hos If Skadeförsäkring AB. Ett skiljeförfarande inleddes mellan If och Securitas på grund av att If ansåg att försäkringen inte gällde Globe, medan Securitaskoncernen ansåg att den gjorde det. I uppsatsen granskas tvisten och skiljedomen mellan If och Securitas kritiskt. Uppsatsens fokus ligger på de yrkanden i tvisten som gällde försäkringsavtalstecknande och jämkning av försäkringsersättningen. Även tillämpligheten av krigsundantaget i försäkringsvillkoren behandlas. Försäkringsmäklarens roll och premie-pro-ratas storlek skulle ha kunnat leda till en annan utgång i målet varför även dessa aspekter tas upp i uppsatsen i samband att talans upplägg behandlas. Hur premie-pro-rata kan beräknas i globala ansvarsförsäkringsprogram tas upp liksom förslag lämnas på hur pro-ratans storlek i det aktuella målet skulle ha kunnat fastställas. I uppsatsen lämnas vissa förslag på vad underwriters bör beakta i sitt arbete. Förslagen har arbetats fram utifrån den skiljedom som fastslogs mellan parterna, exempelvis vad gäller försäkringsvillkor.

Vid nybyggnation av bostadshus och vid vissa bygglovspliktiga ändringsarbeten föreligger ett lagstadgat krav att byggfelsförsäkring skall tecknas. Försäkringen omfattar kostnader för att avhjälpa fel som uppkommit under byggtiden och syftar till att snabbt avhjälpa fel och brister utan långvariga tvister om vem som skall ta på sig kostnaden för att undanröja bristerna - en god tanke som dessvärre verkar fungera sämre i verkligheten. Lagen innehåller nämligen flertalet bestämmelser om tillåtna ansvarsbegränsningar vilket lett till att det vid flera situationer inte föreligger någon rätt till ersättning trots att det är rimligt att anta att skadorna skall täckas av försäkringen. Denna uppsats syftar därmed till att beskriva, belysa och analysera byggfelsförsäkringens tillämpning för att på så sätt komma fram till om syftet med lagen verkligen upprätthålls så som lagen är utformad idag eller om lagen borde ändras och i så fall på vilket sätt den borde förändras. Efter att ha studerat gällande rätt och föreliggande försäkringsvillkor har jag funnit att byggfelsförsäkringens tillämpningsområde är väldigt snävt och därmed borde utvidgas för att lagen skall vara helt ändamålsenlig. Jag anser således att utvecklingsfel borde omfattas av försäkringens tillämpningsområde för att byggherren skall erhålla ett fullgott skydd för byggfel. Jag är även av den uppfattningen att konsumenter som väljer att själva uppföra sitt hus utan olägenheter kan uteslutas från försäkringsobligatoriet då försäkringen medför minimal nytta för dessa.
At the moment there is an existing statutory requirement regarding taking out an insurance policy each time a residential property is being constructed and also in connection to certain acts of modifications which require building permit. This insurance policy covers costs relating to compensations of defects in relation to the property, which have arisen during the construction time, with the purpose of restoring defects and errors and thereby avoiding lengthy legal proceedings concerning the identity of whom is responsible for the cost of restoring the errors. The idea is originally a good one, however, it does not seem to function very well in real life. The statute contains several rules regarding limitations of legal liability, which has led to the consequence that a right to compensation often is lacking, although it is reasonable to assume that the defects in question should indeed be covered by the insurance policy. This dissertation aims to describe, illuminate and analyse the Building Defects Insurance Act and its area of scope, and thereby examine whether the purpose of the Act is fulfilled as it is construed at this point in time or whether the Act should be altered and, in that case, in what way that could be done. My conclusion, after examining the present legal situation and existing insurance policies, is that the Building Defects Insurance Act has quite a narrow scope and therefore should be extended in order for the Act to fulfil its purpose. In my opinion, defects in property developments should be considered being within the scope of the insurance policy, in order to offer the property developer full protection regarding defects in the property. It is also my opinion that consumers choosing to construct their own properties can, without difficulty, be excluded from the requirement of insurance since the insurance is of very limited value for consumers.

Att företag skyddar sin verksamhet med hjälp av olika försäkringslösningar är idag vanligt. Syftet med försäkringen är att inbringa en trygghet för försäkringstagaren mot oönskade händelser. Följden blir att försäkringen är viktig ur ett socialt och samhällsekonomiskt perspektiv, särskilt då en inträffad skada kan innebära stora ekonomiska följder. Dock förekommer det fall där försäkringstagaren nekas ersättning. Anledningen kan vara att försäkringsgivaren tolkar försäkringsavtalet till försäkringstagarens nackdel. Hur man tolkar ett försäkringsavtal är därför av stor vikt med anledning av försäkringstagarens behov av trygghet och förutsägbarhet. Tolkningen av försäkringsavtal finns inte behandlat omfattande i svensk rättspraxis. Underlag för vad gäller tolkningen av individuella avtal finns det desto mer av både i rättspraxis och i doktrin. Uppsatsens syfte är att utreda om man vid tolkningen av försäkringsavtal kan tillämpa samma tolkningsmetoder som vid individuella avtal enligt svensk rättspraxis. Syftet med uppsatsen har genomförts genom en studie av relevanta rättskällor som utrönar de tolkningsmetoder som används vid individuella avtal i komparitet med de tolkningsmetoder som används vid försäkringsavtal. Komparationen mellan tolkningsmetoderna har frambringat en konkret slutsats om vilka skillnader som existerar. Skillnaderna talar för att tolkningsförfarandet vad gäller individuella avtal respektive försäkringsavtal bör särskiljas. Följden blir att det måste finnas en viss försiktighet med att förespråka ett enda tolkningsförfarande för samtliga avtal. Att tolkningsförfarandet bör särskiljas kan dock skapa svårigheter. Detta särskilt då individuella avtal samt försäkringsavtal kan vara av skiftande slag.

I Sverige och övriga Norden används i försäkringsrättsliga sammanhang begreppet ”försäkrat intresse”, ett begrepp som enkelt beskrivs som en definition av vad det är vi försäkrar. Ett intresse är även ett krav för att över huvud taget kunna erhålla försäkrings- skydd. Det föreligger dock många oklarheter och delade meningar avseende begreppets innebörd. Det är i nuläget även oklart vilken betydelse intressebegreppet har inom försäkringsrätten till följd av att begreppet inte används i lagtext lika mycket i försäkringsavtalslagen (2005:104) (FAL) som i lag (1927:77) om försäkringsavtal (GFAL). Intressebegreppets betydelse bli än mer intressant när den ställs i relation till ett annat försäkringsrättsligt spörsmål, nämligen medförsäkring. Avseende med- försäkring föreligger oklarheter avseende vem som egentligen kan anses som medförsäkrad. Detta skapar oklarheter som innebär att tredje man som visserligen kan ha ett försäkringsbart intresse inte anses som medförsäkrad, vilket i sin tur resulterar i stor osäkerhet. Denna uppsats syftar till att bringa klarhet i och utreda ovanstående problematik och oklarheter. I denna uppsats utreds vad intressebegreppet innebär med dagens rättsläge och vem samt vilka intressen som är försäkrade. Vidare används intressebegreppet för att utreda vad det innebär att vara medförsäkrad och om det finns situationer där tredje man kan anses vara medförsäkrad utan att det uttryckligen framgår av lag, försäkrings- villkor eller avtal, endast genom att ha ett starkt försäkringsbart intresse. Den sistnämnda utredningen innehåller även en entreprenadförsäkringsdel, i vilken det utreds om en beställare som inte är byggherre, kan vara medförsäkrad p.g.a. sitt intresse i entreprenaden, även om denne inte enligt AB 04 träffas av entreprenörens försäkringsplikt. Uppsatsen innehåller en utredning baserad på relevant försäkringsrättslig lagstiftning med tillhörande förarbeten både från Sverige, Norge och Danmark, försäkringsvillkor från Länsförsäkringar samt relevant rättspraxis. Avseende rättspraxis diskuteras vissa rent försäkringsrättsliga fall, bl.a. det mycket kritiserade NJA 2001 s. 711 (Securitasfallet), och några rättsfall inriktade på entreprenad, bl.a. HovR T 2537-11 (LF Skaraborg mot Skanska).

Det förekommer att hänvisningar görs till skadebegreppet inom skadeståndsrätten när fråga egentligen är om det försäkringsrättsliga skadebegreppet. Inom försäkringsrätten är det emellertid viktigt att dra en skarpare gräns än inom skadeståndsrätten för vad som skall anses utgöra exempelvis en skada eller en skadehändelse. Det handlar inte enbart om att fastställa huruvida en skada föreligger, utan kanske snarare om att avgöra huruvida försäkringsersättning skall utgå och om att avgränsa/definiera försäkringsgivarens ansvar. Olika försäkringsbolag använder olika skadebegrepp. Ett grundkoncept inom försäkringsrätten är ”en skada, en självrisk, ett försäkringsbelopp”. Härav följer att det är av stor betydelse att avgöra vad som skall anses konstituera en respektive flera skador. I denna uppsats utreds skillnaderna mellan de olika skadebegrepp som tillämpas i försäkringsvillkor och de konsekvenser dessa skadebegrepp har för försäkringsbolagens ansvar. Vidare utreds hur de i försäkringsvillkoren valda skadebegreppen skall tolkas för att avgöra hur flera skador skall behandlas. Dessutom undersöks vilka kriterier som skall vara uppfyllda för att flera skador tillsammans, försäkringstekniskt, skall behandlas som en.

Försäkringsmarknaden i Sverige har stor samhällsekonomisk betydelse. Tillgångarna inom försäkringsbranschen är betydande och år 2004 omsatte denna sektor över 2000 miljarder kronor. Utbudet av försäkringar är stort och området är komplext. Det är därför svårt för en utomstående, en försäkringstagare, att bedöma och värdera olika försäkringslösningar och det är även svårt att avgöra vilket bolag som på bästa sätt skyddar den individuelles behov. Av denna anledning har det upprättats ett flertal regelverk som reglerar försäkringsverksamheten.

Uppsatsen handlar om den informationsplikt som föreligger då en försäkringstagare eller en försäkringsförmedlare säljer en försäkring till en försäkringstagare. Försäljningen sker vanligtvis genom telefon då muntlig information ska ges till försäkringstagaren om försäkringens innehåll och om försäkringstagares rätt till ångerrätt. Många av dagens försäkringsförsäljare och försäkringsförmedlare jobbar på provision vilket gör att dessa kan tänkas ”slitas” mellan två motstridiga intressen. Intresset av att ge försäkringstagaren en tillförlitlig information om försäkringsvillkoren kan tänkas vika för intresset att sälja en försäkring. Önskan att vilja sälja försäkringen kan således komma i strid med informationsplikten som finns enligt lagstiftning. Uppsatsens syfte är därför att undersöka om den information som muntligen ges till försäkringstagaren är i enlighet med lag.

Genom en empirisk undersökning där 13 försäkringsförsäljare från tre olika bolag har medverkat har det framkommit att det finns brister i det muntliga information som ges till försäkringstagaren. Bristen finns framför allt vid information om ångerrätt. Ångerätten är en viktigt rätt för försäkringstagaren och att inte informera om denna är en allvarlig brist.

Genom undersökningen har det även framkommit att det finns vissa brister i försäkringsförsäljares kunskap om informationsplikten och om bakomliggande lagstiftning. En försäkringsförmedlare synes  idag ha mer ingående kunskap om informationsplikten och om bakomliggande lagstiftning än vad en försäkringsförsäljare anställd på ett försäkringsbolag har. En förklaring till detta kan vara att Finansinspektionen ställer höga krav på en försäkringsförmedlares kunskap. KO som är tillsynsmyndighet för försäkringsförsäljare borde utforma liknade krav för att förbättra försäkringsförsäljarnas kunskap. Då kunskapen är otillräcklig finns risk att försäkringstagaren inte får rätt information. Dock ska sägas att kunskapen om försäkringarna och dess innehåll har varit tillfredställande.

Damages have four main functions: reparation, placing of the costs, distribution of the losses and prevention. The rules about damages evolved before liability insurance had the extension it has today, 97 % of the Swedish populations is covered by liability insurance, since it is included in the comprehensive household insurance. Liability insurance should be looked at in the light of the damage rules, but the rules about damages are adapted to the insurance possibilities. The Law of damages contains, though the general adjustment article 6:2, the adjustment article 2:4 about children and the adjustment article 2:5 about the mentally ill, a possibility to adjust a non reasonable damage claim. If the liability insurance covers the damages no adjustment is made. Even when the adjustment articles are being used the damages is a heavy burden for the person who is liable for the damages. The liability insurance contains exemptions for damages caused by criminal actions amongst other things and therefore there is still a need for the adjustment articles. It is voluntary to have liability insurance for private individuals. The severity of the consequences for the person liable for the damages leads to that is should be involuntary, at least for children. This year a change was made to the Law of damages and the legal guardian of children is now, not only responsible for damages causes when they are negligent, but also in some situations absolute liable. The ground for the change is to clarify the legal guardian’s responsibilities and decrease delinquency. The change is an unjust divergence from damage principles and will not fulfill its purpose.

Överensstämmelsen mellan den kombinerade företagsförsäkringens villkor och försäkringsavtalslagen I uppsatsen undersöks hur väl villkoren avseende företagsförsäkring beaktar bestämmelser i försäkringsavtalslagen (2005:104), förkortad FAL. Det gäller både tvingande och dispositiva lagbestämmelser samt huruvida försäkringsbolag uppfyller den informationsplikt som under vissa förutsättningar föreligger. De försäkringsvillkor som används utgörs av befintliga villkor för den kombinerade företagsförsäkringen för små och medelstora företag hos Länsförsäkringar, If Skadeförsäkring och Trygg-Hansa. I uppsatsen framkommer slutsatsen att de granskade försäkringsvillkoren på flera punkter inte beaktar FAL. Detta gäller särskilt avseende informationsplikten, men också avseende de dispositiva bestämmelsernas syfte och motiv och även avseende tvingande bestämmelser. Vad gäller informationsplikten har samtliga försäkringsbolag brister, varav inget av bolagen uppfyller samtliga krav som lagen ställer upp. Vissa försäkringsbolag kan konstateras ha genomfört anpassningen till FAL bättre än andra. I de fall försäkringsvillkoren inte beaktar tvingande lagbestämmelser finns risk för rättsförlust om dessa villkor tillämpas och om skadereglerare och försäkrad inte är bekant med FAL:s bestämmelser.

Styrelser i bostadsrättsföreningar har ett omfattande ansvar för beslut de tar rörande föreningens ledning och förvaltningen av föreningens angelägenheter. Lider en part skada av styrelsens beslut kan styrelsen bli skadeståndsskyldig utifrån bestämmelserna i bostadsrättslagen och lagen om ekonomiska föreningar. Utredningen har visat att denna skadeståndstalan kan avse sak- och personskador samt rena förmögenhetsskador. Ansvaret är således vidsträckt och kan komma som en överraskning då många bostadsrättsföreningsstyrelser kan bestå av lekmän.

För att skydda sig mot dessa skadeståndanspråk tecknar många bostadsrättsföreningar ansvarsförsäkringar för sina styrelseledamöter. Detta innebär att ansvarsförsäkringen tar på sig betalningsansvaret vid eventuell skadeståndsskyldighet. Uppsatsens syfte är att utifrån Länsförsäkringar Göteborgs styrelseansvarsförsäkring för bostadsrättsföreningar utreda i vilken omfattning ansvarsförsäkringen åtar sig att skydda styrelsen mot eventuella skadeståndsanspråk. Syftet med uppsatsen har genomförts genom en studie av relevanta rättskällor tillsammans med försäkringsvillkoren för ansvarsförsäkringen.

Komparationen mellan det lagstadgade styrelseansvaret och försäkringsvillkoren i ansvarsförsäkringen har frambringat en konkret slutsats i vilken omfattning styrelsen skyddas mot eventuella skadeståndsanspråk. Utanför tillämpningsområdet för ansvarsförsäkringen kvarstår många situationer där skadeståndsskyldighet kan uppkomma för styrelsen. Följden av detta blir att försäkringstagaren i realiteten kan bli utan skydd i många situationer även om det existerar en ansvarsförsäkring.

Uppsatsen tar upp de regler som styr den verksamhet, som försäkringsbolag från länder utanför EU bedriver i Sverige. Det handlar vidare om hur dessa regler påverkas av den lagstiftning som trädde i kraft 1 juli 2005, vilken styr försäkringsförmedlares verksamhet.

De preskriptionsregler som idag finns i försäkringsavtalslagen, konsumentförsäkringslagen och trafikskadelagen har visat sig vara mycket oklara och därför vållat stora tolkningsproblem. Det största problemet har varit frågan om när de stipulerade preskriptionstiderna skall börja löpa.

Förarbetena ger ingen klar ledning i frågan och både försäkringsnämnderna och Allmänna Reklamationsnämnden har varit splittrade i sin syn på problemet. I doktrinen har det påtalats att det råder brist på avgöranden från HD i frågan och det är först på senare år som viktiga mål har tagits upp i högsta instans.

De problem som denna uppsats i första hand skall behandla är de som berör den tioåriga preskriptionen, med utgångspunkt i HD-avgörandet NJA 2001 s 695 (I och II). Utgången i målet står i motsättning till försäkringsbolagens praxis och vinner inte heller klart stöd i förarbetena. HD:s tolkning har därför blivit mycket omdiskuterad.

I uppsatsen kommer jag att analysera den problematik som nu beskrivits samt föra en diskussion om hur klart rättsläget blivit efter HD:s avgörande. Jag kommer även att lyfta fram de frågor som ännu inte behandlats fullt ut i praxis, samt föra en diskussion kring hur en eventuell ny preskriptionsregel bör utformas.

I uppsatsen behandlas ämnet hopp i kontraktskedjan på sjötransporträttens område. Den sjötransporträttsliga avtalskedjan är ofta lång och komplex, vilket kan leda till problem när godset skadas. Den skadelidande kan nämligen vilja rikta anspråk mot den part i det bakre avtalsledet 1 som orsakat skadan. Ett sådant anspråk benämns hopp i kontraktskedjan. Syftet med hopp i kontraktskedjan är att undvika exempelvis preskriptionsbestämmelser och ansvarsbegränsningar som föreligger enligt avtalet i det bakre ledet. Problemet är att hopp i kontraktskedjan är ett avsteg från huvudregeln i svensk rätt som anger att den skadelidande i första hand ska rikta skadeståndsanspråk mot sin avtalspart, ändå har rätten flera gånger accepterat den skadelidandes anspråk mot det bakre ledet. Syftet med uppsatsen har varit att utreda under vilka omständigheter hopp i kontraktskedjan accepteras, när de bakre ledets avtalsvillkor får genomslag, samt vilka konsekvenser hopp i kontraktskedjan kan få för avtalsparterna. Den tänkta läsaren är en person med grundläggande sjö- och transporträttsliga kunskaper. De i huvudsak använda rättskällorna har varit lagtext, doktrin och praxis. Med utgångspunkt i att huvudregeln i svensk rätt är att den skadelidande i första hand ska vända sig till sin avtalspart, är min uppfattning att det i praxis utarbetats fyra undantag där den skadelidande kan hoppa i kontraktskedjan. Jag har benämnt de undantagen: 1. undantag vid grov culpa, 2. kommissionsundantaget, 3. ej kopplade avtal, samt 4. konsekvensresonemanget. Med avstamp i de fyra undantagen har jag sedan undersökt när rätten ansett att det bakre ledets avtalsvillkor får genomslag och därigenom begränsar det utomobligatoriska anspråket. Enligt mig finns det fyra fall: 1. kommissionsundantaget, 2. när samma standardavtal föreligger i båda leden, 3. när tillräckligt handelsbruk för ett standardavtal föreligger, samt 4. vid trepartavtal. Vad gäller styckegodstransportören är min uppfattning att de åtnjuter ett speciellt skydd genom 13:32 sjölagen. Enligt min mening blir konsekvenserna av hopp i kontraktskedjan bland annat att parternas förutsebarhet påverkas och att syftet med avtalsskrivande frånses. Samtidigt kan hopp i kontraktskedjan vara ett förfarande som gör att "rätt part" får stå kostanden, samt ett sätt för den skadelidande att bli mer förmånligt ersatt. Jag är dock kritisk till att rätten bortser från en princip inom svensk avtals- och skadeståndsrätt.

Two different claim relations arises with a damage covered by a liability insurance. The first claim relation is of course the one between the claimant and the liable as a claim for damages. The other claim relation arises between the liable in his capacity of insured and his insurer as a claim for compensation under the liability insurance.

There is a tight connection between the two claim relations because of the fact that it is the claimant’s claim for damages that gives rise to the claim for insurance compensation. The insured persons claim for insurance compensation is just a claim to be indemnified for his liability against the claimant. Because of this close connection between the two claim relations one might think that also a third claim relation, i.e. between the claimant and the insurer, should arise. Would it not be suitable to let the claimant direct his claim directly to the liability insurer? Such a right shall be called a direct action.

There is a few differences between the applicable law in Sweden and Finland regarding a claimants rights to a direct action against the liable’s insurer. The Swedish Law of Insurance Contracts (FAL) does not give the claimant an explicit right to raise a claim directly against the liable’s insurer. However, the Swedish claimants have been given such a right by the courts when the liable is bankrupt. This right to direct action has in jurisprudence been considered an imperative right, despite the fact that the regulation itself is not imperative. There has been a debate in Sweden about whether the claimant’s right really should be called a direct action. An essential difference between the Swedish and the Finnish direct action is that the insured persons marketing can trigger a direct action in Finland, something that I have questioned the suitability of.

I have questioned the suitability of an absolute direct action because it is, in my opinion, not corresponding with the purpose of liability insurance. As an alternative method for ensuring the claimant’s rights of compensation I have suggested an increased use of compulsory liability insurance, combined with a right to direct action. Such a solution seems more appropriate to me and it avoids the forcing of a claimant’s interest into free relations of contract.

En försäkringsgivare som utgivit ersättning för en skada kan inträda i den försäkrades rätt till skadestånd från skadevållaren, sådan rätt kallas regressrätt och regleras huvudsakligen i Lag (2005:104) om försäkringsavtal (FAL) 7 kap. 9 §. Regressrätten ska härledas ur försäkringstagarens rätt till skadestånd, därmed kan inte försäkringsgivaren hamna i bättre rätt mot skadevållaren än vad försäkringstagaren hade. Skadan måste ha orsakats av en tredje man, försäkringsgivaren kan således inte rikta regresskrav mot försäkringstagaren själv. Som försäkringstagare räknas även den som i försäkringsavtalet upptagits som medförsäkrad, den medförsäkrade måste ha ett försäkrat intresse i den försäkrade egendomen för att avtalet ska äga giltighet till förmån för denne. Syftet med denna uppsats är att bringa klarhet i vilken utsträckning försäkringsgivare kan tillämpa regressrätten, vem ett regresskrav kan riktas mot och om regressrätten, som FAL antyder, är begränsad till rena skadeståndssituationer. Uppsatsens innehåll baseras på relevant lagstiftning, förarbeten och doktrin. Vem ett försäkringsbolag kan rikta regresskrav mot diskuteras, i synnerhet frågan om regresskrav kan riktas mot någon som är medförsäkrad. Rättsfallen i Securitasfallet (NJA 2001 s. 711) och Spårvagnsfallet (Svea hovrätts dom 2017-12-07, mål T 3492-16) har en central roll för frågan om regresskrav mot medförsäkrad tillåts. Därutöver analyseras vilket belopp försäkringsgivaren har rätt att kräva regressersättning för, centralt för den diskussionen är de olika värderingsregler som tillämpas i egendoms- respektive ansvarsförsäkring, samt frågan om kulansbetalningar, det vill säga om försäkringsgivaren har betalat ut ersättning utan att ha varit skyldig till det, kan ligga till grund för ett regressanspråk. Uppsatsen visar att regress mot medförsäkrad som huvudregel inte tillåts. För att kunna skyddas av förbudet mot regresskrav mot medförsäkrad, måste dock den medförsäkrade ha ett försäkrat intresse i vad försäkringen avser. Regressbeloppet kan som högst vara beloppet i den skadeståndsfordran som den skadelidande försäkringstagaren haft gentemot skadevållaren. Kulansbetalningar och försäkringsbolagets egna kostnader till följd av skadan, såsom rättegångskostnader och kostnader för handläggning av ärendet, får inte inkluderas i regressbeloppet.

Enligt 4 kap. 10 § FAL:s lydelse finns en meddelandeplikt för försäkringsbolag enbart före inträffad skada. Trots detta konstaterade hovrätten i Wipdomen att en meddelandeplikt likväl kan föreligga efter inträffad skada, baserat på allmänna principer. I de fall försäkringsbolaget inte uppfyller meddelandeplikten, utan oskäligtdröjsmål, förlorar det rätten att åberopa den ansvarsbegränsande grunden. Hovrättens uppfattning har stöd i förarbeten, doktrin samt allmänna principer. Högsta domstolen meddelade inte prövningstillstånd i Wipmålet, vilket medför att försäkringsbolagen således har en hovrättsdom att förhålla sig till. Förutsatt att det skulle anses enligt gällande rätt att meddelandeplikten är utvidgad, bör försäkringsbolagen se över sin skaderegleringsverksamhet så att denna uppfyller meddelandeplikten utan oskäligt dröjsmål. Om de inte gör detta riskerar de således att förlora rätten att begränsa sitt ansvar, vilket är en vanlig invändning från försäkringsbolag vid processer vid domstol. I uppsatsen drar jag slutsatsen att en utvidgad meddelandeplikt troligen föreligger för försäkringsbolagen. För att uppnå förutsebarhet på området bör lagrummet uppdateras med en uttrycklig meddelandeplikt även efter inträffad skada. Tills det att lagstiftningen hunnit omarbetas kan det dock räcka med att Svensk Försäkring uppdaterar sina grundläggande principer för skadebehandling.

Traditionellt sett har endast skadeståndsanspråk uppkomna p.g.a. person- eller sakskada täckts av en ansvarsförsäkring. Skadeståndsanspråk avseende s. k. ren förmögenhetsskada har således inte ersatts. Inte heller skadestånd p.g.a. köprättsliga fel har omfattats av skyddet i en ansvarförsäkring. I rättsfallet NJA 1996 s. 68, det så kallade Flygmotorfallet, blev definitionen av sakskadebegreppet inom försäkringsrätten av högsta betydelse. Skadan som behandlades i rättsfallet var en så kallad ingrediensskada och saken rörde huruvida skadeståndsskyldighet p.g.a. brister i en levererad produkt skall anses utgöra sakskada eller ren förmögenhetsskada. I sin dom bortsåg HD från det inom försäkringsrätten vedertagna och så viktiga rekvisitet, att en fysisk försämring av det skadade föremålet måste vara för handen för att sakskada skall anses föreligga och fäste istället vikt vid huruvida funktionen hos det skadade föremålet kraftigt hade försämrats eller helt gått förlorad.

Uppsatsens huvudsakliga syfte är att belysa de konsekvenser som Flygmotorfallets utvidgning av sakskadebegreppet har medfört för försäkringsrätten och för försäkringsbranschens parter. Uppsatsen avser även att svara på några av de frågor som uppkommit i samband med HD:s utvidgning av sakskadebegreppet och då särskilt i samband med ingrediensskada. Har försäkringsrätten och dess tillämpning påverkats? Har branschen tolkat domen på ett lämpligt sätt och därmed anpassat sig och sina försäkringsvillkor därefter, eller har branschen dragit felaktiga slutsatser?

Försäkringstagarens aktsamhetskrav skiljer sig för olika slags egendomsförsäkringar där försäkringsvillkor för brand, vattenutströmning, inbrott samt rån har studerats i denna framställning. Aktsamhetskraven kan exempelvis ge uttryck för hur en anställd i ett företag ska agera eller hur försiktig denne bör vara för att försärsäkringsersättning ska utgå vid en inträffad skada. Försäkringsbolagen har stora möjligheter att utforma villkoren och därmed välja hur höga krav det ska ställas på den försäkrade. Bolagen kan även välja att lägga över bevisbördan på försäkringstagaren för att ett försäkringsfall har inträffat samt reglera vilka personer i ett företag som ska likställas med den försäkrade. Det finns även biförpliktelser i FAL som försäkringstagaren ska ta hänsyn till för att inte riskera att försäkringsersättningen sätts ned eller uteblir helt. Efter nya FAL infördes bland annat den så kallade omfattningsbestämmelsen i 8 kap. 16 § 2 st. FAL. Bestämmelsen tillåter som huvudregel inte att försäkringsbolagen får ställa krav på den försäkrades beteende i villkor som beskriver försäkringens omfattning. Ett omdiskuterat begrepp som framför allt förekommer i allriskförsäkringen, och som uppställs som ett omfattningsvillkor, är oförutsedd skada. Att försäkringstagarens aktsamhet har betydelse för att avgöra om en skada varit oförutsedd, är inte förenligt med gällande rätt. Dessutom kan kravet till stor del jämföras med FAL:s uppställda förpliktelse att inte framkalla ett försäkringsfall, vilket medför att ett sådant krav kan ses som obefogat. Det finns även andra tvivelaktiga formuleringar i försäkringsvillkoren. Tillämpningen av omfattningsbestämmelsen är i stort behov av att tydliggöras, för att inte riskera att det ställs oskäliga krav på försäkringstagaren i förhållande till egendomsförsäkringens ändamål. Det är inte rimligt om försäkringsskyddet hade uteslutit alla skador som grundar sig i någon form av oaktsamhet hos den försäkrade. Ett skäl till att ett företag väljer att teckna en försäkring är för att tillåtas att göra misstag, utan att det föranleder att försäkringsbolaget står fritt från ansvar.

I denna uppsats behandlas kommersiella säljares skadeståndsansvar när levererade produkter är behäftade med funktionsfel. Funktionsfel i produkter kännetecknas av att felaktiga detaljer från tillverkningen av en beståndsdel orsakar en minskad funktion i slutprodukten. I uppsatsen klarläggs även vilken betydelse ansvarsförsäkringen har för köparens möjligheter att erhålla ersättning när denna drabbats av funktionsskador härledda av köpt felaktig egendom. I uppsatsen undersöks ingrediens- och komponentskador ur främst ett skadestånds- och försäkringsrättsligt perspektiv, med avsikten att klargöra säljarens skadeståndsskyldighet i inomobligatoriska förhållanden samt vilka ansvarsgrunder som är aktuella i utomobligatoriska relationer. Även det försäkringsrättsliga skyddet för ingrediens- och komponentskador utreds, samt betydelsen för försäkringsskyddet huruvida den inträffade skadan är en skadeståndsrättslig sakskada eller en skada som ryms inom säljarens köprättsliga felansvar undersöks. Uppsatsen innehåller därutöver ett empiriskt avsnitt, vars avsikt är att klarlägga hur de svenska ledande försäkringsbolagens relevanta försäkringsvillkor är utformade samt vilken syn försäkringsbolagen har på begreppet sakskada och funktionsskadeprincipen.

Uppsatsen handlar om försäkringsbarheten för administrativa sanktionsavgifter (GDPR-sanktioner) som utfärdats till följd av en överträdelse av bestämmelserna i dataskyddsförordningen. Syftet med uppsatsen har varit att utreda om det enligt svensk rätt är möjligt att försäkra sådana avgifter. I uppsatsen redogörs för relevanta bestämmelser i det försäkringsavtalsrättsliga regelverket (FAL) och det försäkringsrörelserättsliga regelverket (FRL). Bland de bestämmelser som uppsatsen särskilt behandlar återfinns bestämmelserna om lagligt intresse i 6 kap. 1 § FAL och god försäkringsstandard i 4 kap. 3 § FRL.

Vid försäkringsförmedling skyddas försäkringstagare av försäkringsgivares obligatoriska ansvarsförsäkring. Det innebär att försäkringstagare har möjlighet att få ersättning via ansvarsförsäkring i vissa fall när försäkringsförmedlare anses skadeståndsskyldiga. Omfattningen av begreppet försäkringsförmedling och tolkningsmetoden vid utredandet huruvida något skall omfattas av ansvarsförsäkring har förefallit oklart, varför det utreds i uppsatsen. Syftet med uppsatsen är dels att analysera potentiella konsekvenser av utfallet i det s.k. Connecta-målet (NJA 2019 s. 638 del II), dels att utreda försäkringsförmedlares ansvarsräckvidd med särskilt fokus på när ansvarsförsäkring, till vilka försäkringsförmedlare är bundna, skall anses gälla. I NJA 2019 s. 638 del I och II begärdes förhandsavgörande från EU-domstolen vilket sedan behandlades i HD. Av målen framkommer att en försäkringsförmedlares avsikt och en försäkringstagares subjektiva uppfattning inte skall tillmätas någon betydelse vid avgörande av huruvida ett förfarande skall anses vara försäkringsförmedling och således täckas av den obligatoriska ansvarsförsäkringen. Det framkommer även att ett faktiskt avtal inte krävs för att förberedelse inför försäkringsavtal skall kunna ske. I uppsatsen utreds vilka potentiella konsekvenser utlåtanden i NJA 2019 s. 638 del II, i fråga om parternas uppfattning och avsikt, kan medföra. Detta görs bland annat med bakgrund av Jessika van der Sluijs artiklar om Connecta-målet i tidskriften Ny Juridik. Även omfattningen av begreppet försäkringsförmedling utreds med utgångspunkt i NJA 2019 s. 638 del I och II. Till bakgrund för analysen behandlas även bland annat EU-direktiv och svensk lagstiftning samt föreskrifter som ger ledning för analysen.Avslutningsvis dras slutsatser angående uppsatsens frågeställningar för att uppfylla uppsatsens syfte. Framförs görs bland annat uppfattningen att utgången i NJA 2019 s. 638, klargjort omfattningen av begreppet försäkringsförmedling och tydliggjort att det objektiva underlaget skall vara avgörande framför parternas avsikt samt subjektiva uppfattning. Således utvidgas ansvaret för försäkringsförmedlare och även vad som anses omfattas av en obligatorisk ansvarsförsäkring.

Under senare tid har allt fler företag börjat utöva verksamhet där mark nyttjas för olika aktiviteter med stöd av allemansrätten. HD har bedömt att sådant nyttjande; kanalisering, är tillåtet med stöd av allemansrätten, men uttalade i NJA 1996 s. 495 (”Forsränningsmålet”) samtidigt att nyttjandet bara är tillåtet så länge marken inte skadas. Eftersom skadeståndsfrågan aldrig har prövats i samband med allemansrätten har föremålet för denna uppsats varit att utreda möjligheterna att utfå ersättning för skador via allmänna skadeståndsrättsliga regler, skadestånds- och avhjälpandeansvaret i miljöbalken samt för intrång i äganderätten via expropriationslagen och möjligheten att få ersättning ur en försäkring. Expropriationsalternativet kan inte användas idag, eftersom marknyttjande med stöd av allemansrätten är ett icke ersättningsgillt intrång i äganderätten. Möjligheterna till att betrakta en skada på marken som en sakskada är stora. Det finns emellertid omständigheter som skapar komplikationer för båda skadeståndsansvarsformerna. En allmän skadeståndstalan kräver att culpa hos skadevållaren kan bevisas, vilket kan vara svårt när många människor vistas på en plats samtidigt. Kanalisatören kan betraktas som culpös enligt principerna om kumulativ eller anonym culpa, enligt vilka en principal blir ansvarig, trots att de individer han ansvarar för inte, var och en för sig, varit culpösa. Det miljörättsliga skadeståndsansvaret bygger på ersättning för störningar som inte är orts- eller allmänvanliga. När det gäller allemansrättsligt nyttjande torde många störningar betraktas som just orts- eller allmänvanliga. Avhjälpandeansvaret i miljöbalken bygger på ersättning för miljöfarlig verksamhet, och det är tveksamt om det kan tillämpas på kanalisatörens verksamhet. Expropriationsersättning på grund av allemansrättsligt nyttjande tillerkänns inte markägaren enligt gällande rätt, vilket kan tyckas märkligt eftersom många nyttjandeformer som påminner om allemansrätten, t.ex. servitut, medför sådan ersättningsrätt. Det finns vissa möjligheter att ersätta markskador ur försäkringar. Dock är de flesta skador följden av invasionsproblematik, som är mycket svårt försäkra. Samtliga ersättningsformer har visat sig otillräckliga för att ersätta skador som är estetiska och ideella, eftersom sådana skador inte kan beräknas i pengar. Beroende på hur marknyttjande med stöd av allemansrätten betraktas har man olika åsikt om i vad mån kanalisatören borde ersätta markägaren för skador på marken. Om nyttjandet uppfattas som någonting som finns vid sidan av markäganderätten är endast konkreta skador ersättningsgilla. Om man anser att nyttjandet är ett intrång i äganderätten och en förmögenhetsöverföring från markägaren till kanalisatören bör emellertid redan rätten att nyttja marken föranleda ersättning. Den ersättningsform som bäst tillgodoser markägarens intresse av att få skador på marken åtgärdade och få ersättning för ekonomisk förlust är avhjälpandeansvaret. Endast det ansvaret reparerar till fullo skador på miljön. Det krävs emellertid ett domstolsavgörande för att slutligen klargöra avhjälpandeansvarets tillämplighet.
Recently, more and more companies have come to exercise activities under the right of public access on land that belongs to whomever. The High Court has assessed that such use of land; channeling, is permitted, but in NJA 1996 s. 495 (“The Rafting Case”) also announced that this use is only allowed as long as the land remains unharmed. Since the question of damages in the context of the right of public access has not yet been treated in jurisprudence, the object of this thesis has been to investigate the possibilities to obtain restitution for damages via tort law, liability under the environment act as well as for proprietary intrusions under the expropriation act and restitution via insurance. Expropriation, however, cannot currently be made use of, since the right of public access is an intrusion which does not entail restitution. There are extensive possibilities for considering damage to the land as damage to property. However, there are ramifications for both the legal options for damages: the tort law and the environmental act. The tort law requires tortuous behaviour from the tortfeasor to be established, which is difficult when several persons stay at one place simultaneously. The canalizer may be considered tortuous under the principle of vicarious liability and cumulative or anonymous tort. According to these principles, the canalizer is responsible for the actions of certain individuals, even though they have not, individually, been negligent. The environmental liability for damage is based on restitution for disturbances that are not common to the place nor to the general public. This fact is difficult to establish in the context of the right of public access. The remedial responsibility of the environmental act is constructed for operations that are harmful to the environment, which is why it is dubious whether the responsibility is applicable to the canalizer’s activities. Currently, compensation for expropriation cannot result of use of land under the right of public access. This is peculiar, since many usufructs reminiscent of the right of public access, i.e. the easement, result in such compensation. Some forms of damage to the land can be insured. Although, most damage in this context arise from invasion, a cause of damage which is nearly impossible to insure. All forms of restitution have proven insufficient for compensating damage that is esthetic or otherwise non-pecuniary. Depending on if the right of public access is regarded as proprietary intrusion or something that exists alongside the right to property, one comes to different conclusions about the extent of compensation for damage. In the former case, only substantial damage is compensable. In the latter case, even the right to use the land occasions compensation. The liability which best meets the needs of the proprietor: compensation and restoration of damage to his property, is the remedial responsibility of the environmental code. This responsibility alone fully restores harm to the environment. However, the applicability of the remedial responsibility needs to be established in jurisprudence.

I uppsatsen presenteras en utförlig granskning av W&I-försäkring, mer känd under samlingsnamnet M&A-försäkring, och analys av försäkringens relation till ansvarsbegränsningar i det underliggande förvärvsavtalet. Syftet med försäkringen är att erbjuda ett fördelaktigt försäkringsalternativ till traditionella metoder för att ställa säkerhet för lämnande garantier i ett förvärvsavtal. Försäkringslösningen ger en säljare möjlighet att undvika de ekonomiska inlåsningseffekter som garantiavsättningar ger upphov till, samtidigt som den ger köparen trygghet genom att säljaren kan ge garantier som denne annars inte hade varit villig att ge. Den rådande trenden visar på att användning av M&A-försäkring i företagstransaktioner stadigt ökar, framförallt i företagstransaktioner med betydande värde. M&A-försäkringen är i företagsförsäkringssammanhang relativt ny, vilket innebär att det finns obesvarade frågor som behöver redas ut, framförallt hur ansvarsbegränsningar som lämnas av säljaren i förvärvsavtalet påverkar försäkringsavtalet, om det är säljaren som tecknar försäkringen. För att kunna förstå uppsatsens argumenterande delar är det viktigt att först redogöra för de delar av transaktionen och transaktionsprocessen som försäkringsavtalet bygger på för att sedan utifrån försäkringsvillkor presentera en helhetsbild av försäkringslösningen. Med utgångspunkt i M&A-försäkringens villkorsutformning och strukturering kan försäkringen dissekeras för att ta fram vilka principiella försäkringsrättsliga byggstenar och grundsatser som försäkringen är byggd på. Det leder till slut fram till diskussionen om vad som i försäkringens sammanhang förstås som skada, och relationen till ansvarsbegränsningar i förvärvsavtalet utifrån vad som i försäkringens olika utföranden utgör det försäkrade intresset.