Academic literature on the topic 'Genomsyn'

ZusammenfassungIn dieser Übersichtsarbeit werden zunächst Befunde zu Störungen der Humorwahrnehmung nach zerebralen Läsionen dargestellt, die insbesondere auf eine wichtige Rolle des rechten Frontallappens hindeuten. Die bisher existierenden bildgebenden Studien zur Humorwahrnehmung haben mit unterschiedlichen Methoden verblüffend übereinstimmende Befunde erbracht, zeigten allerdings keine Aktivierung des rechten Frontallappens. Es fand sich eine Beteiligung des linken temporoocipitalen und inferioren lateralen frontalen Kortex bei der Humorwahrnehmung und eine Aktivierung des limbischen Systems (insbesondere der medialen Temporallappen und Nn. accumbens beidseits) bei der Erheiterung. Der rechte frontale Kortex hingegen zeigte eine Deaktivierung. Die neuronale Basis des Lächelns, die bei neurologischen Patienten auftretenden Störungen und neuronale Grundlagen des ansteckenden Lächelns werden abschließend dargestellt.

Im Zusammenhang mit den grundlegenden gesellschaftskritischen Bewegungen, die sich um 1968 in Europa etablieren, setzt in Westdeutschland auch die Kritik am modernen Wohnungsbau des Wiederaufbaus ein. Unterschiedliche konvergierende Linien der Kritik – sowohl aus dem progressiven wie aus dem konservativen Spektrum – führen im Ergebnis zu einer bis heute fortwirkenden negativen Sicht auf den Siedlungsbau der Nachkriegsmoderne und einer bisweilen klischeehaften, positiven Sicht auf den Altbaubestand der Gründerzeit. Beide Linien der Kritik geben primär die Stimme der akademischen Mittelschicht wieder, die sie in die Presse und in den Architektur- und Planungsdiskurs eingebracht hat und diesen bis heute dominiert. Beide Linien der Kritik vernachlässigen den zeitgenössischen gesellschaftlichen, wirtschaftlichen und politischen Kontext und insbesondere die Sicht der Bewohner_innen, was zu einer verzerrten Darstellung führt

Vårt syfte med uppsatsen är att undersöka om Skatteverkets genomsyn strider mot legalitetsprincipen. Detta realiseras med hjälp av frågeställningar i vår problemformulering.

Vi har i studien använt oss av en rättsdogmatisk metod, vilket innebär att vi har tolkat gällande rätt utifrån lag, förarbeten, rättspraxis samt doktrin.

Förutsättningen vid beskattning kan ses som att skatt endast kan uttagas med stöd av föreskrifter i lag, det vill säga nullum tributum sine lege. När Skatteverket inte kan använda sig av Skatteflyktslagen, faller man tillbaka på genomsyn. I vissa rättsfall har vi även sett att man i första hand använder sig av genomsyn, innan man tar till Skatteflyktslagen. Beslut som grundas på genomsyn fattas snabbare och enklare av Skatteverket, medan skatteflykt av rättssäkerhetsskäl prövas av Länsrätten.

I vår uppsats har det framkommit olika alternativ till att åtgärda problematiken med genomsyn. Det är idag omöjligt att säga vilket av dessa alternativ som kommer att vara den bästa lösningen för genomsyn, men allt tyder på att det behövs en klarare och tydligare bild för hur genomsynsprincipen skall användas i praktiken. Det är alltså dags att sätta ned foten om vad som gäller i genomsynsresonemanget, därför att –

Nullum tributum sine lege.

För att förhindra att skattskyldiga utnyttjar lagstiftningen på ett sätt som lagstiftaren inte avsett används stopp- och speciallagstiftning. Då detta förfarande alltid ligger  steget efter, lagstiftades det om en generalklausul mot skatteflykt.

Legalitetsprincipen kommer även till uttryck inom skatterätten, ingen skatt utan lag. Detta upprätthåller rättsäkerheten och leder till att skattskyldiga kan förutse de skatterättsliga konsekvenserna av olika rättshandlingar.

Generalklausulen har ansetts vara svår att tillämpa vilket lett till att det genom praxis framkommit principer om genomsyn. Skatteverket verkar vara av den uppfattningen att det finns en skatterättslig genomsynsmetod. Denna metod förbiser de civilrättsligt giltiga avtalen och ser till den ekonomiska innebörden och beskattar förfarandet därefter. Att se till avtals verkliga innebörd är något som är vanligt förekommande på det civilrättsliga området. Det brukar sägas att skatterätten bygger på civilrättsliga grunder, det är därför anmärkningsvärt att, som Skatteverket gör, åsidosätta eller omkaraktärisera civilrättsliga avtal. Det förefaller snarare vara så att de ekonomiska konsekvenserna är en direkt följd av de civilrättsliga, vilket leder till att en skatterättslig genomsyn inte är tillämplig.

Under de senaste åren har det kommit flera avgöranden som säger att en skatterättslig genomsyn inte kan tillämpas. Trots detta fortsätter Skatteverket att tillämpa principen. Även om Regeringsrätten har sin ställning klar verkar det som om det behövs flera, tydliga, domar för att Skatteverket ska inse att det inte längre går att genomföra en skatterättslig genomsyn.

To prevent taxpayers from using the law in a way that the legislator never intended, i.e. abusing its meaning, the legislator constantly introduced new legislation. As this methodology always is reactive as opposed to proactive, the legislator enacted legislation against tax evasive actions - the general anti-avoidance rule.

The principle of legality is affecting not only the civil but also the tax legislation, no law no tax. This ensures the legal security and leads to taxpayers being able to foresee the tax consequences of certain legal transactions.

The general anti-avoidance rule has been found difficult to apply, why case law has lead to the establishment of a "principle of transparency" (similar to the concept of substance over form). This principle overrides the legally binding agreements entered into by two parties, and aims at determining the true substance of the transactions undertaken under the agreement. The findings made by the tax authority in this process are then deemed to be the correct basis for taxation. It is generally said that the tax law is based on the principles established through civil law, which makes it hard to understand how the tax authority can override and reclassify the terms of an agreement entered into by two parties. As the economic consequences should be a direct effect of the terms of said agreement/arrangement, the tax authority should not, under the principle of legality, be able to reclassify the legally binding agreement.

In recent years a number of cases have stated that the "principle of transparency" cannot be applied. Despite this the tax authority still applies this principle. Even if the Supreme Administrative Court believes that it has given a clear interpretation of how to apply the “principle of transparency” additional case law is needed.

Problemformulering: Vad är genomsyn och hur ser utvecklingen och tillämpningen av genomsyn ut? Vad talar för respektive emot användningen av olika genomsynsresonemang? Är tillämpningen av genomsynsprincipen ett lämpligt sätt att komma tillrätta med skatteundvikande förfaranden, eller finns det andra sätt som framstår som mer passande och ändamålsenliga?

Mitt syfte med denna magisteruppsats är att redogöra för och diskutera vilka omständigheter som kan tänkas föranleda att genomsyn tillämpas i svensk skatterätt. Jag har även för avsikt att resonera kring vilka skäl som talar för respektive emot en tillämpning av genomsynsprincipen. Dessutom kommer jag att kort beskriva alternativa sätt att komma tillrätta med icke önskvärd skatteplanering, samt vad som enligt min mening skulle kunna ändras vid tillämpningen av genomsyn om detta skulle framstå som motiverat. Avslutningsvis är min ambition att diskutera och ta ställning till om genomsyn överhuvudtaget kan anses vara förenligt med svenska rättsgrundsatser.

Resultat: Det framstår som om tillämpningen av genomsynsprincipen genom tiderna - men även i dagsläget - omgärdas av en rad oklarheter. Av denna anledning har jag kommit fram till att endast en mycket restriktiv användning av olika genomsynresonemang bör vara förenlig med svensk rättstillämpning. Detta förutsätter dock, enligt min mening, att vissa förändringar i tillämpningen av genomsynsprincipen först genomförs.

Lagstiftningen om skattefrihet på kapitalvinster på näringsbetingade andelar samt RÅ 2004 not. 59 innebar startskottet för en ny typ av skatteplanering som kom att kallas Peru-upplägg. Skatteavtalet med Peru utnyttjades och stora skattevinster i de aktuella bolagen var följden. Skatteverket uppmärksammade detta och skatteavtalet med Peru sades omgående upp. I Peru- domarna underkändes slutligen två av dessa upplägg. Med utgångspunkt i Peru-domarna behandlar denna uppsats förhållandet mellan intern skatterätt och skatteavtal samt förekomsten i HFD av resonemang om rättshandlingars verkliga innebörd. Utgångspunkten är juridisk metod men uppsatsen innehåller även av komparativa och rättspolitiska moment. Ända sedan OMX-domen meddelades 2008 har viss osäkerhet förelegat avseende den interna skatterättens förhållande till internationella skatteavtal och vilken av dessa som har företräde vid en eventuell kollision. Den första frågan som behandlas i denna uppsats är om HFD i Peru-domarna satt svensk intern rätt framför skatteavtalet med Peru och detta därmed brutits. HFD undvek i Peru-domarna denna problematik som efter OMX-domen debatterades flitigt i doktrinen. Den andra frågan i uppsatsen är om HFD använde sig av det som kommit att kallas verklig innebörd/genomsyn i Peru-domarna. Inom skatterätten kan detta sägas innebära att beskattning skall ske på grundval av rättshandlingarnas verkliga innebörd oavsett den beteckning de åsatts. Slutsatsen i uppsatsen kombinerar svaren på de båda frågorna. Genom att använda sig av verklig innebörd/genomsyn kunde problematiken lösas genom vanligt skatteavtalstolkning. Det var därför aldrig nödvändigt för HFD att ta ställning i den laddade frågan om skatteavtalens relation till intern rätt. För att komma till slutsatserna granskas praxis och doktrin kring dessa frågor likväl som skatteavtalsrättens uppbyggnad i stort. I sökandet efter svaren avhandlas även intressanta principiella och rättspolitiska frågor.

Varje år går svenska staten miste om stora summor i skatteintäkter, intäkter som försvinner till följd av både medvetna och omedvetna fel gjorda av de skattskyldiga. Staten har genom olika åtgärder länge arbetat för att på bästa sätt försöka motverka skattebortfallet. I Sverige finns det tre repressiva metoder mot skatteundandragande aktiviteter: skatteflyktslagen, special- och stopplagstiftning och genomsynsprincipen. Skatteflyktslagen infördes 1980. Genomsynsprincipen är däremot inte lagstadgad utan har utvecklats genom praxis och dess existens har länge diskuterats, likaså om den skall kodifieras. Under 2007 tog debatten avseende genomsynsprincipen ny fart.

Genomsynprincipen är en repressiv metod genom vilken skatteundandragande aktiviteter bekämpas och framförs som ett komplement till skatteflyktslagen. Principen innebär att företagna rättshandlingar bedöms utifrån dess verkliga innebörd istället för dess formella. Genom att tillämpa genomsynsprincipen ges handlingar de rättsverkningar som de i verkligheten ger upphov till och parternas syfte och intentioner med transaktionerna läggs till grund för beskattningen, inte handlingarnas yttre form eller beteckning.

Hur skattebasen på bästa sätt skall skyddas och vilken repressiv metod som bäst uppfyller kravet på förutsebarhet, effektivitet, legalitet och rättssäkerhet är svårt att avgöra. Syftet med denna uppsats är därför att nå en slutsats om en kodifiering av genomsynsprincipen skulle leda till en mer rättssäker och förutsebar repressiv metod mot skatteundandragande aktiviteter.

Det är inte givet att en kodifiering av genomsynsprincipen skulle medföra en mer rättssäker och förutsebar rättstillämpning. Det är emellertid uppenbart att klarare riktlinjer behövs avseende genomsynsprincipen då dess tillämpning idag är mycket oklar. Att formulera så pass klara och precisa rekvisit att rättsläget nämnvärt förbättras får anses vara en svår uppgift. Vi anser dock att genomsynsprincipen bör införas som en ytterligare paragraf i skatteflyktslagen för att på det sättet uppnå en mer rättssäker och förutsebar repressiv metod mot skatteundandragande aktiviteter. Genom denna åtgärd skulle det klargöras vilka bedömningsgrunder domstol har vid underkännande av rättshandlingar. Tydliga förarbeten skulle även arbetas fram och eftertaxering och uttagandet av skattetillägg skulle ske med stöd i lag. Det skulle därutöver tydliggöras att det finns en ytterligare metod, utöver skatteflyktslagen, för att angripa skatteundandragande aktiviteter. Skatteflyktslagens omfattning borde vidare utvidgas till att omfatta samtliga skatteslag för att på det sättet omfatta så många skattekringgåenden som möjligt.

I de fall enskilda aktieägare tillfogas skada, genom organledamots handlande, innehar dessa rättigheten att påkalla skadeståndsansvar enligt 29:1 1 st. 2 men. ABL. I den svenska rättstillämpningen ter sig dock tillämpningen av paragrafen, i samband med indirekta skador, problematisk. Problematiken hänför sig till vilka regler, vars åsidosättande, aktualiserar tillämpningen av paragrafen tillsammans med aktieägares talerätt. Två tolkningar kan i fallet identifieras, vilka framförts inom doktrinen, varvid en begränsad och en mer liberal. Även om den liberala tolkningen är förenad med viss problematik, är denna enligt mitt förmenande den vilken bör tillämpas. En sådan tillämpning skulle således innebära att enskilda aktieägare tillerkänns talerätt vid indirekt skada, då regler vilka ger uttryck för normskyddsläran och bolagsledningens lojalitetsplikt åsidosatts. Rättsutvecklingen har vidare givet upphov till frågan, huruvida en ”indirekt” indirekt skada kan omfattas av paragrafens tillämpningsområde. En sådan skada uppstår särskilt i koncernförhållanden då dotterbolaget tillfogas en direkt skada, vilken därigenom åsamkar aktieägarna i dess moderbolag en ”indirekt” indirekt skada. Skadan faller utanför paragrafens tillämpningsområde, då de skadedrabbade inte utgör aktieägare i dotterbolaget. En lösning enligt mitt förmenande, varigenom paragrafens tillämpning koncernanpassas, är att principen om ansvarsgenombrott i betydelsen genomsyn nyttjas. Principens aktualisering medför att ett moder- och dotterbolag betraktas som en juridisk enhet, om erforderliga rekvisit uppfylls, varigenom de skadedrabbade aktieägarna från ett teoretiskt perspektiv även ses som aktieägare i dotterbolaget. Effekten av principens tillämpning är sålunda att en ”indirekt” indirekt skada faller inom paragrafens tillämpningsområde.
Whenever individual shareholders inflict an injury, due to action taken by a corporate member, they possess the right to impose liability in accordance with 29:1 1 st. 2 men. ABL. The paragraph is though associated with some difficulties when it comes to an indirect injury. The difficulties regard which rules that have to be infringed, in order for the paragraph to be applicable and thereby providing shareholders with the right to sue. Two different interpretations can hereby be identified, whereby one limited and the other one more liberal. Even if the liberal interpretation is associated with some difficulties, I find that this one should be applied. Such an application would mean that an individual shareholder acquire the right to sue, for an indirect injury, when rules protecting a third person and the corporate member’s duty of loyalty have been infringed. Legal progress has also given rise to another question, whether an “indirect” indirect injury falls within the paragraphs application. Such an injury is mostly affiliated with corporate groups where the daughter company causes a direct injury, whereby the shareholders in the mother company causes an “indirect” indirect injury. Since the shareholder here is not an owner of the daughter company, the paragraph could not be applied. A solution to this problem is, according to me, an application of the principle piercing the corporate veil, whereby the paragraphs application extends to corporate groups. The effect of the principles application is that a mother- and daughter company becomes one legal entity, if the prerequisites are fulfilled. The outcome is hereby that a shareholder in the mother company, from a theoretical perspective, also is regarded to be an owner of the daughter company. Wherefore an “indirect” indirect injury hereby falls within the scope of the paragraphs application.

Sverige har ett av världens högsta skattetryck vilket medför att det alltid varit attraktivt med skatteplanering och skatteundandragande aktiviteter för att finna förmånligare skattesituationer. Ett regelverk som kan anses ge upphov till att många skattskyldiga försöker finna förmånligare skattesituationer i form av skatteundandragande aktiviteter är de så kallade fåmansföretagsreglerna som innebär för de som träffas, att beskattning kan komma att ske i både inkomstslaget kapital och inkomstslaget tjänst.

Ett förfarande som blivit uppmärksammat i praxis och som framställningen är koncentrerad på, är då en svensk fåmansföretagare överlåter sina andelar till underpris till ett av honom ägt holdingbolag i ett annat land beläget inom EES-området, som i sin tur överlåter andelarna till marknadspris till en extern köpare i Sverige. Sedan Sverige omarbetat sin lagstiftning avseende underprisöverlåtelser av kapitalvinstbeskattade tillgångar efter påtryckningar från EG-domstolen kan dessa överlåtelser göras till utländska bolag belägna inom EES-området utan att uttagsbeskattning blir aktuell. Efter utflyttning från Sverige undkommer den skattskyldige svensk skatt. Det har uppstått frågor kring om det går att bortse från det utländska holdingbolaget och istället anse att fåmansföretagaren avyttrar sina aktier direkt till den externa köparen då det utländska bolaget endast används som mellanhand i syfte att undkomma svensk skatt. Förfarandet var för handen i RÅ 2008 not. 169 och framställningen syftar till att ur ett rättseffektivitetsperspektiv utreda om förfarandet kan angripas med hjälp metoder mot skatteflykt i svensk rätt där en närmare studie av principen om rättshandlingars verkliga innebörd, skatterättslig genomsyn och skatteflyktslagen omfattas. Syftet är vidare att utreda det eventuella behovet av en förändring av gällande rätt för att bidra till förbättrad rättseffektivitet i det här avseendet.

Principen om rättshandlingars verkliga innebörd innebär en omklassificering av den beteckning den skattskyldige åsatt rättshandlingen till rättshandlingens verkliga innebörd då det föreligger diskrepans mellan dess form och innehåll. De företagna rättshandlingarna i RÅ 2008 not. 169 kan inte omklassificeras då de är verkliga och inte felrubricerade. Det har genom RÅ 2004 ref. 27 konstaterats att det inte finns någon möjlighet att i praxis underkänna civilrättsligt giltiga rättshandlingar då de genomförts endast i skattesyfte. Att en sådan praxismetod mot skatteflykt inte existerar har även bekräftats genom RÅ 2008 not. 169. Av den anledningen kan inte förfarandet angripas med hjälp av skatterättslig genomsyn. Den enda möjligheten att angripa förfarandet är med hjälp av skatteflyktslagen. Enligt min åsikt bör förfarandet som var för handen i RÅ 2008 not. 169 kunna angripas med hjälp av skatteflyktslagen då de fyra rekvisiten för detta är uppfyllda. Skatteflyktslagen behöver därför enligt min mening inte genomgå en förändring för att uppnå högre rättseffektivitet.

Ihmisten määrä jatkaa nopeaa kasvuaan ja kasvavissa yhteisöissä virusten leviäminen on entistä helpompaa. Siksi virusten solujen infektointimekanismien ymmärtäminen on tärkeää. Se on myös edellytyksenä taistelussa viruksia vastaan, sillä sen tiedon pohjalta on mahdollista kehittää toimia lääkkeitä ja rokotteita niitä vastaan. Virusten äärimmäisen nopea evoluutio vaikeuttaa tätä prosessia huomattavasti, sillä niiden genomeihin syntyy mutaatioita yleensä noin yksi mutaatio jokaista replikaatiota kohden. Influenssaviruksia on tutkittu jo monia kymmeniä vuosia ja niiden infektiomekanismit ovat jo varsin hyvin tiedossa. Silti influenssaviruksissa kuitenkin tapahtuu aina aika ajoin yllättäviä reassortaatioita, joiden seurauksena syntyy uusia kantoja. Reassortaatioiden seurauksena vanhoja kantoja vastaan valmistetuista rokotteista voi hyvin nopeasti tulla hyödyttömiä, sillä uudet kannat voivat levitä nopeasti ympäri maailmaa. Ebolavirus toimii pelottavana esimerkkinä siitä, kuinka nopeasti tappava virus voi ilmaantua ja levitä laajalle alueelle. Onkin nopeasti saatava selville viruksen leviämistavat, jotta sen leviäminen saadaan pidettyä kurissa. Myös kansainvälinen yhteistyö on tärkeässä roolissa, sillä kehitysmailla ei ole valmiuksia kyetä yksin estämään virusten leviämistä ja kehittää hoitokeinoja niitä vastaan.

Dieser Artikel geht im zweiten Kapitel zunächst auf Schumpeters Entwicklungstheorie mit ihrer Hervorhebung von Innovationen als der entscheidenden Triebfeder ökonomischen Wandels ein. Dabei werden sowohl deren Ursachen in Form eines dynamischen Unternehmertums und unterschiedliche Ausprägungen in Gestalt verschiedener Typen von Innovationen (Kapitel 2.1) als auch die mit innovatorischen Neuerungen verbundenen Folgewirkungen, wie sie sich in jenem bereits erwähnten „Prozess der schöpferischen Zerstörung“ sowie dem durch Innovationen hervorgerufenen Konjunkturschwankungen ausdrücken (Kapitel 2.2), näher beleuchtet. Daran anknüpfend erfolgt in einem dritten Kapitel eine eingehende Betrachtung der an die entwicklungstheoretischen Überlegungen Schumpeters anknüpfenden Ansätze und Konzepte, um diese auf ihre methodologische wie inhaltliche Kompatibilität in Bezug auf Schumpeters Analyse hin kritisch zu überprüfen. Den Ausgangspunkt bildet dabei zunächst die für den Ansatz Schumpeters charakteristische Gegenüberstellung von Allokations- und Entwicklungslogik, die auch seinem Verständnis von Gleichgewichts- und Ungleichgewichtsanalyse zugrunde liegt (Kapitel 3.1). Darauf aufbauend wird gezeigt, dass weder der im Rahmen der Neuen Wachstumstheorie unternommene Versuch einer Integration Schumpeters (Kapitel 3.2) noch die im Kontext der Industrieökonomik formulierte Schumpeter-Hypothese (Kapitel 3.3) eine angemessene bzw. zutreffende Reflexion seiner Überlegungen darstellen. Dies kann in ähnlicher Weise auch für den Rekurs evolutionsökonomischer Ansätze auf Schumpeters Entwicklungstheorie gezeigt werden (Kapitel 3.4). Im Unterschied zu den beiden zuvor genannten Forschungsfeldern fällt die Schnittmenge zur evolutorischen Ökonomik zwar deutlich größer aus, von einer weitgehenden inhaltlichen wie methodologischen Übereinstimmung kann aber dennoch keine Rede sein. Die Ausführungen im abschließenden vierten Kapitel zielen darauf ab, Bausteine für eine konstruktive Weiterentwicklung von Schumpeters Theorie der unternehmerischen Innovation zu benennen. Unter Einbezug von Erkenntnissen der ökonomischen Innovations- und Unternehmensforschung, der dynamischen Markt- und Wettbewerbstheorie sowie der psychologischen Motivationsforschung wird ein Erklärungsansatz vorgestellt, der unternehmerisches Neuerungsverhalten als Grundlage wirtschaftlicher Entwicklungsprozesse in Abhängigkeit von äußeren Handlungsbedingungen (formelle und informelle Institutionen) und inneren Handlungsbeschränkungen (Motivation, Fähigkeiten, Lernprozesse) der innovierenden Akteure betrachtet. Damit – so zumindest der Anspruch – können, systematischer als dies bei Schumpeter der Fall ist, die nach aktuellem Stand der Forschung als relevant anzusehenden Bestimmungsfaktoren des unternehmerischen Innovationsverhaltens im Hinblick auf wirtschaftliche Entwicklungsprozesse in den Blick genommen werden.

Zweifelsohne wirken sich neue Technologien auf die Alltagsmobilität einschließlich der Wahl verfügbarer Verkehrsmitteln aus und implizieren damit verkehrs- umwelt- und raumbezogene Folgen. Der massenhafte Anstieg der individuellen Pkw-Nutzung der zurückliegenden Jahrzehnte wird weitestgehend auf strukturelle Veränderungen zurückgeführt, die sich aus dem Zusammenwirken von technologischer Möglichkeit (hier: der Option „Pkw“) und allgemeinen ökonomischen und sozialen Entwicklungstrends in modernen Industriegesellschaften ergeben (vgl. exemplarisch Kutter 2001; Kutter/Stein 1998). Insbesondere bezogen auf die soziale Akzeptanz von technischen Neuerungen – ökonomisch gesprochen: die Substitutionsbereitschaft zwischen bestehenden und neuen Technologien – muss jedoch die Perspektive des Akteurs und sein individuelles Entscheidungsverhalten stärker in den Blick genommen werden, um die für Verkehr, Umwelt und Raum sich ergebenden Folgen besser abschätzen zu können. Entsprechende Studien, die das individuelle Entscheidungsverhalten im Umgang mit technologischen Neuerungen ins Zentrum der Untersuchung stellen, sind jedoch nach wie vor nur in geringer Zahl vorhanden. So steht beispielsweise außer Frage, dass Neuerungen im Bereich von IuK-Technologien die physische Mobilität nachhaltig beeinträchtigen werden. Gleichwohl sind die vorhandenen theoretischen wie empirischen Befunde der Mobilitätsforschung, wie die Entwicklung von IuK-Technologien die individuelle Mobilitätsnachfrage verändern wird, jedoch unklar oder widersprüchlich. Entsprechend stellt etwa Bamberg (2010) fest: „Die Dynamik dieser Entwicklung ist z.Z. kaum prognostizierbar“. Vor diesem Hintergrund hat unter anderen das Institut für Mobilitätsforschung (ifmo) in Kooperation mit dem Imperial College London jüngst eine Grundlagenstudie gestartet, um den Stand des Wissens zum Einfluss von IuK-Technologien auf das Mobilitätsverhalten aufzuarbeiten. Ein ähnlicher Erkenntnisstand lässt sich für andere verkehrs- und mobilitätsrelevante Technologiebereiche diagnostizieren. Eine der wenigen Ausnahmen hiervon bilden Analysen des Nutzerverhaltens bezogen auf die Akzeptanz neuer Antriebstechnologien im Bereich des motorisierten Individualverkehrs und hier speziell mit Blick auf die Nutzung elektrisch betriebener Fahrzeuge (vgl. stellvertretend Bongard 2014; Fazel 2014; Peters et al. 2013; Haugrund 2013; Pieper et al. 2013; Paternoga et al. 2013; Dudenhöffer et al. 2012; Döring/Aigner 2012; Döring 2012; Ahrend et al. 2011; Peters/Hoffmann 2011; Döring/Aigner 2011). Zu den Elektrofahrzeugen zählen dabeiterminologisch nicht alllein reine batterieelektrisch betriebene Fahrzeuge (BEV), sondern auch solche Elektrofahrzeuge, die entweder über einen Verbrennungsmotor zur Reichweitenverlängerung verfügen (REEV) oder bei denen sowohl ein E-Motor als auch ein Verbrennungsmotor für den Antrieb sorgt, wie dies bei den am Stromnetz aufladbaren Plugin-Hybridfahrzeugen (PHEV) der Fall ist. Schließlich werden zudem Brennstoffzellenfahrzeuge (FCEV), welche die benötigte Energie direkt an Bord des Fahrzeugs erzeugen (z.B. in Form von Wasserstoffbrennstoffzellen), zu den Elektrofahrzeugen gezählt. In Anbetracht dessen sollen nachfolgend exemplarisch die vorhandenen Einsichten zum Nutzerverhalten im Umgang mit der Elektromobilität zusammenfassend dargestellt sowie – wenngleich nur ansatzweise und damit in lediglich rudimentärer Form – einige sich daraus ergebende verkehrs-, umwelt- und raumbezogene Implikationen aufgezeigt werden.

Mit Blick auf Deutschland steht außer Frage, dass die im bestehenden föderativen System enthaltene Garantie der kommunalen Selbstverwaltung ein hinreichendes Maß an dezentraler Finanzautonomie voraussetzt. Die Bewältigung der den Kommunen im Rahmen der föderalen Zuständigkeitsverteilung zugewiesenen Aufgaben und das Tätigen der damit verbundenen Ausgaben sind ohne eine entsprechende Ausstattung mit Einnahmen, d.h. der Verfügbarkeit über angemessene finanzielle Mittel zur Aufgabenerfüllung, nicht möglich. Diese grundlegende Einsicht spiegelt sich bereits in Art. 28 Abs. 2 Grundgesetz (GG), wonach den Gemeinden und Gemeindeverbänden das Recht gewährleistet sein muss, „alle Angelegenheiten der örtlichen Gemeinschaft im Rahmen der Gesetze in eigener Verantwortung zu regeln“. Und weiter heißt es dort: „Die Gewährleistung der Selbstverwaltung umfasst auch die Grundlagen der finanziellen Eigenverantwortung“. Dieser im Rahmen der Grundgesetzanpassung von 1994 hinzugefügte Satz stellt nicht allein eine verfassungsrechtliche Grundlage für die Zuweisung eigener Steuerhoheiten an die kommunale Ebene durch den Bundesgesetzgeber dar. Er ist zugleich auch die grundgesetzliche Basis einer garantierten (vertikalen) Zuweisung von finanziellen Mitteln eines jeweiligen Landes an seine Kommunen und bildet damit den rechtlichen Bezugspunkt für den auf Landesebene bestehenden kommunalen Finanzausgleich, dessen Durchführung in den jeweiligen Landesverfassungen geregelt ist. Vor diesem Hintergrund hat auch der Verfassungsgerichtshof Rheinland-Pfalz in seinem Urteil vom 14. Februar 2012 im Rahmen des Normenkontrollverfahrens zur Änderung des Landesfinanzausgleichsgesetzes vom 12. Juni 2007 zum einen auf die Verpflichtung des Landes aus Art. 49 Abs. 6 LV hingewiesen, über den kommunalen Finanzausgleich eine „angemessene Finanzausstattung“ der Kommunen zur Erfüllung pflichtiger wie freiwilliger Selbstverwaltungsaufgaben zu gewährleisten. Zugleich wird vom Verfassungsgerichtshof zum anderen aber auch darauf verwiesen, dass als wesentliche Grundlage für einen funktionsfähigen Finanzausgleich „die Kommunen ihre eigenen Einnahmequellen angemessen auszuschöpfen und Einsparpotentiale bei der Aufgabenwahrnehmung zu verwirklichen“ haben. Als unmittelbare Folge aus dieser vom Verfassungsgerichtshof formulierten Anforderung an die kommunale Einnahmenpolitik kann das Land „im Gegenzug für seinen Beitrag zur Bewältigung der kommunalen Finanzkrise verlangen, dass auch die Kommunen ihre Kräfte größtmöglich anspannen“ (ebenda). Auch wenn die zurückliegend formulierten Anforderungen auf sämtliche Kommunen in Deutschland zutreffen, soll im vorliegenden Beitrag beispielhaft die aktuelle Klage eines Teils der Kommunen des Landes Rheinland-Pfalz, der zufolge die Regelungen des Landesfinanzausgleichsgesetzes für das Jahr 2014 als nicht ausreichend gelten, um die Vorgaben aus dem Urteil des Verfassungsgerichtshofs vom 14. Februar 2012 zu erfüllen, zum Anlass für eine entsprechende Überprüfung der Einnahmenpolitik der Städte und Gemeinden des Landes genommen werden. Hierbei wird sich auf eine Analyse der bestehenden Finanzierungsspielräume im Bereich der sogenannten Realsteuern (Gewerbesteuer, Grundsteuer B, Grundsteuer A) als jenen kommunalen Einnahmequellen konzentriert, die bekanntermaßen mit Abstand zu den bedeutendsten Einnahmequellen von Städten und Gemeinden zählen, die von diesen eigenverantwortlich gestaltet werden können. Ziel der nachfolgenden Untersuchung ist folglich die Fragestellung, ob die rheinland-pfälzischen Kommunen die ihnen im Rahmen der Realsteuerpolitik zur Verfügung stehenden Möglichkeiten zur Finanzierung ihrer Haushalte in angemessenem Umfang in den zurückliegenden Jahren ausgeschöpft haben. Als Betrachtungszeitraum für die empirische Analyse werden dabei die Jahre 2007 bis 2013 zugrunde gelegt, wobei immer dann, wenn Daten der amtlichen Statistik auch für 2014 bereits verfügbar sind, diese in die Betrachtung mit einbezogen werden.