Academic literature on the topic 'Germanska språk'

De brief heeft van 1917 tot 2017 een merkwaardige geschiedenis gekend met betrekking tot de teksteditie. In deze bijdrage wordt de laatste, wetenschappelijke editie in de Open Brieven (Antwerpen, 2017) gevolgd.Een van de belangrijkste documenten uit de voorgeschiedenis van de brief is het essay 1830-1908, een ongepubliceerde tekst die door Lodewijk Dosfel in februari 1918 te Gent werd uitgegeven. Dit essay openbaart de opvattingen van Verschaeve over natie en staat, geheel verschillend van die van Mercier. De kapelaan volgde hier de Zuid-Afrikaanse generaal uit de Boerenoorlog, Christiaan De Wet, en de Luikse hoogleraar Emile de Laveleye. De voorbereidende stappen tot de brief zijn merkbaar in de dagboekaantekening van 25 januari 1915, gewijd aan de beroemde Patriotisme et Endurance (verzet tegen de Duitsers) en in die van 18 september 1916, over de twee politieke objectieven van Verschaeve: de vernederlandsing van de Gentse universiteit en de inrichting van de bestuurlijke scheiding.De eerste week van augustus 1917 voelde kapelaan Verschaeve zich bedreigd. Hij maakte zich zorgen over het uitblijven van het antwoord van koning Albert I op de Open Brief van 11 juli door de leiding van de Frontbeweging aan de vorst gestuurd en bij de soldaten verspreid. Bovendien was aan de top van de regering De Broqueville een wissel doorgevoerd: het Ministerie van Oorlog kwam in handen van Armand De Ceuninck, een hardvochtig generaal. Verschaeve vreesde het ergste voor hem en voor de soldaten.In die omstandigheden nam hij het initiatief om op eigen houtje een (tweede) open brief aan de koning te schrijven en een oud plan uit te voeren: een brief gericht aan paus Benedictus XV en een aan kardinaal-aartsbisschop Désiré Mercier.In het eerste deel van zijn brief sprak de kapelaan zijn grote bewondering uit voor de kardinaal en zijn verzet tegen de Duitse overweldiger. Vervolgens herinnerde hij aan de homilie van 21 juli 1916 in Sint-Goedele te Brussel over de betekenis van de soldaten aan de IJzer: ils sont nos sauveurs. En dat bracht hem vanzelf tot de beklagenswaardige situatie van de Vlaamse piotten, de spanningen in het leger en het repressieve optreden van de overheid. In het tweede deel trok Verschaeve scherp van leer tegen de aartsbisschoppelijke maatregel, met betrekking tot het activisme, de Duitse maatregel voor de vernederlandsing van de Gentse universiteit en het doorvoeren van de bestuurlijke scheiding in België en de autonomie van Vlaanderen. Het zijn uitgesproken politieke statements van de kapelaan over de Vlaamse beweging.Met deze brief heeft Verschaeve Mercier willen counteren maar is daar niet in geslaagd. De brief is in oktober 1917 in Londen afgegeven aan de vertegenwoordiger van de kardinaal, Mgr. Antoon De Wachter. Of hij Mechelen heeft bereikt weten we niet. Wel werd de tekst aan het front verspreid. Verschaeve dacht daarbij een keerpunt te bewerkstellingen in de Frontbeweging en in de Vlaamse beweging in het algemeen.__________ “Our situation compels us to speak.” Cyriel Verschaeve’s Letter to Cardinal Mercier, 6 August 1917 From 1917 to 2017, this letter has had a noteworthy publishing history. This article follows the latest, scholarly edition in Open Brieven (“Open Letters”, Antwerp, 2017).One of the most important documents from the prehistory of this letter is the essay 1830-1908, an unpublished text that was issued by Lodewijk Dosfel in February 1918 in Ghent. This essays reveals Verschaeve’s views on nation and state, quite different from those of Mercier. Here, the chaplain follows the Afrikaner Boer War general, Christiaan De Wet, and the Liège university professor Émile de Laveleye. The preparatory steps toward the letter can be gleaned in his journal entry of 25 January 1915, dedicated to the well-known Patriotisme et Endurance (“Patriotism and Endurance”, an address of Mercier’s relating to resistance to the Germans) as well as in the entry pf 18 September 1916, about Verschaeve’s two political objectives: transforming the University of Ghent into a Dutch-speaking institution and establishing administrative separation.In the first week of August 1917, chaplain Verschaeve felt himself to be under threat. He worried about the lack of a response from King Albert I to the Open Letter of 11 July, which had been sent to the sovereign by the leadership of the Front Movement and spread among the soldiers. In addition, a change had recently taken place in the ranks of the De Broqueville government: the War Ministry came into the hands of Armand De Ceuninck, a stern general. Verschaeve now feared the worst for himself and for his soldiers.In these circumstances, he took the initiative on his own accord to write a (second) Open Letter to the king and to put an old plan into action: a letter to be sent to Pope Benedict XV and Cardinal-Archbishop Désiré Mercier.In the first half of his letter, the chaplain spoke of his great admiration for the cardinal and his resistance to the German usurper. Subsequently, he remembered the homily of 21 July 1916 at the Cathedral of Saint Gudula about the soldiers on the Yser: “they are our saviours”. This brought him right to the pitiable situation of the Flemish infantrymen, the tensions in the army and the repressive conduct of the government. In the second half, Verschaeve very angrily attacked the archbishop’s attitudes on topics such as Activism, the German measures for the transformation of the University of Ghent and the implementation of administrative separation in Belgium and autonomy for Flanders. These were outspoken political statements from the chaplain about the Flemish Movement.Verschaeve had wanted to counter Mercier but did not succeed in doing so. In October 1917, the letter was handed to the representative of the cardinal, Mgr. Antoon De Wachter. It is unknown whether it made it to Mechelen. The text was, however, spread at the front. In doing so, Verschaeve intended to bring about a turning point in the Front Movement and in the Flemish Movement in general.

I den här uppsatsen presenteras en undersökning om monoftongeringen av de fornnordiska diftongerna æi, ǫu och øy. Syftet är att ta reda på hur och varför dessa primära, fallande diftonger monoftongerades i Sverige och Danmark.  Studien begränsar sig till monoftongeringar som lett till en lång monoftong. För att förstå denna typ av monoftongering utarbetas en teori, vilken förklarar dess orsakssamband. Processen monoftongering till lång monoftong indelas i två huvudtyper. Den ena är evolutiv monoftongering, där den betonade komponenten i diftongen assimilerar den obetonade, t.ex. ei > ē. Den andra är adaptiv monoftongering, där en monoftong ersätter en diftong av rent språkexterna skäl, t.ex. ai > ē.  Materialet utgörs huvudsakligen av tidigare forskning av olika slag, t.ex. äldre ljudhistoriska dialektbeskrivningar. Genom materialet visas hur diftongerna har utvecklats i Sverige och Danmark: såväl vilka uttal de fått i dialekterna, som vilka ljud de har fallit samman med och inte. För att ta reda på om monoftongeringen i Sverige och Danmark har kontinentalt eller västligt ursprung undersöks även utvecklingen av urgermanskt ai och au i de olika germanska fornspråken samt i Norge och på västerhavsöarna.  Med hjälp av materialet och orsakssambandet att den betonade komponenten ger monoftongens uttal vid evolutiv monoftongering, fastslås att det finns flera monoftongeringsområden i Danmark och Sverige som går tillbaka på olika evolutiva monoftongeringar. Dessa har skett vid olika tidpunkter och utgått från olika uttal av de betonade diftongkomponenterna.  Det finns ett stort, sammanhållet område från Flandern, genom Nederländerna, norra Tyskland, Danmark ändå upp till Västerbotten i norr med monoftongering av de urgermanska diftongerna *ai och *au. Flera olika evolutiva monoftongeringar har skett inom detta område. Detta tyder på att monoftongering inte bara sprids adaptivt genom diffusion av monoftongeringsprodukten. Monoftongeringsprocessen i sig själv kan spridas vid språkkontakt. De monoftongerade diftongerna i Danmark och Sverige är en del av ett monoftongeringskontinuum med kontinentalt ursprung.

Traditionally, typological classifications have been done in a macro-typological perspective; that is,they have been based on balanced world-wide samples of languages, which often avoid includingclosely related languages, since these are supposed to act alike with respect to their typologicalfeatures and structures. However, attention has recently been drawn to the idea that even closelyrelated languages, as well as dialects within languages, may differ on their typological features. Theintention of this thesis is to give an overview of and study how the Germanic languages differ fromeach other in regards to their negative word orders and negation strategies. Mainly their negativeadverbs (English equivalent not), but also their negative indefinite quantifiers, are analyzed in mainclauses, subordinate clauses, and (negative) imperative structures. The focus lies on the standardlanguage varieties, but some of their non-standard varieties are included, in order to be able to give amore detailed description of the variation within the family. The expected result that the ratherhomogeneous described area of the Germanic languages will turn out to be much more complex, withrespect to negation aspects, is confirmed. The results show that the standard language varieties behavedifferently than the non-standard ones, which are less "rare" cross-linguistically. In addition, the nonstandardNorth-Germanic varieties show that multiple negation occurs in the North-Germanic branch,which is traditionally claimed to not occur.
Typologiska klassifikationer har traditionellt gjorts från ett makrotypologiskt perspektiv; vilketinnebär att de har baserats på utvalda språksampel där närbesläktade språk ofta exkluderas, eftersomdessa antas uppvisa liknande typologiska särdrag och strukturer. Nyligen har det dock påpekats attnärbesläktade språk, och även dess dialekter, kan uppvisa signifikant variation med avseende på derastypologiska särdrag. Syftet med den här studien är att ge en översikt över och studera hur degermanska språken skiljer sig åt vad avser deras ordföljd i negativa satser samt derasnegationsstrategier. Det negativa adverbet (motsvarande svenskans inte) står i fokus men ävennegativa indefinita pronomen analyseras, i huvud- och bisatser samt i (negativa) imperativakonstruktioner. Fokus ligger på standardspråkvarianterna, men några icke-standardvarianter till dessainkluderas, för att kunna ge en mer detaljerad beskrivning över variationen inom språkfamiljen.Hypotesen att det traditionellt homogent beskrivna germanska området är mer komplext vad gällernegationsaspekter bekräftas. Resultaten visar att de standardspråkvarieteterna uppvisar olika mönsterjämfört med de icke-standardspråkvarieteterna, som är mindre "ovanliga" i världens språk. Dessutomvisar de nordgermanska icke-standard språkvarieteterna att dubbelnegation förekommer i dennordgermanska språkgrenen, vilket traditionellt har antagits inte förekomma alls.

Os prefixos germânicos de alguns verbos suecos serão comparados numa análise contrastiva com as relativas equivalências em português e em italiano num corpus paralelo escrito composto por um romance de língua sueca, um de língua portuguesa e um de língua italiana e pelas suas respectivas traduções. As funções desenvolvidas pelos prefixos germânicos dos verbos suecos analisados serão examinadas e depois confrontadas com as relativas equivalências, com o resultado que também nas duas línguas românicas relevam-se, de maneira bastante constante, procedimentos gramaticais parecidos aos desenvolvidos pelos prefixos germânicos.
Germanic prefixes of which some Swedish verbs are composed are going to be compared in acontrastive analysis with their relative equivalences in Portuguese and Italian in a parallel written corpus characterized by a Swedish-language romance, a Portuguese-language romance and an Italian language romance, and by their relative translations. The functions executed by the German prefixes of the analysed Swedish verbs are going to be examined and then compared with their relative equivalences, with the result that even in the Romance languages it is possible to find in a quite constant way grammatical processes which are similar to those executed by the Germanic prefixes.
I prefissi germanici di alcuni verbi svedesi saranno comparati in un'analisi contrastiva con le relative equivalenze in portoghese e in italiano in un corpus parallelo scritto composto da un romanzo di lingua svedese, uno di lingua portoghese e uno di lingua italiana e dalle rispettive traduzioni. Le funzioni svolte dai prefissi germanici dei verbi svedesi analizzati saranno esaminate e poi confrontate con le relative equivalenze, con il risultato che anche nelle due lingue romanze si riscontrano in maniera abbastanza costante processi grammaticali simili a quelli svolti dai prefissi germanici.
De germanska prefix som återfinns i vissa svenska verb kommer att jämföras med sina motsvarigheter på portugisiska och italienska. Detta görs med hjälp av en skriven korpus bestående av en roman ursprungligen skriven på svenska, en skriven på portugisiska och en skriven på italienska samt översättningar av dessa romaner till de två andra språken. Funktionen hos de svenska verben med germanska prefix kommer att analyseras och sedan jämföras med verbens motsvarigheter. Resultatet av analysen visar att det är möjligt att finna systematiskt återkommande grammatiska processer i de romanska språken, som liknar de som förekommer i samband med de germanska prefixen på svenska.