Dissertations / Theses on the topic 'Hopplöshet'

När människan befinner sig i svåra situationer kan hoppet utgöra en viktig resurs. Trots detta har hoppet en förmåga att svikta i de stunder då det behövs som mest. Hopplöshet kan ses som en börda och kan skapa lidande för patienten, därför är det viktigt att hopplösheten synliggörs så att hoppet kan främjas. För patienter som lider av cancer är stöd från omgivningen en viktig del i att främja hoppet. Genom att ha ett hälsofrämjande och individanpassat vårdande kan sjuksköterskan bidra till att ge hoppet näring. Syftet med litteraturstudien var att belysa hopp i omvårdnaden av patienter med bröst- och prostatacancer. Metoden utgjordes av en systematisk litteraturstudie med induktiv ansats. I resultatet framträder tre olika teman som hoppet påverkas av- individens, relationens och omvårdnadens betydelse för hopp. I resultatet beskrivs hur hoppet kan ta sig i uttryck i de olika kategorierna. Familj och vänners stöd är betydelsefullt för förmågan att känna hopp liksom att känna meningsfullhet samt en förtroendefull relation med sjuksköterskan. Även den egna inställningen till sjukdomen och självkänslan är av stor betydelse för förmågan att känna hopp. Vidare forskning behövs för att undersöka hoppets betydelse hos äldre män.
When humans find themselves in difficult situations, hope can be an important resource. Despite this, hope has the ability to fail you in those crucial moments when it is most needed. The feeling of hopelessness can be a heavy burden and can create immense suffering for the patient. Therefore, it is crucial that the feeling of hopelessness is understood and revealed when prominent so that hope can be encouraged. For patients suffering cancer, support from the community is an important factor to boost hope. By providing personalized and health-promoting care the nurse can contribute towards giving hope nourishment. The purpose of this study is to elucidate hope in caring in patients with breast- or prostate cancer. The method consists of a systematic literature review with an inductive approach. The result shows three different areas that hope is influenced by: the individual, their relationships, and the importance that the caregiver puts on hope. It illustrates how hope can be expressed in these three different categories. The support of friends and family was crucial for the ability to feel hope, developing a sense of meaning, and having a trusting relationship with the nurse. The attitude towards the disease and the self-esteem are also of great importance for the ability to feel hope. Further research is needed to investigate the meaning of hope for elder men.

Forskning visar att hjälplöshet och hopplöshet är betydelsefulla faktorer för förståelse av depression och ångest. Enligt Cognitive Activation Theory of Stress (CATS) är känslor av hjälplöshet och hopplöshet dessutom prediktiva för psykopatologi. Hjälplöshet definieras som den inlärda förväntan att egen ansträngning inte kan åstadkomma skillnad, och hopplöshet som att egen ansträngning leder till försämring. Den här studien undersökte relationen mellan hjälplöshet/hopplöshet och depression/ångest genom att besvara (1) vad som karaktäriserade individer med hög hjälplöshet och hopplöshet avseende kön, ålder, utbildningsnivå, depressions- och ångestsymtom (2) till vilken utsträckning depression och ångest kunde förklara hjälplöshet och hopplöshet (3) om hjälplöshet och hopplöshet kunde förutsäga risken att utveckla depression och ångest, utöver den risk som ett tidigare depressions- eller ångesttillstånd innebar. För att beräkna samtidig och prediktiv relation mellan hjälplöshet/hopplöshet och depression/ångest användes tvärsektionell data från 3406 deltagare och longitudinell data från 2336 deltagare. All data insamlades med enkäten Miljörelaterade frågor om vår hälsa i Västerbotten år 2010 och 2013. Hjälplöshet/hopplöshet och depression/ångest mättes med Theoretically Originated Measure of the Cognitive Activation Theory of Stress (TOMCATS) respektive Hospital Anxiety and Depression Scale (HADS). Resultatet visade att den grupp som hade högst skattningar på både hjälplöshet och hopplöshet utmärktes av signifikant högre skattningar i psykopatologi, en större andel personer i åldrarna 70-79 år, samt en överrepresentation av personer som inte studerat vidare efter grundskola. Resultatet gav stöd åt en negativ korrelation mellan hjälplöshet/hopplöshet och utbildningsnivå, där associationen mellan låg utbildning och hjälplöshet/hopplöshet var tydligare än mellan hög utbildning och hjälplöshet/hopplöshet. Vidare samvarierade hjälplöshet och hopplöshet med depression och ångest. Depressionssymtom hade större samvariation med hjälplöshet och hopplöshet än vad ångestsymtom hade. Hjälplöshet hade större samvariation med depressions- och ångestsymtom, än hopplöshet. Hjälplöshet var en bättre prediktor för både ångest och depression än vad hopplöshet var. Det bedömdes att hjälplöshet/hopplöshet inte bidrog med någon kliniskt relevant förklarad varians eller ökad risk för diagnos utöver vad ett tidigare psykopatologiskt tillstånd medförde.
Research shows that helplessness and hopelessness are important factors for the understanding of depression and anxiety. According to Cognitive Activation Theory of Stress (CATS), feelings of helplessness and hopelessness are predictors of psychopathology. Helplessness is defined as the learned expectation that one’s own effort cannot achieve desired change, and hopelessness that self-effort leads to worsening of the situation. This study investigated the relationship between helplessness/hopelessness and depression/anxiety by answering (1) what characterized individuals with high helplessness and hopelessness regarding gender, age, education level, depression and anxiety symptoms (2) to what extent depression and anxiety could explain helplessness and hopelessness (3) if helplessness and hopelessness could predict the risk of developing depression and anxiety, more than a previous state of depression or anxiety could. To calculate the concurrent and predictive relationship between helplessness/hopelessness and depression/anxiety, cross-sectional data were used from 3406 participants as well as longitudinal data from 2336 participants. All data were retrieved from the Västerbotten Enviromental Health Study in 2010 and 2013. Helplessness/hopelessness and depression/anxiety were measured with Theoretically Originated Measure of the Cognitive Activation Theory of Stress (TOMCATS) and Hospital Anxiety and Depression Scale (HADS). The results showed that the group that had the highest estimates of both helplessness and hopelessness were characterized as having significantly higher estimates of psychopathology, a greater proportion of people aged 70-79 years, and an over-representation of people not progressed beyond primary school. The results support a negative correlation between helplessness/hopelessness and education, for which the association between low education and helplessness/hopelessness was stronger than between high education and helplessness/hopelessness. Helplessness and hopelessness co-varied with depression and anxiety. Symptoms of depression had higher correlation with helplessness and hopelessness compared to symptoms of anxiety. Helplessness had higher correlation with symptoms of depression and anxiety, compared to hopelessness. Helplessness was a better predictor of both anxiety and depression compared to hopelessness. Helplessness/hopelessness did not seem to contribute to clinically relevant explained variance or increased risk of diagnosis in addition to a previous psychopathological condition.

Uppsatsen belyser vägen ur ett självskadande beteende där tre kvalitativa intervjuer har gjorts för att närma sig vändpunktsprocesserna. Även en självbiografisk bok har använts som empiriskt stöd. Syftet är att kunna urskilja hur vägen ut ur ett självskadande beteende kan se ut för olika personer. Det empiriska materialet belyses även utifrån Antonovskys teori om KASAM, Ebaugh Fuchs teori om exitprocesser samt tidigare forskning. De frågeställningar som ligger till grund för uppsatsen är följande: är det möjligt att kunna urskilja en vändpunkt (yttre och inre faktorer)? Vilken betydelse har personer i individens omgivning haft för vägen ut ur ett självskadande beteende? Hur har samhällets insatser hjälpt individen att ta sig ur sitt beteende? De slutsatser som kan konstateras är att det för samtliga intervjudeltagare samt i den självbiografiska boken går att urskilja någon form av vändpunkt. Utifrån de berättelser vi tagit del av kan vi konstatera att vändpunkter kan se väldigt olika ut. Ytterligare en slutsats är att samtliga kvinnor är eniga om att vårdinsatserna är för denna patientgrupp bristfällig eller ibland helt lyser med sin frånvaro. Det viktigaste i intervjudeltagarnas tillfrisknande är deras egen jagstyrka och motivation. Samtliga kvinnor har i dag nya hanteringsstrategier för att klara av livets motgångar och svårigheter.

 

This thesis highlights self-harming behavior and the journey to recovery. To approach the turning point and the following process three qualitative interviews has been done. An autobiographical book has been used as an empirical data. The purpose is to distinguish how the journey to recovery can differ between diverse people. The empirical data has been illustrated by using Antonovskys theory sence of coherence, Ebaugh Fuchs process of roll exit and current research. The issued questions grounding the thesis are: is it possible to distinguish a turning point (outer and inner factors)? How important were the people surrounding the individual to find the way out? And how did society's efforts help the individual out of its behavior? The conclusions that are determined are that with all of the interviewed and the autobiographical book, a turning point can be discerned. From the stories given to us we can determine that the turning points can differ considerably. Yet another conclusion is that all of the women agree that the care effort towards these types of patients is insufficient or even non-existent. The most important part in the recovery of the interviewed is their own strength and motivation. All of these women today have new strategies on how to handle life's adversity and difficulties.

Background: Suicidal individuals are vulnerable patients in need of a caring relationship. A caring relationship should be based on a real presence were the patient's needs are in focus. Yet research has shown that suicidal patients experience caring that exacerbate their suicidial problems and hopelessness. Aim: To describe the experiences of hope and hopelessness in suicidal patients and their encounter with health care. Methods: In a literature review, in accordance with Friberg (2012) eight scientific papers have used, analyzed and scrutinized to answer the purpose of a new whole. Results: Two main themes emerged in the results with related subcategories. Experiences of hopegiving acts with sub-themes: The significance of  a caring relationship, the significance of a strong social network and the significance of feelings of hopefulness. The second main theme that emerged was: Experiences of acts connected to hopelessness with subthemes: The significance of a non-confirmatory caring relationship and the significance of feelings of hopelessness. Discussions: It is found that suicidal patients experience care that lead to feelings of despair. Nursing theorist Rosemarie Rizzo Parse Human Becoming theory has been used as a basis for discussion in this literature review where a deepening of the results derived from the concept of a real presence. A real presence is all about the nurse's ability to share the lived situations of individuals and families in which hope can be expressed and shared.
Bakgrund: Självmordsnära individer är utsatta patienter i behov av en vårdande relation. En vårdande relation ska baseras på en verklig närvaro där patientens behov står i fokus. Forskning har dock visat att självmordsnära patienter upplever vårdande som förvärrar deras självmordsproblematik och hopplöshetskänslor. Syfte: Att beskriva upplevelser av hopp och hopplöshet hos självmordsnära patienter och deras möte med vården. Metod: I en litteraturöversikt i enlighet med Friberg (2012) har åtta vetenskapliga artiklar använts, analyserats och granskats för att besvara syftet i en ny helhet. Resultat: Två huvudteman framkom i resultatet med tillhörande subkategorier. Upplevelser av hoppingivande handlingar med underteman: Betydelsen av en vårdande relation, betydelsen av ett starkt socialt nätverk och betydelsen av känslor av hoppfullhet. Det andra huvudtemat som framkom är: Upplevelser av handlingar förknippade med hopplöshet med underteman: Betydelsen av en icke-bekräftande vårdrelation och betydelsen av känslor av hopplöshet. Diskussion: Det framkommer att självmordsnära patienter upplever vård som leder till både känslor av hopp och hopplöshet. Omvårdnadsteoretikern Rosemarie Rizzo Parse Human becoming teori har använts som underlag för diskussionen i denna litteraturöversikt där en fördjupning av resultatet härletts till konceptet verklig närvaro. En verklig närvaro handlar om sjuksköterskans förmåga att dela levda situationer med individer och anhöriga i vilka hopp kan uttryckas och delas.

De medialt uppmärksammade miljonprogramsområdena runt om i landet har lyfts fram som det segregerade Sverige, ett välfärdssamhälles baksida. Dessa områden får ofta dras med namnet problemområde där utanförskap och fattigdom är beskrivande ord. Boendesegregation är idag ett vanligt problem i våra svenska städer och det är inte allt för sällan som invånarna i dessa områden får stå som orsaken till detta. Denna rapport är en studie vilken behandlar segregation i Sverige och då främst boendesegregation i Södertäljestadsdelen Hovsjö. Under de senaste årtiondena har befolkningen i Hovsjö bytts ut och idag har nästan 80 procent av invånarna invandrarbakgrund. Stadsdelen har en femtioprocentig arbetslöshet, en stor andel socialbidragstagare och har under en längre tid haft problem med kriminalitet. Den negativa mediala uppmärksamhet som Hovsjö har dragits med under åren har gjort att invånarna många gånger förlorat tron på sig själva och sitt område. Det finns ett antal metoder som använts i Sveriges kommuner när det gäller problemområden. Långt ifrån alla har varit framgångsrika och i detta arbete har jag valt att ta upp endast ett fåtal. I denna rapport görs en analys av Södertälje kommuns strategier för stadsutveckling i bostadsområdet Hovsjö, hur de sett ut tidigare och hur det ser ut idag. Rapporten behandlar även det kommunala bostadsbolaget Telge Hovsjös metod att ta sig an problemen i stadsdelen. Deras metod är att fokusera på individen före upprustning av den fysiska strukturen och i och med detta är Hovsjö på god väg från kriminalitet, utanförskap och hopplöshet till delaktighet, stolthet och framtidstro.

Background Mental illness is increasing in the society and it affects the person in the daily life. Relatives are helpful in the recovering of the person with mental illness. In order to provide a good nursing it is important that the nurse knows how relatives experience how it is to live with a person with mental illness. Aim The aim of this study was to illuminate relatives experiences of living with a person with mental illness. Method This study was literature- based and 11 qualitative articles were analyzed for the results. The articles were analyzed by the method of contributing to evidence-based nursing based on analysis of qualitative research. Results The results of this study showed that relatives living with a person that suffers from mental illness experienced a heavy burden. Feelings of guilt and shame was described, which had an impact on the daily life because of constant worry for the person with the mental illness. Relatives also experienced anxiety for the future. The relatives felt excluded from the healthcare and they felt that the healthcare did not take responsibility for the person with the mental illness. The rights to be provided with adequate care, both for the patient and for their relative was described as a constant fight. Conclusion The relatives experienced social isolation, feelings of guilt and loneliness. A need for greater support from the hospital staff desired due the relatives had a need for care and experiences of being excluded from the healthcare was described.

Självstigma hos personer med allvarlig psykisk störning behöver undersökas med tanke på att den psykiska ohälsan ökar. Syftet med studien var att undersöka hur självstigma påverkat individer med allvarlig psykisk störning. Studien utfördes som en litteraturstudie och resultatet utgjordes av tre kategorier: Att bli sin diagnos, Att känna skam och Att känna hopplöshet. Självstigma påverkar personer med allvarlig psykisk störning genom att försvåra förutsättningarna till återhämtning. Kombinationen av en allvarlig psykisk störning och självstigma skapar negativa konsekvenser utifrån individens egna stereotypa och fördomsfulla föreställningar. Individerna har svårt att känna mening med livet och undviker att söka hjälp på grund av skam och hopplöshet. Detta i sin tur kan leda till förvärrade symptom och ökat lidande. Sjuksköterskan behöver därför vara medveten kring problematiken med självstigma och vara observant kring individens egna fördomar, skamkänslor och känsla av hopplöshet kring sin diagnos. Det är av vikt att skapa förutsättningar för empowerment i vårdsituationen. Interventioner och omvårdnad bör ha som målsättning att minska symptomen av självstigma hos individer med allvarlig psykisk störning. Interventioner torde kunna utformas, men behöver anpassas utifrån vilket samhälle som vården utförs i. Det finns begränsningar i aktuell forskning och fler studier där självstigma som fenomen belyses vore önskvärt, liksom longitudinella studier för att ge en djupare förståelse.
Severe mental illness is a growing health problem. Severe mental illness and self-stigma in combination needs to be examined to clarify what impact they have in combination for each individual. The purpose of this study was to examine what kind of impact self-stigma has to individuals with severe mental illness. The study was conducted as a literature review and the results consisted of three categories: Becoming ones illness Feeling of shame and Feeling of hopelessness. Self-stigma affects the individuals negatively and makes it harder for them to recover. The combination of severe mental illness and self-stigma creates negative consequences from the stereotypical and jaundiced. Individuals have problems with finding meaning of life and are reluctant to seek treatment for their symptoms because of the feeling of shame and hopelessness. In return the symptoms of the mental illness increases and provides more suffering and decreases the meaning of life. It is important that nurses are aware of and are mindful to the individuals prejudice, feelings of shame and hopelessness about their mental illness. Nurses need to make sure that it is possible to be empowered as a patient. Interventions and nursing that aim to reduce the symptoms of self-stigma in severe mental illness should be adapted to the prejudice of the society. More scientific research is needed because of the limited number of present studies concerning self-stigma. There is a need to further investigate self-stigma in severe mental illness. Preferably studies with longitudinal design that focus on the phenomenon self-stigma and how it affects people with severe mental illness, to give a greater understanding.

Livet efter en traumatisk händelse, tillsammans med det medföljande lidandet, kan ge upphov till ett förändrat perspektiv, både på sin identitet och på den levda världen. Vikten av att ha förståelse om vad detta innebär för den traumatiserade beskrivs med grund i patientens behov av att vårdas utifrån ett holistiskt patientperspektiv. Uppsatsen riktar sig till alla yrkesroller inom vården då traumatiserade människor kan förekomma i olika vårdkontexter. För att uppnå syftet att belysa livet efter en traumatisk händelse har metoden baserats på en analys av artiklar med inriktning på hur livet upplevs efter ett trauma. För att tolka det analytiska materialet har författarna inspirerats av ett hermeneutiskt perspektiv med utgång i livsvärldsperspektivet. Resultatet visar ett förändrat liv som är präglat av traumat med grunder i den traumatiserades strävan att undkomma sitt lidande. Upplevelser av ensamhet, hopplöshet och bristande känslomässig kontroll genomsyrar inte bara den traumatiserades livsvärld utan har även stor påverkan på familj och vänner. Författarna anser att även om resultatet inte går att generalisera så ger det en bild av hur livet kan se ut efter ett trauma och skapar tankar och frågor som är viktiga att ha med sig i sin roll som vårdare.

Program: Sjuksköterskeutbildning

Uppsatsnivå: C

Tidigare forskning pekar på att det kan finnas samband mellan vissa psykologiska faktorer och utveckling av depression och ångest. Därför var syftet med denna studie att undersöka huruvida olika psykologiska faktorer påverkar risken att utveckla depression samt ångest vid en uppföljning efter tre år. Studien baserades på data som insamlats vid det första (T1) och det andra (T2) mättillfället i den longitudinella populationsbaserade Miljöhälsostudien i Västerbotten. Samplen i denna undersökning bestod av deltagare som inte hade ångest (n=1930), och deltagare som inte hade depression (n=2120) vid T1. I studien undersöktes i vilken utsträckning upplevelse av utmattning, insomni, känsla av hjälp- och hopplöshet, stress, självskattad ohälsa, ångest och depression vid T1 ökade risken för depression respektive ångest vid T2. Logistiska regressionsanalyser visade på en signifikant ökad risk för att utveckla depression vid T2 (Oddskvot; OK=1.99-3.64) för samtliga riskfaktorer. Riskfaktorerna depression, utmattning, hjälp- och hopplöshet och självskattad ohälsa ökade risken för att utveckla ångest vid T2 signifikant (OK=2.37-3.78). Sammanfattningsvis visar resultaten att riskfaktorerna indikerar en i varierande grad ökad risk för att utveckla depression och ångest. Kännedom om riskfaktorer kan vara ett betydelsefullt stöd för att i ett tidigt skede sätta in interventioner och därmed förhindra senare insjuknande i depression och ångest.
Previous research suggests that there may be a link between certain psychological factors and development of depression and anxiety. The purpose of this study was therefore to investigate how different psychological factors affect the risk of developing depression and anxiety in a follow-up three years later. The study was based on data from baseline (T1) and follow-up (T2) in the Västerbotten Environmental Health Study, a longitudinal population- based study. The sample consisted of participants who did not have anxiety (n = 1930), and participants who did not have depression (n = 2120) at T1. The study examined the extent to which experience of exhaustion, insomnia, feelings of helplessness and hopelessness, stress, low self-rated health, anxiety and depression at T1 increased the risk of depression and anxiety at T2, respectively. Logistic regression analyses showed a significantly increased risk of developing depression at T2 (Odds ratio; OR = 1.99-3.64) for all risk factors. The risk factors depression, exhaustion, feelings of helplessness and hopelessness and low self-rated health significantly increased the risk of developing anxiety at T2 (OR = 2.37-3.78). In conclusion, the results show that the risk factors indicate a varying degree of increased risk of developing depression and anxiety. Knowledge of risk factors is important as support for initiating interventions at an early stage and thus preventing later onset of depression and anxiety.

Background: Caring for patients with borderline personality disorder has proven to be difficult, which also reflects the treatment and care these patients experience that they are receiving. Nursing care in an inpatient ward is experienced as both supportive and non-supportive, and Barker and Buchanan-Barker's tidal model have been the basis for understanding these different aspects. Purpose: To describe how patients with the diagnosis borderline personality disorder experience support in nursing care. Method: Semi-structured interviews via Skype / Face Time or Messenger were conducted with five research persons recruited via blogs or Instagram accounts. The result was analyzed with qualitative content analysis with an inductive approach. Result: The care that the research persons experienced as supportive in inpatient ward consisted of being seen for whom they were with good treatment by genuinely interested staff who took the research persons seriously and tried to understand and help. What was felt to be non-supportive was to have their dignity violated by being faced with prejudices,  not to be taken seriously and to not be entitled to their feelings and opinions and when the staff often thought they knew what was best. This resulted in a desire to experience genuine care and to be treated with competence. Conclusion: Nursing perceived as supportive consisted of small act of respect and goodwill. Likewise, no major measures were required to change experiences from non-supportive to supportive.
Bakgrund: Att vårda patienter med borderline personlighetsstörning har visat sig vara svårt vilket även speglar sig i det bemötande och den vård dessa patienter upplever sig få. Omvårdnad i slutenvård upplevs som både stödjande och icke stödjande och Barker och Buchanan-Barkers tidvattenmodell har legat till grund för att förstå dessa olika aspekter. Syfte: Att beskriva hur patienter med diagnos borderline personlighetsstörning erfar stöd i omvårdnaden i slutenvård. Metod: Semistrukturerade intervjuer via Skype/ Face Time eller Messenger genomfördes med fem forskningspersoner som rekryterats via bloggar eller konton på Instagram. Resultatet analyserades med kvalitativ innehållsanalys med induktiv ansats. Resultat: Omvårdnaden som forskningspersonerna upplevt stödjande i slutenvård bestod av att bli sedd för den man var med ett gott bemötande av genuint intresserad personal som tagit forskningspersonerna på allvar och försökt förstå och hjälpa. Det som upplevts som icke stödjande var att få sin värdighet kränkt genom att mötas av fördomar, att inte bli tagen på allvar och att inte ha rätt till sina känslor och åsikter då personalen ofta tyckte att de visste vad som var bäst. Detta resulterade i längtan att få uppleva genuin omsorg och att bli bemött av kompetens. Slutsats: Det som fick omvårdnaden att upplevas som stödjande bestod i de små handlingarna av respekt och välvilja. Likaså krävdes inga stora åtgärder för att förändra upplevelser som icke stödjande till att vara stödjande.

Background The definition of self-harm used in this project is repeated, impulsive behaviour causing tissue damage, yet not intended as a suicide attempt. Instead of wishing to die, the person who self-harms wishes to be relieved from anxiety. The thesis comprises four studies and the overall aim was to describe experiences of care among people who self-harm, professional caregivers, and close relatives (parents), and to explore interpretative repertoires that jointly construct the interaction between people who self-harm and their professional caregivers. Methods The participants were nine women who self-harmed (I), six nurses, three of each sex (II), five mothers and one stepfather (III), and six women who self-harmed in two psychiatric inpatient wards and their caregivers (IV). Data were collected through narrative interviews (I, II, III), participant observations (IV), and informal interviews (IV). The interviews lasted between 40 and 50 minutes (I), between 40 and 65 minutes (II), and between 30 and 85 minutes (III). The observations including informal interviews in study IV comprised 150 hours of descriptive observations and 40 hours of focused observations. The data were analysed using qualitative content analysis (I, II), phenomenological hermeneutics (III), and discursive psychology (IV). Results People who self-harmed experienced care as inferior, not satisfying their needs. The findings presented a paradox; on the one hand, the women realised that society considered self-harm an inappropriate way to alleviate mental suffering, and on the other hand, they experienced self-harm as the only way to survive and to foster hope in themselves (I). Caregivers felt powerless and burdened when unable to identify and satisfy the women’s needs. Feelings of fear, frustration, and abandonment created a significant burden for caregivers (II). Parents’ lived experience of the professional care and caregivers of their self-harming adult children could be described as a hostage drama. As in a hostage situation, parents felt held to emotional ransom by deficient care and sometimes hostile caregivers (III). The interpretative repertoires that jointly constructed the interaction between those who self-harmed and their professional caregivers, were for the caregivers a fostering and a supportive repertoire, and for the women who self-harmed a victim and an expert repertoire. The interactions between a fostering caregiver and a woman as expert or as victim, and between a supportive caregiver and a woman as victim, were complicated and promoted feelings of hopelessness among the participants. Interactions between a supportive caregiver and a woman as expert were more satisfying and raised hope among the participants (IV). Synthesis of findings Hope and hopelessness ran together as a thread of meaning throughout the studies. All participants experienced and expressed hope and hopelessness in various ways. The self-harming women hovered between hope and hopelessness, hoping for help and support, but led back to hopelessness by their experiences in care. The women used self-harm as a way to cope and to maintain hope in themselves. The parents initially had confidence in healthcare and hoped for help. However, their experiences of meeting deficient care often made them feel hopeless. Parents paid an emotional ransom when they accepted deficient care for their daughters. The caregivers felt frustrated, angry, and powerless, and their view of self-harm as an endless behaviour led to hopelessness. However, they struggled to see the women’s abilities, not only their difficulties, and described how they had to try to see self-harm in another way. Caregivers who were convinced that it was possible to stop self-harming and leave it behind were able to bring hope to themselves, to parents, and to the women who self-harmed. The present studies suggest that there is a difference between self-harm and suicide attempts or suicide. Other researchers echo these findings. Conclusions Paradoxically, self-harm usually seems to be a life sustaining act, a way of raising hope in oneself. The importance of caregivers who listen and try to understand people who self-harm, as well as their close family members, is evident. By asking open-ended questions and being non-judgemental, listening, and showing a genuine interest in the person’s lived experience; caregivers can inspire hope in people who self-harm.
Bakgrund Självskadebeteende definieras i denna avhandling som ett upprepat, impulsivt beteende där hudskada uppstår. Avsikten med handlingen är inte att begå självmord, stället har personen en önskan att lindra ångest. Avhandlingen består av fyra delstudier och det övergripande syftet var att beskriva erfarenheter av vård bland personer med självskadebeteende, professionella vårdare och närstående (föräldrar), samt att belysa tolkningsrepertoarer som konstruerar interaktionen mellan personer med självskadebeteende och deras professionella vårdare. Metod Deltagarna var nio kvinnor med självskadebeteende (I), sex sjuksköterskor, tre av vardera kön (II), fem mammor och en styvpappa (III) samt sex kvinnor med självskadebeteende som vårdades vid två psykiatriska slutenvårdsavdelningar och deras professionella vårdare (IV). Datainsamlingsmetoder var narrativa intervjuer (I, II, III), deltagande observationer samt informella intervjuer (IV). De narrativa intervjuerna varade mellan 40 och 50 minuter (I), mellan 40 och 65 minuter (II) samt mellan 30 och 85 minuter (III). Beskrivande deltagande observationer genomfördes, totalt 150 timmar, varav ca 40 timmar var fokuserade deltagande observationer. Data analyserades med hjälp av kvalitativ innehållsanalys (I, II), fenomenologisk hermeneutik (III) samt diskurspsykologi (IV). Resultat Personerna med självskadebeteende upplevde att vården var undermålig och att den inte tillfredställde deras behov. Resultaten visar en paradox, å ena sidan insåg kvinnorna att samhället i stort anser att självskadebeteende är ett oacceptabelt sätt att hantera psykiskt lidande, å andra sidan, upplevde kvinnorna att självskadandet var det som gjorde det möjligt att överleva och att inge sig själv hopp (I). Professionella vårdare kände sig maktlösa och tyngda när de inte kunde identifiera och tillfredsställa kvinnornas behov av vård. Vårdarnas rädsla, frustration och känsla av övergivenhet, vilka medförde en känsla av att vara belastad, framkom (II). Den levda erfarenheten av professionell vård och vårdare bland föräldrar till vuxna barn med självskadebeteende beskrevs som ett gisslandrama. Föräldrar till en dotter i en gisslansituation betalade en känslomässig lösensumma när de mötte en undermålig och ibland fientlig vård (III). De dominerande tolkningsrepertoarerna som tillsammans konstruerade interaktionen för vårdarna var en fostrande och en stödjande repertoar. För kvinnorna med självskadebeteende dominerade en offer och en expertrepertoar. Interaktionen mellan en fostrande vårdare och kvinna som expert eller offer, samt en stödjande vårdare och en kvinna som offer, var mer komplicerad och ingav hopplöshet bland deltagarna. Interaktionen mellan en stödjande vårdare och en kvinna som expert var mer tillfredsställande och främjade hopp bland deltagarna. Syntes av resultat Hopp och hopplöshet visade sig vara ”en röd tråd” genom delstudierna. Alla deltagare upplevde och uttryckte hopp och hopplöshet på olika sätt. Kvinnorna svävade mellan känslor av hopp och hopplöshet, med önskningar om hjälp och stöd men deras erfarenheter av vård ingav hopplöshet. Kvinnorna använde självskada som en hanteringsstrategi och som ett sätt att inge sig själv hopp. Föräldrarna hade initialt ett förtroende för vården och hade förhoppningar om hjälp, men deras erfarenheter av att möta en undermålig vård ingav istället en känsla av hopplöshet. Föräldrarna betalade en känslomässig lösensumma när de accepterade en dålig vård för sin dotter. Vårdarna kände sig frustrerade, arga och maktlösa och deras syn på självskadebeteende som något ändlöst ingav hopplöshet. Vårdarna kämpade för att se kvinnornas förmågor, inte bara deras svårigheter och försökte förstå självskadebeteende. Vårdare som var övertygade om att det var möjligt att sluta skada sig och lämna det bakom sig lyckades inge sig själv, föräldrarna och kvinnorna med självskadebeteende hopp. Resultaten från föreliggande studier tyder på en skillnad mellan självskadebeteende och självmordsförsök eller självmord, vilket även stöds av andra forskare. Slutsatser Paradoxalt nog verkar självskadebeteende vara ett livsuppehållande beteende, ett sätt att inge sig själv hopp. Betydelsen av vårdare som lyssnar och försöker förstå personen som skadar sig och närstående är tydlig. Genom att ställa öppna frågor och tala på ett icke dömande sätt, samt genom att lyssna och visa ett genuint intresse för personens upplevelser, kan vårdare förmedla hopp.

Bakgrund: Smärta vid svårläkta ben- och fotsår är ett vanligt förekommande problem som ofta är underbehandlad. Smärta påverkar sårläkningen negativt och är ett komplext hälsoproblem. Smärta kan ses utifrån olika dimensioner vilka påverkar personen på olika sätt. Syfte: Syftet var att beskriva hur personer upplever smärta vid svårläkta ben- och fotsår. Metod: En allmän litteraturstudie baserad på kvalitativa empiriska studier. Resultat: De olika upplevelserna av smärta delades in i tre huvudkategorier; upplevelser av konstant smärta, upplevelser av oförståelse samt upplevelser av själslig smärta. Det framkom att personer med svårläkta ben- och fotsår upplever konstant smärta och hur den konstanta smärtan påverkade vardagen. Oförståelse från närstående och vårdpersonal ledde till frustration och påverkade självkänslan negativt. Själslig smärta framträdde i form av hopplöshet, ångest, skuld och skam samt ett förändrat socialt liv. Slutsats: Sjuksköterskan bör identifiera de olika dimensionerna av smärta som skapar en ond cirkel vid svårläkta ben- och fotsår. Sjuksköterskan bör ha en helhetssyn och försöka bryta den onda cirkeln av konstant smärta, hopplöshet och oförståelse.

Background: Pain in hard-to-heal leg- and foot ulcers is a problem of frequent occurrence and is often under-treated. Pain affects the wound healing negatively and is a complex health problem. There are different dimensions of pain which affects the person in various ways. Aim: The aim of the study was to describe the personal experience of pain in hard-to-heal leg- and foot ulcers. Method: A literature review based on qualitative empirical studies. Results: The different experiences of pain were divided into three head categories; experiences of constant pain, experiences of incomprehension and experiences of emotional pain. The result showed that persons with hard-to-heal leg- and foot ulcers experienced constant pain and how it influenced the every-day-living. Incomprehension was experienced from relatives and health professionals and led to experiences of frustration. Incomprehension had a negative impact on the self-esteem. Emotional pain was illustrated by experiences of hopelessness, guilt and shame, anxiety and changed social life. Conclusions: The nurse should identify the different dimensions of pain that creates a vicious circle of pain with hard-to-heal leg- and foot ulcers. The nurse should have a holistic view and try to break the vicious circle of constant pain, hopelessness and incomprehension.

Denna C-uppsats är en kvalitativ studie om vad deltagare i Arbets- och integrationscenters arbetsmarknadsinsatser anser är kvalitet. Den är skriven på inbjudan av Avdelningen för Integration och Arbetsmarknad (INAR), Malmö Stad. Min övergripande frågeställning är: Vad är kvalitet enligt deltagarna på AIC? För att besvara denna fråga har jag använt mig av semistrukturerade intervjuer med deltagare i AIC:s arbetsmarknadsinsatser. De teorier jag använder mig av handlar om själva kvalitetsbegreppet och bygger på tidigare forskning. Mitt resultat visar följande. Deltagarna menar att det som skapar kvalitet är utbildningar och praktikplatser som kan leda till jobb, att AIC ska tillhandahålla ett stort nätverk med arbetsgivare. De önskar att vägen in på arbetsmarknaden gick snabbare än idag, tycker det är viktigt att AIC:s fokus ligger på att hitta jobb, samt att handläggarna motiverar och ställer upp för deltagarna. På AIC vill man kunna få vägledning och nya idéer, och verksamheter som är anpassade för människors olika behov. Några anser att det viktigaste för att skapa kvalitet handlar om handläggarna, andra anser att viktigast handlar om utbildning och praktik.

Abstrakt

Undersökningens syfte är att utkristallisera diskurser som pedagoger talar i omkring elevers

svårigheter. Genom kvalitativa intervjuer med fyra informanter varav en specialpedagog, en

speciallärare och två pedagoger insamlas empirin. Analysen av empirin sker med inspiration

av diskurspsykologins och diskursteorins analysverktyg. Undersökningen har även en ansats

av socialkonstruktionism.

Två antagonistiska diskurser konstrueras utifrån informanternas framställning av elevers

svårigheter: Svårigheter ligger hos skolan och Svårigheter ligger hos eleven. Resultatet visar

att svårigheterna påverkas av faktorer såsom sociala förhållanden, skolans tillkortakommande

gällande individualisering, resurser och pedagogernas elevsyn. Debatten om var ansvaret för

elevers svårigheter ligger förekommer frekvent i samhället vilket undersökningen bekräftar.

Resultatet visar att det förekommer i skolan att pedagoger lägger över ansvaret för

svårigheterna på elever vilket kan medföra att insatser utformas därefter. Ytterligare visar

undersökningen att det finns ett samband mellan elevens självförtroende och dess

studieresultat.

Nyckelord: Diskurser, framställning, individualisering och självförtroende

The aim of this study was to understand how ADHD medication designed as a suitable solution within the prison in terms of treatment. The study had a qualitative disposition and I have used a discourse analysis. My theoretical starting point was extracted from Foucault’s theory about power and knowledge and his discourse concept. The result shows how ADHD portrayed as a factor that is strong linked to crime and various forms of social marginalization. A further result is how the ADHD clients are constructed from untreatable to treatable and how the ADHD medication act as treatment and prevents recidivism. The results show this production of ADHD linked to crime, the ADHD clients as untreatable and the medications as a remarkable treatment method works together to make ADHD medication is a perfect solution to treat criminals and prevent crime.

This study aimed to examine how swedish tabloid press covered the sex crimes at music festivals that occurred in Sweden during the summer of 2016. The aim was also to examine if and how the press reproduces or opposes stereotypes and myths about sexual crime. The question examined was: How does swedish tabloid press portray victims, perpetrators, the festivals and sex crime?   To approach this we made a critical discourse analysis on 13 articles from the swedish newspapers Aftonbladet and Expressen, written during the time of the events. We found that there were many different and contradictory discourses about the sex crimes in our case. The victim was presented as innocent and without blame but there was also a discourse telling that women have a responsibility in making sure not to become a victim of sexual assault, by behaving and dressing right. The perpetrator was described as deviant and evil men, but also as men driven by lust not knowing what they were doing. They were also distant and indistinct in the text, which shifted the blame to the organizers of the festivals and to the police. Sex crime was overall presented as a serious phenomena. It was also presented as a new phenomena, both on the festivals and in the society. The crimes were presented as a problem isolated to festivals but also as a broader social problem. The festivals were described as unsafe places but also as safe places that had been soiled by the sex crimes.

Syftet med undersökningen var att belysa varför barn anses hamna i utanförskap i förskolan. Ett annat syfte var att undersöka vilka möjligheter och hinder pedagoger upplever när det gäller att arbeta för alla barns delaktighet och lärande i förskolan. Forskningsfrågorna som undersökts har varit: Vad är orsaken till att barn kan hamna i utanförskap enligt pedagoger? Hur ges barn förutsättningar för delaktighet och lärande i verksamheten? Vilka möjligheter och hinder finns i förskolan för att barn ska få det stöd de behöver för att bli delaktiga i leken? Hur beskriver barn utanförskap och delaktighet? Undersökningen har genomförts på en kommunal förskola med en etnografisk ansats. Metoden har utgått från fältstudier, kvalitativa intervjuer och en dokumentstudie. Resultatet visar att stora barngrupper och brist på tid kan orsaka att pedagoger inte kan stödja barn i lek på det sätt de önskar. Barnen anser det mycket viktigt att alla ska få vara med i lek. En slutsats som kan dras är att förutsättningar för lek i verksamheten kan förhindra känslan av utanförskap hos barnen.

Bakgrund: Långvarig smärta är den smärta som har pågått i mer än tre till sex månader, kroppsligt fyller den ingen funktion. Smärta är kopplat till lidande, då utgör familjen ett viktigt stöd. Upplevelsen av hopp kan påverka ett sjukdomsförlopp positivt. Syfte: Studiens syfte var att belysa drabbade personers erfarenheter av långvarig smärta. – Hur hanteras den livsförändring som långvarig smärta bär med sig? – Hur påverkas hoppet av det lidande som långvarig smärta är starkt förknippat med? – Vilken betydelse har den långvariga smärtan i familj, relationer och det sociala livet? Metod: Studien är en systematisk litteraturstudie och baseras på nio vetenskapliga, kvalitativa artiklar hämtade ur databaserna Cinahl, PubMed och PsycINFO. De nio artiklarna kvalitetsgranskades med hjälp av en granskningsmall och analys av data gjordes genom en innehållsanalys. Resultat: De drabbades erfarenheter visar att hoppet har en positiv inverkan på långvarig smärta. Med hjälp av olika strategier kring hanteringen av smärtan kan lidande lindras och hoppet främjas. Närstående och sjukvården har en hjälpande roll och trots långvarig smärta kan den drabbade uppnå en god livskvalité. Slutsats: Livskvalitén främjas av hoppets påverkan på lidandet. Närstående och sjukvård utgör ett viktigt stöd i hanteringen av smärtan.

Studien syftar till att synliggöra förskollärares kunskaper och erfarenheter av kommunikation och samverkan med nyanlända föräldrar. Studien genomfördes med hjälp av kvalitativa intervjuer samt ljudinspelning som stöd. Fyra utbildade förskollärare intervjuades utifrån tre teman: kommunikation, samverkan och inflytande/delaktighet. Det empiriska materialet bearbetades, tolkades och analyserades, utifrån tidigare forskning, samt ur ett interkulturellt-, sociokulturellt- och maktperspektiv. Resultatet visade att kommunikation är ett grundläggande verktyg i samverkan med nyanlända föräldrar. Utifrån intervjuerna synliggjordes flera former av kommunikation samt exempel på möjligheter respektive utmaningar som kan uppstå i samverkan med nyanlända föräldrar. I och med att flera former av kommunikation användes av förskollärarna kunde förståelsen möjliggöras mellan parterna även om första språket var olika. De slutsatser som dragits utifrån studien är att samverkan med nyanlända föräldrar kan ske på en mängd olika sätt, inte minst genom alternativa sätt att kommunicera – det är inte hopplöst trots att vi ej talar samma språk. Kommunikationen är en central del i mötet med nyanlända föräldrar för att skapa en likvärdig samverkan. Studien visar även hur betydelsefullt det är att en förskollärare kan inta ett interkulturellt förhållningssätt genom att visa på nyfikenhet, öppenhet och vilja lära sig mer om den andre.