Dissertations / Theses on the topic 'Immateriella tillgånar'

Dagens redovisningsstandard, IAS 38, ger oklara direktiv om hur företag bör kategorisera sina immateriella tillgångar. Syftet med denna uppsats är att undersöka hur företag inom tre olika branscher klassificerar sina immateriella tillgångar och hur jämförbarheten påverkas av att det inte finns några riktlinjer kring detta. Vi gör detta genom att studera årsredovisningar och skicka ut enkäter till berörda företag. Resultatet av vår studie visar att bristen på riktlinjer inom klassificeringen av immateriella tillgångar leder till att företagens klassificeringar inte uppfyller de kriterier som anges i teorin. De skillnader vi identifierar leder till att det uppstår svårigheter i att jämföra företagens innehav av immateriella tillgångar. I våra slutsatser anser vi att tydligare riktlinjer inom detta område kan bidra till att dessa problem reduceras.

Vid en bedömning av ett kreditärende ser banken till projektets företagsekonomiska förutsättningar. För företag som har immateriella tillgångar som de viktigaste tillgångarna i sin redovisning kan det uppstå problem när de ansöker om kredit hos banker. Detta beror på att immateriella tillgångar inte fungerar på samma sätt som materiella och därigenom tillbringar vag säkerhet för en beviljad kredit.

Syftet med denna uppsats är att söka finna vad det är som krävs för att ett tjänsteföretag ska få ett lån beviljat.

Vi har hämtat relevanta böcker och artiklar genom litteratursökning i högskolebiblioteket i Eskilstuna och Västerås. Den hämtade teorin låg sedan till grund för den intervjumall som användes i vår empiriska undersökning. De vi intervjuade var en bank och fem tjänsteföretag.

För att en bank ska välja att finansiera ett företags investeringar måste affären ge avkastning på den givna krediten. Företagets ledning bör därmed bedömas vara erfaren och kompetent för att lyckas generera vinster åt företaget och därmed säkra amorteringarna. Företaget måste dessutom kunna påvisa en god historisk årsredovisning.

Ett kreditsökande företag måste kunna lämna säkerheter ifall återbetalningen skulle utebli. Eftersom immateriella tillgångar inte ger något säkerhetsvärde, kan istället aktier, kundfodringar, obligationer och spärrmedel lämnas som panthand till kreditgivaren. Om detta inte räcker som säkerhet för en eventuell kredit kan frågan om personlig borg för företaget tas upp.

On an appraisal of an errand of credit the bank looks to the business condition of the project. When applying for credit at banks there could be problems for companies with intangible assets as the most important assets in their account. This is because intangible assets do not work the way tangible assets does. Therefore it brings vague safety for a granted credit.

The purpose of this thesis is to find what is required of a company for having a loan granted.

We have found relevant books and articles by searching literature in the university library in Eskilstuna and Västerås. 'Based on this literature we created a theoretical framework and an interview protocol to guide us in our interviews. The ones we interviewed were one bank and five service companies.

For a bank to choose to finance an investment of a company the deal must give profit on the given credit. The management of the company must thereby be considered as experienced and competent to succeed generating profits for the company so the amortization can be certain. The company also has to prove a god historical record.

Company searching credits have to be able to hand over securities in case of an unsuccessful repayment. Since intangible assets do not have any value of security, stocks, claims, bonds and blocked funds can be given as pledge instead. If this should not be enough as security for a possible credit personal surety might become the only remaining option.

Vår studie syftar till att ge en fördjupande inblick i hur några av de regionala bankkontoren i Kalmar län förhåller sig till företag med stora immateriella tillgångar när dessa ska söka kre-dit. För att kunna genomföra frågeställningen har vi genomfört litteraturstudier samt intervju-er med fyra stycken regionala bankkontor i Kalmar län. Här genom kartläggs de problem som bankerna och övriga intressenter står inför eftersom många av dagens tjänstebaserade företag inte visas ur ett rättvist perspektiv på grund av den rådande problematiken med de nuvarande redovisningsreglerna och rekommendationerna.

När olika intressenter, till exempel banker ska göra en analys av ett företag är det av stor vikt att banken får ta del av företagets tillgångar, såväl materiella, immateriella som finansiella tillgångar. Redovisningen och behandlingen av de materiella tillgångarna är inget problem då det bland annat finns väl fungerande och etablerade mallar och modeller för att behandla des-sa tillgångar i redovisningen. De immateriella tillgångarna har inte gått samma felfria väg tillmötes inom redovisningen. Problemet ligger bland annat i att de immateriella tillgångarna inte går att separeras från det företag som innehar dem vilket innebär att de immateriella till-gångarna skapar värde endast i kombination med övriga delar av företaget. Detta i sin tur medför att det blir problematiskt att identifiera hur stor del av en intäkt som orsakats av de immateriella tillgångarna. Eftersom det i dagsläget inte finns något riktigt bra tillvägagångs-sätt att behandla de immateriella tillgångarna leder detta många gånger till att bankerna måste vidta försiktighetsåtgärder när ett företag som innehar väldigt stora delar immateriella till-gångar vill ansöka om kredit, framförallt rör det nystartade små företag. I vissa fall kan det till och med vara så att bankerna höjer ett varningens finger när de ser ett företag med mycket immateriella tillgångar i balansräkningen. Det här förfarandet leder ofta till en orättvis be-handling eftersom ett företag vars tillgångsmassa till större delen utgörs av immateriella till-gångar inte alls behöver vara mindre kreditvärdigt än ett företag med betydande materiella tillgångar.

De slutsatser som vi har kommit fram till och vilka svarar på vår problemformulering, hur immateriella tillgångar påverkar några av Kalmar läns regionala bankkontors syn på företag som kredittagare, presenteras i följande stycke. Vi har kommit fram till att bankerna har en liknande syn bland annat gällande att det är lättare att bevilja kredit till ett företag med mate-3

riella tillgångar än till ett företag med mycket immateriella tillgångar. En annan slutsats som vi även har kommit fram till är att ett företag vars tillgångsmassa som utgörs till största delen av immateriella tillgångar inte alls behöver vara mindre kreditvärdigt än något annat företag. Hur vi har kommit fram till våra slutsatser får ni ta del av genom att läsa fortsättningen av vår uppsats.

Idag utgör immateriella tillgångar en allt större del av företagens tillgångar och de får därmed en allt större betydelse. I takt med att den här trenden fortgår blir traditionell redovisning mindre och mindre användbar för investerare, analytiker och kreditgivare.

Vi har i uppsatsen delvis utgått från en artikel i tidskriften Balans. I artikeln ifrågasätts om redovisningen inte bör anpassas efter var värdet skapas i företaget. Vårt huvudsakliga mål är att utreda om nuvarande hantering och värdering av varumärken och övriga immateriella tillgångar ger en rättvisande bild av företagen. Detta skall vi göra genom att se på och undersöka utvecklingen inom området. Följer redovisningen den utveckling som skett och som fortfarande sker? Vilka, om några, åtgärder kan vidtas för att förbättra redovisningens informationsutbud vad gäller varumärken? Hur ser man på de förändringar som hittills gjorts?

Våra primärdata, vilka utgör innehållet i empiridelen, har vi samlat in genom fyra intervjuer. Vi har även under rubriken övriga samtal presenterat en bild som vi fått genom ett antal telefonsamtal med tilltänkta intervjupersoner, som av olika skäl inte kunnat delta i en fullskalig intervju.

Vi kan konstatera att det efter undersökningen till viss del väckts fler frågor än vad som fanns innan uppsatsen. Svaren vi fått i empiridelen via de intervjuer som vi genomfört ger en ganska splittrad bild av problemet och dess potentiella lösningar eller förslag till förbättringar.

Vår mest elementära frågeställning i uppsatsen är om redovisningen av varumärke och immateriella tillgångar ger en rättvisande bild. De immateriella tillgångarna utgör idag ett så stort värde hos många företag så att utesluta dem eller gömma dem under något som man kallar goodwill, enligt oss, inte är något rättvisande alternativ. Vår slutsats är att särredovisning av goodwill vid förvärv i alla fall är ett steg i rätt riktning. Men vi anser att man måste ge företagen mer tid att anpassa sig efter det nya regelverk som IASB (International Accounting Standards Board) har infört.

Uppsatsen tar sin utgångspunkt i problematiken kring införandet av IAS/IFRS år 2005. Studien fokuserar på redovisningen av förvärvade immateriella tillgångar enligt IFRS 3 eftersom övergången till den standarden i den svenska debatten identifierats som en av de mer krävande förändringarna beroende på standardens komplexitet. För att undersöka effekten av IFRS på företagens redovisning av immateriella tillgångar har vi valt att studera hur förändringen av dels andel och antal separat redovisade immateriella tillgångar och dels förändringen i de upplysningar som företagen lämnar om immateriella tillgångar i samband med rörelseförvärv. För att göra denna undersökning har ett urval av företag noterade på Stockholmsbörsens Large Cap-lista gjorts och dess koncernredovisningar för åren 2004 till 2007 har sedan granskats. Resultatet av studien visar att företagen i stor utsträckning tagit till sig den nya standarden och därmed bidrar till ökad jämförbarhet på den inre marknaden.

Immateriella tillgångar har blivit allt vanligare att investera i, och detta har lett till en stor uppmärksamhet kring deras redovisning och värdering. År 2005 infördes i Sverige IFRS/IAS, internationell redovisningsstandard. Dessa regler är tänkta att förändra redovisningen till det bättre med mål att ge en så korrekt och verklighetsnära bild som möjligt.

Det som denna uppsats tar upp är redovisning av bioteknikföretags immateriella tillgångar och vilken finansiell påverkan redovisningsreglerna har genom att räkna ut företagens lönsamhet. Uppsatsen är inriktad på att forska kring immateriella tillgångar och lönsamhet i fyra bioteknikföretag, nämligen Medivir, Q-Med, Karo Bio och BioGaia där en fallstudie har utförts. De lönsamhetsmått som uppsatsen inriktats mot är räntabilitet per eget kapital, räntabilitet på totalt kapital och vinstmarginal.

Det resultat undersökningen ger är att Q-Med och BioGaia som har större andelar immateriella tillgångar redovisade i procent av de totala tillgångarna, visar en positiv lönsamhet. Medivir och Karo Bio som däremot har lägre andelar eller inga immateriella tillgångar redovisade i procent av totala tillgångar, visar en negativ lönsamhet.

Immateriella tillgångar är i de flesta företag till mängden fler än de materiella tillgångarna. Därför har intresset för de immateriella tillgångarna ökat i dagens samhälle. Företag kan antingen välja mellan att aktivera eller kostnadsföra de immateriella tillgångarna. Aktivering innebär att den immateriella tillgången bokförs som en tillgång i balansräkningen. En avskrivning görs årligen över nyttjandeperioden. Kostnadsföring innebär att den immateriella tillgången bokförs som en kostnad direkt i resultaträkningen. Skattekostnaden spelar en stor roll för företagen i Sverige. Denna bakgrund ledde oss fram till vår problemformulering, ”Vad påverkar valet kring aktivering alternativt kostnadsföring av immateriella tillgångar?” Syftet med vår uppsats var att beskriva skillnaderna mellan aktivering alternativt kostnadsföring samt att jämföra varför företag väljer att aktivera alternativt kostnadsföra de immateriella tillgångarna. Dessutom ville vi identifiera revisorernas och Skatteverkets syn på redovisningen av de immateriella tillgångarna. Den metod vi valde är en deskriptiv utformning i vår uppsats. Detta för att vi ville beskriva hur problemet såg ut i verkligheten. Vi använde oss av kvalitativa intervjuer för att samla in underlag till vår empiri. Tre intervjuer med revisorer och en intervju med skattehandläggare gjordes. De källor vi använde oss av var böcker och artiklar som rörde redovisning och skatt. För att finna relevant och aktuell information kring redovisning av immateriella tillgångar sökte vi i olika databaser som Affärsdata, Artikelsök samt Google. De slutsatser vi kom fram till var att aktivering av immateriella tillgångar tidigare har setts som ett svaghetstecken för företag. Detta på grund av att företag med dålig lönsamhet oftast har valt att aktivera immateriella tillgångar för att på så sätt få ett bättre resultat. Detta synsätt har dock ändrats och idag är det mer accepterat att aktivera immateriella tillgångar. Vi såg dock att nyetablerade företag valde att aktivera immateriella tillgångar, detta beror främst på höga kostnader i uppstartsskedet och att de vill undvika ett negativt resultat. De företag som har flest immateriella tillgångar är IT-företag. Små företag strävar efter en så låg skatt som möjligt. I Sverige finns det övervägande små företag, därför tror vi att skatten har en stor betydelse vid valet av aktivering alternativt kostnadsföring.

Problem: Hur arbetar olika banker med att särskilja immateriella tillgångar med begränsad nyttjandetid från goodwill och finns det skillnader mellan hur detta tillämpas i praktiken före och efter införandet av IFRS 3? Vad finns det för problem vid behandling av immateriella tillgångar?

Syfte: Denna studie har till syfte att studera hur företag har anpassat sig till de nya reglerna IFRS 3.

Metod: Studien består av en empiri- och en litteraturinsamling. Empiri-insamlingen genomfördes med hjälp av en intervju, granskande av årsredovisningar och e-postfrågor som skickades till representanter hos de tre undersökta bankerna. Litteraturinsamlingen består av artiklar, broschyrer och böcker. De inhämtades från databaser och biblioteket på Mälardalens högskola.

Resultat och Slutsats: Innan IFRS 3 behandlade de undersökta bankerna immateriella tillgångar relativt olika, men i och med införandet blev de mer lika varandra. Detta betyder att IASB har kommit en bit på väg vad gäller harmoniseringen mellan företag, åtminstone vad gäller de undersökta bankerna. För att komma längre i harmoniseringsprocessen krävs det att de får större förståelse för vikten av att immateriella tillgångar redovisas på rätt sätt.

Research Issue: How do various banks work to distinguish intangible assets with limited amortization from goodwill, are there differences between how it is applied in practice before and after the introduction of IFRS 3? What are the problems in treatment of intangible assets?

Purpose: This study has the purpose to study how companies have adapted to the new rules IFRS 3.

Method: One empirical and one literature study were made. The empirical data collection was carried out by means of an interview, review of annual reports and e-mail questions were sent to representatives of the inquired banks. The literature consists of articles, brochures and books. They were found in databases and the library at Mälardalen University.

Results and Conclusion: Before IFRS 3 the banks treated intangible assets rather differently, but after the implementation their treatment became more similar. This means that the IASB has made some progress in terms of harmonization the accounting standards between companies, at least for the inquired banks. In order to advance further in the harmonizing process, it requires that the banks gain more understanding of the importance that intangible assets are accounted properly.

Denna uppsats behandlar värdering av företag samt de immateriella tillgångarna varumärke, patent och goodwill. Vi anser att det finns ett gap mellan de teoretiska modellerna i litteraturen och hur värderare praktiskt tillämpar värderingsmodellerna samt hur dessa värderar immateriella tillgångar. I litteraturen framgår det vilka komponenter de olika värderingsmodellerna infattar, men dock anser vi att det inte lika klart redogörs för hur dessa skall beräknas. Modellerna för värdering av immateriella tillgångar är relativt lätta teoretiskt, men pratiskt menar vi att dessa modeller är svåra att applicera, till följd av brist på information samt hur denna skall integreras i modellerna. Utifrån denna problematik har uppsatsens syfte samt problemformuleringar utformats för att skapa en förståelse för detta fenomen.

För att få en klar bild av hur värderingar går till i praktiken valdes olika typer av yrkesverksamma värderare ut till studien. Vi bestämde oss för att diskutera detta fenomen med tre olika företagsvärderare, varav två arbetade på olika banker samt en på ett revisionsbolag, vilket är mer inriktat på värdering av de immateriella tillgångarna. För att få en helhetsbild av problemet intervjuade vi också en revisor vars arbete är att kontrollera de värden vilka beräknas av de olika värderarna. Vi intresserade oss då speciellt för de immateriella tillgångarna, eftersom värderingen av dessa förändrats med de nya IAS/IFRS reglerna. Intervjufrågorna utformades efter syftet för att grundligt få redogjort vilka antaganden respondenterna gjorde samt hur dessa görs och appliceras i värderingsmodellerna. Vi valde att göra öppna personintervjuer, vilket vi ansåg gav möjligheten att diskutera problematiken grundligt med respondenterna. Utifrån den insamlade empirin analyserades informationen mellan respondenterna samt den referensram som studien och problematiken grundade sig på.

Det studien utvisade var att grundmodellerna är desamma som inom teorin, men att uppbyggnaden samt de antaganden som görs i modellerna varierar mellan respondenterna och den teoretiska referensramen. Detta tror vi grundar sig i att respondenternas personliga uppfattning påverkar de antaganden som görs i värderingsmodellerna. Vi kunde även bekräfta att modellerna är känsliga för antaganden. Denna svaghet hos modellerna utnyttjade även respondenter, då de vid vissa tillfällen vinklade modellerna till klientens fördel. Samtliga respondenter ansåg att de immateriella tillgångarna kan spela en stor roll vid värdering av ett företag. Studien visade att respondenternas värderingsmetoder för de immateriella tillgångarna skiljde sig marginellt från företagsvärderingsmodellerna. Men vi kunde dock hos respondenterna utläsa en viss problematik när det gäller att hitta relevant information om dessa tillgångar samt att applicera denna i modellerna. Denna problematik är mer påtaglig vid värdering av immateriella tillgångar än vid värdering av företag. En av slutsatserna vi kunde dra när det gäller de nya IAS/IFRS reglerna är att det finns ett gap mellan reglernas syfte och våra respondenters åsikter om hur reglerna fungerar.

Utvecklingen går mot att företags andel immateriella tillgångar av de totala tillgångarna ökar och därmed dess betydelse. Immateriella tillgångar saknar fysisk substans och uppfattas som svårbedömda vid värdering. Frågan hur dessa svårbedömda tillgångar ska värderas och om de överhuvudtaget ska aktiveras i balansräkningen har diskuterats livligt de senaste åren. Vissa anser att immateriella tillgångar bör redovisas i balansräkningen för att ge en rättvisande bild av företaget och att modeller bör utvecklas vidare för att möjliggöra en aktivering av tillgångarna. Andra anser att en aktivering kan vara ofördelaktigt för företaget, exempelvis har det i ett experiment framkommit att redovisning av immateriella tillgångar ses som en svaghet.

Skivbolag bygger sin verksamhet till stor del på immateriella tillgångar. Det faktum att skivbolag har monopol på sitt inspelade material och att utrymme för egna bedömningar finns vad det gäller värdering av tillgångar gör dessa intressanta att undersöka.

Studiens syfte är att beskriva redovisningspolicys för skivbolagens unika immateriella tillgångar musikkataloger och skivkontrakt samt om det finns skillnader mellan dem. Undersökningsobjekten är EMI, Bertelsmann, Universal, Edel, Warner, Univision och Sony. Studien har en kvalitativ ansats och utgår till störst del från sekundär data då bolagens årsredovisningar undersöks.

Författarna har kommit fram till att skivbolagen generellt är försiktiga vid aktivering och värdering av musikkataloger och skivkontrakt. Den tillgång som aktiveras av alla bolag samt anses vara den viktigaste är musikkataloger. Aktiverings- och värderingspolicys skiljer sig i övrigt mer eller mindre mellan bolagen. Bland annat är det endast tre bolag som aktiverar hela skivkontrakt, tre bolag som aktiverar förskott till artister och ett som aktiverar utgifter för mastertapes (inspelningskostnader).

Problemformulering Svenska företag som från år 2005 redovisar enligt IAS/IFRS ska i högre utsträckning än tidigare fördela det överpris som betalas vid företagsförvärv på de tillgångar som förvärvas. Tidigare studier har efter införandet mätt var tillgångarna tar vägen vid rörelseförvärv. Det har visat sig svårt för företagen att på ett konsekvent och stringent sätt identifiera immateriella tillgångar sedan specificera dem tydligt i balansräkningen. Begreppsförvirring och otydliga poster i redovisningen har gjort de svårt för användaren av årsredovisningen att få relevant information. Frågan är om det blivit bättre med tiden?

Syfte Mäta utvecklingen av specificerade immateriella tillgångar sedan införandet av IAS/IFRS. Följande frågeställningar har ställts: 1. Specificerar företag sina identifierade immateriella tillgångar enligt de ramverk IASB förespråkar så att god redovisningssed kan återspeglas? 2. Har andelen ospecificerade immateriella tillgångar minskat?

Metod För att samla in information om utvecklingen har vi studerat årsredovisningen för svenska noterade börsföretag som redovisar enligt IAS/IFRS. Årsredovisningar mellan åren 2003 och 2008 för bolag på stockholmsbörsens Large cap-lista har studerats. En kvantitativ undersökning där operationalisering används för att koda poster från balansräkningen. Egen kodning av vad som anses som vara tillräcklig specificering av tillgången har utförts med begreppet god redovisningssed som grund. Slutligen genomförs beräkning på antal, andel och värde av specificerade immateriella tillgångar varje år.

Teoretisk referensram De normer, praxis och lagar som berör immateriella tillgångar och företagsförvärv har författarna sammanställt för att kunna ta del av informationen från årsredovisningar och definiera egna begrepp, Immateriella tillgångar (IAS 38), Företagsförvärv (IFRS 3), Nedskrivning (IAS 36) och redovisningens egenskaper återkopplas i slutsatsen.

Slutsats Efter våra kriterier för ospecificerade poster fick vi fram att en positiv utveckling har skett sedan införandet av IAS/IFRS. I takt med identifiering av immateriella tillgångar ökar specificering. Ospecificerade poster har sjunkit med drygt 10 %. Värdet av immateriella har under studiens tidsperiod ökat med 1303 %. Det har inneburit att det totala värdet av ospecificerade tillgångar idag är betydligt större. Det i sin tur påverkar givetvis användaren när den ska ställning till en betydligt större summa ospecificerade tillgångar.

Problem Listed companies have since the introduction of IAS / IFRS new accounting directives to follow. A major difference is that goodwill, as an asset, may no longer be amortized but will be subjected to an annual impairment test. This will result in the extraction, identification and depreciation of intangible assets from goodwill. This has been proved difficult for companies to identify consistently and rigorously. Confusion and vague items in reporting has made it difficult for users to share information in a proper way.

Purpose To measure the progress of specified intangible assets in annual reports, since the introduction of IAS / IFRS. Questions to be answered: 1. Do companies specify their identified intangible assets in agreement with the IASB framework? 2. Has the total value of unspecified assets decreased over time?

Method To gather information, we have studied the annual reports of listed companies reporting under IAS / IFRS. For this report, we have chosen annual reports from the years 2003 to 2008 on companies on the Stockholm Stock Exchange's Large Cap list and made a quantitative study, in which operationalization is used to encode the items from the balance sheet.

Theoretical frame of reference We have compiled the standards, practices and laws relating to intangible assets and acquisitions. This has been done to acquire the information from annual reports and to define our own concepts. Intangible assets (IAS 38), Business Combinations (IFRS 3), Impairment (IAS 36) and accounting characteristics serve as a foundation to our conclusions.

Conclusion Following our criteria for unspecified items, a positive development has occurred since the introduction of IAS / IFRS. As the identification of intangible assets develops with IFRS3 we have seen an increase of specification. Unspecified items have decreased by over 10%. The value of intangible assets during this period has increased by 1303%. It has meant that the total value of unspecified assets today is much bigger. This will affect the user, of course, when he/she will consider a much larger amount unspecified assets.

Sammanfattning

Titel: ”Tyngdlösa fotbollsklubbar - En studie om Immateriella tillgångar i Fotbolls AB”

Seminariedatum: Tisdagen 22 Januari 2008

Ämne/kurs: Företagsekonomi C-uppsats, 15 p

Författare: Olle Alexandersson, Peter Sandén

Handledare: Per Nordström

Nyckelord: Immateriella tillgångar, Fotboll, IAS 38, RR 15

Bakgrund: Den moderna fotbollens kommersiella utveckling innebär att fotbollsklubbar idag i allt större utsträckning drivs som företag. Det är i skrivande stund fyra allsvenska fotbollsklubbar som bedriver delar av verksamheten i AB. Utvecklingen i dagens företaga är att de är alltmer kunskapsinriktade. Den finansiella styrkan sitter inte längre nödvändigtvis i fysiska tillgångar, såsom maskiner och inventarier, utan består allt oftare av icke-fysiska tillgångar som patent, kontrakt och andra legala rättigheter. I de svenska fotbollsaktiebolagens balansräkningar är dock förekomsten av Immateriell tillgångar låg. Är den rådande redovisningsnormens definition av Immateriella tillgångar därmed inte applicerbar i fotbollsklubbars verksamhet eller kan det finnas andra orsaker till att de svenska fotbolls aktiebolagen inte väljer att aktiver Immateriella tillgångar i större utsträckning?

Syfte: Syftet med denna uppsats är att få en djupare förståelse för hur Fotbolls AB resonerar kring Immateriella tillgångar. Vi vill skapa en diskussion kring ämnet och undersöka huruvida det skulle vara möjligt för Fotbolls AB att omvärdera sin syn på aktivering av Immateriella tillgångar.

Metod: Studien utgår ifrån ett kvalitativt angreppssätt med semistrukturerade intervjuer som datainsamlingsmetod. Med utgångspunkt i det tolkande synsättet har vi strävat efter sätta respondenten i fokus, för att därmed försöka se på problemet utifrån deras verklighetsbild.

Teoretisk referensram: Studiens teoretiska referensram utgörs främst av de redovisningsstandarder som styr redovisningen i Sverige. Som komplement till dessa har vi även använt relevant facklitteratur samt vetenskapliga artiklar.

Empiri: Respondenterna utgörs av revisorer och ekonomichefer som arbetar inom Fotbolls AB samt revisorer med begränsad erfarenhet av fotbollsvärlden. Vi har därmed använt oss av både respondent och informantintervjuer, vilket underlättat möjligheten att belysa problemet ur flera aspekter.

Slutsatser: Studiens resultat visar att det utifrån konventionella redovisningsregler skulle vara teoretiskt möjligt för Fotbolls AB att aktivera Immateriella tillgångar i större utsträckning än idag, men att Svenska Fotbollsförbundets elitkriterier i dagsläget starkt begränsar dessa möjligheter. Studien pekar på att en ökad aktivering av olika former av Immateriella tillgångar dessutom skulle leda till en mer rättvisande bild av klubbarnas ekonomiska ställning.

Från och med 2005 ska svenska börsnoterade bolag använda sig av IFRS/IAS-regelverken, detta är ett steg i den konvergering av redovisningsregler som sker inom EU. Den här uppsatsen behandlar IFRS 3 som rör företagsförvärv och IAS 38 som innehåller regler om immateriella tillgångar. Efter en genomgång av teori och regelverk ser vi närmare på några stora svenska företag som gjort förvärv efter att de nya reglerna införts, och se hur förändringarna påverkat företagens redovisning. Detta har vi gjort genom att studera företagens årsredovisningar samt i några fall intervjua insatt personal. Dessutom har vi gått igenom artiklar där bland annat revisorer uttalar sig angående tillämpandet av i första hand IFRS 3.

Bakgrund: Bristen på information om immateriella tillgångar i den externa redovisningen har blivit alltmer påtaglig i takt med att dessa tillgångars betydelse ökat. Redovisningsrådet har för att reglera detta givit ut rekommendationen RR 15.

Syfte: Syftet med denna uppsats är att utreda vilket behov marknadsaktörerna har av redovisningen rörande immateriella tillgångar för att understödja deras beslutsfattande och om nuvarande lagstiftning och rekommendationer möjliggör en redovisning som motsvarar detta behov. Avgränsning: Skattemässiga effekter berörs ej. T

illvägagångssätt: Information har samlats in från analytiker, kreditgivare samt Sveriges Aktiesparares Riksförbund, genom personliga intervjuer.

Resultat: Marknadsaktörerna efterfrågar relevant och tillförlitlig information om hur företag investerar i immateriella tillgångar. De strikta krav som återfinns i rekommendation RR 15 förefaller i grunden stämma överens med marknadsaktörernas inställning till hur immateriella tillgångar ska redovisas.

Det rådande sambandet mellan redovisning och beskattning utgör ett ständigt aktuellt juridiskt spörsmål. Vad beträffar immateriella tillgångar kan komplexiteten anses förstärkas ytterligare av det faktum att lagstiftaren i vissa avseenden valt att skatterättsligt jämställa immateriella tillgångar med inventarier. Syftet med denna uppsats är att utreda redovisningens betydelse för den skatterättsliga värderingen och periodiseringen av immateriella tillgångar. Denna målsättning har gjort det nödvändigt att dels utreda huruvida redovisningen överhuvudtaget skall komplettera de skatterättsliga reglerna, dels analysera vilka skatterättsliga konsekvenser som kan komma att följa av ett eventuellt samband. Vad som i synnerhet skall utredas är huruvida ett inkonsekvent synsätt på det kopplade området kan komma att resultera i en tidigarelagd skatterättslig kostnadsföring av immateriella tillgångar, vilka dessutom kan värderas i syfte att optimera värdeminskningsavdragen.

The prevailing relation between accounting and taxation makes up an everlasting legal dilemma. When it comes to intangible assets the complex of problems can be considered even more extent due to the circumstance that the legislator in some cases have chosen to treat intangible and regular assets as equals. The purpuse of this thesis is to investigate standardized accounting principles and their effect on the taxable assessment and periodization of intangible assets. In order to fullfil the purpose of the thesis it has been necessary to first analyse whether or not the rules of accounting should even be allowed to complement the tax legislation, and thereafter examine the consequences of this connection. What needs to be analysed in particular is the possibility that an inconsistent treatement of the connection between accounting and taxation on one hand can result in an early periodization of intangible assets, and on the other convey an assessment by which the deductable costs can be optimized.

Sammanfattning

Olikheter mellan länder och deras olika regelverk gör att företags års-redovisningar skiljer sig åt och intressenter får svårare att jämföra finansiell information. Olikheter leder i sin tur till olika definitioner och värderingar vid redovisning, vilket gör att jämförbarheten mellan företag och värdering av ett företag blir en komplicerad verksamhet. (FAR 2009). Immateriella tillgångar har diskuterats flitigt och det finns argument både för och emot huruvida företagen skall aktivera tillgången i balansräkningen (Sundgren et al 2007). FoU inom läkemedelsindustrin är en mycket riskfylld verksamhet, eftersom endast cirka 10 procent av alla läkemedel som når utvecklingsfasen kommer ut på marknaden till slut och cirka 20 procent av de marknadsförda läkemedlen är tillräckligt lönsamma för att så småningom täcka den investering som gjorts i dem (Nickisch et al 2009).

Undersökningen ämnar svara på följande frågor: Vilka är de huvudsakliga faktorer som begränsar företagen vid redovisning av FoU? I vilken omfattning aktiverar företagen kostnader för FoU som en tillgång? Vilka är de tänkbara orsakerna bakom läkemedelsföretagens val av redovisning av FoU?

Syftet med uppsatsen är att identifiera hur företagen inom läkemedels-branschen redovisar FoU i sina räkenskaper, samt vilka begränsningar och möjligheter företagen står inför i och med gällande regelverk och rekommen-dationer.

Uppsatsen är i huvudsak konstruerad med hjälp av den kvalitativa metoden. Dock har den även inslag av kvantitativ metod, eftersom omfattningen av tillgångsföring av kostnader för FoU inom läkemedelsindustrin är av stort intresserade.

För att skapa en rimlig omfattning på problemet och på undersökningen i övrigt avgränsades undersökningen till att omfatta svenska börsnoterade företag inom läkemedelsbranschen forskning, utveckling och tillverkning i egen regi.

I teorikapitlet beskrivs historik avseende det regelverk som läkemedelsföretagen redovisar enligt. Dessutom presenteras aktuella regelverk i dagsläget, teorier kring risk, värdering och läkemedelsindustrin samt de faser som framställningen av ett läkemedel kan befinna sig i.

Företagen tenderar till att vara mycket försiktiga vid redovisning av FoU. Kostnader för FoU aktiveras i så gott som obefintlig omfattning.

Europas företag består till 99 % av små och medelstora bolag (SME) som enligt OECD är viktiga för den ekonomiska tillväxten och drivande för innovation och entreprenörskap. Det kunskapssamhälle som dessa företag verkar i präglas av en hårdnande konkurrens och ett större fokus på investeringar i immateriella resurser. Finansieringen av dessa resurser blir ett problem för små och medelstora bolag då de inte i samma utsträckning som större företag har tillgång till riskkapitalmarknaden. De blir istället hänvisade till lånemarknaden vilket gör bankerna till den dominerande parten i kreditgivningen till dessa företag. Den information kreditgivarna har att tillgå för att bedöma dessa företags kreditvärdighet är huvudsakligen de finansiella rapporterna, men en debatt har under de senaste decennierna förts huruvida de finansiella rapporterna verkligen visar ett företags rätta värde. Kunskapsintensiva företag får i mycket liten utsträckning visa immateriella tillgångar i sina balansräkningar trots att det i många fall är dessa resurser som står för huvuddelen av företagens intäkter. Detta gör det svårt för intressenter såsom kreditgivare att skapa sig en rättvis bild av företaget. Baserat på ovanstående diskussion ansåg vi att det var intressant att se om kreditgivare beaktade utgifter som var aktiverade som immateriella tillgångar i årsredovisningen. Syftet med uppsatsen har därmed varit att genom en experimentell ansats undersöka om aktivering av FoU, Varumärke, Utbildning och Rekrytering i ett fiktivt bolags balansräkning har någon betydelse för ett kreditbeslut. Den studiedesign vi använt oss av har varit experimentell och undersökningen har bedrivits utifrån tre hypoteser och en forskningsfråga. Totalt 26 intervjuer har gjorts och respondenterna har delats in i en experimentgrupp, där de immateriella tillgångarna har aktiverats och en kontrollgrupp, där dessa resurser istället kostnadsförts. Resultatet av Hypotes 1 visar att aktivering av immateriella tillgångar inte har direkt relevans för kreditbeslutet och att årsredovisningen inte heller fungerar som det primära beslutsunderlaget för kredithandläggarna. Resultatet av Hypotes 2 visar att kredithandläggarna inte reagerar starkare på affärshändelser som kopplats till företagets immateriella tillgångar när dessa aktiverats i balansräkningen. Forskningsfrågan rörde huruvida kredithandläggarna utgick ifrån årsredovisningen när de ställde frågor och ville ha ytterligare information om företaget. Vi fann att de kredithandläggare som bedömt experimentgruppen hade frågor kring de immateriella tillgångarna och därmed fick vi stöd för att de använt årsredovisningen som underlag för frågorna. Slutligen visade resultatet av Hypotes 4 att kredithandläggarna i experimentgruppen klassificerade kreditrisken för företaget lägre än de i kontrollgruppen. Detta var i enlighet med riskteori då experimentgruppen fått mer information om företaget vilket skall kunna minimera risken. Sammanfattningsvis kan det sägas att redovisningen av immateriella tillgångar inte har direkt relevans för kreditbeslutet men att årsredovisningen i viss mån har indirekt beslutsrelevans på så vis att den påverkar vilka ytterligare frågor kredithandläggarna ställer samt hur de klassificerar kreditrisken i företaget.