Dissertations / Theses on the topic 'Internationell processrätt'

Försäkringar är en typ av tjänster som lämpar sig särskilt väl för internationell handel då försäkringsavtal enkelt kan slutas mellan två parter utan att några varor eller ar-betskraft behöver förflyttas över gränserna. Den gränsöverskridande handeln med försäkringar aktualiserar precis som den övriga gränsöverskridande handeln den in-ternationellt privaträttsliga problematiken. Det är dock ofta så att försäkringstagaren befinner sig i en utsatt situation när försäkringen väl behöver användas. Försäkringen faller ju i många fall ut när försäkringstagaren lidit någon typ av skada. Med tanke på att försäkringstagaren befinner sig i en utsatt situation både rent ekonomiskt och för-handlingsmässig har lagstiftaren valt att särskilt reglera detta område. Dessa typer av skyddsregleringar återfinns bland annat i de regelverk som styr domstolarnas behö-righet på den internationella privaträttens område. Behörighetsfrågan i försäkringstvister är förenad med vissa problem. I första hand stöter parterna på problemet med att det finns ett flertal regelverk som behandlar just behörighetsfrågan i försäkringstvister. Dessa regelverk innehåller likartade regler för försäkringstvister men regelverkens tillämplighetsområden skiljer dem åt. Reglerna som återfinns i Bryssel I-förordningen, Brysselkonventionen och Lugano-konventionen är tvingande och möjliggör för försäkringstagaren att väcka talan både vid den ort i vilken försäkringsgivaren har hemvist samt vid den ort där försäkrings-tagaren har hemvist. Försäkringsgivarens möjligheter att väcka talan är i princip be-gränsade till den ort där försäkringstagaren har hemvist. Genom behörighetsreglerna begränsas parternas möjligheter att genom prorogationsavtal avtala om domstols be-hörighet eftersom skyddet för försäkringstagaren inte skall sättas ur spel genom ett sådant avtal. Det förhåller sig dock på det sättet att regleringarna inte bara skall till-lämpas när styrkeförhållandet mellan parterna är ojämnt utan även i fall när parterna är att se som jämbördiga vilket i sin tur kan skapa omotiverade fördelar för försäk-ringstagaren. Ytterligare problem uppkommer på grund av att regelverken inte är tillämpliga på skiljeförfarande vilket kan komma att underminera skyddsregleringarna då regelver-ken som styr domstolarnas behörighet inte blir tillämpliga på denna typ av avtal.

Förordningen om inrättande av ett europeiskt småmålsförfarande (EG) nr. 861/2007 trädde ikraft den 1 augusti år 2007. Förordningen tillämpas fullt ut från och med 1 januari år 2009. Förordningen tillämpas i samtliga medlemsstater utom i Danmark. Förfarandet som inrättas genom förordningen utgör endast ett alternativ till befintliga rättegångsförfaranden. För Sveriges del innebär detta att förordningen ska vara ett alternativ till bestämmelserna i rättegångsbalken. I verkställighetsdelen ska förordningen vara ett alternativ till Bryssel I-förordningen.

Förordningens syfte är att förenkla, påskynda samt kostnadseffektivisera handläggningen av småmål. Förordningen gör det även enklare för parterna att få erkännande och verkställighet av ett avgörande i det europeiska småmålsförfarandet i en annan medlemsstat. Förordningen är tillämplig inom privaträttens område, tvisten ska ha en gränsöverskridande karaktär, fordran får inte överstiga 2 000 euro samt domstolen måste vara behörig.

Det finns både för- och nackdelar med förordningen utifrån ett svenskt perspektiv. En nackdel kan vara den ökade målströmningen till de allmänna domstolarna, vilket kan vara resurskrävande. Även antalet exekvaturmål i Svea hovrätt kommer förmodligen att öka. Den största fördelen med förordningen är att den har avskaffat exekvaturförfaranden i form av nationella verkställighetsförklaringar. Sådana verkställighetsförklaringar finns dock i Bryssel I-förordningen men på ett mer förenklat sätt.

On the first of August 2007, the regulation of a European small claim procedure (EU) No. 861/2007 entered into force. The regulation is however fully administered from the first of January 2009, and shall be used in all member states, besides Denmark. The small claim procedure composes only an alternative procedure to the member states existing small claim provisions. In Sweden the regulation composes an alternative to the provisions in the Act (1942:740) of procedure.

The aims of the regulation are to simplify, precipitate and to make the handling of small claims inexpensive. It also aims to make it easier for the parties to get recognition and enforcement of judgments in the European Union. The regulation is to be used in civil law and has to be a cross-border contention. The claim cannot exceed the limit of 2 000 euro and it has to be a tribunal that carries jurisdiction.

From a Swedish point of view, the regulation carries both advantages as well as disadvantages, a disadvantage would be the increased civil action to the common courts and it will be resource-demanding. The quantity of exequatur contention in Swedish court of appeal will most believably also increase. The main advantage of the regulation is the abolishment of the exequatur when the Brussels I, on the other hand, only set out to simplify it.

Article 5.1 in the Brussels I-Regulation regulates special rules on jurisdiction for contractual disputes. The aims of this thesis are to determine the location as provided under Article 5.1 b), as the place of performance for the obligation in question. The focus of this thesis is the problems that occur when services, according to the contract, are to be performed in several Member States.

Abstract

Sweden applies two different private international statutes to establish which country´s domestic law that is applicable in a certain situation regarding succession and will with connection to two or more states. The first private international law is the one used in relations between Sweden and the other Nordic states. The other private international law is the one used between Sweden and all other states than the Nordic ones. A proposal for a Regulation that regulate jurisdiction, applicable law, recognition and enforcement of decisions and authentic instruments in matters of succession and the creation of a European Certificate of Succession has been prepared by the Commission and was published in October 2009. This regulation will, if it enters into force, modify the situation in Sweden for applicable law on a situation regarding succession and will. A comparison between Swedish private international law regarding applicable law and the rules regarding applicable law according to the Regulation is performed in this thesis.

EU:s inre marknad med fri rörlighet för bland annat varor har skapat ett ökat handelsutbyte över gränserna även för konsumenter. När en tvist uppstår i ett konsumentavtal med internationell karaktär är frågan bland annat vilken lag som ska tillämpas på tvisten. Inom EU regleras lagvalsfrågan i Rom I-förordningen.

Enligt huvudregeln i artikel 6.1 i Rom I-förordningen ska lagen i landet där konsumenten har sin vanliga vistelseort tillämpas. I artikel 6.2 i Rom I-förordningen ges parterna möjligheten att göra ett gemensamt lagval, dock med begränsningen att det inte får vara till nackdel för konsumenten jämfört med huvudregeln. Ett tolkningsproblem uppstår då den partsvalda lagen till vissa delar är till nackdel för konsumenten, men till fördel i andra delar.

Ett sätt att lösa tolkningsproblemet är genom en tillämpning av den så kallade russinteorin. Konsumenten tillåts då att välja de för honom mest gynnsamma reglerna ur respektive lag och därigenom skapa ett mycket långtgående skydd som inte kan erhållas enligt någon nationell rättsordning. Alternativet är att lösa problemet genom att en lag tillämpas på hela avtalet. Konsumenten väljer då en regel ur någon av lagarna och den lagen blir därigenom tillämplig på hela avtalet.

Frågan är vilken av tolkningsmetoderna som kan anses mest lämplig för att lösa problemet med tillämpningen av artikel 6.2. För att besvara frågan har en analys av respektive alternativ gjorts. Dessutom har tre tolkningsmetoder från EU-domstolen använts för att utröna vilket tolkningsalternativ som är mest lämpligt.

Både russinteorin och alternativet med en lag har både för- och nackdelar. Russinteorin ger ett mer långtgående skydd för konsumenten och för därför också med sig stora nackdelar för näringsidkaren och möjliga negativa effekter på den inre marknaden. Alternativet med en lag ger inte ett lika långtgående skydd, det är dock tillräckligt med en lag för att överensstämma med målen om att skydda konsumenten. Nackdelarna för näringsidkaren är inte lika många eller omfattande och den inre marknaden bör inte heller påverkas i någon större utsträckning av alternativet.

Sammantaget leder tolkningsmetoderna från EU-domstolen till att alternativet med en lag som tillämpas på hela avtalet anses som den bästa lösningen på tolkningsproblemet i artikel 6.2 i Rom I-förordningen.

The increase in international trade creates a growing number of disputes between parties from different countries. International arbitration is the most preferred mechanism to solve disputes in international trade. If the failing party does not voluntarily comply with the award, the successful party must apply for recognition and enforcement of the award in order to obtain the remedies. Since China is one of the major business markets in the world, several of the companies committed to arbitral procedures are likely to have assets in China. This means that, if a party fails to honour an award, an enforcement procedure may begin within a Chinese court. The enforcement procedures in China are said to be insufficient and not to comply with international standards. International conventions and treaties provide for a high level of security in the recognition and enforcement procedure of the arbitral award. The most used and important instrument for recognition and enforcement is the United Nations Convention on the Recognition and Enforcement of Foreign Arbitral Awards of 1958, to which China as well as Sweden are Contracting States. According to the Convention, an international arbitral award may only be refused under certain grounds laid down in the Convention. An analysis of the legal situation in China confirms that there are problems associated with the enforcement of arbitral awards. These problems are not, however, connected with the concept of international arbitral awards, but rather with the entire judicial system in China. Even though an enforcing party can do little to overcome these problems, certain measures can be taken in order to ease the enforcement procedure.

The courts international juristiction within the European union is regulated by the Brussels I Regulation. Article 2.1 of the Brussels I Regulation contains the fundamental provision. According to this Article the plaintiff shall submit an action where the defandent is domiciled. The Regulation provides exemptions to the this provision in Article 2.1.

The court of the international case can also be determined according to Article 5 (1) of the Brussels I Regulation. This Article contains an alternative to the general provision within Article 2.1. Article 5 (1) is applicable when the dispute is based on an agreement between the parties. The Article is justified because of the close link between the contract and the court of the place where the contract was, or is to be, performed. Article 5 (1) b of the Brussels I Regulation contains a uniform definition of the place of performance, if the agreement consists of contracts for the sale of goods and the provisions of services.

The European Court of Justice in the cases Color Drack, Peter Rehder, Car Trim and Wood Floor interprets the place of performance. In paragraph 18 of the Color Drack-case the ECJ establish that the place of performance shall be “interpreted in the light of the origins, objectives and scheme of that regulation”. The ECJ follows these principles in the interpreting of the cases Peter Rehder, Car Trim and Wood Floor. This essay analyzes the above-mentioned rulings in order to investigate the impact of The ECJ rulings in Car Trim and Wood Floor for the application of Article 5 (1) b of the Brussels I Regulation.

Increased trade and exchange within the European Community has brought with it the need for less restricted circulation of judgments. The situation has improved greatly due to the enactment of Regulation (EC) No. 44/2001 on jurisdiction and the recognition and enforcement of judgments in civil and commercial matters (the Brussels I Regulation).

Despite recent improvements the proceedings are still time-consuming and difficult. Many creditors refrain from having judgments recognized and enforced as the proceedings cost too much time and are too time-consuming. On January the 21st 2005 a new Regulation entered into force, Regulation (EC) No. 805/2004 creating a European Enforcement Order for uncontested claims (The Enforcement Order Regulation). The purpose of the Regulation is to permit free circulation of judgments.

A judgment can be certified as a European Enforcement Order and is thereby directly enforceable throughout the European Community. Intermediate proceedings declaring the judgment enforceable are abolished. An issued European Enforcement Order furthermore prevents the parties from opposing enforcement. The exequatur is abolished and the judgment is examined only by the Member State of origin before being certified as a European Enforcement Order.

The Regulation applies from October the 21st 2005. Until then only speculations can be made about its impact on the recognition and enforcement of foreign judgments. This study of the Enforcement Order Regulation and its scope shows some weak points. The Enforcement Order Regulation does however in general seem to be well suited to obtain the stated purpose: permitting free circulation of judgments.

Gränsöverskridande handel och samfärdsel inom den Europeiska gemenskapen har fört med sig ett behov av domar som gäller i andra medlemsstater. Både möjligheterna till och förfarandena för erkännande och verkställighet har förbättrats avsevärt med ikraftträdandet av förordning (EG) nr. 44/2001 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område (Bryssel I-förordningen).

Trots utvecklingen är förfarandena fortfarande invecklade och utdragna. Många borgenärer underlåter att försöka få domar erkända och verkställda eftersom kostnaderna i såväl tid som pengar avskräcker. Den 21 januari 2005 trädde en ny förordning i kraft på området, förordning (EG) nr. 805/2004 om införande av en europeisk exekutionstitel för obestridda fordringar (exekutionstitelsförordningen). Förordningen syftar till att möjliggöra fri rörlighet av domar. Ett intyg om europeisk exekutionstitel utfärdas och kan direkt läggas till grund för verkställighet inom gemenskapen, utan mellankommande nationella förfaranden som förklarar en dom verkställbar. Intyget om en europeisk exekutionstitel medför också att en part inte kan motsätta sig verkställighet. Exekvaturförfarandet avskaffas alltså och domen kontrolleras endast i ursprungsstaten innan den godkänns som europeisk exekutionstitel.

Förordningen börjar tillämpas den 21 oktober 2005 och fram till dess går det bara att spekulera i dess betydelse för erkännande och verkställighet av vissa utländska domar. Denna studie av förordningen och dess tillämpning visar att vissa brister föreligger. Den tycks dock på det hela taget vara tillfredsställande utformad för att uppnå sitt syfte: att underlätta fri rörlighet av domar.

Article 4.1(h) in the Rome I regulation establishes which law that will be applicable on contracts concerning financial instruments concluded in multilateral systems. The main problem is that most contracts concluded within these systems have standard clauses which contain a clause on the applicable law. If this is the case, Article 3.1 in the Rome I Regulation is applicable instead. This problem makes it difficult to find a need for article 4.1(h) if it will only be applicable in exceptional cases. However, the legal position on this matter is still unclear since the Rome I Regulation has just been put into force. It is therefore important that future case law, in a clear and precise way, determines how article 4.1(h) shall be used in order for it to be properly used within the sphere of international private law.

Sverige har traditionellt sett haft en negativ inställning till erkännande och verkställighet av utländska domar. Enligt 3 kap 2 § utsökningsbalken krävs stöd i lag för erkännande och verkställighet av en utländsk dom i Sverige.

Sedan Sveriges inträde i EU, och Bryssel I-förordningens införande, har synen på domar som härrör från medlemstater inom EU förändrats. Det kan numera sägas att fri rörlighet av domar förekommer inom EU. Det leder till att Sverige erkänner och verkställer utländska domar som har avgjorts inom EU.

Mellan Sverige och tredje land är läget ett annat. Problem uppstod då Nacka tingsrätt valde att lägga amerikanska domar till grund för en svensk dom, utan stöd i lag. Tingsrätten argumenterade för att svenska medborgare som väcker talan utomlands måste stå för konsekvenserna. I uppsatsen analyseras Nacka tingsrätts dom och om 3 kap 2 § utsökningsbalken behöver revideras.

Efter en jämförelse av rättsfall i uppsatsen är bedömningen att Sveriges syn på utländska domar har förändrats något. Sverige bör i viss mån kunna öka samarbetet med vissa stater. Jag anser att 3 kap 2 § utsökningsbalken bör behållas med med vissa förändringar i form av undantag till huvudregeln.

När arbetstagare utstationeras till ett land annat än det ordinarie, är det inte alltid självklart vilket lands lag eller rättsystem som ska reglera anställningsavtalet. Då görs ett lagval, som innebär att utländsk lag kan tillämpas på vissa situationer i de nationella domstolarna. För utstationering inom EU regleras lagvalet av Utstationeringsdirektivet. Detta tillämpas dock under en begränsad tid, och sedan övergår avtalet till att regleras av Romkonventionen. Speciella lagvalsregler för individuella anställningsavtal återfinns i Romkonventionens art. 6. Förändringarna för individuella anställningsavtal i och med Rom I-förordningen ligger främst i att rättsakten blir direkt tillämplig, att EG-domstolen ges tolkningsmöjlighet samt att ordalydelsen moderniseras i art. 8. Att domstolen ges en exklusiv makt att lösa tolkningssvårigheter av lagvalsregler för individuella anställningsavtal innebär att det finns en avsikt att det som stadgas i Rom I-förordningen i framtiden ska utvecklas genom EG-domstolens praxis. Denna praxis kan förmodas att i framtiden skapa ett mer överskådligt rättsläge vid tillämpningen av förordningens art. 8.

Den här uppsatsen syftar till att utreda vilket lands lag som blir tillämplig vid en internationell tvist gällande utomobligatoriska förpliktelser vid immaterialrättsintrång, särskilt vid upphovsrättsintrång. Tyngdpunkten ligger i de problem som uppstår då någon gör sig skyldig till ett upphovsrättsintrång med relation till flera länder.

Utgångspunkten är Rom II-förordningen och dess åttonde artikel. I artikeln stadgas det att tillämplig lag för en utomobligatorisk förpliktelse som har sin grund i ett immaterialrättsintrång skall vara lagen i det land där skydd görs gällande.

Vad innebär då uttrycket ”där skydd görs gällande”? När det gäller registrerade rättigheter, såsom patent och varumärken, innebär artikeln att tillämplig lag ska var lagen i det land där rättigheten är registrerad. Det går dock inte att tillämpa samma princip på oregistrerade rättigheter. När det gäller oregistrerade rättigheter ska istället lagen i det land där intrånget skett vara tillämplig.

Upphovsrätt är en sådan oregistrerad rättighet som, enligt svensk rätt, uppstår så fort verket är färdigt och har uppnått en viss verkshöjd. Det här synsättet görs även gällande i de flesta andra länder i världen då upphovsrätten i mångt och mycket bygger på Bernkonventionens lydelse från 1886.

Svårigheten som domstolarna kommer att ställas inför är då någon gör sig skyldig till ett upphovsrättsintrång med relation till flera länder. Eftersom skyddet görs gällande i det land där intrånget skett blir frågan om vilket lands lag som ska vara tillämplig i dessa fall.

Domstolarna kommer att behöva ta ställning och i den här uppsatsen framställs en del förslag till möjliga lösningar.

Uppsatsen diskuterar även om reglerna i artikel 8 Rom II-förordningen är de bästa då det gäller upphovsrättsintrång generellt.

This essay aims to investigate which national law that is applicable to an international dispute concerning non-contractual obligations in international property rights (IPR) violations, particularly in copyright infringement. The emphasis lies on the problems that arise when someone is found guilty of copyright infringement with a connection to several countries.

The starting point is the Rome II-regulation and its eighth article. The article states that the law applicable to a non-contractual obligation arising from an infringement of an intellectual property right shall be the law of the country for which protection is claimed.

What does then the phrase “for which protection is claimed” mean? In the case of registered rights, such as patents and trademarks, the article implies that the applicable law shall be the law of the country where they are registered. It is not possible however to apply the same principle to unregistered rights. In the case of unregistered rights it is instead the law of the country where the violation occurred that shall be applied.

Copyright is an unregistered right which, according to Swedish law, appears as soon as the work is finished and has reached a certain level of originality. This approach is also applicable in most other countries of the world where copyright law is largely based on the Berne Convention from 1886.

The difficulty that courts will face is when someone is claimed guilty of a copyright infringement with a connection to several countries. Given that protection is claimed in the country where the violation occurred, the question will be of which national law that should be applied in these cases.

The courts will have to take a position and this paper presents some possible solutions. The essay also discusses if the rules of article 8 of the Rome II-regulation are the best applicable rules in the case of copyright infringement in general.