Academic literature on the topic 'Intuitivt tänkande'

Syftet med studien var att undersöka ifall intuitivt tänkande, analytiskt tänkande, tro påparanormala fenomen, tro på pseudovetenskap, förkastande av forskning kring klimat,förkastande av forskning kring vaccin, utbildningsnivå, maktlöshet samt tro på enkla lösningarpredicerar tro på konspirationsteorier. Insamlingen av data skedde genom ett icke slumpmässigtbekvämlighetsurval samt frivillighetsurval. Studien var av kvantitativ tvärsnittsdesign med 244deltagare, varav 112 män, 131 kvinnor samt 1 annan/vill ej uppge, i åldrarna 18–80 år (M=37.1,SD=14.5). Resultatet från analysen visade att modellen var signifikant samt att tro påparanormala fenomen (β=.36, p<.001), förkastande av forskning kring vaccin (β=.32, p<.001)och maktlöshet (β=.11, p<.05) var signifikanta prediktorer för tro på konspirationsteorier.Däremot var inte intuitivt tänkande, analytiskt tänkande, tro på pseudovetenskap, förkastandeav forskning kring klimat, tro på enkla lösningar eller utbildningsnivå signifikanta prediktoreri modellen. Resultatet kan ligga till grund för att vidare undersöka tro på konspirationsteorierssamband med andra faktorer än aktuell studies prediktorer i framtida forskning.
The purpose of the study was to examine if intuitive thinking, analytic thinking, paranormalbeliefs, pseudoscientific beliefs, rejection of science regarding climate, rejection of scienceregarding vaccine, education, powerlessness and belief in simple solutions predicts belief inconspiracy theories. The data was collected through a non-randomised convenience andvolunteer sampling. The study used a quantitative cross-sectional design with 244 participants,of whom 112 were men, 131 women and 1 other/wish not to say, aged 18–80 (M=37.1,SD=14.5). The result from the analysis showed that the model was significant and that belief inconspiracy theories was significantly predicted by paranormal beliefs, (β=.36, p<.001),rejection of science regarding vaccine (β=.32, p<.001) and powerlessness (β=.11, p<.05).However, the result showed that intuitive thinking, analytic thinking, pseudoscientific beliefs,rejection of science regarding climate, belief in simple solutions and education were notsignificant predictors of belief in conspiracy theories in the model. The result can be used as abasis for future research to further examine belief in conspiracy theories relationship to factorsother than the current study's predictors.

This study sets out from an artistic workshop designed to investigate light, colour and spatiality. During the original event, a number of participants joined to collaborate by means of painting, dialogue and exercises in movement. From a presentation of the workshop (as determined in time and space), the text argues that the character of an artwork is essentially unfinished; an ongoing ”truth process”. Adopting lines of reasoning from philosophers Vilém Flusser and Theodor Adorno, I gain a first understanding of how the artwork could be reconstituted within the limits of a scientific essay. Once more turning to the workshop's course of events, I find experiences within the actual situation relating to abstract concepts such as ”spirit”, ”quality” and ”freedom”. Next, the text pays heed to Ludwig Wittgenstein's observation that human knowledge is gained and mediated by language-games of various kinds. The selected concepts are consequently tried out in expanded ”studio talks”, involving artists from different fields such as painter Matts Leiderstam, writer Robert Pirsig and sculptor Joseph Beuys. The operation allows me to single out some specific conditions pertaining to artistic dialogue, from which I seek transitions to philosophical discourse. The text briefly reviews three contemporary, art-based projects offering such discursive exchange: "haptiska blickar", "Thinking Through Painting" and "Freikörperkultur". Against this backdrop, I seek to articulate an understanding of knowledge-making which embraces artistically as well as philosophically grounded practises. I find support from philosophers John Dewey and Hans Larsson – Dewey characterizing the esthetic and intellectual faculties as complementary movements within the human mind, and Larsson propounding intuition as the unifying and superior form of thinking. Assenting to their views, I concludingly suggest methodical introspection as another field for discursive interchange between art and science.
Undersökningen tar sin början i en konstnärlig rumsgestaltning, vilken genomfördes i form av en workshop med flera deltagare. Workshopen innehöll flera olikartade metodiska element: måleri, rörelseövningar och samtal. Textens presentation av workshopen som en händelse, begränsad i tid och rum, följs av ett ställningstagande för det konstnärliga verkets karaktär av oavslutat ”sanningsskeende”. Med hjälp av filosoferna Vilém Flusser och Theodor Adorno inventeras förutsättningarna för ett återskapande av konstverket med den vetenskapliga essäns medel. Därefter återvänder jag till workshopen för att följa dess händelseförlopp, och finner då att erfarenheterna i situationen förbinder sig med abstrakta begrepp som ”ande”, ”kvalitet” och ”frihet”. I nästa övergång tar texten fasta på Ludwig Wittgensteins iakttagelse, att mänskligt kunskapande försiggår och förmedlas genom olika slags språkspel. De tre begreppen prövas därför först i ett utvidgat ”ateljésamtal”, vilket också inbegriper andra konstnärliga utövare – bland dem målaren Matts Leiderstam, författaren Robert Pirsig och skulptören Joseph Beuys. Texten belyser det konstnärliga samtalets särskilda förutsättningar, och söker härifrån öppningar mot filosofins samtal. I de samtida konstbaserade projekten "haptiska blickar", "Thinking Through Painting" och "Freikörperkultur" finner jag sådana dialoger mellan konstnärligt och filosofiskt grundade kunskapsformer. Mot bakgrund av dessa prövar jag – med stöd hos filosoferna John Dewey och Hans Larsson – att formulera en förståelse som omfattar helheten. Hos Dewey finner jag bilden av tänkandets skilda praktiker som komplementära riktningar i medvetandet. Därefter ansluter texten till Larssons syn på intuition som tänkandets fullbordan, och föreslår avslutningsvis metodisk introspektion som ännu ett möjligt fält för diskursiva utbyten mellan konst och vetenskap.

Den här uppsatsen handlar om facilitatorns roll och yrkeskunnande. En roll som är relativt ny och för de flesta fortfarande helt obekant. Facilitatorn anlitas för att underlätta för grupper att föra samtal och dialog, men också för att gemensamt reflektera. Viktiga förutsättningar för att hitta formerna för fruktbara samarbeten, vilket står högt på många organisationers agendor idag.   I uppsatsen redogör jag inledningsvis för den möteskultur som råder inom organisationer idag. En kultur där medarbetare och chefer avsätter mycket tid i möten som vare sig ger dem själva, organisationen eller samhället något av värde. Det är många gånger envägskommunikation eller förmedling av information. I en tidsanda som ställer höga krav på rationaliseringar och effektivseringar har det dessvärre också blivit så, att tiden för samtal och genuina dialoger succesivt har reducerats till förmån för ökad kommunikation i olika digitala kanaler, inte misnt e-mail och sociala medier. Jag vill hävda att vi människor behöver träffas och samtala för att nå en gemensam och fördjupad förståelse för varandra och våra olika sakfrågor. Vad händer på sikt om vi inte ges möjlighet till gemensam reflektion? Hur ska vi kunna samarbeta om vi inte lär känna varandra och de förutsättningar som råder?   I inledningen redogör jag även för delar av den kunskapsteori som finns kopplat till ämnesområdet yrkeskunnande och teknologi, men också för min mission – att återerövra samtalet som en viktig arbetsmetod. Uppsatsen är skriven i essäistisk stil och det empiriska materialet kommer från de texter jag själv har författat under masterutbildnignens två år då dialogseminariemetoden tillämpats, men också från den dialogseminarieserie som jag själv har genomfört med sex andra facilitatorskollegor. Tillsammans har vi börjat utforska vår gemensamma profession och det yrkeskunnande som vi representerar.   Facilitatorns yrkeskunnande är mångfacetterat och svårfångat, men handlar i mångt och mycket om att vara öppen för människors olikheter. Se dem som berikande. Vara krockfrämjande. Bejaka olika perspektiv och infallsvinklar på saker och ting. Inte vara rädd för att konfrontera. Facilitatorn jobbar med olika tempoväxlingar och har en mängd olika metoder och tekniker till sitt förfogande för att möta olika problemställningar. Planerat eller improviserat. Det finns tydliga analogier med teatern, men också med läkar- och läraryrket. Det handlar om att skapa spänningar och väcka känslor hos deltagarna. Och sedan ta hand om och förvalta de känslor som väckts. Som facilitator blir man aldrig fullärd. Alla grupper är olika och varje ny mötessituation bjuder på nya utmaningar.   För mig känns det som att resan mot bättre vetande precis har börjat. I mina texter kan jag skönja en utveckling över tid, men det finns otaliga gator kvar att utforska. Jag är fortsatt nyfiken och jag vet bestämt att jag vil fortsätta att fördjupa mina kunskaper om facilitatorns yrkeskunnande och gärna då med dialogseminariet som fortsatt forskningsmetod.
This thesis explores the role and skills of a professional facilitator. A facilitator is hired to facilitate meetings and other group processes trough dialogue, conversations and active participation, with the purpose of makig reflection and collaboration within and between organisations possible.