To see the other types of publications on this topic, follow the link: Ironi.
Dissertations / Theses on the topic 'Ironi'
Create a spot-on reference in APA, MLA, Chicago, Harvard, and other styles
Consult the top 50 dissertations / theses for your research on the topic 'Ironi.'
Next to every source in the list of references, there is an 'Add to bibliography' button. Press on it, and we will generate automatically the bibliographic reference to the chosen work in the citation style you need: APA, MLA, Harvard, Chicago, Vancouver, etc.
You can also download the full text of the academic publication as pdf and read online its abstract whenever available in the metadata.
Browse dissertations / theses on a wide variety of disciplines and organise your bibliography correctly.
1
Claar, Moa, and Lina Larsson. "Ironi : Akustikens roll vid uppfattande av ironi och andra emotionella uttryck." Thesis, Linköpings universitet, Institutionen för klinisk och experimentell medicin, 2014. http://urn.kb.se/resolve?urn=urn:nbn:se:liu:diva-105666.
Full textAbstract:
Har du någon gång varit med om att du inte förstår att din samtalspartner är ironisk, eller att du själv blivit missförstådd av samma anledning? Ironi är svårt att uppfatta och om hänsyn inte tas till kontexten, vad särskiljer då ironi från andra emotionella uttryck? Akustiska ledtrådar, som grundtonsfrekvens, intensitet och duration, har tidigare kartlagts för att till viss del kunna förklara skillnaderna mellan olika emotionella uttryckssätt. Ironiska och sarkastiska yttranden har i tidigare studier visats ha högre grundtonsfrekvens, intensitet samt längre duration i jämförelse med andra emotionella uttryckssätt. I detta arbete har 20 deltagare fått bedöma olika emotionella uttryckssätt för 26 ljudfiler, från ett testmaterial skapad av Peder Palmér, Institutionen för Beteendevetenskap och Lärande vid Linköpings universitet. Emotionerna som gestaltades var ironi, sarkasm, ilska, glädje och allvarlighet. Resultatet visade att var lättast att bedöma emotionen glad och att kvinnor var statistiskt signifikant bättre än män på att bedöma emotionen. Akustiska skillnader undersöktes i programmet Praat, de valda parametrarna som undersöktes grundades på tidigare studier. Lägre grundtonsfrekvens, intensitet samt längre duration karaktäriserar ironiska och sarkastiska ljudfiler utifrån vår analys. Detta korrelerar inte med flertalet tidigare studier, troligtvis beror det på att tidigare studier gjorts på andra språk än det svenska, däremot visar en tysk studie liknande resultat. Ytterligare ett akustiskt kännetecken som uppmärksammades i vår studie var att det näst sista ordet i ironiska och sarkastiska yttranden tycks vara förlängda.<br>Have you ever experienced doubt in whether a person is being ironic? It is hard to identify irony, especially when you don't know the context. Acoustic features, such as pitch, intensity and duration, have in previous studies been detected to explain differences between emotions. Irony and sarcasm have been found to have a higher pitch, intensity and longer duration than other emotions. In this study 20 people listened to 26 samples, from the test material made by Peder Palmér from the Institution of Behavioral science and Teaching in the University of Linköping, and were asked to determine which emotion that was used in each sample. Irony, sarcasm, anger, happiness and seriousness were portrayed emotions in the audio files. The results showed that the emotion happiness was the easiest and women were better able to determine this emotion. Acoustic differences were analyzed in Praat, the acoustic parameters used were based on previous surveys. Lower pitch, intensity and a longer duration were found to be characteristic for irony and sarcasm in this research. The outcome does not correlate with several of previous studies, probably because previous studies are not made in Swedish but one survey in German shows similar results. Another acoustic feature that was found in our survey is that the penultimate word has longer duration in irony and sarcasm than in other expressions.
2
Collin, Angelica, and Matilda Hammarberg. "Röstfaktorer som avslöjar ironi : Akustiska likheter och skillnader mellan sinnesstämningar." Thesis, Linköpings universitet, Institutionen för klinisk och experimentell medicin, 2014. http://urn.kb.se/resolve?urn=urn:nbn:se:liu:diva-106209.
Full textAbstract:
Ordet ironi definieras som ett yttrande där "betydelsen är motsatsen till orden". Denna rapport är en fortsatt studie på Peder Palmérs studie Vad är ironiskt tal: att hitta de auditiva ledtrådarna (2013). Materialet som ligger till grund för denna uppföljande studie består av inspelningar av tre olika talare med fem olika meningar i fem olika sinnesstämningar; glädje, ilska, allvar, ironi och sarkasm. Trettio män och kvinnor i åldern 18-60 år har lyssnat på dessa meningar och kategoriserat dem utifrån tolkad sinnesstämning. Till detta användes avsedd blankett. Författarna har uppmätt grundton och intensitet som har jämförts mellan de olika sinnesstämningarna. Grundton har också jämförts mellan de tre talarna. Dessa jämförelser ligger till grund för en analys som kan ge information om betydelsen av dessa akustiska parametrar, liksom andra faktorer såsom kontext, vid identifiering av olika stämningar. Syftet är att undersöka om de sinnesstämningar som testpersonerna oftast förväxlar är mest lika ur ett akustiskt perspektiv, och att hitta ett eventuellt samband mellan grundton, intensitet och testpersonernas perceptuella tolkning. Det insamlade materialet analyserades utifrån aktuella frågeställningar. Studiens resultat påvisar att det är svårt att enbart utifrån akustiska parametrar tolka sinnesstämning. Grundtonsfrekvens och intensitet förefaller ha en viss betydelse när det kommer till förväxlingar mellan ironi och andra sinnesstämningar. Inga skillnader påvisas mellan mäns och kvinnors förmåga att identifiera ironi och sarkasm enbart utifrån akustiska parametrar.<br>The word irony is defined as an utterance where the meaning is the opposite of the words. This report is a continuing study of Peder Palmér's study What is ironic speech: to find the auditory clues (2013). The basis for this follow-up study consists of recordings with three different talkers with five sentences in five different moods: happiness, anger, seriousness, irony and sarcasm. Thirty men and women aged 18 to 60 years have been listening to the sentences and categorized them based on interpreted mood. The authors have measured fundamental frequency and intensity, and used these measurements as a basis to elucidate the perception of irony and the ability to perceive mood based on changes in fundamental frequency and intensity. The fundamental frequency has also been compared between the three talkers. An acoustic comparison between the different moods forms the basis for the analysis, which can provide information about the importance of acoustic parameters, as well as other factors such as context, when identifying different moods. The aim is to examine whether the moods that are most similar from an acoustic perspective are the ones that the test subjects most often fail to distinguish. The results show that it is difficult to solely from acoustic parameters interpret mood. Fundamental frequency and intensity appear to be of some importance when confusing irony with other moods. No differences were found between men and women's ability to detect irony and sarcasm based solely on acoustic parameters.
3
Svensson, Morgan. "Melankoli och ironi : Strategier för hållbar utveckling." Thesis, Linnéuniversitetet, Institutionen för språk och litteratur, SOL, 2011. http://urn.kb.se/resolve?urn=urn:nbn:se:lnu:diva-13905.
Full textAbstract:
The purpose of this study is to show what melancholy and irony in my poems express and what techniques that are used to accomplish these effects. Many theorists, among them Sigmund Freud and Julia Kristeva, characterize melancholy as an experience of loss, and therefore one of my questions is what kind of losses appear in my poetry. In search for an answer I analyze the texts from both a psychoanalytic and a sociological point of view. In the latter perspective I discuss the postmodern society using concepts from contemporary thinkers like Zygmunt Bauman, Fredric Jameson and Jean Baudrillard. Finally, I also examine if melancholy has an influence on the form of the poems. The result of my investigation shows that the psychoanalytic perspecitve of Kristeva with great accuracy can predict the elements in melancholy poems but not provide interesting information about the cultural content in them. On the contrary, the sociological perspective shows a multitude of interesting connections between the feeling of loss in the poems and a dysfunctional society. My analysis also shows that both the melancholy and the irony in the poems are expressions of an alienation in a society that is characterized by an abundance of invading images, a rigid system of self control in an ”open society” and the extreme difficulty to plan for the future as a consequence of the ”unleashed market”. Furthermore, several poems have an abrupt irony in the ending and I establish that this technique has several functions in common with the parabasis in the comedy of the Greek Attic theatre.<br>Morgan Svensson
4
Blomqvist, Mika. "Både - och : tvetydighet och ironi i Begrebet Angest." Thesis, Södertörns högskola, Filosofi, 2011. http://urn.kb.se/resolve?urn=urn:nbn:se:sh:diva-34810.
Full textAbstract:
This thesis is an investigation into ambiguity and irony in Kierkegaard’s The Concept of Dread [Begrebet Angest]. The frequent ambiguities in Kierkegaard’s texts have been discussed by several scholars, and Kierkegaard’s interest in irony is evident not only from his master’s thesis On the Concept of Irony, but also from his other texts. The irony in Kierkegaard has especially been expounded on by Roger Poole and Jacob Bøggild, who both consider irony to be at the heart of Kierkegaardian writing. Furthermore, the ambiguity in Kierkegaard can also be considered typical for the existentialist line of philosophy in general. Finally, both of these subjects tie in to the difficult subject of Kierkegaard’s ”indirect communication”, a subject discussed at length by Poole. The investigation falls into three parts. The first part is essentially a preparation: the concepts of ambiguity and irony are introduced, as is their relation to each other, and the discussion of these pertaining to Kierkegaard is paraphrased. An introduction to Kierkegaard’s indirect communicationis also provided. The second part constitutes the main body of the thesis. This part consists of a reading of The Concept of Dread with special attention brought to the ambiguities of this text. These ambiguities are numerous and in most cases fundamental concepts in the book’s line of reason including things such as dread itself, sin, guilt and the demonic. This reading follows the basic layout of the book itself, interspersed with remarks and topics discussed by other scholars, notably Jonna Hjertström Lappalainen and Gordon Daniel Marino. At the end of this part, the ironic readings of Poole and Bøggild are discussed in relation to the more “direct” reading proposed previously. Such readings put even greater emphasis on the ambiguity, as the text in its entirety is ambiguous. The third part is a tentative discussion of the conflicting accounts of Bøggild, Poole and Hjertström Lappalainen, and an attempt at reconciling these into a coherent view of The Concept of Dread. It is argued that ambiguity, while not equatable with indirect communication, is nonetheless a necessary prerequisite for communicating without compromising the individual’s subjective and concrete experience of the human condition. Finally, the Kierkegaardian notion of absolute freedom as discussed by Hjertström Lappalainen is considered in relation to the “existential concepts” fundamental to existentialist philosophy and, once again, the necessity of ambiguity is shown. The task of the ambiguous or ironic text is then to communicate the subjective, that which cannot be grasped in language, making necessary a certain “emptiness” or openness with regards to the central concepts.
5
Ruderfors, Helena, and Linda Nyström. "Den politiska bloggen -ett forum för ironi och sarkasm : –." Thesis, Växjö University, School of Social Sciences, 2007. http://urn.kb.se/resolve?urn=urn:nbn:se:vxu:diva-1225.
Full textAbstract:
<p>Denna uppsats, som har sin teoretiska utgångspunkt i teorierna kring kommunikation, politisk kommunikation, genre och retorik handlar om den politiska bloggen och dess framväxande genre.</p><p>Den politiska bloggen, kan sägas, fick sitt absoluta genomslag i Sverige under valrörelsen 2006. Politiker och dess anhängare bloggade dagligen och fick parallellt med de traditionella medierna ett genomslag som kan karaktäriseras i att de fick ytterligare en mediekanal att driva politisk kommunikation på. Vårt syfte med denna studie är att försöka förstå den form som den politiska kommunikationen på den politiska bloggen utgör. Hur ser kommunikationen ut och finns det några specifika kännetecken som kan karaktärisera just den politiska kommunikationen på den politiska bloggen? Målet är att kunna utforska den till synes framväxande genren och dess beståndsdelar samt att se vilka retoriska drag som genomsyrar den politiska kommunikationen inom den politiska bloggen och dess sfär. Den teoretiska ram vi har valt att arbeta med utgår ifrån teorierna kring kommunikation, genre och retorik. Men vi har också försökt att se den politiska bloggens konsekvenser ur ett opinionsbildningsperspektiv. Dessa teorier har sedan angripit de utvalda politiska bloggarna i en kvalitativ metod där materialet har bestått av fyra politiska bloggar.</p><p>Utöver att den politiska bloggen har en funktion som tenderar, genom kronologisk publicering, att likna en ordinär dagbok, så visar resultatet att den politiska bloggens framväxande genre gestaltas av en ironisk och sarkastisk kommunikation. Den politiska bloggens kommunikation sätter författaren på ”höga hästar” och ger utrymme för smutskastning och förlöjligande av andra. De politiska bloggarna är, trots sitt politiska syfte, också en mediekanal som ger möjlighet till personifiering. Genom bilder och generell personlig gestaltning finns det möjlighet att visa att det finns en person bakom det politiska budskapet. Detta kan därför ses förstärka ethos i den politiska kommunikationen. Ytterligare förstärkning av inläggens relevans görs genom både länkning till andra bloggare men framförallt till journalistiska källor. Detta kan ses vara en länkning som förstärker en trovärdighet men också en länkning som skapar en relation med journalister. Denna relation kan vara en ingång i den lilla sfär som tenderar att skapa en intern cirkel som i sin tur ger en ingång i opinionsbildningen.</p><p>Vi avslutar studien i en diskussion som mynnar ut i att den så välrenommerade gräsrotsjournalistiken förkastas då det krävs att bloggaren tar sig in i den elitistiska cirkeln för att kunna agera opinionsbildande. Den framgångsrike bloggaren är därmed endast till för några få nätverksbyggande och retoriskt kommunikativa personer.</p>
6
Svensson, Tobias. "Gonzojournalistikens reflexioner : Perspektivism och romantisk ironi hos Hunter S. Thompson." Thesis, Mid Sweden University, Mid Sweden University, Department of Humanities, 2010. http://urn.kb.se/resolve?urn=urn:nbn:se:miun:diva-11810.
Full textAbstract:
<p>En sudie i gonzojournalistiken, dess innebörd och vad den förmedlar. Studien beskriver och kopplar gonzojournalistiken till romantikens teori och kunskapssyn och är uppdelad i två huvuddelar vilka beskriver perspektivismen samt den romantika ironi som rymms inom gonzojournalistikens teknik.</p>
7
Gustavsson, Gunilla. "Ironins vara eller inte vara i skolan : En observationsstudie om ironi." Thesis, Karlstads universitet, Institutionen för språk, litteratur och interkultur (from 2013), 2020. http://urn.kb.se/resolve?urn=urn:nbn:se:kau:diva-78135.
Full textAbstract:
I denna studentuppsats har jag valt att lägga fokus på ironi och dess förekomst i de lägre åldrarnas klassrum. Syfte med studien är att undersöka om det förekommer ironi i dagens Fk–3 klassrum och i vilka former det i sådana fall är. Undersökningen bygger på en observationsstudie i dels en årskurs 1, dels en årskurs 3, på en skola i mellansverige, där de frågeställningarna i arbetet ligger till grund. Resultatet i studien visar en indikation på att ironi förekommer, att det är något som förekommer både från lärare–elev och elev–lärare. Valet av litteratur har gjorts dels utifrån föreställningen att ironi anses vara opassande i de lägre åldrarnas klassrum, dels för att se barns förståelse för fenomenet.<br>This student paper focus on irony and its occurrence in the lower age class-room. The purpose of this study is to examine if there is irony in today’s Fk–3 classrooms and if so, what forms are there. The survey is based on a observa-tional study in a year one classroom and a year three classroom located in the middle of Sweden and it’s the issues in this work that form the basis. The results show an indication that irony exists, that there is something that exist between teacher–student and student–teacher. The choice of literature was made based on the notion that irony is considered inappropriate in the lower age classroom and to see children’s understanding of concept and phe-nomena.
8
Larsson, Joakim. "Argument av stål : Ironi buren av text, musik och rörliga bilder." Thesis, University of Skövde, School of Humanities and Informatics, 2008. http://urn.kb.se/resolve?urn=urn:nbn:se:his:diva-1289.
Full textAbstract:
<p>Denna reflekterande text innehåller teorier och arbetsmetoder jag använt mig av för att kunna skriva en ironisk sångtext, att samarbeta med en extern musikkompositör och att göra en animerad musikvideo.</p><p>Texten beskriver bakgrunden och mina mål samt förklarar begrepp och teorier som använts under arbetet. Teoridelen behandlar retorik (Hägg, 1998) (Hägg, 2002) och ironi (Booth, 1974) (Gustafsson, 2001), kontra- och synkroniseringspunkter (Chion, 1994) (Cook, 1981) och slutligen olika symbolers och ideograms betydelser (Liungman, 1974).</p><p>Vidare presenteras problem som uppstått under arbetets gång och hur jag har valt att lösa dessa. Det ges även kortare beskrivningar av hur arbetsprocessen sett ut för att skriva en ironisk sångtext, att få en musikkompositör att förstå min vision utan att jag har kunskaper inom musikproduktion eller dess terminologi, och hur jag gått tillväga under modellering, animering och postproduktion.</p><p>Texten avslutas med en diskussion där jag reflekterar över hur arbetet fungerat under projektets gång och vilka funderingar jag har över det slutliga resultatet. Slutsatsen är att ironi skapas med hjälp av att författaren lämnar ledtrådar i texten, känslan av konflikt kan skapas med hjälp av disharmoni och krockar mellan bildriktningar och att förberedelser och kommunikation är en av nycklarna till att delge utomstående en vision.</p>
9
Huovinen, Miriam. "Ironi – ett vapen att framföra kritik : Allvarsam kritik levereras med humor i Miika Nousiainens roman Hallonbåtsflyktingen." Thesis, Stockholms universitet, Institutionen för slaviska och baltiska språk, finska, nederländska och tyska, 2017. http://urn.kb.se/resolve?urn=urn:nbn:se:su:diva-152435.
Full textAbstract:
I denna uppsats har jag undersökt vad ironi är och hur den uppstår i Hallonbåtsflyktingen, en roman utgiven på finska av Miika Nousiainen (2007) och översatt till svenska av Mårten Westö (2009). Jag har utgått från Linda Hutcheons och Katharina Barbes teorier om ironi i min analys. Jag har även undersökt varför mottagandet av boken varit skiftande mellan Finland och Sverige. Ironins primära syfte är att framföra kritik och dess sekundära syfte är att roa. Kritiken i Hallonbåtsflyktingen framförs genom smicker på ett passivt aggressivt sätt. Det finska jämförs med det svenska genom stereotypen som kanal. Ironi uppstår genom inkongruens, när något inte stämmer i sammanhanget. Dessutom använder författaren upprepningar, förstoringar och förminskningar som metoder för att skapa ironi. Författaren har en intention, eller ett syfte med att skriva boken, men tolkningen av ironi sker i det osagda hos läsaren. Faktorer som läsarens bakgrundserfarenhet, värderingar och normer påverkar tolkningen. Eftersom läsaren i Finland har en annan historisk och kulturell bakgrund jämfört med läsaren i Sverige har mottagandet av boken varierat. En del läsare, i båda länderna, finner humorn i den medan andra inte uppskattar den. Maktaspekten går som en röd tråd genom boken och ironi i sig är ett vapen i kampen mot obalanser i maktförhållanden. Den har förmågan att förändra. Hallonbåtsflyktingen belyser maktobalanser inom bland annat politik och religion, kolonialism och postkolonialism, ekonomi samt genusfrågan.<br>In my study I have examined what irony consists of and how it arises in Hallonbåtsflyktingen, a novel written in Finnish by Miika Nousiainen (2007) and translated into Swedish by Mårten Westö (2009). As a base for my analysis I have used Linda Hutcheon’s and Katharina Barbe’s theories on irony. In addition, I have examined why the reception of the book differed between Finland and Sweden. The prime purpose of irony is to deliver criticism and its secondary purpose is to entertain. Criticism in Hallonbåtsflyktingen is delivered by flattery in a passive aggressive way. The Swedish society is compared to the Finnish society through stereotypes. Irony happens when something does not fit in the context. It is considered incongruent. Methods like repetition, hyperboles and meiosis are used to create irony. The author does have an intention with the book, a reason to write. However, irony happens when the reader interprets text in the unsaid. The reader’s background and values influence the interpretation. Since the Finnish reader has a different history and background compared to the Swedish reader the book’s reception has varied, to a large extent, between the countries. Some readers find it humorous whilst others do not appreciate the humour. Power issues are present throughout the book and irony in itself is a weapon in the fight against the issues. Irony has the ability to change power imbalances. In Hallonbåtsflyktingen power imbalances are implicitly criticised through irony in the areas of politics, religion, colonialism, postcolonialism, economics and gender imbalances.
10
Näslund, Gustav. "Om retorisk och filosofisk ironi : En bakgrun till Vennbergs och Hellers ironier." Thesis, Mittuniversitetet, Avdelningen för humaniora, 2015. http://urn.kb.se/resolve?urn=urn:nbn:se:miun:diva-24989.
Full text
11
Sahlin, Karin. "Livets ironi : Historier i bitterhet och en kortare text om tiden i arbetet." Thesis, Kungl. Konsthögskolan, 2016. http://urn.kb.se/resolve?urn=urn:nbn:se:kkh:diva-129.
Full textAbstract:
Texten är historier om hur arbeten kommit till samt en text om hur jag upplever tid. Introt handlar om att "slappna av", något jag gång på gång brottas med att känna. Två ord som jag tillsammans tycker speglar en bild av dagens samhälle. Där man ska vara så mycket och samtidigt verka avslappnad. Pyttsan.<br>Utställningen är en samling objekt som jag gjort under det senaste året. Jag har varit intresserad av tyg, dels som material men också hur det använts som både nedvärderande och upphöjande i förhållande till makt.
12
Strindmar, Norström Emma. ""Jag anar ett främmande ansikte bakom min röst" : Studier i paratextualitet och ironi hos Lars Gyllensten." Thesis, Stockholm University, Department of History of Literature and History of Ideas, 2007. http://urn.kb.se/resolve?urn=urn:nbn:se:su:diva-8330.
Full textAbstract:
<p>Uppsatsen behandlar Lars Gyllenstens författarskap med utgångspunkt i den sammansatta</p><p>läsupplevelse som hans verk innebär. Gyllensten har en omfångsrik produktion och en uttalad författarambition som kortfattat går ut på att med skrivandet bedriva kunskapsteoretiskt experimenterande.</p><p>Uppsatsens syfte är att undersöka sambandet mellan denna intention, böckernas innehåll respektive form samt läsupplevelsens växling mellan ordning och kaos. Tesen är att den sammansatta läsupplevelsen kan sammanfattas som en berättarteknik bestående av grundläggande två begrepp: ironi i form av signaler i texten och otillförlitligt berättande, samt paratextualitet vilket innebär de textuella element som omger själva texten.</p><p>Med utgångspunkt i ovanstående syfte analyseras paratexten i ett 20-tal av Gyllenstens</p><p>böcker varpå innehållsliga ironiska element analyseras med hjälp av närläsning av Det blå skeppet (1950).</p><p>Resultatet visar att författaren använder paratexten för att delge läsaren texternas</p><p>underliggande teorier och budskap. De paratextuella elementen innebär också att böckerna binds ihop av referenser till olika motiv och vetenskapsmän.</p><p>Ironi används konsekvent för att skapa nivåer och röster i berättelserna. I Det blå skeppet är berättaren otillförlitlig vilket innebär en distans mellan läsarens och författarpersonens</p><p>värderingar. Berättartekniken innebär sammanfattningsvis att Gyllensten realiserar sitt syfte att bygga idévärldar samt skapa roller och masker som uttrycker olika livsåskådningar och attityder. För läsarens del innebär det att aktivt delta i experimenterandet men också en pendling mellan ordning och kaos genom ordnade strukturer och motsägelsefulla röster.</p>
13
Blomquist, Sonia. "Narrens frihet : Samhällskritik, ideologi och ironi i Anderz Harnings kåserier i DN 1982-1992." Thesis, Karlstads universitet, Institutionen för språk, litteratur och interkultur, 2017. http://urn.kb.se/resolve?urn=urn:nbn:se:kau:diva-64704.
Full textAbstract:
Detta arbete behandlar social kritik, ideologi och ironi i ett urval kåserier i samlingen Harnings bästa droppar (1993), skrivna av författaren och samhällsdebattören Anderz Harning. Kåserierna publicerades ursprungligen i tidningen Dagens Nyheter åren 1982–1992. Syftet med uppsatsen är att undersöka hur Anderz Harnings samhällskritik kommer till uttryck i kåserierna, vilka olika teman och inriktningar kritiken innehåller samt vilka stilistiska verktyg kåsören använder för att framföra sin kritik av det samtida svenska samhället. De metoder som används i undersökningen har valts utifrån behovet av att kunna analysera såväl innehållet som formen i kåserierna. I innehållsanalysen används retorisk argumentationsanalys, idé- och ideologianalys samt en klassifikationsmodell för ämnessfärer hämtad från Anders Fernbergs avhandling Kåseristil (2004). I analysen av formen görs en stilanalys i form av retorisk textanalys med specifik inriktning mot stilfigurer. För att lyfta fram och klassificera ironi i materialet används också Wayne C. Booths modell för identifikation av ironimarkörer presenterad i A Rhetoric of Irony (1974). Resultatet av undersökningen visar att Harnings samhällskritik kan delas in i fyra olika teman: sverigekritik, miljökritik, politisk kritik och kulturkritik. Författarens ideologiska tillhörighet går inte att bestämma till något specifikt politiskt parti, men han gör genomgående ett ställningstagande för individualism och mot kollektivism. Hans kritik av socialdemokraterna i samtiden är också mer frekvent än specifik kritik av borgerliga partier. Harning lyfter återkommande fram frågor om makthavares förljugenhet, den hotade yttrandefriheten i det likformiga kontrollsamhället och den enskilda individens kamp för frihet. Formanalysen visar att kåserierna innehåller både troper och ornament och där ironi är den mest framträdande av troperna. Undersökningen visar också att författaren använder den klassiska retorikens verktyg för argumentation, logos, etos och patos för att påverka läsarens intellekt och känsla och på så sätt framställa sig själv som trovärdig, hederlig och pålitlig.
14
Hedgren, Daniel. "Din stund av Zen : Den sociologiska vikten av ett ironiskt engagemang." Thesis, Uppsala universitet, Sociologiska institutionen, 2015. http://urn.kb.se/resolve?urn=urn:nbn:se:uu:diva-247202.
Full textAbstract:
En metastudie som använder sig av en specifikt anpassad tolkning av grounded theory för att undersöka The Daily Shows satiriska kritik och funktion, samt hur detta relaterar till det sociologiska perspektivet. Fynden visar på en problematik som väl överrensstämmer med mer allmänna sociologiska teorier hos Foucault, Bourdieu och Habermas. Satiren visar sig utöva en serie meningsfulla funktioner som har potential att verka som en populistisk samhällskritik med stort inflytande. Satiren visar sig dock inte vara en problemfri diskurs och ett antal problem identifieras som behöver adresseras för att diskursen ska kunna åberopa någon form av legitimitet.<br>A meta-study which uses a specifically tailored interpretation of grounded theory to explore The Daily Shows satiric critique and function, as well as how it relates to the sociological perspective. The findings show a complex of problems that well corresponds to the more general sociological theories of Foucault, Bourdieu and Habermas. The satire is found to perform a series of meaningful functions with potential to act as a populist form of social criticism with a large influence. However, satire is also found to be a problematic discourse and a series of problems are identified that needs to be addressed for the discourse to invoke any form of legitimacy.
15
Evertson, Karin. ""Skit i frid" : Förmedla budskap genom broderi." Thesis, Linnéuniversitetet, Institutionen för kulturvetenskaper, KV, 2013. http://urn.kb.se/resolve?urn=urn:nbn:se:lnu:diva-23958.
Full text
16
Areström, Helena. ""Pat är ett diagnostiskt problem" : En etnologisk studie av framställningssätt i psykiatriska patientjournaler." Thesis, Stockholms universitet, Etnologi, 2013. http://urn.kb.se/resolve?urn=urn:nbn:se:su:diva-91634.
Full textAbstract:
Syftet med denna studie är att undersöka hur unga kvinnor framställs genom psykiatrisk journaltext. Tre unga kvinnors patientjournaler fungerar som källa till analys av framställningssätt med fokus på konstruktion och skapandet av sjukdom i text. Denna studie visar på hur olika uttryckssätt och formuleringar i psykiatrijournalen ger möjlighet för vården att förstärka och framhäva sjukdom. Överlag så visar denna studie på att många journalanteckningar är sakliga och korrekta i sin utformning. Dock visar analysen även på hur författare av journaltext väljer att använda sig av kränkande uttryck och värderande ord.
17
Uhrbom, Frida. "Smile! you are in Spain : Turismmarknadsföringen av Spanien och Costa del Sol: utopi eller ironi?" Thesis, University of Kalmar, Baltic Business School, 2009. http://urn.kb.se/resolve?urn=urn:nbn:se:hik:diva-1319.
Full textAbstract:
<p>Uppsatsen behandlar hur turismorganisationer på nationell och regional nivå arbetar med turismplanering och turismmarknadsföring för att skapa en bra och sanningsenlig image av Spanien och Costa del Sol i turismsammanhang. I uppsatsen tillämpas en kvalitativ metod. Analysen sker genom texttolkning efter hermeneutiska principer. Symboler tolkas även genom semiotik och metonymi. Uppsatsen beskriver hur turismplaneringen är organiserad i Spanien på nationell och regional nivå och hur dessa nivåers turismorganisationer arbetar med turismens utveckling. En överblick ges över Spaniens turismutveckling och turismmarknadsföring i historiskt och nutida perspektiv. Framtida turismutveckling analyseras med hjälp av främst olika planer – <em>Plan 2020</em> på nationell nivå och <em>Plan Qualifica</em> på regional nivå. Tidigare forskning inom destinationsmarknadsföring, image och varumärken behandlas. Destinationsmarknadsföringen går ut på att ge turisterna positiva känslor för destinationen. Spaniens symboler och kampanjer tolkas enligt semiotiska modeller. Slutligen behandlas de destinationsproblem som finns på Costa del Sol inom miljömässiga, ekonomiska och sociala områden. Utifrån detta analyseras hur Spanien och Costa del Sol kan föra ut sitt marknadsföringsbudskap på bästa sätt. De slutsatser som dras i uppsatsen är att turismmarknadsföringsbudskapet från nationell och regional nivå måste koordineras. Det behövs också skapas en koherens mellan budskapet som förs fram till kunden och det som kunden upplever på destinationen. Om dessa faktorer samverkar med varandra blir destinationens image bätttre. För att illustrera detta har en modell skapats. Marknadsföringen bör också kombinera välkända symboler med mer nyskapande kampanjer för att få mer uppmärksamhet i den globala konkurrensen mellan olika destinationer. Dessa slutsatser baseras på uppsatsens studie av spanska förhållanden men kan generaliseras till andra destinationer.</p>
18
Båth, Katarina. "Ironins skiftningar — jagets förvandlingar : Om romantisk ironi och subjektets paradox i texter av P. D. A. Atterbom." Doctoral thesis, Uppsala universitet, Litteraturvetenskapliga institutionen, 2017. http://urn.kb.se/resolve?urn=urn:nbn:se:uu:diva-319276.
Full textAbstract:
This dissertation explores the intimate relationship between irony and romantic subjectivity, by drawing on feminist psychoanalytical theory, via an examination of the shiftings of irony, and humor, in the works of the Swedish romanticist P. D. A. Atterbom (1790–1855). It looks at the critical role played by irony in the formation of Romantic subjectivity, and explores irony’s potential to undermine dualistically gendered notions of subject-object relations. For Atterbom, irony is an aesthetic concept closely related to drama, informed not only by German Romantic-ironic theorists such as Friedrich Schlegel and Jean Paul, but also by the works of Shakespeare, Ludwig Tieck, and E. T. A. Hoffmann. The thesis follows the shiftings of Romantic irony in Atterbom’s major literary texts: the cycle of poems Blommorna [The Flowers] (1811), where the Ovidian transformations are used metafictively to play with the relation between poet, poem, and reader; and the literary satire Rimmarbandet [The Rhyme Band] (1810), which, inspired by Tieck’s Der Gestiefelte Kater (1797), uses the metafictive theatre-in-the-theatre motif, as well as carnivalesque and grotesque motifs to expose contrived theatricality and homosocial misogyny in the prevailing culture. The dynamic between the satirist’s subject and the attacked object is a polarized power struggle, where revolt is followed by submission. In this respect, Romantic satire is here conservative. In the fairy tale play Lycksalighetens ö [Island of Felicity] (1824–27), tragedy’s irony is a dialectic between the ideal and the real that strives to create both inner and outer renewal. The play reaches out metafictively to the reader and turns her/him into the poet of a new version of the fairy tale. The reading/writing process inscribed in the work thus becomes a form of renewal and liberation from grief, and old, patriarchal gender roles. Finally, the humorous, unfinished idyll Fågel Blå [Blue Bird] (1814, 1818, 1858) is a work in many pieces, a fragment, a sketch and a non finito that together stages a restorative creative process, where the reader is asked to take part in joining together the scattered parts of Blue Bird itself. To conclude, irony is a feature of Romanticism, which makes the Romantic, literary subject relational and dialogical, open to its Other, and herein lies a form of ethics and an escape from a conventional, patriarchal notion of the self. I discuss this with Julia Kristeva’s theories on how subjectivity changes when it becomes poetic and Jessica Benjamin’s Winnicott-influenced theory of how play can offer a way out from patriarchy’s strict gender roles. The shiftings of irony in Atterbom’s work show a development from the satirical subject, where an aggressive form of self-assertion conceals a lack of individuality – via tragedy’s painstaking efforts to integrate repressed aspects of the self – to the idyll’s more harmonious subject, who has the capacity to laugh at him/herself and see both the grotesque in the holy, and the holy in the grotesque.
19
Svensson, Joakim. "Likheter blir olikheter : En komparation av Anne B. Ragdes Berlinerpopplarna och Alice Munros "Kärlek, vänskap, hat"." Thesis, Örebro universitet, Institutionen för humaniora, utbildnings- och samhällsvetenskap, 2013. http://urn.kb.se/resolve?urn=urn:nbn:se:oru:diva-27591.
Full textAbstract:
Uppsatsen behandlar Anne B. Ragdes roman Berlinerpopplarna (2007) och Alice Munros novell ”Kärlek, vänskap, hat” (2009). Båda verken är skrivna i modern tid av kvinnliga författare och innehåller en rad liknande stildrag, bland annat intern fokalisation inifrån flera olika karaktärer. Mitt syfte har varit att se vad som skiljer två verk med liknande drag och därigenom påvisa hur de stilgrepp och val författaren gör påverkar slutresultatet. För att finna svaret har jag använt komparation och jämfört varje aspekt av böckerna noggrant. Bland annat har jag studerat hur intern fokalisation används, vad som gjorts genom person- och miljöskildringar och hur de hemligheter som har stor vikt i respektive bok har hanterats. Mitt resultat visar att två till synes liknande texter kan skilja sig kraftigt då man ser närmare på dem. Författarna har genom sina val av stildrag och hur de används skapat helt skilda historier även på de ställen där de använder liknande metoder. Det visar sig bland annat genom att intern fokalisation i Berlinerpopplarna används för att få nära kontakt med flera karaktärer medan det i ”Kärlek, vänskap, hat” används för att se en karaktärs äventyr ur flera synvinklar och därmed skapa ironi.
20
Solfors, Fredrik. "Berättelsen om det osynliga barnet : En studie av två grundskoleklassers tolkning av Tove Janssons novell." Thesis, Växjö University, School of Humanities, 2008. http://urn.kb.se/resolve?urn=urn:nbn:se:vxu:diva-1950.
Full textAbstract:
<p>Syftet med uppsatsen är att se hur elever ur två årskullar, år sex och åtta, upfattar Tove Janssons novell, "berättelsen om det osynliga barnet". Använder de den konkreta berättelsens förklaringsmodell, eller tolkar de texten och drar egna slutsatser? Kan de utläsa de olika karaktärernas roll i den psykiska och fysiska förvandling Ninni genomgår? Uppfattar eleverna de olika former av ironi som löper genom texten? Jag har även för avsikt att undersöka hur tolkningarna skiljer sig åt mellan yngre och äldre elever.</p><p>I min undersökning har jag använt mig av enkäter med öppna frågor, samt kvalitativa intervjuer med tre elever från varje årskurs för att få bredd och djup.</p><p>Slutsatsen jag dragit är att eleverna använder både textens konkreta förklaringsmodell och själva drar egna slutsatser. Vidare har de uppmärksammat de olika karaktärernas roll i Ninnis förvandling. Mindre än hälften av eleverna kunde redogöra för begreppet ironi, den form av ironi vi kallar "antifrasisk".</p><p>I jämförelse hade år åtta bättre förmåga att dekontextualisera berättelsen och relatera tematiken till något bortom berättelsens ramar.</p>
21
Johansson, Josefin. "Memes som debattinlägg – trivial underhållning eller vass visuell argumentation? : En retorisk analys av digitala memes i drevet mot Pepsis reklamfilm." Thesis, Örebro universitet, Institutionen för humaniora, utbildnings- och samhällsvetenskap, 2017. http://urn.kb.se/resolve?urn=urn:nbn:se:oru:diva-58877.
Full textAbstract:
Syftet med denna uppsats är att undersöka hur digitala memes kan skapas för att fungera som inlägg i pågående debatter. För att göra detta analyseras tre av de fotobaserade memes som skapades med anspelningar på Pepsis omtalade reklamfilm ”Live for Now” från 2017. Vidare studeras på vilka sätt dessa memes fungerar identifikationsskapande samt hur identifikation kan fungera övertygande. Detta analyseras med hjälp av en hermeneutisk retorisk metod tillsammans med visuell och postmodern retorikteori. Analysens resultat visar att memes som medium tilltalar en stor publik och appellerar såväl till känslor som värderingar och kan på sådant sätt skapa identifikation. Dess argumentativa styrka står dock att finna i de dolda budskapen, vilka enbart uppfattas av mottagare med särskild förförståelse. Här bidrar särskilt humor och stilfigurer till att skapa identifikation.
22
Wistedt, Fredrika. "Skrattet i sprickorna : En retorisk studie av hur enthymem skapas i doxa." Thesis, Södertörns högskola, Retorik, 2016. http://urn.kb.se/resolve?urn=urn:nbn:se:sh:diva-33705.
Full textAbstract:
Kent Wisti is a new phenomenon who is successful in social media with his satire drawings. With a softly approach Wisti is questioning the opinions and reactions to current events. The aim of the research is to examine ways and means Wisti uses to form opinions. Today it is difficult to debate about sensitive topics because of the fear of not being considered politically correct, a racist or tied to the opinions that we do not want to be associated with. By examining the topos used and how Wisti speaks about racism and immigration I can thereby discern how Wisti creates enthymem. Therefore I examine the question: How is enthymem created in Kent Wistis drawings? This, in turn, I examine by studying how different topos are used to create enthymem. The research is based on Maria Wolrath Söderbergs method for topos, where I stake on the concepts of points for discussion, bases for discussion and operations for discussion to thereby examine how enthymem are created. The results clearly show that Wisti leaves much implicitly requiring the reader to become a co-creator of enthymem and hence their own convictions. This demands that the readers are well informed of the topics and have similar thought patterns to Wisti in order to fully understand the message. Wisti argues against including prejudices and racism through flaws in various doxa. There are contradictions between what we say and what we do, or between which we want to be and who we are. Doxa is simply something that binds together our decisions and actions with our thinking and reasoning. If these elements do not match, a persons overall impression ruptures.
23
Jansdotter, Annika. "Denna dödliga ensamhet : Existentiell utsatthet i Kristina Lugns poesi och dramatik." Thesis, Högskolan Dalarna, Litteraturvetenskap, 2004. http://urn.kb.se/resolve?urn=urn:nbn:se:du-497.
Full textAbstract:
Syftet med denna uppsats är att undersöka hur den existentiella utsattheten gestaltas i Kristina Lugns diktsamlingar om jag inte och Bekantskap önskas med äldre bildad herre. Lugns dramer Idlaflickorna och Nattorienterarna undersöks också kortfattat i ljuset av lyriken. I avsnittet före analysdelen ges en kort förklaring till den tradition som fört fram ironin hos svenska kvinnliga lyriker, vilket bland annat innefattar fransk existentialism och absurdism. De teman som framstått tydligast i om jag inte är moderskapet, ensamheten, döden och förhållandet mellan män och kvinnor. Analysen tar bland annat upp influenserna från Sonja Åkesson, barns utsatta situation och ensamma kvinnor i folkhemmets bakgård. Dessa vardagliga teman är även representativa för Bekantskap önskas, även om både intensitet och fokus skiftar. Här finns bitande ironi, ensamma, desperata mammor, men inte samma nattsvarta ton som i debutsamlingen. Döden är konkret och ständigt närvarande i båda samlingarna. Den jämförande analysen av Idlaflickorna och Nattorienterarna betonar uttryckssättet i dramatiken jämfört mot lyriken. Det poetiska språket är typiskt för Lugns dramatik. Influenserna från Samuel Beckett och absurdismen är också påtagliga. Slutligen konstateras att den existentiella utsattheten inte är lika tydlig i dramatiken - på ytan. Under ytan är det symboliska och fragmenterade språket minst lika existentiellt.
24
Alaraj, Alexander, and Viktor Hård. "Miljökommunikation i en modern organisation : Om ett handlingsrecepts generella lösningar och begränsningar." Thesis, Högskolan i Borås, Institutionen Handels- och IT-högskolan, 2010. http://urn.kb.se/resolve?urn=urn:nbn:se:hb:diva-19993.
Full textAbstract:
Studien som gjorts på Stenungsbaden Yacht Club, SYC, syftar till att undersöka den problematik som upplevs i samband med implementeringen av miljöledningssystemet ISO 14001. Ledningen tror att det rör sig om ett kommunikationsproblem, dock håller vi sinnet öppet för att undersöka om situationen inrymmer en komplexare frågeställning. Vår problemdiskussion utmynnar i frågeställningar som behandlar hur handlingsrecept i miljöarbetet med dess generella lösningar kan översättas till SYC:s särskilda situation. Studien syftar även till att undersöka vilka problem som kan urskiljas i arbetet samt vilka kommunikativa verktyg som kan fungera i den specifika situationen.Studien är av relevans då vi anser att de generella lösningar som olika handlingsrecept erbjuder många gånger lovar mer än de kan hålla. I SYC:s fall har lösningarna som främst avser mätbarhet av miljöpåverkan medfört att miljöfrågan kommit att kretsa kring sådant som vi tror upplevs som tråkigt. Den svaga retoriken lyckas inte förmedla det högre syfte som miljöarbetet eftersträvar. Symbolen för miljösatsningen har förskjutits från Penguin till lastbryggan och dess problem.I ett försök att komma närmare den problematik som ledningen uttrycker har nio kvalitativa öppna intervjuer gjorts. I enlighet med den abduktiva metoden har förståelsen vuxit fram för fenomenet genom en växelverkan mellan teori och erfarenheter från fältet. Därtill kompletterades det insamlade materialet med tio spontanintervjuer för att kunna bekräfta våra resonemang och således ytterligare styrka det vi kommit fram till. Vi framhåller dock att vi inte är ute efter att göra anspråk på en sanning, utan istället intresserar vi oss för att förhoppningsvis kunna formulera en alternativ spännande och stark berättelse som kan skapa reflektion hos läsaren.Den narrativa tolkningsmodellen användes för att undersöka bakomliggande orsaker och motiv i respondenternas berättelser. På så vis kunde vi lämna det naiva synsättet och röra oss mot ett mer ifrågasättande och undersökande. Resultatet av tolkningsarbetet gav en förståelse för att en utbredd avsaknad av kunskap hos personalen fanns kring miljöarbetet. Det berodde troligtvis på att arbetet med de praktiska frågorna kommit att hamna i fokus.De erfarenheter vi har samlat på oss under arbetets gång ger oss en förståelse för hur generella lösningar kan begränsa en organisation i ett förändringsarbete. Det är därför viktigt att kunna lämna naiva föreställningar och våga utsätta sig för de prövningar som ledarskapet medför. En fallenhet för att tala väl för sin sak kan bli en av ledarens viktigaste kommunikativa verktyg då denne formulerar en strategi för förändringsarbetet.
25
Ölund, Samuel. "Där brännvin blir heligt : En uppsats om kompositionen och tematiken i Torgny Lindgrens roman Norrlands Akvavit." Thesis, Örebro universitet, Akademin för humaniora, utbildning och samhällsvetenskap, 2011. http://urn.kb.se/resolve?urn=urn:nbn:se:oru:diva-13447.
Full textAbstract:
Marcus Willén vill med titeln på sin avhandling, Konsten att upphöja det ringa (2008), beskriva Torgny Lindgrens litterära metod. Utifrån novellsamlingarna Merabs skönhet och Brokiga blads vatten diskuterar Willén funktionen hos två övergripande teman han valt att benämna som ”Ordet” och ”Konsten”. Han menar att Lindgren i dessa gör bruk av samma metod som tematiken behandlar: existentiella frågor med vardagen och det materiella som bakgrund som lyfts av konsten. I romanen Norrlands Akvavit tycks Lindgren återkomma till en liknande tematik. Genom att beskriva protagonisten, Olof Helmerssons, västerbottniska odyssé vill jag i den här uppsatsen visa hur denna tematik suggereras och hur romanens olika delar bildar en enda tematisk komposition. Olof Helmersson återvänder till Västerbotten med ett uppdrag. Han vill predika otro till dem han femtio år tidigare frälste i Guds namn. I detta vilar en stor ironi. Hans möten med gamla vänner blir inte som han tänkt sig. Många har gått bort och de som är kvar har redan lämnat tron eller hittat en ny. I dessa möten diskuteras även konsten explicit. Det framgår på flera ställen att den är en teknisk färdighet. Då framförallt i tal om predikan. Dessutom framgår att konsten kan gripa och upphöja. Till exempel säger Olof Helmersson om dragspelandet: ”Ingen blir idag gripen av dragspelsmusiken” (s. 88). Inbäddat i romanen finns en krönika över Karl den femtondes besök av trakten. Även där berörs konsten tydligt. Dessutom kommenteras det inre Västerbotten på ett speciellt vis. Invånarnas uppfattning om sig själv som ett utvalt och förunnat folk suggereras. Detta berörs också i huvudhandlingen då Olof Helmersson rör sig i och möter många åsikter och tankar om bygden. Dock överdrivs västerbottensskildringen och övergår även den i ironi. Dessa teman menar jag bildar tre linjer i kompositionen: Västerbotten, det andliga och krönikan. De vävs samman av det övergripande tema som de behandlar: komplexiteten i den mänskliga existensen och betydelsen av konsten. Ironin som genomsyrar samtliga delar suggererar frågor utan svar och romanen slutar på sätt och vis där den börjar. Marcus Willén vill med titeln på sin avhandling, Konsten att upphöja det ringa (2008), beskriva Torgny Lindgrens litterära metod. Utifrån novellsamlingarna Merabs skönhet och Brokiga blads vatten diskuterar Willén funktionen hos två övergripande teman han valt att benämna som ”Ordet” och ”Konsten”. Han menar att Lindgren i dessa gör bruk av samma metod som tematiken behandlar: existentiella frågor med vardagen och det materiella som bakgrund som lyfts av konsten. I romanen Norrlands Akvavit tycks Lindgren återkomma till en liknande tematik. Genom att beskriva protagonisten, Olof Helmerssons, västerbottniska odyssé vill jag i den här uppsatsen visa hur denna tematik suggereras och hur romanens olika delar bildar en enda tematisk komposition. Olof Helmersson återvänder till Västerbotten med ett uppdrag. Han vill predika otro till dem han femtio år tidigare frälste i Guds namn. I detta vilar en stor ironi. Hans möten med gamla vänner blir inte som han tänkt sig. Många har gått bort och de som är kvar har redan lämnat tron eller hittat en ny. I dessa möten diskuteras även konsten explicit. Det framgår på flera ställen att den är en teknisk färdighet. Då framförallt i tal om predikan. Dessutom framgår att konsten kan gripa och upphöja. Till exempel säger Olof Helmersson om dragspelandet: ”Ingen blir idag gripen av dragspelsmusiken” (s. 88). Inbäddat i romanen finns en krönika över Karl den femtondes besök av trakten. Även där berörs konsten tydligt. Dessutom kommenteras det inre Västerbotten på ett speciellt vis. Invånarnas uppfattning om sig själv som ett utvalt och förunnat folk suggereras. Detta berörs också i huvudhandlingen då Olof Helmersson rör sig i och möter många åsikter och tankar om bygden. Dock överdrivs västerbottensskildringen och övergår även den i ironi. Dessa teman menar jag bildar tre linjer i kompositionen: Västerbotten, det andliga och krönikan. De vävs samman av det övergripande tema som de behandlar: komplexiteten i den mänskliga existensen och betydelsen av konsten. Ironin som genomsyrar samtliga delar suggererar frågor utan svar och romanen slutar på sätt och vis där den börjar.
26
Eneroth, Filip. "“Ooooh, so strong” : Ironic Responses to Donald Trump’s Presidential Tweets." Thesis, Karlstads universitet, Institutionen för språk, litteratur och interkultur, 2017. http://urn.kb.se/resolve?urn=urn:nbn:se:kau:diva-66378.
Full textAbstract:
After Donald Trump won the presidency, his use of social media has gotten massive attention because of its incredibly inappropriate content. Many people question how appropriate his use of Twitter is, and in the linguistic field prominent voices point out that the former businessman does not have the skills to speak; he only talks (McWhorter, 2017). As America’s President with views of his own about worldly events, it is of special interest to see how people interact with him online. Because of the low 39% approval rating, one can assume that many disagree with him, possibly in a way involving irony. One sub-type of irony is described as “the use of words to express something other than and especially the opposite of the literal meaning” (Merriam-Webster, 2018), and it is reasonable to assume that some responses to Trump’s tweets use irony to present an alternative view of his actions or opinions. The study sets out to find replies to Trump’s tweets that are ironic and identify if they correspond to earlier developed theories of irony. The replies are examined to determine which of Grice’s maxims of conversation that is flouted the most. The data included 337 replies of which 78 (23%) were shown to follow an ironical pattern, mostly in order to ridicule and condemn Trump. 88 % of all comments disagree with Trump’s tweets. The most applicable theory of irony is the echoic interpretation theory by Wilson and Sperber, and the most flouted maxim is relevance.<br>Sedan Donald Trump ställde upp i presidentvalet och till slut vann valet, har hans användning av sociala medier fått mycket uppmärksamhet p.g.a dess olämpliga innehåll. Många har ifrågasatt lämpligheten i hans Twitter-användning, och lingvistiskt sett menar framstående röster att den tidigare företagsmannen inte äger förmågan att tala; han kan bara prata; och det gör han på Twitter som USA:s president och ger sin egen syn på världsliga händelser. Därför är det av intresse att titta på hur människor reagerar och tilltalar honom på nätet. Med tanke på hans låga popularitetssiffra på 39%, kan det förmodas att många inte håller med honom, och att ironi används som ett sätt att uttrycka en annan åsikt. Ironi beskrivs som “användningen av ord för att uttrycka någonting annat eller speciellt det motsatta av den bokstavliga meningen” (översatt från Merriam-Webster, 2018), vilket är hypotetiskt förväntat i svar till Trumps tweets. Denna studie syftar till att identifiera ironiska kommentarer på Trumps tweets och se om de överensstämmer med tidigare utvecklade teorier kring ironi. Även analys av vilken av Grices konversationsmaximer som bryts oftast görs i studien. Studiens data inkluderar 337 kommentarer, av vilka 78 (23%) är ironiska, oftast med intention att förlöjliga och fördöma Trump. 88% av alla kommentarer håller inte med om innehållet i Trumps tweets. Den mest applicerbara ironi-teorin var “echoic interpretation” teorin (Wilson & Sperber), medan den mest ignorerade konversationsmaximen var relevans.
27
Hale, Michelle Pulsipher. "Ironic Multiplicity: Fernando's "Pessoas" Suspended in Kierkegaardian Irony." Diss., CLICK HERE for online access, 2004. http://contentdm.lib.byu.edu/ETD/image/etd393.pdf.
Full text
28
Alavarce, Camila da Silva [UNESP]. "A ironia e sua refrações: um estudo sobre a dissonância na paródia e no riso." Universidade Estadual Paulista (UNESP), 2008. http://hdl.handle.net/11449/102407.
Full textAbstract:
Made available in DSpace on 2014-06-11T19:32:08Z (GMT). No. of bitstreams: 0
Previous issue date: 2008-09-18Bitstream added on 2014-06-13T20:03:04Z : No. of bitstreams: 1
alavarce_cs_dr_arafcl_prot.pdf: 1268389 bytes, checksum: 33444b18914384cde98d3c22b612045f (MD5)<br>Coordenação de Aperfeiçoamento de Pessoal de Nível Superior (CAPES)<br>O presente trabalho concentra-se no estudo dos discursos caracterizados pela dissonância, mais especificamente, a ironia, a paródia e o riso. Em primeiro lugar, foram estudadas as especificidades de cada uma dessas modalidades e chegou-se à conclusão de que tais discursos são sempre constituídos pela tensão, pelo embate de vozes dissonantes. Em relação à ironia, trata-se de uma categoria que, além de se originar a partir da sobreposição de vozes antagônicas, provoca sensações também contraditórias naqueles que a “experimentam”, a partir do momento em que ocorre. Embora também reproduza um choque e se configure como resultado de uma diferença de postura entre dois planos, a paródia distancia-se, no presente trabalho, da visão tradicional de “canto ridicularizador”, funcionando, ao contrário, como uma inscrição de continuidade histórico-literária e atuando na revisão crítica de discursos anteriores. Em relação ao riso, foram privilegiadas as teorias de Schopenhauer, Baudelaire e Jean Paul, já que são estudos que proporcionam uma aproximação estrutural e filosófica entre os fenômenos do riso e os discursos irônicos e paródicos. Desse modo, tal qual a ironia e a paródia, esse riso é também fruto de uma dissonância, instaurando, ao invés da certeza, a possibilidade, em lugar do uníssono, o ambivalente. O estudo dos significativos pontos de contato entre a ironia, a paródia e o riso legitima a relevância do sujeito na decodificação desses discursos caracterizados pela ambigüidade. Assim, o receptor de textos irônicos, paródicos ou marcados pelo riso é valorizado na medida em que é julgado capaz de perceber a dissonância subjacente a esses discursos. Além desse ponto de contato entre as modalidades analisadas – o leitor – foram traçadas comparações importantes entre a paródia e a ironia romântica...<br>This study focuses on the study of discourses characterized by dissonance, more specifically, the irony, the parody and the laugh. At First, we studied the specifics of each one of these terms and came to the conclusion that these discourses are always made by tension by the clash of dissonant voices. In relation to the irony, this is a category that besides to originate from the overlap of antagonistic voices, provokes sensations that also contradicting on that who experience from the moment they occur. While also reproduce a shock and it is set as a result of a difference of attitude between two planes, the parody distances itself in this work, the traditional view of “ mocked corner, working, on the contrary, as a recording of continuity historical literary and working in a critical review of previous discourses Regarding the laugh, they were inside the theories of Schopenhauer, Baudelaire and Jean Paul, as they are studies that provide a structural and philosophical approach between the phenomena of laugh and ironic and parodies discourses. Thus, as the irony and parody, that laugh is also the result of a dissonance, introducing, instead of certainty the possibility, instead of unison, the ambivalent. The study of the significant points of contact between the irony, parody and laugh legitimizes the relevance of the subject in the decoding of these discourses characterized by ambiguity. Thus, the receptor of ironic and parody texts and marked by laugh is valued as while it is judged able to understand the dissonance subjacent to these discourses. Beyond this point of contact between the modalities discussed - the reader - they were drawn important comparisons between the parody and the romantic irony, and yet, among the object categories of this study and the issue of mimesis so inviting. They chose three texts for the application of this theory: o homem duplicado...(Complete abstract click electronic access below)
29
Louw, Lunette. "εἰρωνεία or ironia : on the nature and function of Socratic irony". Thesis, Stellenbosch : Stellenbosch University, 2012. http://hdl.handle.net/10019.1/71854.
Full textAbstract:
Thesis (MPhil)--Stellenbosch University, 2012.<br>ENGLISH ABSTRACT: The definition and function of Socratic irony has been much disputed in contemporary scholarship. This thesis identifies some methodological difficulties in interpreting and defining Socratic irony and attempts to narrow the field of interpretation in order to facilitate the formulation of a new definition of the concept. With reference to the primary texts of Plato, Xenophon and Aristophanes, as well as some fragments, the different types of irony as employed by Socrates are identified as verbal, in the form of self-deprecation and knowledge disavowal, and physical. A review of late 18th, 19th and 20th century philosophical scholarship on the topic is done in order to gain a better understanding of the perceived functions of Socratic irony. On the basis of this, as well as the opinions of prominent classical scholars, it is argued that the function of Socratic irony in its verbal form is primarily heuristic, while the physical form is a political mode of being designed to criticise 5th-century Athenian politics. Socratic irony is then redefined to allow for these forms and functions, which are shown to be much more complex than previously thought.<br>AFRIKAANSE OPSOMMING: Daar word baie gedebatteer oor die definisie en funksie van die Sokratiese ironie in die onlangse navorsing. Hierdie tesis identifiseer sommige metodologiese probleme in die interpretasie en die definisie van Sokratiese ironie en poog om die veld van interpretasie te beperk ten einde die formulering van 'n nuwe definisie van die begrip te fasiliteer. Met verwysing na die primêre tekste van Plato, Xenophon en Aristophanes, asook 'n paar fragmente, word die verskillende vorme van ironie soos deur Sokrates gebruik, geïdentifiseer as verbaal, in die vorm van self-afkeuring en ontkenning van kennis, en fisies. ʼn Oorsig van die laat 18de-, 19de- en 20ste-eeuse filosofiese navorsing is gegee ten einde 'n beter begrip te verkry van die waargenome funksies van Sokratiese ironie. Op grond hiervan, asook die menings van vooraanstaande klassici, word aangevoer dat die funksie van die Sokratiese ironie in sy verbale vorm hoofsaaklik heuristies is, terwyl die fisiese vorm 'n politieke bestaanswyse is, met die doel om die 5de-eeuse Atheense politiek te kritiseer. Teen hierdie agtergrond word Sokratiese ironie dan herdefinieer om voorsiening te maak vir bogenoemde vorme en funksies wat blyk baie meer kompleks te wees as wat voorheen gemeen is.
30
Alavarce, Camila da Silva. "A ironia e sua refrações : um estudo sobre a dissonância na paródia e no riso /." Araraquara : [s.n.], 2008. http://hdl.handle.net/11449/102407.
Full textAbstract:
Orientador: Karin Volobuef<br>Banca: Márcia Valéria Zamboni Gobbi<br>Banca: Guacira Marcondes Machado Leite<br>Banca: Biagio D'Angelo<br>Banca: Rejane Cristina Rocha<br>Resumo: O presente trabalho concentra-se no estudo dos discursos caracterizados pela dissonância, mais especificamente, a ironia, a paródia e o riso. Em primeiro lugar, foram estudadas as especificidades de cada uma dessas modalidades e chegou-se à conclusão de que tais discursos são sempre constituídos pela tensão, pelo embate de vozes dissonantes. Em relação à ironia, trata-se de uma categoria que, além de se originar a partir da sobreposição de vozes antagônicas, provoca sensações também contraditórias naqueles que a "experimentam", a partir do momento em que ocorre. Embora também reproduza um choque e se configure como resultado de uma diferença de postura entre dois planos, a paródia distancia-se, no presente trabalho, da visão tradicional de "canto ridicularizador", funcionando, ao contrário, como uma inscrição de continuidade histórico-literária e atuando na revisão crítica de discursos anteriores. Em relação ao riso, foram privilegiadas as teorias de Schopenhauer, Baudelaire e Jean Paul, já que são estudos que proporcionam uma aproximação estrutural e filosófica entre os fenômenos do riso e os discursos irônicos e paródicos. Desse modo, tal qual a ironia e a paródia, esse riso é também fruto de uma dissonância, instaurando, ao invés da certeza, a possibilidade, em lugar do uníssono, o ambivalente. O estudo dos significativos pontos de contato entre a ironia, a paródia e o riso legitima a relevância do sujeito na decodificação desses discursos caracterizados pela ambigüidade. Assim, o receptor de textos irônicos, paródicos ou marcados pelo riso é valorizado na medida em que é julgado capaz de perceber a dissonância subjacente a esses discursos. Além desse ponto de contato entre as modalidades analisadas - o leitor - foram traçadas comparações importantes entre a paródia e a ironia romântica... (Resumo completo, clicar acesso eletrônico abaixo)<br>Abstract: This study focuses on the study of discourses characterized by dissonance, more specifically, the irony, the parody and the laugh. At First, we studied the specifics of each one of these terms and came to the conclusion that these discourses are always made by tension by the clash of dissonant voices. In relation to the irony, this is a category that besides to originate from the overlap of antagonistic voices, provokes sensations that also contradicting on that who "experience" from the moment they occur. While also reproduce a shock and it is set as a result of a difference of attitude between two planes, the parody distances itself in this work, the traditional view of " mocked corner," working, on the contrary, as a recording of continuity historical literary and working in a critical review of previous discourses Regarding the laugh, they were inside the theories of Schopenhauer, Baudelaire and Jean Paul, as they are studies that provide a structural and philosophical approach between the phenomena of laugh and ironic and parodies discourses. Thus, as the irony and parody, that laugh is also the result of a dissonance, introducing, instead of certainty the possibility, instead of unison, the ambivalent. The study of the significant points of contact between the irony, parody and laugh legitimizes the relevance of the subject in the decoding of these discourses characterized by ambiguity. Thus, the receptor of ironic and parody texts and marked by laugh is valued as while it is judged able to understand the dissonance subjacent to these discourses. Beyond this point of contact between the modalities discussed - the reader - they were drawn important comparisons between the parody and the romantic irony, and yet, among the object categories of this study and the issue of mimesis so inviting. They chose three texts for the application of this theory: "o homem duplicado"...(Complete abstract click electronic access below)<br>Doutor
31
Hrubiš, Tomáš. ""Sbohem a řetěz"." Master's thesis, Vysoké učení technické v Brně. Fakulta výtvarných umění, 2014. http://www.nusl.cz/ntk/nusl-232399.
Full text
32
Fuentes, Aedo Oscar. "La risa abunda en la boca de los postmodernistas : Ironía, sátira y parodia en Nocturno de Chile de Roberto Bolaño." Thesis, Stockholms universitet, Romanska och klassiska institutionen, 2013. http://urn.kb.se/resolve?urn=urn:nbn:se:su:diva-161554.
Full textAbstract:
En este trabajo se investigará, dentro del contexto de la postmodernidad, las estrategias discursivas presentes en la novela Nocturno de Chile (2000) del autor chileno Roberto Bolaño (1953-2003) y que giran en torno a la ironía o distancia irónica y cómo estas se plasman en sátira y parodia. Esta última, por su importancia como forma ampliamente adoptada por la postmodernidad, reviste un interés especial en nuestro estudio ya que supone una suerte de subversión de las convenciones del arte desde sus adentros, asegurando continuidad y cambio. En la introducción se procurará un acercamiento a una poética de la postmodernidad y al género novelesco de la metaficción historiográfica según los lineamientos de Linda Hutcheon. El análisis parte de esta poética y se complementa con una teoría específica de la parodia, sin desvincularla de la ironía y la sátira. Hemos procurado esquematizar los multifacéticos aspectos del protagonista y la enmarañada red de temas que no pretende, con mucho, ser rígida. Además de la teoría, la postmodernidad exige una aproximación a la praxis del lenguaje en uso, lo que supone una ampliación del marco teórico formalista. Por eso, en nuestro análisis también ponderaremos los comentarios del autor y de los críticos o la academia en orden de contextualizar la producción del texto y facilitar la decodificación. En lo posible, no rehuimos de la discusión que despierta la postmodernidad y presentamos abiertamente algunos de sus aspectos problemáticos, paradojales o contradictorios.
33
Stafford, Laurien. "Les ironies classique et moderne dans Récits de Médilhault d'Anne Legault." Thesis, National Library of Canada = Bibliothèque nationale du Canada, 2000. http://www.collectionscanada.ca/obj/s4/f2/dsk2/ftp03/MQ55796.pdf.
Full text
34
Mrikaria, Steven Elisamia. "Kejeli na fasihi ya Kiswahili - Tanzania." Universitätsbibliothek Leipzig, 2012. http://nbn-resolving.de/urn:nbn:de:bsz:15-qucosa-90897.
Full textAbstract:
Irony is a widely used device which plays a large role not only in conversation, but also has impacts on our daily thoughts. In literature, the device of irony has been used in the past and it is still being used by writers today so that readers can think deeply on the presented topic and understand the message and the intended concept. Wamitila (2008: 409) finds that irony is among the many devices which facilitate our conversations, mostly with its capability of indirectly revealing our hidden feelings, views and perspectives. According to Mbatiah (2001: 27) irony is a concept used in speech which can cause a painful realization. This article discusses the methodologies and different strategies applied in the use of irony within Kiswahili literature. The main argument within the article is that irony can cause the reader to indirectly recognize a deeper meaning within the text. The basic assertion in this article is to highlight how irony has played a large role within Kiswahili literature before independence, after independence, within the Arusha Declaration, and up until this time of globalization<br>Kejeli ni mbinu pana, ambayo huchukua nafasi kubwa na kutoa mchango wake si katika mazungumzo tu bali pia katika utoaji wa awazo yetu ya kila siku. Katika fasihi, mbinu ya kejeli imetumiwa na inaendelea kutumiwa na waandishi ili kuiwezesha hadhira/wasomaji wafikirie kwa undani suala linaloongelewa ili waweze kupata ujumbe uliokusudiwa kufikishwa kwao. Wamitila (2008: 409) anasema kuwa, kejeli ni mojawapo ya mbinu zinazotawala maongezi yetu hasa kutokana na uwezo wake wa kuficha hisia, maoni na mitazamo yetu sahihi. Kwa maoni ya Mbatiah (2001: 27), kejeli ni maneno yanayotumiwa katika matamshi kama hayo huwa ni ya kuchoma, kukata na kutia uchungu. Makala haya yanajadili kwa kina njia na mbinu mbalimbali zilizotumika katika kutumia kejeli katika fasihi ya Kiswahili. Mbinu inayoongoza makala ni ile inayoitambua kejeli katika hali ambapo kuna kinyume na Fulani katika usemi, hali au tukio. Suala la msingi katika makala haya ni kuonyesha jinsi mbinu ya kejeli ilivyooneshwa katika Kiswahili kuanzia kabla ya uhuru, baada ya uhuru, azimio la Arusha hadi wakati huu wa utandawazi kumeisaidia kwa kiasi gani jamii ya Kitanzania
35
Baklouti, Elodie. "Ironique… Vous avez dit ironique ? : analyse des énoncés catégorisés métadiscursivement comme ironiques dans un corpus théâtral et un corpus journalistique." Thesis, Montpellier 3, 2015. http://www.theses.fr/2015MON30058/document.
Full textAbstract:
Cette thèse s’intéresse aux énoncés catégorisés métadiscursivement comme ironiques par le dramaturge dans les didascalies et par l’instance journalistique dans la presse écrite. Par la sélection du corpus sur la base des métadiscours, nous tentons de nous départir d’une démarche fondée sur des critères subjectifs et, partant, d’une définition pré-construite de l’ironie. Il s’agit de déterminer les sens que les locuteurs-scripteurs attachent à ces termes afin de dresser un portrait prototypique voire plusieurs portraits récurrents de l’ironie, et d’envisager, dans un second temps, une comparaison entre les deux genres étudiés. On analyse ainsi le processus de production de sens en recherchant les éléments qui ont conduit, dans tel ou tel contexte, le locuteur à caractériser l’énoncé comme ironique. Nous entendons démontrer que l’ironie est une, malgré sa complexité apparente : elle consiste en une forme de moquerie qui passe par une attaque indirecte. Nous analysons ainsi les différents éléments mis en avant par les diverses conceptions de l’ironie existantes (écho, feintise, antiphrase, implicite…) comme des procédés par lesquels s’exerce la moquerie, qui peuvent selon les cas se combiner ou se réaliser isolément<br>This thesis is concerned with utterances metadiscursively categorized as ironic by playwright in the stage directions, and by the journalistic authority in the press, in order to be part of a approach untied to subjective criteria and, consequently, liberated from a predefined conception of irony. This is to determine meaning that speakers-writers attach to these terms in order to develop a prototypical portrait or several portraits recurring of irony by comparative study of two above textual genres. Thus, we study the process of meaning production by searching for information that led, in a particular context, speaker to characterize his statement as ironic. We intend to demonstrate that irony is one, despite its apparent complexity: it is a form of mockery that goes through an indirect attack. We analyze different elements, highlighted by various existing conceptions of irony (echo, pretense, antiphrasis, implicit …), as processes by which mockery is exerted, which can be combined with each other or achieve alone
36
Oliveira, Márcio Alves de. "(In)tensões críticas no e do interior do pensamento Kierkegaardiano ou o filosofar crítico encravado numa filosofia abstrata." Universidade de São Paulo, 2010. http://www.teses.usp.br/teses/disponiveis/8/8133/tde-22032010-130127/.
Full textAbstract:
O deslocamento kierkegaardiano da dúvida clássica do objeto para o sujeito problematiza os fundamentos de uma modernidade modernizadora que padroniza as experiências até o limite mesmo de uma falência da crítica. Imanente a duvidosas subjetividades que esvaziam absurdamente toda mediação com as coisas, um pensar ambiguamente crítico diferencia-se de determinações abstratas do ser passando pelo que resiste negativamente como historicamente recalcado em cada padronizada abstração, o que perspectiva um reconciliador desrecalque apenas no grande ultrapassamento do problema histórico de uma abstração totalitária. Racionalizando dialeticamente nas coisas existentes sem normatizar uma abstrata negatividade, um pensador crítico ultrapassa ironicamente este ser negativo, problema imanente essencialmente em aberto, para uma paradoxal dialética subjetiva que reconfigura subjetivamente um todo absurdamente crítico mediante uma subjetividade historicamente situada de modo ambíguo como a verdade e a não-verdade; ultrapassada, por sua vez, para além da normatização de um sem-sentido mais que absurdo, problema imanente essencialmente em aberto, por uma nova racionalização dialética. Antes que uma antinomia, que aqui teria um caráter pré-crítico, trata-se de uma antinormatização por parte de um pensar ambiguamente crítico objetivamente encravado de modo subjetivo no limiar histórico de sua própria falência.<br>The kierkegaardian displacement of the classic doubt from the object towards the subject questions the foundations of a modernizer modernity that standardizes the experiences until the same limit of a bankruptcy of the critical one. Immanent to doubtful subjectivities that empty absurdly all mediation with the things, one to think ambiguously critical is differentiated of abstract determination of the being passing for what it resists negative as historically psychological repression in each standardized abstraction, what perspective a reconciliation not psychological repression only in the great to pass beyond of the historical problem of a totalitarian abstraction. Rationalizing of form dialectic in the existing things without to make norm an abstract to be negative, a critical thinker to pass beyond of this negative being ironically, problem immanent essentially in open, for a paradoxical subjective dialectic that subjectively reconfigures one all absurdly critical through a historically situated subjectivity in ambiguous form as the truth and the not-truth; and it is passed beyond, in turn, leading in consideration the to make norm of a without-direction more than nonsense, problem immanent essentially in open, for a new rationalization dialectic. Before an antinomy, that would have a daily pay-critical character here, is about a antinormalization on the part of one thinking critical ambiguously objective stuck in subjective form about the historical threshold of its proper bankruptcy.
37
Junior, Marco Antonio Moraes. "Naturezas nostálgicas: o diagnóstico de Hegel sobre a ironia romântica." Universidade de São Paulo, 2017. http://www.teses.usp.br/teses/disponiveis/8/8133/tde-05042018-105615/.
Full textAbstract:
O presente texto objetiva examinar como Hegel interpretou a ironia romântica, interessandonos compreender o diagnóstico crítico do autor direcionado à ironia, ao seu criador Friedrich Schlegel e aos autores românticos que acolheram tal forma. Em vista desse objetivo, trata-se de estabelecer uma proposta de leitura acerca de tal diagnóstico, com base em um texto privilegiado para se entender o que estava em jogo nessa crítica, a saber, Os Escritos Póstumos e a Correspondência de Solger (1826). Nesta obra de maturidade, dedicada à memória do filósofo alemão Karl Wilhelm F. Solger (1780-1819), Hegel apresenta uma análise do desenvolvimento artístico e literário alemão entre o final do século XVIII e início do século XIX, onde evidencia o surgimento de dois movimentos literários germânicos: o período de juventude de Goethe [Sturm und Drang] e o primeiro Romantismo alemão [Frühromantik]. Na resenha, o intuito de Hegel é abordar a relação de proximidade e de distinção que Solger manteve diante dos românticos, em face de aspectos centrais da ironia, da negatividade, do conhecimento especulativo, e da dialética. Trata-se do lugar propício que Hegel encontrou para desenvolver uma crítica pormenorizada à ironia romântica como o ápice do subjetivismo e da abstração, a partir do contraste com outra forma de ironia evidenciada por ele: a ironia especulativa ou solgeriana. Hegel notabiliza essa forma de ironia como um princípio especulativo, que supera a vertente romântica, por integrar um momento específico do desenvolvimento dialético da ideia.<br>The present paper aims to examine the way in which Hegel interpreted romantic irony. One focus at understanding the author\'s critical diagnosis towards irony, his inventor, Friedrich Schlegel, and romantic authors who seized such form. In view thereof, it is a question of establishing a reading proposal about this diagnosis, based on a privileged text to understand what was at stake in his critique, namely, The Posthumous Writings and Correspondence of Solger (1826). In this work of maturity, dedicated to the memory of German philosopher Karl Wilhelm F. Solger (1780-1819), Hegel presents an analysis of German artistic and literary development between late eighteenth and early nineteenth century, in which he shows the emergence of two Germanic literary movements: Goethe\'s youth [Sturm und Drang] and first German Romanticism [Frühromantik]. In this review, Hegel to approach the relation of closeness and distinction Solger established towards romantic authors, in view of central aspects such as irony, negativity, speculative knowledge and dialectic. It means a suitable position Hegel found to develop detailed critique on romantic irony as the apex of subjectivism and abstraction, in contrast with another form of irony evidenced by him: speculative irony or Solgerian irony. Hegel categorizes this form of irony as a speculative principle, which overcomes romantic perspective by integrating on it a specific moment of idea\'s dialectical development.
38
FREITAS, Luana Ferreira de. "Tradução comentada de A sentimental Journey de Laurence Sterne." Universidade Federal de Santa Catarina, 2007. http://www.repositorio.ufc.br/handle/riufc/17993.
Full textAbstract:
FREITAS, Luana Ferreira de.Tradução comentada de A sentimental Journey, de Laurence Sterne, 2007. 141f. – Tese (Doutorado) – Universidade Federal de Santa Catarina, Curso de Pós-Graduação em Literatura, Florianópolis (SC), 2007.<br>Submitted by anizia almeida (aniziaalmeida80@gmail.com) on 2016-06-17T13:04:27Z
No. of bitstreams: 1
2007_tese_lffreitas.pdf: 928718 bytes, checksum: 8b1a65cb376297825a0b63a29bbbb200 (MD5)<br>Approved for entry into archive by Márcia Araújo (marcia_m_bezerra@yahoo.com.br) on 2016-06-27T20:23:10Z (GMT) No. of bitstreams: 1
2007_tese_lffreitas.pdf: 928718 bytes, checksum: 8b1a65cb376297825a0b63a29bbbb200 (MD5)<br>Made available in DSpace on 2016-06-27T20:23:10Z (GMT). No. of bitstreams: 1
2007_tese_lffreitas.pdf: 928718 bytes, checksum: 8b1a65cb376297825a0b63a29bbbb200 (MD5)
Previous issue date: 2007<br>This study will look at the translation of Laurence Sterne’s A Sentimental Journey and
examine certain translational issues arising from the narrative. These include the
oscillation between sentimental and humorous elements and the fine line that
separates them throughout the novel, use of irony, parody, and also translational
strategies adopted by the author, and by others in previous translations of the work
in Brazil.<br>Este trabalho parte da tradução de A Sentimental Journey, de Laurence Sterne, para
fazer um exame de questões ligadas à narrativa quando confrontadas com a
necessidade da tradução. Para tal, serão consideradas a oscilação entre o sentimental
e o humor e a fronteira sutil que os separa ao longo do romance, a ironia, a paródia,
bem como as estratégias adotadas na tradução proposta e em outras já publicadas no
Brasil.
39
Neiertz, Patrick. "Lumières Obliques (Ironie et dialogues au XVIIIe siècle)." Thesis, Paris 4, 2009. http://www.theses.fr/2009PA040214.
Full textAbstract:
L’ironie dialogique, favorisée par plusieurs genres littéraires à l’époque des Lumières, est-elle un simple produit de l’esprit du temps ou l’adjuvant tactique nécessaire au progrès des idées ? Sous l’enjouement et le bel-esprit conversationnel des ironistes, comment ne pas discerner le masque rhétorique et ludique d’un examen critique qui, de l’esthétique à la morale et aux mœurs, n’épargne aucun domaine de l’autoréflexivité ? La thèse se place dans cette perspective en observant qu’au-delà de la topique narrative et fictionnelle, au-delà de la satire sociale et psychologique, les cibles cachées des ironistes sont souvent des paravents intellectuels forgés au siècle précédent : la défense raffinée du statu quo par la morale de l’honnêteté et la civilité de la politesse ; l’abstraction du commerce des sexes au moyen du langage de l’amour galant et des bienséances internes et externes; la quête du sublime tragique censé gratifier le sacrifice héroïque du bonheur au devoir d’état ; la comédie comique des vices individuels occultant le débat sur les vices institutionnels, etc<br>The rhetorics of Irony in Enlightenment’s written dialogues are no mere by-products of the then prevalent social mode of conversational interplay. Their careful perusal indicates that Irony and Humour were instrumental in the vast reshuffling of moral values, religious and political obedience, aesthetic codes, social behaviours that are a legacy of the period. This dissertation focuses on the four main literary areas where dialogical Irony plays an active role in textual topics: parody, comedy, philosophical dialogue and libertine novels. The hypothesis here offered is that ironic subversion is mostly aimed at mental and behavioural compliances made consensual during the Classical period, i.e.: politeness and “honesty” as paramount signs of social fitness; exaltation of the dramatic sublime as benchmark for excellence in Tragedy; allegory and propriety in the written rendition of love-making; linkage of social hardships to individual violation of Christian rules and not to collective/institutional failures; etc
40
Rivière, Laura. "Etude de l'importance relative des contraintes linguistiques et extralinguistiques conduisant à la compréhension de l'ironie." Electronic Thesis or Diss., Aix-Marseille, 2019. http://www.theses.fr/2019AIXM0284.
Full textAbstract:
Ce travail de thèse a eu pour vocation, en utilisant le cadre du modèle de Satisfaction de Contraintes, de déterminer, pour la première fois en français, le rôle joué par plusieurs types de contraintes (i.e., pragmatiques, linguistiques et socioculturelles) dans la compréhension des critiques et des compliments ironiques. Suite à une première étude dans laquelle nous avons utilisé une tâche auditive, nos résultats ont mis en évidence que l’incongruité entre le contexte et l’énoncé était un indice plus fort que la prosodie lors de la compréhension de critiques ironiques. En effet, nous avons montré que si tous les participants, lors de l’interprétation, s’appuyaient sur les informations contextuelles, seuls certains participants utilisaient également les indices prosodiques. Les résultats des deux études suivantes, composées de tâches écrites, ont confirmé le rôle majeur des contraintes pragmatiques (i.e., allusion à une attente déçue, tension négative et présence d’une victime) dans la compréhension de l’ironie, et notamment dans la compréhension des critiques ironiques. Nos résultats ont également mis en évidence la contribution, bien qu’à un niveau inférieur à celle des contraintes pragmatiques, de contraintes socioculturelles des participants dans la compréhension de l’ironie. Ils ont aussi confirmé l’asymétrie de l’ironie et montré que les contraintes pragmatiques contribuant à la compréhension des compliments ironiques seraient différentes de celles contribuant à la compréhension des critiques ironiques<br>The objective of this thesis was, using the framework of the Constraints Satisfaction model, to determine, for the first time in French, the role played by several types of constraints (i.e., pragmatic, linguistic and sociocultural) in the understanding of ironic criticisms and ironic praises.The results of a first experiment, in which we used a listening task, showed that the incongruity between the context and the utterance was a stronger cue than prosody in the understanding of ironic critics. Indeed, we showed that while all participants, in their interpretations, relied on contextual information, only some participants also used prosodic cues. The results of the two subsequent experiments, consisting of written tasks, confirmed the main role played by pragmatic constraints in irony understanding, and particularly in understanding of ironic criticisms. Our results also highlighted the contribution, while at a lower level than pragmatic constraints, of sociocultural constraints of the participants in the irony understanding. Our results also confirmed the asymmetry of irony and showed that the pragmatic constraints contributing to the understanding of ironic praises would be different from those contributing to the understanding of ironic criticism
41
Kapogianni, Eleni. "Irony and the literal versus nonliteral distinction : a typological approach with focus on ironic implicature strength." Thesis, University of Cambridge, 2013. http://ethos.bl.uk/OrderDetails.do?uin=uk.bl.ethos.608107.
Full text
42
Adorno, Camilo Tellaroli [UNESP]. "A ironia no romance quase memória de Carlos Heitor Cony." Universidade Estadual Paulista (UNESP), 2006. http://hdl.handle.net/11449/99143.
Full textAbstract:
Made available in DSpace on 2014-06-11T19:29:50Z (GMT). No. of bitstreams: 0
Previous issue date: 2006-03-22Bitstream added on 2014-06-13T20:20:14Z : No. of bitstreams: 1
adorno_ct_me_ararafcl.pdf: 1177338 bytes, checksum: aa5cb49baec6dfdf926898196af456dd (MD5)<br>Coordenação de Aperfeiçoamento de Pessoal de Nível Superior (CAPES)<br>Esta dissertação procura analisar o romance Quase memória, de Carlos Heitor Cony, com base em alguns tipos de ironia considerados relevantes para a compreensão da narrativa, bem como o modo como ela é utilizada pelo autor e qual a função desempenhada ao longo do texto, especialmente na relação entre as personagens principais da narrativa. Para tanto, faz-se, primeiramente, um levantamento acerca da ironia, levando-se em conta os tipos mais relevantes para a compreensão da narrativa: ironia socrática, ironia romântica, ironia como figura de retórica capaz de tornar ambíguo um determinado discurso, ironia e humor (especialmente sua capacidade de desmistificar uma situação ou pessoa) e o modo bastante acentuado da ironia nas relações entre os homens - característica bastante marcante no romance Quase memória. Essas características da ironia são utilizadas na análise dos elementos principais do romance - foco narrativo, personagens, empo, memória e a idéia de duplo presente no texto. Além disso, tenta-se, contribuir, de alguma forma ao estudo da obra de Carlos Heitor Cony, ainda insuficientemente trabalhada nos meios acadêmicos.<br>The aim of this paper is to analyze Carlos Heitor Cony's novel Quase memória. In order to gain access to this particular narrative and its variety of meanings different concepts of irony, as it has been defined along literatyhistory, have been outlined and employed - ranging from the so-called Socratic irony to Romantic irony, as well as to irony as a narrative device aimed at producing ambiguity. How irony is employed by the author and the important relo it plays throughout the book, particular with regards to characterization, point of view and memory, are therefore the main concerns of this study, whose purpose it is furthermore to contribute to the still insufficient number of literary studies dedicated to the novels of Carlos Heitor Cony.
43
Pinto, Mayra. "Noel Rosa: o humor na canção." Universidade de São Paulo, 2010. http://www.teses.usp.br/teses/disponiveis/48/48134/tde-07062011-151417/.
Full textAbstract:
Esta pesquisa trata de analisar parte da obra humorística do compositor Noel Rosa, considerada um dos paradigmas do gênero canção no Brasil. Além de contribuir, juntamente com compositores contemporâneos, para criar o formato da canção popular tal como é conhecido até hoje, Noel Rosa inaugurou um paradigma poético construído em sua singularidade, sobretudo, pelo humor, pela ironia e por traços do discurso coloquial - em que a voz lírica do compositor popular se apresenta invariavelmente em oposição aos valores dominantes, no que concerne ao mundo do trabalho formal, e em conjunção com alguns símbolos do universo do samba. Sob uma perspectiva enunciativa de viés bakhtiniano, que mapeia ideológica e estilisticamente a construção dessa voz, analisam-se as composições cuja temática gira em torno da conduta do sambista. Discursivamente, objetiva-se provar que a obra de Noel Rosa filia-se a um tipo de literatura, produzida na Europa, caracterizada pelo que Luigi Pirandello chamou de humorismo - uma categoria discursiva que soma traços do discurso coloquial a um tipo de humor mais crítico e a um tipo de ironia, inaugurada pelo romantismo europeu, que confronta sistematicamente os valores burgueses. Conclui-se que ao construir esteticamente uma voz na canção, que fala da conduta do compositor popular em oposição a determinados valores dominantes por intermédio do humor e da ironia, a enunciação na obra noelina apontou para um lugar social que começava a surgir naquele momento a profissionalização das pessoas envolvidas na produção da música popular urbana - visto, em geral, com relativo preconceito de classe pela sociedade mais conservadora.<br>Brazilian songwriter Noel Rosa, besides having contributed, along with other contemporary songwriters, to establish the format of popular song, as it is known today, also inaugurated a poetic paradigm constructed on its uniqueness; especially, by means of humor, irony and traits of the colloquial discourse in which the lyric voice of the popular songwriter is invariably manifested in opposition to dominant values, as regards to the world of formal labor, and in conjunction with some symbols of the samba universe. This dissertation analyzes part of the humorous work produced by Noel Rosa. This collection of works is considered to be one of the paradigms of the genre song in Brazil. From a Bakhtinian enunciative perspective, which ideologically and aesthetically maps the construction of that voice, we analyze songs the thematic of which is related to the samba songwriters attitude. From the discursive point of view, we intend to prove that Noel Rosa is affiliated to a type of literature produced in Europe, characterized by what Luigi Pirandello referred to as humorism - a discursive category that adds traits of the colloquial discourse to a type of more critical humor and to a type of irony, inaugurated by the European Romanticism, which systematically reacted against bourgeois values. We conclude that, by aesthetically constructing a voice in the song, which reflects the popular songwriters attitude in opposition to certain dominant values by means of humor and irony, the enunciation in the Noelian work focused on a social event that was starting to take place at that moment the professionalization of people involved in producing urban popular music who, in general, suffered relative class prejudice from the more conservative society.
44
Roseira, Loildo Teodoro. "Uma leitura sobre a representação da natureza em Memórias Póstumas de Brás Cubas." Universidade de São Paulo, 2012. http://www.teses.usp.br/teses/disponiveis/8/8149/tde-29102012-115225/.
Full textAbstract:
Em Memórias póstumas de Brás Cubas, percebe-se uma referência frequente à natureza. Pela análise das situações em que ela se apresenta, podese notar que lhe são atribuídas funções e papéis variados e que, portanto, não é possível que se a defina como unidade. Ora o narrador a imputa o domínio de forças metafísicas, ora a determinação dos sentimentos humanos. De modo geral, o narrador recorre à natureza quando se evidencia o caráter condenável de sua conduta, sugerindo que suas ações não poderiam ter-se dado de outro modo, em vista de forças naturais. Em contraste com os contextos históricos apresentados na narrativa, os argumentos naturalistas de Brás Cubas são pouco convincentes, o que põe em relevo o cinismo irônico do defunto autor, de modo que seus pretextos e justificativas infundadas acabem por acusá-lo. Na tentativa de embasar seu discurso, o narrador distorce e se apropria de teorias e correntes de pensamento, como Positivismo, Naturalismo, Darwinismo Social. Ao instrumentalizar-se de conceitos filosóficos e teorias sociais, o romance redunda na paródia desconstrutiva destes e do próprio narrador. O modo como essa instrumentalização cômico-irônica se dá é o que se procurou demonstrar com este trabalho.<br>In Memórias póstumas de Brás Cubas, it can be noted a frequent reference to nature. Analyzing the situations in which it is presented, one can perceive that different roles and functions are ascribed to it; thus, as a consequence, it cannot be defined as a unity. At times the narrator makes it responsible for metaphysical forces, at other times he attributes to nature the power to determine human feelings. In general, Brás Cubas recurs to nature when the condemnable character of his conduct is evident, suggesting that his actions could not have been otherwise due to natural forces. In contrast with the historical contexts presented in the narrative, Brás Cubas naturalist arguments are little convincing, what highlights the self-accusing sarcasm of the dead author, in a way that his flimsy pretexts and justification end up turning against him. In the attempt to ground his discourse, the narrator distorts and makes use of theories and systems of thought, such as Positivism, Naturalism and Social Darwinism. By doing so, the novel results in a deconstructive parody of these systems and of the author himself. Demonstrating the way it happens in the narrative is the aim of this research.
45
Camargo, Bianca Cristina de. "O efeito de real nos contos "O alienista" e "Evolução" de Machado de Assis /." Araraquara : [s.n.], 2012. http://hdl.handle.net/11449/98510.
Full textAbstract:
Orientador: Maria de Lourdes Ortiz Gandini Baldan<br>Banca: Sheila Pelegri de Sá<br>Banca: Neiva Ferreira Pinto<br>Resumo: Joaquim Maria Machado de Assis, um dos grandes expoentes da literatura brasileira, apresenta uma vasta obra que contempla todos os gêneros literários. Neste trabalho, pretendemos estudar rigorosamente dois contos: "O alienista" - presente na coletânea Papéis Avulsos, 1882-; e "Evolução" - Relíquias da Casa velha, 1906 , ambos pertencentes à fase mais madura do escritor. O embasamento teórico para a realização das análises literárias circulará entre as noções de textualização, ironia, tema e figura, advindas da semiótica de inspiração greimasiana e das teorias do discurso. O nosso objetivo, com a análise dos dois contos, é demonstrar que o efeito de real é promovido por meio de uma programação textual que envolve o entrelaçamento entre as três unidades narrativas básicas - narração, descrição e diálogo - além da construção da ironia e da atualização de determinados temas e figuras<br>Abstract: Joaquim Maria Machado de Assis, one of the greatest representatives of the Brazilian Literature, presents a vast collection that embraces every literary genre. On this thesis, we intend to study two tales strictly: "O alienista" - present in the collection Papéis Avulsos, 1882 -; and "Evolução" - Relíquias da Casa Velha, 1906, both from a more mature phase of the writer. The theory used for the execution of the literary analises is going to be based on the notions of textualization, irony, theme and figure, from the greimasian semiotic and the speech theories. Our purpose, by analizing the two tales, is to demonstrate that the effect of real is promoted by a textual programming which involves the mix among the three basic narrative units - narration, description and dialog - in addition to the construction of irony and the updating of certain themes and figures<br>Mestre
46
Dupuis, Éric. "Poétique et philosophie dans l'oeuvre de Kierkegaard." Thesis, Rennes 1, 2017. http://www.theses.fr/2017REN1S078.
Full textAbstract:
L’œuvre de Kierkegaard se présente sous une forme poétique, non seulement par les fictions qu’il produit, mais encore par les pseudonymes auxquels il donne la parole et qui confèrent aux textes les plus conceptuels l’apparence fictive d’un discours subjectif. La forme poétique n’est donc pas un jeu arbitraire. Elle répond aux exigences de la pensée de l’existence : une pensée subjective, car l’on n’existe pas dans l’abstraction, où il s’agit de se comprendre soi-même dans l’existence. Une pensée existentielle n’est pas un savoir objectif qui peut être transmis directement : elle nécessite une communication indirecte. Tel est le rôle de la forme poétique. Son emploi est donc essentiellement philosophique, et ne fait pas de Kierkegaard un poète. Du poète, il s’agit, au contraire, de dénoncer l’illusion, en particulier celle du romantique. Confondant la possibilité et la réalité, le poète plane au-dessus de sa propre existence. Il faut alors de l’ironie pour libérer l’individu d’une telle illusion et l’amener au commencement de la vie personnelle, d’une existence éthique. C’est pourquoi la forme poétique est, ici, ironique ; il s’agit de parler la même langue que ceux à qui l’on s’adresse, un langage esthétique, afin de les amener à une pensée véritable d’eux-même : tromper en vue du vrai. Fondée philosophiquement pour utiliser la possibilité, qui est sa forme, en vue de la réalité, qui est son horizon éthique, la poétique kierkegaardienne peut ainsi présenter à l’individu les déterminations dialectiques de l’existence, et l’ouvrir au passage de la possibilité à la réalité : un saut qualitatif, une décision qui n’appartient qu’à lui. Grâce à la forme poétique, la pensée subjective se fait maïeutique ; l’auteur s’efface pour laisser la place à celui dont parle la fiction et à qui elle s’adresse, celui que l’auteur veut éveiller à lui-même : l’individu singulier<br>Kierkegaard uses a poetic form in its works, not only by the fictions he composes but also by the pseudonyms he makes speak, who give to the most conceptual texts the fictional appearance of a subjective speech. Thus, the poetic form is not an arbitrary game. It is an answer to the requirements of the thinking of existence, a subjective thinking, for one does not exist in abstraction : be understandable oneself in one’s own existence. An existential thought is not an objective knowledge, which can be given directly : it requires an indirect communication. Such is the role of the poetic form. It is essentially a philosophic employment, and does not make a poet of Kierkegaard. On the contrary, his works tend to denounce the poet’s delusion, especially of the Romantic. The poet confuses possibility with reality, and glide above his own existence. Irony is then needed to free the subject from his delusion, and lead him to the beginning of his personal life, an ethical existence. That’s why the poetic form of Kierkegaard’s works is ironic in itself, for it is to speak the langage of those whom the speech speaks to, an aesthetic langage, in order to lead them to a true thinking of themselves : deceive toward the truth. Philosophically founded to use possibility, which is its form, with the reality in mind, which is its ethical horizon, the kierkegaardian poetic is enabled to present to the individual the dialectical determinations of existence, and show him the passage from possibility to reality : a qualitative leap, as his own decision. Through the poetic, the subjective thinking appears to be maïeutics. The author disappears to hand over the place to the one whom the fiction talks about and whom it speaks to, the one who the author wants to awaken within himself : the Individual
47
Frederick, Julie Ann Parker. "The Conception of Irony with Continual Reference to Kierkegaard: An Examination of Ironic Play in Fear and Trembling." Diss., CLICK HERE for online access, 2008. http://contentdm.lib.byu.edu/ETD/image/etd2285.pdf.
Full text
48
Fontes, Eduardo de Oliveira Bueno Queiroz. "Every war is ironic because every war is worse than expected: irony in Siegfried Sasson´s war poems." Universidade Federal de Minas Gerais, 2012. http://hdl.handle.net/1843/ECAP-8UXJPN.
Full textAbstract:
Accounts of the First World War were written by British soldiers who not only experienced and witnessed traumatic events in battle but also depicted them in poetry and prose. This M.A. thesis aims at analyzing the writings of Siegfried Sassoon, his poetry and his prose, and demonstrate some connections among them with the biographies of the poet and historical accounts of the war, and especially to investigate the ironies in his poetry. Theories of irony are cited, especially Wayne Booth's stable irony to link the aspects of irony to his war poetry.<br>Registros da 1ª Guerra Mundial foram escritos por soldados britânicos, que não só experimentaram e testemunharam eventos traumáticos na batalha, mas também os manifestaram em poesia e prosa. A presente dissertação tem como objetivo analisar os registros de Siegfried Sassoon, sua poesia e sua prosa e, mostrar algumas conexões entre estes registros e suas biografias e relatos históricos da guerra e, principalmente, investigar as ironias em sua poesia. Teorias sobre ironia são citadas, especialmente a teoria de ironia de Wayne Booth a fim de conectar os aspectos da ironia com sua poesia de guerra.
49
Mrikaria, Steven Elisamia. "Kejeli na fasihi ya Kiswahili - Tanzania." Swahili Forum 17 (2010), S. 104-125, 2010. https://ul.qucosa.de/id/qucosa%3A11481.
Full textAbstract:
Irony is a widely used device which plays a large role not only in conversation, but also has impacts on our daily thoughts. In literature, the device of irony has been used in the past and it is still being used by writers today so that readers can think deeply on the presented topic and understand the message and the intended concept. Wamitila (2008: 409) finds that irony is among the many devices which facilitate our conversations, mostly with its capability of indirectly revealing our hidden feelings, views and perspectives. According to Mbatiah (2001: 27) irony is a concept used in speech which can cause a painful realization.
This article discusses the methodologies and different strategies applied in the use of irony within Kiswahili literature. The main argument within the article is that irony can cause the reader to indirectly recognize a deeper meaning within the text. The basic assertion in this article is to highlight how irony has played a large role within Kiswahili literature before independence, after independence, within the Arusha Declaration, and up until this time of globalization.<br>Kejeli ni mbinu pana, ambayo huchukua nafasi kubwa na kutoa mchango wake si katika mazungumzo tu bali pia katika utoaji wa awazo yetu ya kila siku. Katika fasihi, mbinu ya kejeli imetumiwa na inaendelea kutumiwa na waandishi ili kuiwezesha hadhira/wasomaji wafikirie kwa undani suala linaloongelewa ili waweze kupata ujumbe uliokusudiwa kufikishwa kwao. Wamitila (2008: 409) anasema kuwa, kejeli ni mojawapo ya mbinu zinazotawala maongezi yetu hasa kutokana na uwezo wake wa kuficha hisia, maoni na mitazamo yetu sahihi. Kwa maoni ya Mbatiah (2001: 27), kejeli ni maneno yanayotumiwa katika matamshi kama hayo huwa ni ya kuchoma, kukata na kutia uchungu. Makala haya yanajadili kwa kina njia na mbinu mbalimbali zilizotumika katika kutumia kejeli katika fasihi ya Kiswahili. Mbinu inayoongoza makala ni ile inayoitambua kejeli katika hali ambapo kuna kinyume na Fulani katika usemi, hali au tukio. Suala la msingi katika makala haya ni kuonyesha jinsi mbinu ya kejeli ilivyooneshwa katika Kiswahili kuanzia kabla ya uhuru, baada ya uhuru, azimio la Arusha hadi wakati huu wa utandawazi kumeisaidia kwa kiasi gani jamii ya Kitanzania.
50
Malick, Dancausa Elisabeth. "Qualités de l’ironie : approches croisées de l’ironie dans L’Homme sans qualités de Robert Musil." Thesis, Lyon 2, 2011. http://www.theses.fr/2011LYO20071/document.
Full textAbstract:
Qu’est-ce que l’« ironie » ? Les multiples définitions de ce concept renvoient à des phénomènes si divers qu’il est impossible d’opérer une classification raisonnée, englobant toutes les manifestations possibles de ce que l’on nomme « ironie ». L’on peut cependant constater que la recherche sur l’ironie se décline en trois grandes orientations, correspondant aux trois domaines d’étude distincts que sont la linguistique, la littérature et la philosophie. Il nous a semblé intéressant de tenter d’approcher cette notion de manière plus globale en vérifiant si les différentes définitions de l’ironie ne peuvent pas, sinon trouver un dénominateur commun, du moins entrer en interaction. Ce travail croise ainsi les différents champs d’étude consacrés à l’ironie, afin d’aboutir à une conception plus globale du phénomène. Nous avons tâché de surmonter les contradictions qu’entraîne la confrontation des diverses définitions théoriques particulières du concept en privilégiant une approche empirique du phénomène dans une œuvre particulière : L'Homme sans qualités de Robert Musil. Notre travail a pour objectif de déterminer s'il est possible de mettre en évidence l’existence de « signaux » linguistiques de l’ironie comme « rapport au réel » au niveau du texte littéraire où elle s’exprime. Nos recherches s’articulent ainsi autour de trois grands axes: l'analyse pluridisciplinaire de la notion d’ironie, l'analyse du contexte historique et culturel de L'Homme sans qualités comme « rapport ironique au réel » puis, enfin et surtout, l'analyse des signaux linguistiques et stylistiques propres à rendre l’ironie du texte. Les résultats de cette démarche se montrent particulièrement fructueux dans la mesure où le croisement des diverses approches possibles de l’ironie permet de cerner de façon plus exacte le sens de l’ironie musilienne mais aussi de comprendre de façon générale, à partir du texte de Musil, les mécanismes linguistiques de cette ironie<br>What is « irony »? The multiple definitions of this concept given throughout history present such different phenomena that it is impossible to incorporate all the ideas of what we call « irony » into one. However we have come to the conclusion that it is in fact possible to divide the research carried out on this subject into three main fields which correspond with three distinct study domains: linguistic, literary and philosophical. We have found it interesting to try to approach this notion of irony globally, maybe not by finding a common denominator, but by verifying whether the different definitions of it can at least interact with one another. This study also covers the various perspectives of irony with the aim of reaching a more global concept of the phenomenon. We have tried to overcome the contradictions of the various theoretical definitions of the concept by giving priority to the empirical approach of the phenomenon given in the novel: The Man without qualities. The aim of our study is to determine whether it is possible to find evidence of linguistic « signs » of irony in the novel as a « relation to what is real ». Our research is based around three main axes: the multidisciplinary analysis of the notion of irony, an analysis of the historical and cultural context of The Man without qualities as an « ironical relation to what is real », and most importantly, an analysis of the linguistic and stylistic signs which add irony to the text. The result of this research is fruitful in so far as cross referencing the various possible approaches of irony has allowed us to not only determine more precisely the musilian meaning of irony but also to understand, based on Musil’s text, the linguistic mechanisms of irony in a more general sense