Academic literature on the topic 'Kalla kriget'

In diesem Artikel habe ich mir die Aufgabe gestellt, eine bisher wissenschaftlich noch nicht erforschte Handschrift vom ersten Viertel des XVIII Jhrh. zu untersuchen und auf Grund der daraus herausgeholten Gegebenheiten etwas Licht in das Problem des damaligen Gebrauches der litauischen Sprache in der Stadt Wilna zu bringen.Die Notizen des Diariums geben uns ein Bild des litauischen Sprachgebrauches in den Kirchen Wilnas. Der kirchliche Gebrauch des Litauischen entsprach jedoch nicht dem täglichen Sprachgebrauche.Die Polen versuchten die Nichtüberreinstimmung des kirchlichen und täglichen Sprachgebrauches einfach zu leugnen, die Sprache der Quellen ist jedoch so überzeugend und eindeutig, dass in der letzten Zeit auch die ernsteren polnichen Forscher es annerkennen mussten, dass der kirchliche Sprachgebrauch des Litauischen bei weitem dem täglichen Sprachgebrauche nachstand. Besonders klaren Ausdruck gibt der Feststellung dieser Tatsache der polnische Kulturhistoriker der Jesuitenpriester St. Bednarski, den ich als ersten Forscher und tiefdenkenden Wissenschaftler aus dem von ihm verfassten gründlichen Werke „Über den Verfall und die wiedergeburt der Jesuitenschulen in Polen“ kennengelert habe. Diesem Jesuitenpriester war die polonisatorische Tätigkeit der polnischen Kirche in Litauen vermutlich besser als keinem anderen bekannt, weil ihm bei der Sammlung des Materials für sein Werk ausser den leichter für andere Forscher zugänglichen Bibliotheken und Archiven, das Zentralarchiv des Jesuitenordens offen stand.Über die Lage der katholischen Kirche in Litauen von der Einführung der katholischen Religion (1386) bis in das XVII Jhrh. hat er sich folgendermassen geäussert: „Das litauische Volk verstand nicht polnisch, man hat es aber litauisch oder ruthenisch lehren weder gewollt noch gekonnt“. Darüber, dass die Katholische Kirche einer der Hauptfaktoren der Polonisation in Litauen auch in der Neuzeit war, berichtet uns die polnische Wissenschaftlerin Halina Turska in ihrem vor diesem Kriege verfassten und bis jetzt noch nicht zu Ende geführten Buche: „Über die Enstehung der polnisch sprechenden Gebiete im Lande Wilna“. „Sowohl in den litauisch sprechenden Gemeinden“, gibt diese Forscherin zu, „die an der Grenze des geschlossenen litauischen Sprachgebietes lagen, als auch in den Gemeinden der gimischten litauisch-weisruthenischen Sprache wurden die Predigten und der Zusatzgottesdienst regelmässig in polnischer Sprache gehalten... der Gottesdienst spielte hier eine Rolle der Unterrichtsstunden in polnischer Sprache“.Auch der in Frage kommende Zeitabschnitt macht hinsichtlich des kirchlichen Sprachgebrauches keine Ausnahme. Einerseits hat sich zwar die von Bednarski geschilderte Lage einigermassen verbessert, weil die „Unkenntnis“ der litauishen Sprache durch die Priester sich während des siebenzehnten Jahrhunderts vermindert hatte, jedoch an „gutem Willen“ zum Predigen in litauischer Sprache hat auch damals gefehlt. Dies geht aus manchen Verordnungen des damaligen Bischofs Brzostowski über den obligatorischen Gebrauch der polnichen Sprache in den Kirchen hervor. Diese Tatsache wird abermals durch das Vorsingen der polnischen patriotischen Hymne „Gaude, Mater Poloniae“ in der litauischen Hauptstadt während der festlichen Prozession der kirchlichen Synode 1717 bestätigt.Obgleich die Litauische Sprache der polonofilisch gesinnten Kirche in Litauen zuwider war, wurde es jedoch, wie aus dem Jesuitendiarium hervorgeht, in dem ersten Viertel des XVIII Jahrhunderts in manchen Kirchen Wilnas noch litauisch gepredigt.Daraus ist zu ersehen, dass in der St. Johannkirche an Sonntagen und Festtagen in der litauischen und in der polnischen Sprache fast in gleichem Masse gepredigt wurde. An den höchsten Festen, wie Weihnachten, Ostern, Pfingsten fanden am Tage zwei litauische und eine polnische Predigt statt. An anderen zwei Festen, am Palmsonntag und an dem Fronleichnamfest gab es am Tage wegen der spezifischen Art des Gottesdienstes nur eine Predigt, und die musste in litauischer Sprache gehalten werden.Da begreiflicherweise die Verfasser des Jesuitendiariums nur die Vorgänge interessierte, die in irgendwelcher Beziehung mit dem Jesuitenkollegium standen, erfahren wir über die litauischen Pregigten in anderen Kirchen verhältnismässig wenig. Trotzdem wissen wir aus einigen zufälligen Notizen, dass damals auch in der St. Georg- und Franziskanerkirche litauisch gepredigt wurde. Diese Erwähungen sind um so wertvoller, da diese Tatsache bisher noch nicht bekannt war.Ausserdem entnehmen wir dem Tagebuche ausser den zwei schon früher bekannten Namen der ständigen litauischen Prediger bei der St. Johannkirche auch die 26 Namen der bisher noch nicht bekannten litauischen Prediger, die diese, besonders an den Festtagen, zu, ersetzen pflegten. Unter denen fällt besonders der bekannte litauische Kirchenschriftsteller J. Pošakauskas, Professor an Wilnaer Akademie, auf.Dass die litauischen Predigten aller dieser Predigen für das gemeine Volk bestimmt waren, bestätigt eine Notiz unseres Tagebuches: „Litauische Rede zum Volke („ad populum“) hat Pr. Wojciechowicz gehalten, polnisch sprach P. Barszcz“. Auch das Übergewicht der litauischen Predigten an allen grösseren Festen bekräftigt diese Tatsache, denn an den bezeichneten Festen versammelte sich massenschaft in die Kirchen Wilnas das gemeine Volk, das polnisch noch nicht genug verstand.Nicht in allen Kirchen Wilnas wurde damals litauisch gepredigt. Jedoch die Abwesenheit der litauischen Predigten in manchen anderen Kirchen Wilnas gibt keinen Grund zur Feststellung, dass die Gläubigen der betreffenden Gemeinden mehr polnisch verstanden als die Gläubiden der Jesuitenkirchengemeinde, für die litauishe Predigten gehalten wurden. Denn es ist allgemein bekannt, dass der polonisatorische Geist unter den Jesuiten verhältnismässig spät eingezogen ist.Aus der Tatsache, dass trotzdem das Polnische als offizielle damalige Staats- und Kirchensprache grosse Anziehunskraft in Litauen, besonders in der Hauptstadt Wilna erworben hat, in manchen Kirchen Wilnas noch litauisch gepredigt wurde und in der St. Johannskirche die litauischen Predigten sogar ein gewisses Übergewicht hatten, ergibt sich, dass für einen beträchtlichen Teil der Bevölkerung Wilnas, wenn nicht für die überwiegende Mehrheit, das Litauische mehr vertraut und verständlich war, als die von oben empfohlene und durch den geistigen Zwang eingebürgerte fremde polnische Sprache.

AbstractThis article presents an analysis of seven Swedish lower secondary school teachers’ personal experiences of the Cold War period, told in life story interviews which also related to their profession as history teachers. The aim is to analyze how personal experiences of history and personal memories may affect how history is approached by teachers and to discuss what relevance that may have for history education. Applying theories of historical culture and collective memory, we argue that the interviewed teachers display a collectivized historical experience imbued with cultural contingency, both entangled with – and at the same time detached from – personal memory. The reproduction of historical culture and collective memory seems detached from personal experience and instead, related to cultural narratives. The study finds that the teachers’ personal experiences are strongly affected by and filtered through the culturally contingent narratives of the historical period in which the teachers have lived their lives. Furthermore, the interviewed teachers did not address the reconstructive and disciplinary aspects of history that may arguably be an essential aspect of history education in Sweden and most Western countries.
 Keywords: Collective Memory, History Education, Cold War, History Teachers, Historical Culture
 Kalla kriget, historiekultur och historieundervisning: Svenska lärares sammanflätning av historiska berättelser och minnen
 SammandragI den här artikeln analyseras sju svenska högstadielärares personliga upplevelser från kalla kriget, berättade i livsberättelse-intervjuer som också relaterade till deras yrke som lärare. Livsberättelse-intervjuerna skapade förutsättningar för en analys av hur lärarnas personliga erfarenheter av historia och deras personliga minnen kan påverka hur de närmar sig historien, vilket också öppnar för en diskussion om vilken relevans deras minnen har för deras historieundervisning. Genom en analys med historiekultur och kollektivt minne som teoretiska verktyg, menar vi att de intervjuade lärarna uppvisade tecken på en kollektiviserad historisk erfarenhet genomsyrad av kulturell kontingens sammanlänkad med – och samtidigt avskild från – personliga minnen. Reproduktionen av historiekulturen och ett kollektivt minne förefaller ha varit avskild från personliga erfarenheter och istället relaterad till kollektiva berättelser. Studien visar även att lärarnas personliga erfarenheter och minnen är starkt påverkade av, och filtrerade genom, de kulturellt betingade berättelser som beskriver den period då lärarna har levt. I intervjuerna saknades emellertid tecken på en insikt i hur lärarnas minnen påverkats av kulturellt betingade berättelser om kalla kriget. Lärarna utelämnar även diskussioner om de rekonstruktiva och disciplinära aspekterna av historia, som kan sägas vara en viktig del av historieundervisning i Sverige och i större delen av västvärlden.
 Nyckelord: kollektivt minne, historieundervisning, kalla kriget, historielärare, historiekultur

The similarity between the Russian and the Indian, in a Cold War context, may be ambiguous considering the ethnic-social variables and the period in time from where the Indians relate. However, by analyzing these, as well as other, characters in the exhibition of movies, we could learn something about the ideology of the time from which the movies derive. This study examines ideology and movies in the Cold War era and concludes that the Indian, for example, may be representing the values of the common public enemy, originating from the Cold War ideology. The movies examined, regardless of influence of distinct Cold War themes or lack of such themes, carry attributes that give evidence of typical Cold War ideology. The fear of communism and common enemies connected to a Cold War context, the thought of America as the land of the free – with the horizon in the ending of the movies as metaphoric to freedom – and the moral rhetoric that connects to the American thought of a duty as a global savior, are all signs of the Cold War ideology. Even though the messages are somewhat clearer and more distinct in the movies with Cold War motifs, the fact that ideology is projected through other movies as well should be considered essential for the continuing study of movies as cultural artefacts.

<p>Syftet med denna uppsats har varit att undersöka hur det kalla kriget framställts i grundskolans läroböcker, samt analysera i vilken mån läroböckerna följt sin tids gällande styrdokument. Metoden har varit genom att undersöka skillnader och likheter i läroböcker från 1980-talet och 2000-talet och även se om bilden av kalla kriget har förändrats efter berlinmurens fall och Sovjetunions kollaps. Läroböckerna som har undersökts har varit två stycken ifrån 1980-talet och tre ifrån 2000-talet för att få en spridning av författarna till läroböcker inom skolan. Resultatet som har visats sig när det gäller hur läroböckerna har skildrat det kalla kriget är att det varit den traditionella synen som varit gällande, vilket innebär att skulden läggs på Sovjetunionen. De olika uppror som skedde under kalla kriget har uttryckts som att det har handlat om kampen för frihet, för människan. När det gäller på vilket sätt skildringen av det kalla kriget i läroböckerna går att koppla ihop med sina tiders gällande styrdokument, märks det ett samband mellan de äldre och de nyare läroböckerna till sina gällande styrdokument. I Lgr 80 står det om de fördjupande kunskaper som ska finnas med i läroböckerna och i Lpo 94 står det att eleverna ska känna till vilka samhälliga omvälvningar som har påverkat människans existens.</p>

I denna uppsats studeras fransk hållning till europeiskt respektive transatlantiskt säkerhetssamarbeteefter kalla kriget. Analysen görs utifrån ett institutionalistiskt perspektiv där en eventuell växelverkanmellan fransk statsstrategi och EU respektive NATO eftersöks. I den valda metoden delas franskstatsstrategi upp i perioder och jämförs med viktigare fördrag (motsv.) inom NATO respektive EUssäkerhetssamarbete. I studien söks också karaktäristiken på fransk säkerhetspolitiks förhållande tilleuropeiskt säkerhetssamarbete.I studien konstateras att Frankrike varit drivande i utvecklingen av EUs säkerhetssamarbete och attden ömsesidiga påverkan mellan EU och fransk strategi verkar ha tilltagit under det senaste decenniet.Vidare konstateras att framgångsrika initiativ verkar vara beroende av en god relation till Tyskland ellerStorbritannien.Frankrike verkar också ha närmat sig NATO-samarbetet fram till 1997 då närmandena verka haavstannat. Genom det ökade deltagandet verkar dock Frankrike ha högre inflytande över NATO-beslutenän tidigare. Ytterligare närmanden synes vara starkt sammanknippade med franska krav på eneuropeisering av NATOs kommandostruktur.Författaren bedömer att fransk strategi syftar till att stärka EU-samarbetet och genom detta etableraen starkare europeisk pelare inom NATO samt att göra NATO till en organisation som suddar ut dengamla blockuppdelningen i Europa.<br>The aim of this essay is to analyse the French relation to European andTransatlantic co-operation. A theory of institutionalism is used to support analysiswhich focuses on if and how French security policy and EU or NATO treatieseffect each other during the years of 1989-2001.In order to achieve the objective, questions are posed about if and how theFrench relation to European and Transatlantic security co-operation have changedafter the cold war. Questions are also posed about the characteristics of Frenchpolicy towards security co-operation within EU and NATO.The analyse shows that France have played a major role in the EU securityco-operation development and that the French policy and the EU decisions effecton each other is escalating. It also shows that progress within EU security cooperationseems to bee connected to French relations towards Germany and GreatBritain.France also seems to have taken serious steps towards NATO co-operationup to 1997, after which the progress seems to stop. Through the higher degree ofparticipation France has achieved greater influence over NATO decisions thanbefore. Further steps towards NATO co-operation is probably strongly connectedto French demands on a stronger European position within NATO commandstructure.The writer estimates that French strategy aims on strengthening EU securityco-operation and thereby establishing a stronger European pillar within NATO.Further on it may also aim on developing NATO into a pan-Europeanorganisation which prevents a new block division in Europe.<br>Avdelning: ALB - Slutet Mag 3 C-upps.Hylla: Upps. ChP 00-02

Syftet med detta examensarbete har varit att undersöka hur man skildrar det kalla kriget i nutida tjeckiska och svenska läroböcker. Jag utgår från faktumet att Tjeckien (respektive Tjeckoslovakien) och Sverige hade olika politiska förutsättningar under det kalla kriget och därför har jag velat spåra hur dessa skillnader eventuellt synliggörs i historieläroböcker, i synnerhet i texterna som handlar om det kalla kriget. På grund av mina egna erfarenheter har jag också formulerat en hypotes som behandlar skilda tendenser inom de två ländernas skolväsende. Dessa tendenser innefattar bland annat fokus på faktainlärning, kontra fokus på analysförmåga och kritiskt tänkande. Resultatet visar tydligt att det politiska arvet har lämnat avtryck på hur man tolkar vissa händelser i enskilda länder. Däremot stämmer hypotesen bara delvis överens. Man kan spåra tendenser av att gynna analysförmågan och det kritiska tänkandet även i de tjeckiska läroböckerna. Den ena tjeckiska läroboken hamnade i strävan att avskaffa fokus på ren faktainlärning i den andra ytterligheten, det vill säga att ange bristfälliga information.

Sverige har sagts ha blivit allt säkrare, säkerhetspolitiskt, under 1990-talet. Samtidigt har det, undersamma tid, talats alltmer om ett vidgat säkerhetsbegrepp. Ett sådant skulle kunna innebära enutökad flora av hot och, därmed, en potentiellt ökad osäkerhet. Denna uppsats analyserar hur densvenska riksdagens diskurs avseende statens säkerhet har utvecklats under perioden 1991-2001.Undersökningen består av en kvantitativ och en kvalitativ innehållsanalys av de regeringsförklaringaroch därpå följande partiledardebatter som avgivits under perioden. Den teori dessadokument analyseras utifrån är Buzans, Wævers och de Wildes socialkonstruktivistiska teori omett vidgat säkerhetsbegrepp och säkerhetisering av politiska frågor, ”säkerhetiseringsteorin”.Analysen visar att frågor inom de militära, ekologiska och ekonomiska områdena är säkerhetsmässigtladdade i periodens början, men att dessa områden sedan avsäkerhetiseras alltmer. Frågorinom de politiska och samhälleliga områdena får däremot ökad säkerhetsmässig laddning underperioden. Tre sakfrågor som kan illustrera detta, och som särskilt lyfts fram såsom säkerhetshotunder perioden, framtonar i den kvalitativa delen av analysen: Miljöförstöringen och Kronkriseni periodens början och Rasism/Främlingsfientlighet i dess slut. EU-medlemskapet i periodensmitt visar sig också ha stort säkerhetsmässigt genomslag. Utifrån analysen konstateras att Sverigeunder perioden har blivit säkrare avseende externa och konkreta hot men osäkrare avseende interna,mer abstrakta. Dessa hot och de åtgärder man sätter in emot dem är svårare att kvantifiera,varför Sveriges osäkerhet (eller, mer specifikt: Riksdagens upplevda osäkerhet) ur denna synvinkel,och i motsats till vad som refereras i första meningen ovan, har ökat under perioden.Avslutningsvis diskuteras två möjliga implikationer för tiden efter den studerade:antalet sakfrågor som av statsmakterna betraktas som säkerhetsfrågor kan visa sig öka och,parallellt med detta, svensk säkerhetspolitik kan visa sig få legitimeringsproblem hos folket.<br>Sweden has been said to have become increasingly safe, security policy-wise, during the 1990s.At the same time there has been an increased focus on a widened security concept, which couldwell mean an enlarged variety of threats and, thus, a potentially larger insecurity. This essayanalyses the evolution of the Swedish Parliament´s discourse on state security during the period1991-2001. The documentary research of the essay is carried out through a quantitative as well asa qualitative content analysis of the government declarations with their successive party leaderdebates from the period. The theoretical framework this analysis is performed within, is thesocial constructivist theory of Buzan, Wæver and de Wilde on a widened security concept and“securitization” of political issues.The analysis shows that issues within the military, ecological and economical sectors aresecurity laden at the beginning of the period but that these sectors are subsequently desecuritized.Issues within the political and societal sectors are on the other hand given an enhanced value,security wise, during the period. Three points of issue illustrating this are specifically pointed outas threats to security during the period and are, consequently, also sifted out in the qualitativepart of the analysis: The environmental pollution and the financial crisis at the beginning of theperiod and racism/xenophobia towards the end of it. The EU membership in the middle of theperiod also manifests itself as having substantial impact on security.Sweden is, in the analysis, shown to have become safer in respect of external and tangiblethreats but increasingly unsafe in respect of internal, more abstract, ones. Since these threats, andthe measures taken against them, are more difficult to quantify, Sweden’s overall security as astate (or, more specifically: the security perceived by the Parliament) from this perspective, andin contradiction to what was referred in the first sentence of this abstract, has de-creased duringthe period.Two possible future implications have, by way of conclusion, been identified:- The amount of issues that the Swedish Government authorities, in explicit terms, regard asthreats to state security may prove to increase as the definition of its reference objects widensfrom the national state and its citizens, and, parallel to this;- Swedish security policy may, for much the same reasons, get problems of legitimacy among itspeople.<br>Avdelning: ALB - Slutet Mag 3 C-upps.Hylla: Upps. ChP 01-03

Denna forskning i svensk och finsk strategisk kultur svarar på forskningsproblemet: hurdan strategisk kultur har Sverige och Finland påvisat efter slutet av kalla kriget och på vilket sätt skiljer dessa sig åt. Syftet med forskningen är att öka förståelsen av svensk och finsk strategisk kultur, belysa vilka skillnader det finns mellan dessa samt vad skillnaderna beror på. Forskningen genomfördes som en tolkande fallstudie med fokus på tre strategiska normer kopplade till militär våldsanvändning, samt tre förändringsmekanismer. Avseende svensk strategisk kultur observerades att Sverige påvisat en förändringsbenägenhet som framförallt är riktad mot förändringar i målsättningar för användning av militärt våld. Förändring har skett via samtliga förändringsmekanismer. Ett internationellt fokus med strävan till globalt ansvarstagande färgar svensk strategisk kultur. Aktivitetsnivån inom användning av militärt våld samt diversifieringen av internationellt försvarssamarbete påvisar ett uttryckt beroende av extern hjälp. Den finska strategiska kulturen karakteriseras av att hålla fast vid vikten av nationellt försvar. Målbilden för användning av militärt våld har endast fluktuerat lite med inslag av internationellt ansvarstagande, men försvaret av finskt territorium har förblivit centralt. Utöver en relativt stabil målbild har dock finska normer om hur militärt våld skall användas samt föredragen samarbetsform utvecklats i samma riktning som i Sverige. Även ett explicit uttryck för beroende av internationellt stöd har vuxit fram.  Skillnaderna mellan ländernas strategiska kultur verkar främst basera sig på en skillnad i tolkning av hotbild, men även på olik inverkan av internationella organisationer samt olika tolkningar av innebörden av lärdomar ifrån internationella kriser. Denna skillnad i kulturer tar sig även uttryck genom staternas nationella identiteter som är beroende av såväl en nationell som internationell kontext.

This essay is investigating what the citizens of Kalmar could read in the local newspapers on matters concerning the Soviet Union during the cold war. We chose to do a study of the two largest local newspapers in the region, Barometern and Östra Småland. We wanted to see how they reported about three specific events. In addition to the newspapers, we used litterature who dealt with Swedish foreign policies during the above mentioned period. The reason behind the choice of litterature was to get a bigger picture, contextually. The most important results given from the study was that the local citizens in Kalmar were able to get a lot of useful information regarding the events. We could also see that there was a difference between the newspapers in the way they reported about the events. That was most clear in the editorial material where the newspapers political tendencies were shining through. Regarding the swedish foreign policy, it was made clear to us that the most distinct feature was to maintain their neutrallity in the polarized world. In order to do that, the image of neutrality had to be preserved. That’s why Sweden during certain periods, were cautious in their criticism against the Soviet Union and USA.