Academic literature on the topic 'Klimatkris'

En lättläst minibiografi över Rosa Luxemburg till hundraårsminnet, behövs den? Gärna. Att kunskapsrikt och pedagogiskt förmedla den aviga revolutionsmarxistens idéer och öde i en tid av alternativens slut kan knappast vara en överloppsgärning. I postsocialismens tidevarv när klimatkris och överlevnadsfrågor ropar efter gemensamma lösningar behöver otrampade stigar belysas och igenbommade utvägar gläntas, även den »sosialisme nedenfra» som Ellen Engelstad och Mímir Kristjánsson välformulerat förknippar med Rosa Luxemburg. Den polskjudiska upprorskvinnan utgjorde både under sin stormiga och alltför korta livstid kring förra sekelskiftet och genom sitt oppositionella eftermäle, en röd nagel i ögat både på den socialdemokrati som i praktiken lät döda henne och kommunistdespoterna i öst. En ung, lärd kvinna som bestormade de socialdemokratiska patriarkerna, litade till »massornas» demokratiska självaktivitet, predikade internationalistisk fred och hoppades på revolutionen mot kapitalets herravälde och militarismens bödlar. Och som betalade priset genom nedbrytande fängelseår, och med sitt liv när allt stod och vägde.

Ritualer i islam karaktäriseras av att de är etablerade och ofta normerade i lagtexter. Även om miljödiskursen inom islam inte är lika synlig som i många andra världsreligioner berör klimatkrisen alla länder oberoende av religion eller kultur. Kan ritualbegreppet inom islam vidgas och kan naturskydd eller delar av naturskyddet tolkas som ritual inom islam? Inom ramen för den normativa läran presenteras de centrala principerna inom islamsk ekoteologi såsom begreppen tawhīd (enhet), mizan (balans) och khalīfa (ställföreträdare) men även orsaker till varför miljöfrågor inte slagit igenom i den muslimska världen. Ritualer som begrepp och innebörd, ritualer i islam och möjligheten att etablera nya ritualer diskuteras och som ett exempel på en ny handling är trädplantering i Indonesien på ett bredare plan och i Aceh som ett enskilt exempel. I artikeln förs fram att trädplantering kan sägas fylla många av ritualernas funktioner och handlande: den påminner om Guds närvaro i vardagen, den uppfyller mitzvah (goda gärningar), har belägg i traditionen, motverkar något ont och skrämmande samt möjliggörs genom ett kollektivt handlande. Analysen visar att det kan vara meningsfullt att tolka trädplantering som en ekologisk ritual inom islam.

Uppsatsens ämne är arkitekturens form, och hur den kan ge uttryck för kris. I studien behandlas exempel på samtida arkitektur, med syftet att undersöka hur arkitekturen formmässigt ger uttryck för ett förhållningssätt till klimatkris. Studiens frågeställningar berör hur arkitekturen bygger ett förhållande till betraktare och plats, samt hur arkitekturens strategier och formmässiga uttryck kan förstås i relation till den pågående klimatkrisen. Materialet består av tre objekt i Stockholm, som representerar olika arkitektoniska fält, funktioner och skalor: offentlig plats (Brunkebergstorg), bostad (Fastigheten Stettin 7) och stadsbyggande (Hagastaden). I tolkningen används teori i form av tre nyckelbegrepp: tid, rädsla och landskap, där ett antal texter definierar aspekter av begreppen som är relevanta i relation till arkitektur och form. Resultatet visar hur respektive objekt genom form, organisation och strategier på olika sätt visualiserar ett förhållningssätt till klimatkrisen. Objekten uttrycker aspekter av rädsla genom formuttryck för nostalgi, eskapism och panoptism, där dessa uttryck kopplas till rumslig konservatism, distans, makt, och kontroll. Aspekter av tid uttrycks formmässigt genom begreppen tempo, tidsfigur och ekologisk tid, och relateras till konsumtion, oförutsägbarhet, flexibilitet, bevarande, och en upptagenhet med nuet. Landskap används för att diskutera objektens förhållande till plats, historia, process och förändring.

Klimatanpassning och tillväxt är två intresseområden som kan konkurrera med varandra när vattennära områden ska bebyggas. Vattennära boende bidrar till stadens attraktivitet för att locka fler invånare och skapa tillväxt. Samtidigt är dessa områden utsatta för översvämningsrisk. Anpassning behöver därför ske för ökad säkerhet, eller byggande helt avstås från. Ett komplext problem som skapats genom globala påtryckningar att tillväxt ska strävas efter. Problematiken illustreras genom att använda Karlstad kommun som undersökt fall. Syftet med uppsatsen är att undersöka hur strategier för samhällsplanering och klimatanpassning utformats lokalt i en tillväxtkommun med översvämningsrisk. Studien genomfördes via kvalitativ innehållsanalys samt användande av ramverk för miljörättvisa. Textanalys genomfördes av kommunala styrdokument för samhällsplanering och klimatanpassning. Utifrån analys av resonemang i styrdokumenten kan konstateras att skapandet av en attraktiv stad för att uppnå tillväxt väger tyngre än anpassning. Ur rättviseperspektiv tas inte hänsyn till individers sårbarhet och förutsättningar, då lockandet av önskvärda samhällsgrupper istället prioriteras. Vattennära bostadsbebyggelse är en marknadsföringsmässig tillgång, även om översvämningsrisk finns. Resultatet från undersökningen kan användas för att förstå komplexiteten mellan att prioritera och skydda det samhälle som finns idag, samt skapa ett samhälle där tillväxten är god och anpassning inte konkurrerar med attraktivitet.

In my thesis, I work with the connection between the deathanxiety that I felt as a child and the climate anxiety that I feel today. I am probably not alone in looking at death as something abstract and unpleasant, and with the climate crisis around the corner, that feeling has intensified for me. Having the future of humanity fundamentally shaken makes me feel as small as when I was a child and understood how big the universe was when I looked out at the stars one starry night. In my thesis I write about the anthropocene and how man may have used Christianity to justify the exploitation of nature by putting himself above it. I write about how secular man separates himself from his mortality, by separating himself from nature. Through my craft, I want to investigate the relationship between people and nature. I want to let ceramics function as a material manifestation of the duality I experience exists between man and nature. I want to let the material function as a therapeutic mirror where my worries and my feelings, thoughts and ideas are thrown back at me in new formulations. By shaping nature, I hope to be able to examine my own relationship to nature, the inner nature of man and our own mortality, birth and decay.

Berättelsens huvudpersoner är finansmannen och fågeln som bor i hans trädgård. Världen har blivit fruktansvärt varm och slutet är nära. Men det bekymrar inte finansmannen, han ser ljust på framtiden.  Ett utforskande av animation och illustration med avstamp i vår nya tidsålder antropocen.
A short story about a financial man and a bird living in the Anthropocene. The world has become terribly warm and the end is near. But that doesn't bother the financial man, he takes a bright view of the future. An exploration of animation and illustration that departs from reflections on the Anthropocene.

This essay tries to find a possible way for us to deal with the questions concerning climate change by looking into an alternative conception of being. One can speak of the ongoing climate change as a crisis that concerns all of human kind and all beings on earth, but how can we fight it together? The situation demands us to re-think how we humans exist together and among other beings. Despite that the situation calls for instant and radical action, we seem unwilling to do enough. We get stuck on questions about who should take action: is it the politicians or each one alone, or is there something in between? By looking more deeply into the concept of Mitsein as Martin Heidegger depicts it in Being and Time, Jean-Luc Nancy brings to light a possible way past the problematic thought of Heidegger. Nancy shows us in Being Singular Plural that Heideggers exposition on Mitsein is a mere sketch when considering the full potential of the concept. By determining Mitsein as being fundamentally-ontologically originary and anterior to the individuation of Dasein, Nancy opens up a whole new field of thought. According to Nancy, the existential analytic has to begin with something like a ”co-existential analytic”, which will draw the lines for how we exist being-with. With a concept like being singular plural and his way of conceptualizing meaning, Nancy might give us some possible tools to cope with our situation today. Nancys actuality is confirmed by the ecological philosopher Mick Smith, who emphasizes the demand for a new approach towards nature and what it means to be. Smith adds to the essay a glimpse of an emerging philosophical discourse about the thought of an ecological community, where the concept of being singular plural could possibly play a central part.

For a long time, the tourism industry has had a high growth rate. This depends, amongst other things, on globalization, increased prosperity and increased leisure time. Nowadays, more and more people across the world has the possibility to travel and explore new places, which has resulted in continuous growth for the industry. Besides the positive aspects that tourism is contributing to, the growing mobility implies a huge impact on the climate. The industry’s carbon emissions are especially a contributing factor to climate change, and the continuous growth is leading to higher unsustainability. When the corona pandemic hit, it paralyzed the global tourism industry, and in Sweden the industry has been amongst the most affected. The whole industry is expected to lose huge amounts of money, and tens of millions of jobs are threatened.  However, the corona pandemic could also be perceived as an opportunity to reset and reconstruct the tourism industry in a more sustainable way. Many of the lessons learned from the pandemic, could also be implemented to handle the climate crisis. Instead of going back to the old strategies that existed before the corona crisis, this could be a moment to reconsider how the industry could convert itself into carbon neutrality. Innovation capability is important for the industry’s recovery from the crisis, and that is why we wanted to investigate whether the tourism industry can benefit from the corona crisis, by creating innovation and converting itself to enable a more sustainable tourism. In order to answer the aim of the study, we conducted a mixed methods research, where we interviewed eight different travel companies in Sweden, whilst also conducting a survey to find out how Swedes travel patterns had changed as a response to both the climate crisis and the pandemic. In the study, approximately half of the respondents stated that they had changed their way of travelling because of the climate crisis, whilst a big majority indicated that they had changed their travel pattern because of the pandemic. On the other hand, half of the respondents stated that they will return to the same travel habits as before the pandemic. Our results also indicate that companies in the tourism industry has a high capability to innovate. Many of the companies in the study described that innovation is a way to survive the corona pandemic, while others instead are biding their time and waits until the crisis is over.  According to the results of the study, companies must create innovation in order to enable increased sustainability, but the work that is being done under the pandemic is mainly being concentrated towards the survival of the company, instead of towards increased sustainability. The sustainable development is driven by both the companies themselves and by market demand, but clear guidelines from authorities does also play an important part in the adaption. The results from the study also indicate that even if there has been a lively climate debate, consumers are still more focused on low prices rather than on more sustainable options, which implies that there is a need for government intervention, since the free market cannot adapt towards sustainability by itself. However, there is still hope that the pandemic will lead to that tourism is changing in a more sustainable way, while others think that the tourism will continue as usual, or even rise more than before.
Turistindustrin har länge haft en hög tillväxttakt, vilket bland annat beror på globalisering, ökat välstånd och ökad fritid. Numera har alltfler människor världen över möjlighet till att resa och uppleva nya platser, vilket lett till att branschen har fortsatt växa. Förutom alla de positiva aspekter som turismen för med sig, så innebär den växande rörligheten en enorm klimatpåverkan. Särskilt betonas industrins koldioxidutsläpp som en bidragande faktor till klimatförändringar, och den fortsatta tillväxten leder till att branschen blir allt mer ohållbar. När coronapandemin slog till, lamslog den hela den globala turistindustrin, och i Sverige är denna bransch en av dem som drabbats hårdast under krisen. Hela industrin förväntas förlora enorma summor pengar, samtidigt som tiotals miljoner jobb är hotade. Coronapandemin skulle dock också kunna uppfattas vara en möjlighet för turistindustrin att starta om och rekonstrueras på ett mer hållbart sätt. Många av de erfarenheter som pandemin fört med sig, skulle också kunna implementeras för att kunna hantera klimatkrisen. Istället för att gå tillbaka till strategierna som förelåg innan coronakrisen, kan detta istället vara ett tillfälle för att fundera över hur industrin ska kunna omvandlas till att bli koldioxidneutral. Innovationsförmågan är viktig för att industrin ska kunna återhämta sig efter krisen, och därför ville vi undersöka huruvida turistindustrin kan dra fördel av coronakrisen, genom att omvandlas och skapa innovation för att möjliggöra en mer hållbar turism. För att besvara syftet med studien utförde vi en flermetodsforskning, där vi intervjuade åtta olika reseföretag i Sverige, samt genomförde en enkätundersökning för att ta reda på hur svenskars resande påverkats av både klimatkrisen och pandemin.  Ungefär hälften av respondenterna i studien uppgav att de förändrat sitt resande på grund av klimatkrisen, medan en stor majoritet angav att de förändrat sitt resmönster på grund av pandemin. Å andra sidan kommer över hälften av respondenterna återgå till samma resvanor som innan pandemin. Våra resultat visar också att företag inom turistbranschen har en hög innovationsförmåga. Många av företagen i studien hävdar att innovation är ett sätt att klara sig genom coronapandemin, medan vissa istället avvaktar och väntar ut krisen.  Enligt resultaten från studien måste företag skapa innovation för att möjliggöra en ökad hållbarhet, men det arbete som utförs under pandemin koncentreras huvudsakligen mot företagens överlevnad, snarare än mot ökad hållbarhet. Hållbarhetsutvecklingen drivs både av företagen själva och av marknadsefterfrågan, men tydliga riktlinjer från myndigheter spelar också en viktig roll i omställningen. Studiens resultat visar även att trots att det förekommit en livlig klimatdebatt, så är konsumenter fortfarande mer fokuserade på låga priser snarare än på hållbarare alternativ, vilket implicerar att det krävs att myndigheter ingriper på grund av att den fria marknaden inte klarar av att ställa om mot ökad hållbarhet på egen hand. Det finns däremot hopp om att pandemin kommer resultera i att turismen förändras på ett mer hållbart sätt, medan andra tror att turismen kommer fortsätta som vanligt eller till och med öka mer än tidigare.

Denna uppsats består av en bildanalys av en visuell kampanj bestående av fem bild-par med två bilder var, eller diptyker, skapad av Greenpeace. Genom att granska faktorer som visuellt arbetsminne, symbolisk interaktion, socialisering, retoriska tilltal samt bildspråk och applicera dessa på en visuell kommunikation kan en med större enkelhet se hur dessa arbetar och interagerar. På så sätt får vi veta hur avsändaren kan använda sig av olika kommunikationsmetoder för att förmedla ett budskap likväl som hur mottagaren kan tänkas ta emot och tolka detta. Greenpeace har använt sig av etos, logos och patos för att föra fram sitt budskap, samt en kunskap om sin målgrupps generella socialisering för att tilltala de konnotationer som målgruppen innehar gällande klimatkrisen och dess konsekvenser.Genom att inte inkludera någon text utan istället fokusera på dessa konnotationer och tala till betraktarens intellekt så uppmanar Greenpeace till personlig uppfattning och tolkning. De har även använt sig av starka färger, kontraster och intressanta kompositioner för att fånga åskådarens blick, uppmärksamhet och intresse.
This essay consists of a analysis of a visual campaign consisting of five pairs of images with two images each, so called diptychs, created by Greenpeace. By examining factors like visual working memories, symbolic interaction, socialization, communication methods and visual language and applying these onto a visual communication one could with more ease see how these work and interact. Like this we find out how the sender could make use of different methods of communication to mediate a message as well as how the recipient could come to receive and interpret this. Greenpeace has used ethos, logos and pathos to deliver their message, and a knowledge about their target audiences general socialization to appeal to those connotations that the audience have about the climate crisis and its consequences. By not including a text but instead focus on these connotations and speaking to the observers intellect, Greenpeace calls for personal perception and interpretation. They have also used bright colors, contrasts and interesting compositions to catch the observers eye, attention and interest.

This thesis explores how hope in relation to the threats to the earth’s biosphere can be formulated theologically. The starting-point is a questioning of hope raised by the French sociologist and anthropologist Bruno Latour. In Facing Gaia. Eight Lectures on the New Climatic Regime (2015) he asks why so little has happened to reduce the emissions of CO2. Parts of his answers relate to the view that hope is preventing action. Since hope is a central part of Christian doctrine, this study lets Latours scepticism meet some eco-theological litterature, mainly representing evangelical, orthodox and radical material theology, and religious naturalism. Since critic against eschatology is important in Latours explanatory model, this theme is discussed together with the possibilities of the church practices of liturgy and eucharistic celebration, especially in relation to the concept of time and space, the latter elaborated by the radical material theologian Petra Carlsson Redell. Although putting different emphasis on an ultimate eschatological hope, all authors stress the importance of acting now. The evangelical authors Daniel Brunner et al. present a strategy “living as if”, practicing restoration of the Earth here and now. In religious naturalism the hope lies in the common biological ground for all humanity and living things, also leading to a caring ethics. In general, relationality and materiality as well as including marginalized voices are important concepts when the authors are formulating environmental ethics and eco-theology.  The concept of hope is shown to be important to define, in order to sort out especially false hope from a possibly fruitful concept: resilient hope. A resilient hope is grounded in Christian discipleship, is adaptive and able to recover. It is in a reciprocal relation to action. To develop a resilient hope I argue that it is important to allow both desperation and hope, since the free moving between the two “poles” can act liberating and enable action. A resilient hope gives space for scepticism since it is grounded in a reality always on the move. It is open for emergence and construction. Christianity has resources to house the space between hope and despair both in central biblical narratives and in bodily practices as liturgy and eucharist. Resilient hope in this thesis is earthbound, withstands being lost, and arises again and again in search for new constructive possibilities.

Den här studien undersöker nyhetstidningarnas del i kontexten för hur ansvar för klimatkrisen formas i det svenska samhället. Detta görs genom att studera hur två av de största nyhetstidningarna i Sverige, Dagens Nyheter och Aftonbladet, framställer olika aktörers ansvar för klimatkrisen i sina nyhetsartiklar. Det är relevant att studera nyhetstidningarnas ansvarsbeläggning för klimatkrisen då tidigare forskning har visat att nyhetsmedier kan påverka både uppfattningen om ämnen i samhället samt attityder och beteenden i relation till de ämnena. Studiens avsikt är därför att bidra till förståelse för hur nyhetstidningarnas ansvarsbeläggning av klimatkrisen kan påverka uppfattningen om ansvar och således hanteringen av klimatkrisen i samhället. Materialet analyseras utifrån gestaltningsteorin och miljökommunikationsforskningens syn på miljökommunikation som formande av miljön. Resultatet visar på att artiklarna till störst del ansvarsbelägger politiska aktörer, att företags ansvar förskjuts till politiska aktörer eller fördelas mellan politiska aktörer där företagen då får minst ansvar, samt att individers ansvar knappt gestaltas. Slutsatsen är att nyhetstidningarna inte ansvarsbelägger väsentliga aktörer i klimatkrisen lika mycket, vilket kan ses som problematiskt då klimatforskning menar att alla aktörer i samhället måste agera.
This study examines the part that Swedish newspapers play in the context of constructing responsibility for the climate crisis in Swedish society. This is done by studying how two of the biggest newspapers in Sweden, Dagens Nyheter and Aftonbladet, portray different actors’ responsibilities in the climate crisis in their news articles. It is of high relevance to study newspapers’ distribution of responsibility since previous research has shown that news media can affect both the perception of events and topics in society, as well as attitudes and behaviours in regards to those events and topics. Therefore, this study aims to contribute to a better understanding of how the newspapers’ distribution of responsibility can affect the perception of responsibility as well as the management of the climate crisis in the Swedish society. The material is analyzed through the theory of framing and the environmental communication research’s view that communication about the environment shapes the perception and therefore the form of the environment. The result shows that news articles mainly give responsibility to political actors, that companies’ responsibility is pushed over to political actors or placed between both companies and political actors where companies get the lesser responsibility, and that individuals are given a minimal amount of responsibility. The main conclusion is that the newspapers do not distribute responsibility evenly among the essential actors, which can be seen as problematic since climate research mean that all actors in society must act to solve the climate crisis.