Academic literature on the topic 'Koncernförhållande'

En grundläggande regel i svensk aktiebolagsrätt framgår i 1 kap. 3 § ABL som fastställer att en aktieägare ansvarar, som huvudregel, enbart för sitt satsade kapital. Huvudregeln innebär även att det som händer i ett bolag skall stanna inom ett bolag och inte påverka andra parter. Koncerner är vanligt förekommande i det svenska samhället och det förutsätts att det är styrelsen och VD i moderbolaget som har den faktiska kontrollen över koncernens, inkluderat dess dotterbolag, verksamhet.Trots det tämligen stora inflytande företrädare i moderbolag har i dotterbolag saknar dagens lagstiftning klara regler som går att tillämpa på företrädarna från moderbolaget när de, direkt eller indirekt, har varit delaktiga i en handling som orsakat en skada i dotterbolag. Det finns, i teorin, möjligheter att analogt tillämpa 29 kap. 1 § ABL på företrädare som i själva verket styr ett bolag, trots att de inte är faktiskt valda bolagsföreträdare i det skadedrabbade bolaget. I avsaknaden av explicit lagstöd torde det däremot inte vara sannolikt att en talan skulle bifallas av en domstol baserat på en analog tillämpning av 29 kap. ABL, i och med att en fällande dom skulle markant förändra dagens rättsläge och skadeståndsansvaret för företrädare i koncerner. Troligtvis måste det ske en större lagändring för att rättstillämparen kan tänkas utdöma ett skadeståndsansvar till personer som faktiskt inte innehar en av företrädarskapen som anges i 29 kap. 1 § ABL.Skulle den svenska lagstiftaren blicka utomlands och erhålla inspiration från den engelska bolagsrätten skulle rättsläget förändras. I England har begreppen de facto-företrädare och shadow directors lagreglerats. Innebörden är att om en person anses uppfylla rekvisiten för att anses vara en bolagsföreträdare, trots att denne inte utsetts till det enligt bolagsrättslig lagstiftning, så kan personen tilldelas samma eller ett jämförbart ansvar som en regelrätt utsedd bolagsföreträdare. I Sveriges fall finns det några möjligheter att utveckla dagens lagtext så att företrädare från moderbolaget skulle falla under lagreglernas ordalydelse. Ett exempel skulle kunna vara att utvidga 29 kap. 1 § ABL och fastslå att bolagsföreträdare är ansvariga för skador de har åsamkat bolag och dess helägda dotterbolag. På så sätt skulle företrädare i moderbolaget få ett utökat ansvarsområde, nämligen samtliga helägda dotterbolag.

I de fall enskilda aktieägare tillfogas skada, genom organledamots handlande, innehar dessa rättigheten att påkalla skadeståndsansvar enligt 29:1 1 st. 2 men. ABL. I den svenska rättstillämpningen ter sig dock tillämpningen av paragrafen, i samband med indirekta skador, problematisk. Problematiken hänför sig till vilka regler, vars åsidosättande, aktualiserar tillämpningen av paragrafen tillsammans med aktieägares talerätt. Två tolkningar kan i fallet identifieras, vilka framförts inom doktrinen, varvid en begränsad och en mer liberal. Även om den liberala tolkningen är förenad med viss problematik, är denna enligt mitt förmenande den vilken bör tillämpas. En sådan tillämpning skulle således innebära att enskilda aktieägare tillerkänns talerätt vid indirekt skada, då regler vilka ger uttryck för normskyddsläran och bolagsledningens lojalitetsplikt åsidosatts. Rättsutvecklingen har vidare givet upphov till frågan, huruvida en ”indirekt” indirekt skada kan omfattas av paragrafens tillämpningsområde. En sådan skada uppstår särskilt i koncernförhållanden då dotterbolaget tillfogas en direkt skada, vilken därigenom åsamkar aktieägarna i dess moderbolag en ”indirekt” indirekt skada. Skadan faller utanför paragrafens tillämpningsområde, då de skadedrabbade inte utgör aktieägare i dotterbolaget. En lösning enligt mitt förmenande, varigenom paragrafens tillämpning koncernanpassas, är att principen om ansvarsgenombrott i betydelsen genomsyn nyttjas. Principens aktualisering medför att ett moder- och dotterbolag betraktas som en juridisk enhet, om erforderliga rekvisit uppfylls, varigenom de skadedrabbade aktieägarna från ett teoretiskt perspektiv även ses som aktieägare i dotterbolaget. Effekten av principens tillämpning är sålunda att en ”indirekt” indirekt skada faller inom paragrafens tillämpningsområde.
Whenever individual shareholders inflict an injury, due to action taken by a corporate member, they possess the right to impose liability in accordance with 29:1 1 st. 2 men. ABL. The paragraph is though associated with some difficulties when it comes to an indirect injury. The difficulties regard which rules that have to be infringed, in order for the paragraph to be applicable and thereby providing shareholders with the right to sue. Two different interpretations can hereby be identified, whereby one limited and the other one more liberal. Even if the liberal interpretation is associated with some difficulties, I find that this one should be applied. Such an application would mean that an individual shareholder acquire the right to sue, for an indirect injury, when rules protecting a third person and the corporate member’s duty of loyalty have been infringed. Legal progress has also given rise to another question, whether an “indirect” indirect injury falls within the paragraphs application. Such an injury is mostly affiliated with corporate groups where the daughter company causes a direct injury, whereby the shareholders in the mother company causes an “indirect” indirect injury. Since the shareholder here is not an owner of the daughter company, the paragraph could not be applied. A solution to this problem is, according to me, an application of the principle piercing the corporate veil, whereby the paragraphs application extends to corporate groups. The effect of the principles application is that a mother- and daughter company becomes one legal entity, if the prerequisites are fulfilled. The outcome is hereby that a shareholder in the mother company, from a theoretical perspective, also is regarded to be an owner of the daughter company. Wherefore an “indirect” indirect injury hereby falls within the scope of the paragraphs application.

Syftet med denna uppsats är i första hand att utreda, analysera samt utvärdera den närmare innebörden av verksamhetsutövarbegreppet i 10 kap. 2 § MB och, i andra hand, om begreppet, utifrån de aktuella intressena på området är ändamålsenligt utformat. Den övergripande frågeställningen utgörs av om någon annan än den som formellt sett driver verksamheten kan omfattas av verksamhetsutövarbegreppet och därmed det dit tillhörande avhjälpandeansvaret.  I anslutning till denna mer övergripande problemställning aktualiseras flertalet andra delfrågor, varav de mest centrala kan sammanfattas enligt följande. i) Under vilka förutsättningar kan bakomliggande aktörer svara såsom verksamhetsutövare och därmed omfattas av avhjälpandeansvaret? ii) Kan Sverige, i avsaknad av en mer precis verksamhetsutövardefinition, anses leva upp till sina unionsrättsliga åtaganden? iii) Hur förhåller sig verksamhetsutövarbegreppet till ansvarsgenombrottsinstitutet iv) Föreligger det ett behov för en mer effektiv eller tydligare reglering rörande verksamhetsutövaransvaret och hur kan en sådan i sådant fall kan utformas? I förevarande uppsats aktualiseras därmed, av naturliga skäl, tre olika rättsområden; miljö-, EU- och associationsrätt men utgångspunkten är primärt miljörättslig.