Journal articles on the topic 'Konstnärer'

I denna artikel samtalar fem kvinnliga konstnärer om vad det innebär att vara kvinna och konstnär idag. Finns det ett specifikt kvinnligt formspråk? Vilka ekonomiska villkor lever nutida kvinnliga konstnärer under ? Och vad är konstvetenskapens och konstkritikens uppgift idag?

Den kvinnliga kroppen är ett vanligt motiv i konst. 11900-talskonsten har iscensättningen av denna kropp dessutom präglats av våld, menar Silvia Eiblmayr. Med början i surrealisterna visar hon hur manliga och kvinnliga konstnärer förhållit sig till den kvinnliga kroppen — under olika villkor och med olika resultat.

Denna artikel undersöker vilken betydelse och potential som begreppet musikalitet kan ha för skådespelares lärprocesser. Studien riktar sig främst till lärare och forskare vid landets högre konstnärliga utbildningar. Betraktad som professionsforskning och som exempel på språkliga metaforers potential i konceptualiserings- och lärandeprocesser bör den emellertid kunna vara av intresse även för andra läsare. Det nämnda intermediala begreppslånet kan uppfattas som en metafor som är av central betydelse när konstnärer, pedagoger och andra talar om teater. En teaterhistorisk översikt pekar på rytm som en central aspekt av den innebörd som har tillskrivits begreppet musikalitet inom teatern. Analyser av två omfattande intervjustudier med konstnärer och pedagoger på teaterområdet pekar på att begreppet musikalitet framstår som central i intervjuernas perspektiv på kvalitet i skådespelarens arbete. Den bild som framtonar av musikalitetens innebörd på teaterns område är komplex. Förmågan att agera musikaliskt kan uppfattas som sammansatt av en rad förmågor som kompletterar varandra, här betecknade med nyckelorden närvaro, struktur och flöde. En lockande uppgift för framtida forskning är att undersöka vilken potential detta sätt att uppfatta innebörden av begreppet musikalitet kan ha på begreppets ursprungsområde, musiken.

Denna artikel handlar om könsrelaterade värderingar i svensk konstkritik 1917-1935, där Eva Hallin visar hur kvinnliga konstnärers verk alltid ses i förhållande till en manlig norm. Att vara »konstnär» blir detsamma som att inte vara »kvinnlig», och så verkar den manliga normen än idag.

Som författare arbetar jag personligen helst i fiktionen. Helt enkelt för att den ger mer frihet än det dokumentära skrivandet, som i någon mening gör ett språk på såväl korrekt tidskronologi som ”sanning”. Men ett antal år efter debuten med romanen Svinalängorna (2006), som bland annat handlar om social utsatthet, barns överlevnad, alkoholism, hade jag fått så många frågor om min biografi att jag på allvar började fundera på att skriva något mer självutlämnande, det vill säga mer biografiskt, om jag förmådde. Dels var jag medveten om att få med min bakgrund, arbetarklass, invandrare, kvinna, mångfaldig social utsatthet, var predestinerade att bli författare, eller konstnärer. Dels anade jag att jag kunde skriva något som var relevant. Vidare drevs jag av tanken att bidra med kunskap. Men också av en plikt att vittna eftersom jag överlevt. Och kanske betydde tiga att svika?

Det kan förefalla omöjligt att tillfoga något nytt om konstnärer som Leonardo da Vinci, Michelangelo, Rafael och Caravaggio som det skrivits så oändligt mycket om. Men än finns det förbisedda verk och verk att återupptäcka. Ett sådant är den ganska okända takmålning från omkring 1599 av Caravaggio, i ett litet sidorum, en studerkammare, i Casino Ludovisi i Rom. Målningen återupptäcktes 2010 då 400-års- minnet av Caravaggios död uppmärksammades med utställningar och visningar av hans verk i kyrkor, museer och privat ägo. Den visas nu efter tidsbokning och mot en större avgift. ”Estremamente potente”, ex- tremt kraftfull, brukar besökare utbrista om målningen med molnig himmel och en sfär med zodiaken, omgiven av tre nakna män. Männen har identifierats som ett trippelsjälvporträtt av Caravaggio som gudarna Jupiter, Neptunus och Pluto (bild 1) i ett komplext kultur- och naturve- tenskapligt program som handlar om alkemi. Med queert läckage, ska det här tilläggas. I det följande kommer jag att redogöra för hur detta program också involverar ett dåtida normsystem kring sexualitet.

I artikeln kommer ett enskilt, överraskande trassligt, fokusgruppssamtal med fyra elever att omtolkas med utgångspunkt i Charles Sanders Peirce’s begrepp abduktion. Materialet är hämtat ur ett treårigt forskningsprojekt kring elevers erfarenheter av konstnärlig undervisning som bedrevs av professionella konstnärer. Istället för att, vilket jag inledningsvis gjorde, konstatera att samtalet med några av skolans allra yngsta elever inte gav värdefull kunskap om barnens erfarenheter ifrån skolprojektet omprövas tolkningen. Då framträder inte barnen längre som busfrön. Med en abduktiv ansats synliggörs istället ett kreativt barnsamspel som utmanar och skapar förskjutningar i både relationen mellan den vuxna och barnen och av skolans normer, och därigenom även barns konventionella in- och underordning. Barns aktörskap kan ha olika uttryckssätt och för att erkänna dessa varianter krävs en öppenhet, och ett analytiskt arbete kring det oväntade. Via en abduktiv strategi (Paavola, 2014) används i analysen nya begrepp för tolkning, här estetisk negation (aesthetic sublation, Ylönen, 2021) genom vilket materialet rekontextualiseras. Detta synliggör i sin tur dimensioner av barns agens och deras omskapande motstånd till den vuxnas intention. I en avslutande diskussion relateras pragmatism till vad abduktion och sådan rekontextualisering kan bibringa, i termer av nya möjliga tolkningar av meningsskapandets praktiska konsekvenser.

I samband med festligheter för Karin Westman Berg i Uppsala i våras visade konstnären Atti Johansson bilder på sina målningar och talade om sitt arbete och sin utveckling. Tyngdpunkten låg på de samhällskritiska momumentala väggmålningarna från 1970-talet. Barbro Werkmäster har med föreläsningen som utgångspunkt och genom samtal med Atti Johansson överfört innehållet till artikelform.

Drivs växter av ett behov att föröka sig som kan liknas vid vardaglig mänsklig kåthet? Vad säger föreställningar om växters förökningsprocesser om hur vi begripliggör växtlig agens? De här frågorna vill jag diskutera i relation till feministisk teori och några specifika exempel ur populärvetenskapliga verk om växter, bland annat David Attenboroughs BBC-producerade dokumentärserie The Private Life of Plants från 1995 och samtida skönlitterära författares och konstnärers försök att närma sig växtligt begär, växters känslor och växtlig agens.

I stitching together är konstnärerna Kristina Lindström och Åsa Ståhl ute efter kraften i att sy tillsammans. Det sker i fysiska möten i en syjunta och med hjälp av digitala kommunikationskanaler. De blev förvånade över att nålar och trådar kunde stöta på så många maktstrukturer och provocera i en mängd olika riktningar.

The article consists in a discussion of the epistemological implications of the knowledge claims in practice-based research. Rather than arguing a special case for knowledge in art and design, it tries to problematize what is often taken for granted in the distinction between theory and practice, as well as between formal scientific method and creative action. Thus the question is posed: how come knowledge in praxis, creation and action seems problematic in relation to conventional scientific epistemology? Point of departure is the problems and failures of the design theory movement, as well as different attempts to reconcile and negotiate what is often described as a ”structural anxiety”, in the relation between practice based and conventional research. This is analyzed in relation to the complex and intricate picture of how research actually is done, as well as to the critique of conventional scientific epistemology and scientific self-image, offered by the last decades science- and technology studies, most notably from a feminist perspective. With subsequent attempts to envisage a different, more responsible, kind of research: in the concepts of situated knowledges, strong objectivity and in the relentless insisting on the active and necessary it is not only possible, but also more interesting and fruitful, to couple the question of practicebased research. What was seen as problematic in relation to conventional scientific epistemology, the situatedness and embodiedness, the difficulties in making generalizations, the role of artefacts, is here seen as a strength. It does not, however, say that anything goes: it rather sets up a different set of standards for good knowledge construction which can be summarized as a critical including of our positions and aims (relevance), a radical curiosity and humbleness in the meeting with that, or those, we regard as our objects of knowledge, and a recognition of the controversies, value conflicts and insecurities that lies at the heart of the political projects we inevitably are involved in. And that practice-based research thus, especially coupled with the critical and constructive perspective of feminist epistemology, can offer new paths and models also for more conventional areas of knowledge production.

Konstnären Manfred Mohr skrev 1974 ett datorprogram för att med dator och oscilloskopliknande apparatur producera filmen Complementary Cubes.[1] Det filmobjektet som utgör resultatet har Mohr visat på diverse konstinstitutioner genom åren, men koden han skrev har aldrig offentliggjorts. Allt vi har tillgång till är ett filmobjekt, produkten av en kod vi inte känner till. I det följande kommer jag beskriva tre försök att i en omvänd rörelse extrahera koden ur Mohrs film, i syfte att bryta med den linjära berättelsen om hur kod leder till process som leder till resultat, och därigenom vidga förståelsen för datorbaserade medier och hur de är delaktiga i vårt mänskliga tankearbete.

Denna artikel handlar om Hanna Paulis och Eva Bonniers konstnärskap under 1880-talet. Genom att rekonstruera konstnärinnornas historiska subjektposition ringar Margareta Gynning också in deras visuella perspektiv. Det som framför allt kännetecknar detta är en ambivalens gällande den egna rollen som kvinnlig konstnär.

This article intends to explore how some Swedish music teachers present their teaching in relation to democracy and social justice. Present-day social issues such as socio-economic vulnerability and ever more segregated schools have accentuated the need for critical reflection on social and democratic aspects in all teaching. This also has consequences for music educational practices. During two focus group interviews with Swedish music teachers from both the community school of music and arts and elementary school, the organisation of the teaching practice, as well as the teachers’ respective opportunities and challenges in relation to their specific contextual social and democratic issues are discussed. With the aid of dramaturgical theory and interview analysis it is shown how the teachers’ joint discussions make space for four social roles in relation to those themes: the artist, the fosterer, the civil servant and the rebel. In spite of some similarities in the staging opportunities of the two different music educational contexts, some differences appear in terms of the dramaturgical significance of the respective roles, as well as the force of the connections between them. In both contexts, still a common ambivalence is displayed in the perception of democracy and social justice in relation to the very practical task of teaching music. Following the article’s results in relation to social justice, the music teachers’ opportunities for internal professional control and joint negotiation of their teaching task are discussed. The article thus advocates further reflection on the institutional structures and basic philosophical assumptions that appear to govern perceptions of music teaching, democracy and social justice in music educational practices at large.

Artikeln behandlar frågan om olikhet och likhet inom Sigmund Freuds verk. Författaren driver tesen att Freud i samband med sina analyser av konstnärerna och den kreativa människan lyfter fram det som förenar människor. I Freuds tekniska skrifter fokuseras i större utsträckning på det som skiljer människor åt, exempelvis skillnaden mellan läkare och patient. Trots att idén om en läroanalys (Lehranalyse) bryter mot idén om människors distinkta olikhet är skillnaden tydlig i de tekniska skrifterna. Inom ramen för behandlingstraditionen finns ett behov av att klargöra vem som är läkare och vem som är patient. Freud – själv läkare, men en läkare som aldrig helt identifierade sig som sådan – och hans tänkande befinner sig i en rörelse mellan dessa två positioner.

Johan Asplunds plats i svensk sociologi är upphöjd. Trots det är antalet studier som behandlar hans texter begränsade. De som ändock existerar diskuterar huvudsakligen innehållet och idéerna snarare än formen, som ofta bara nämns flyktigt, trots att formen, antagligen, är det mest utmärkande med hans sociologi. Föreliggande text fokuserar primärt på formen. Utifrån artiklar om Asplund och genom närläsningar av flera av hans verk – framför allt Om undran inför samhället – utvecklar jag tre teman som jag menar utmärker, och hjälper oss förstå, Johan Asplunds särdrag och storhet. Jag har döpt dessa till: ”vetenskap som konst”, ”gestaltning som metod” och ”forskaren som konstnär”. Förutom att bidra till en växande litteratur om Johan Asplund tror jag att de framförda idéerna kan bidra till att frågan om vetenskaplig form och formgivning tar mer plats i vetenskapliga samtal och studier. Inte minst genom framskrivningen av de tre nyssnämnda temana. De bär alla på kreativ potential.

Martin Hellström om ELINA DRUKEREVA BILLOW. BILDERBOKS KONSTNÄR OCH FÖRFATTAREStockholm & Göteborg: Makadam, 2014, 240 s. Linn Areskoug om CARIN FRANZÉN (RED.)GRUNDBOK I LITTERATURVETENSKAP. HISTORIA, PRAKTIK, TEORILund: Studentlitteratur, 2015, 239 s.LASSE HORNE KJÆLDGAARD ET AL (RED.)LITTERATUR. INTRODUKTION TILL TEORI OCH ANALYSLund: Studentlitteratur, 2015, 496 s. Katarina Båth om PETER HENNINGMINNE, JAG, 1800. LITTERÄR SJÄLVFRAMSTÄLLNING HOS ATTERBOM, GEIJER, WIDERBERG OCH HEIDENSTAMGöteborg & Stockholm: Makadam förlag, 2015, 256 s. (diss. Lund) Viola Bao om ELISABETH HJORTHFÖRTVIVLADE LÄSNINGAR. LITTERATUR SOM MOTSTÅND OCH LÄSNING SOM ETIKGöteborg: Glänta produktion, 2015, 301 s. (diss. Uppsala)MARA LEENÄR ANDRA SKRIVER. SKRIVANDE SOM MOTSTÅND, ANSVAR OCH TIDGöteborg: Glänta produktion, 2014, 285 s. (diss. Göteborg) Björn Sundmark om LENA KÅRELANDSKÖNLITTERATUR FÖR BARN OCH UNGA. TERMER, GENRER, ANALYSERLund: Studentlitteratur, 2015, 248 s. Helena Bodin om LINA SJÖBERGOFROMMA BIBELTOLKNINGARGöteborg & Stockholm: Makadam, 2014, 203 s. Ulf Boëthius om OLLE WIDHEDÖ DIN HUND! KRIG, LEK OCH LÄSNING I SVENSK BARNBOKSUTGIVNING UNDER 200 ÅRLund: Ellerström 2015, 366 s.

Techneseriens första nummer publicerades 1995 (se under fliken ”Arkiv” på Techneseriens ingångssida). Rapporterna publicerades i tryckt pappersformat fram till år 2011 då temanumret Vetenskapliga perspektiv och metoder inom slöjdfältet blev det första numret som publicerades digitalt (Volym 18, Nr 1, 2011). I temanumret användes begreppet ”slöjdfältet” – i linje med Techneseriens ämnesfokus – som ett parablybegrepp för att innefatta olika nordiska benämningar för området. Vid det första temanumret om vetenskapliga perspektiv och metoder var Marléne Johansson, Sverige, och Mia Porko Hudd, Finland, temaredaktörer. Temanumrets syfte var då – som ett komplement till allmänna forskningsmetodböcker – att publicera artiklar med ett mer uttalat fokus på hur perspektiv och metoder har använts inom det nordiska slöjdfältet. I detta nya temanummer, Vetenskapliga perspektiv och metoder inom slöjdfältet, II, är avsikten densamma, det vill säga att med artiklarnas exempel lyfta fram hur olika perspektiv och metoder har använts och dokumenterats inom slöjdrelaterad forskning. Redaktörer för temanumret denna gång är Kari Carlsen, Norge, Marléne Johansson, Sverige, och Marie Koch, Danmark. Likt vid det första temanumret finns det även idag ett stort antal ”allmänna” metodböcker att tillgå. Vetenskapliga artiklar brukar, mer eller mindre, innehålla något om de vetenskapliga grunder och använda metoder som har använts i artikelns forskning, men det som temanumret vill fokusera är att lyfta fram hur perspektiv och metoder har nyttjats och utvecklats i relation till slöjdområdet. Inför planeringen av temanumret var det tänkt att det nya temanumret skulle publiceras tio år efter det första, men på grund av Coronapandemin, med dess olika konsekvenser och tunga merarbeten, blir nu temanumret istället publicerat under 2022. Temanumret består av sju artiklar som med intressanta exempel speglar hur perspektiv och metoder har medverkat för att generera intressant slöjdrelaterad forskning: I den första artikeln, Hjemmeverkstedet og endrede vilkår for kunnskapsutvikling i kunst- og håndverksfaget, beskriver Karen Brænne och Ketil Sømoe, Norge, hur undervisnings- och lärande­situationer i lärarutbildningen förändrades under Coronaepidemien med studenters arbete i hemma­verkstäder. Undersökningen genomfördes digitalt med fokusgruppsintervjuer med respektive lärare och studenter via Zoom. Datamaterialet är bland annat analyserat med utgångspunkt i Basil Bernsteins begrepp rekontextualisering, kompetensmodeller (competence models) och prestations­modeller (performance models), och visar hur fysiska villkor ändrade ämnets innehåll. Artikeln åskådliggör intressanta resultat om hur fysiska möjligheter och begränsningar får stor betydelse för kunskaps­utveckling, handledning och värdering i kunst- og håndverksfaget. I temanumrets andra artikel, Approaching the concept of research in the 5-year teacher education programme in design, art, and crafts. An analysis of the Norwegian national curriculum regulations, skriver Laila Belinda Fauske, Norge, om vad som karaktäriserar begreppet forskning i den nya läroplanen. Utgångspunkten för analysen är en teoretisk genomgång av olika forskningsperspektiv i det transdisciplinära mastersprogrammet i Forming/Design, kunst og håndverk som etablerades i Norge under 1976. Med hjälp av summativ innehållsanalys diskuteras forskningsbegreppet i de norska nationella läroplansbestämmelserna för det nya programmet, och hur forskningsbegreppet stämmer överens med det tidigare mastersprogrammet från 1976. Fauske visar hur det tidigare masters­programmet var före sin tid med att inkludera kreativt arbete i kunskapsproduktionen genom skapande processer, och därmed implementera ett mer praktiskt synsätt till forskningen. Temanumrets tredje artikel, Fra sløjd og håndarbejde til håndværk og design i den danske folkeskole og læreruddannelse, av Lisa Fälling Andersen, Danmark, redogör för hur olika tvärvetenskapliga metoder och ämnesdidaktiska analyser har använts för att kunna visa hur olika förändringsprocesser medverkade när de två skolämnena sløjd och håndarbejde blev till det danska skolämnet håndværk og design. Med utgångspunkter i författarens doktorsavhandling presenterar artikeln hur användningen av kulturteori, didaktisk teori och materiell kulturteori kan användas för att undersöka förändringsprocesser i ämnesområdet. I artikeln beskrivs hur författarens fältarbete över tid gjorde det möjligt att följa och analysera processerna i övergången när två skolämnen skulle bli till ett skolämne. Resultaten från fältarbetet synliggjorde hur det nya skolämnet formades av lärare och elever i skolans och lärar­utbildningens verksamheter, men också hur ämnesområdet blev format av tidigare ämnesuppdelningar, samhällets behov, politiska beslut och internationella tendenser. Artikel fyra, Fagdidaktisk modell; – bidrag til «den gode oppgaven»? av Anne Guro Schmidt Antun, Norge, lyfter hur arbetsuppgifter i kunst og håndverk är av praktisk och estetisk karaktär och relaterade till arbetet i verkstaden. Oftast används inga läroböcker i undervisningen vilket innebär att läraren använder mycket tid för didaktiska förberedelser och genomförande. Författaren diskuterar olika ämnesdidaktiska modeller och vad som kan innefattas i en ”god oppgave”. I artikeln skrivs en ämnes­didaktisk modell fram med idéer för läraren inför planering och genomförande av undervisning med arbetsuppgiften som grund för lärande. ”Tegneblyanten” presenteras som en ämnesdidaktisk modell för den praktiska och estetiska arbetsuppgiften. I modellens kategorier har kategorien ”verdigrunn” en central plats då den alltid ska ingå som en del i undervisnings- och bildningsprocessen och öppna upp för reflektion. Randi Veiteberg Kvellestad och Gunhild Vatn, Norge, skriver i den femte artikeln, The three-headed teacher in Design, Art and Craft education, om lärarstudenters övningar inom lera och broderi och hur användning av samarbetsmetoder bidrog till deras lärande. Ändrade ramar för utbildning av ämneslärare i Design, kunst og håndverk kräver mer effektiva lärandemiljöer, och författarna beskriver hur studenternas lärprocesser styrs av undervisarens tre olika roller, konstnären, läraren och forskaren med a/r/tografi som metodologisk ingång. Utifrån studenternas enkätsvar diskuteras fyra olika aspekter om undervisningsupplägget: strama ramar för uppgifter, bestämda samarbetsmetoder, lärarens handledning och fördelar och nackdelar med samarbete i estetiskt skapande processer. Författarnas konklusion är att om studenterna involveras direkt i praktiknära utbildningsforskning blir det till hjälp för att mer effektivt reflektera över läranderesultatens värde inför kommande läraryrke. I den sjätte artikeln, Praktiknära slöjdforskning, beskriver Marléne Johanson, Sverige, likheter och skillnader i utgångspunkter, metoder, insamling, analysförfarande, dokumentationsformer och användning av resultat vid praktiknära slöjdforskning. Utifrån exempel diskuteras om forskningen handlar om slöjdrelaterad verksamhet, slöjdlärarutbildning eller skolslöjd, och om forskningen handlar om eller är genomförd i en verksamhet. Den praktiknära forskningen om slöjdämnet och den praktiknära forskning i skolans slöjdundervisning har ett större utrymme i artikeln, likaså behandlas videometod, analysförfarande och dokumentation av mikroanalyserad praktiknära slöjdforskning mer ingående. Johansson konstaterar att slöjdforskningen som presenterats och diskuterats i artikeln är ”praktiknära” på olika vis, samtidigt som exemplen speglar forskningens förutsättningar, begränsningar och möjligheter, vad som har varit tänkt att undersökas och hur det har blivit möjligt att utforskas. Temanumrets sjunde och sista artikel, Slöjdpedagogiska grunder. Några av Linnéa Lindfors slöjdpedagogiska modeller, är skriven av Marléne Johansson, Sverige. Lindfors slöjdpedagogiska modeller är främst publicerade i pappersformat medan de saknas mer samlat digitalt. I artikeln publiceras därför, med professor emerita Lindfors tillåtelse, några av de slöjdpedagogiska modellerna med syfte att de därmed ska bli än mer tillgängliga. Val av modeller är gjorda utifrån artikelförfattarens erfarenheter och intresseområde, men de slöjdpedagogiska grunderna och modellerna är värdefulla både för nationella och nordiska utbildningar och slöjdsammanhang. Trots sin ålder menar Johansson att grundforskningens modeller är mycket användbara för nutida slöjdforskning, slöjdlärarutbildning och lärares utvecklingsarbete. Modellerna öppnar upp för att upptäcka och beskriva grunder som inte behöver utforskas på nytt, i stället kan de användas som underlag för vidare utveckling.

År 1907 gavs den lilla skriften »Flaskan och drinkarens barn« ut i Sverige. Den innehöll reproduktioner av en serie uppmärksammade etsningar av den engelske konstnären George Cruikshank och handlade om spritens förödande konsekvenser för familjelivet. När dessa kommenterade illustrationer gavs ut i Sverige hade de redan i flera decennier använts i den sociala upplysningen på andra håll i världen.