Academic literature on the topic 'Majgull Axelsson'

Syftet med denna uppsats är att belysa Majgull Axelssons roman ”Slumpvandring” från olika håll för att komma fram till ett förslag till en tolkning av romanen och dess budskap. Uppsatsens resonemang kring romanen är begränsat till tre huvudområden, samt koncentreras kring de tre karaktärer som uppsatsförfattaren uppfattar som huvudkaraktärer; Augusta, Alice och Angelica.

Först diskuteras romanens mest betydelsefulla miljö, huset som kallas Augustas hus, utifrån huset som symbol och vad det representerar. Huset är enligt traditionen ofta en symbol för den mänskliga kroppen och framförallt kvinnokroppen och moderskroppen, och denna symbolik diskuteras i förhållande till romanens skildring av Augustas hus samt skildringen av havandeskap, barnafödande och relationer mellan barn och förälder i romanen. I detta avsnitt diskuteras också minnet och det förflutna och vilken roll dessa spelar i romanen.

Vidare diskuteras romanens primära intertext, ”Geniet” av Ivar Lo-Johansson, och vilken roll denna intertext spelar i Axelssons roman. Den flitigast använda parollen i ”Geniet”; ”Vi måste släppa till flickorna!” förekommer ofta i Axelssons roman och i uppsatsen diskuteras detta slagord i egenskap av att till synes vara själva anledningen till att Axelsson anspelar på ”Geniet” av Ivar Lo-Johansson. Det diskuteras även hur väl Axelsson har lyckats med sitt företag att skildra kvinnornas plats i sexualiteten i kontrast till det manliga perspektivet i Ivar Lo-Johanssons ”Geniet”.

Slutligen diskuteras romanens titel, ”Slumpvandring”, och dess betydelse för romanen, och i denna diskussion används sannolikhetsteori och frågor kring determinism och förutsägbarhet för att förklara den matematiska betydelsen av termen slumpvandring. Sedan diskuteras om kompositionen och karaktärernas liv i romanen ”Slumpvandring” kan liknas vid det matematiska begreppet slumpvandring, samt vad determinism och förutsägbarhet spelar för roll i det mänskliga livet.

I uppsatsens avslutande del knyts de tidigare förda resonemangen ihop och slutsatsen blir att något av det ”Slumpvandring” vill förmedla är vikten av att minnas och lära sig av det förflutna, både det större historiska förflutna och de egna mer privata händelser man varit med om, för att kunna välja bättre vägar i livet.

Syftet med den här uppsatsen är att undersöka den didaktiska potentialen i Majgull Axelssons Aprilhäxan (1997) och John Ajvide Lindqvists Låt den rätte komma in (2004) vid värdegrundsarbete i svenskämnet på gymnasiet, samt diskutera skräckgenrens användbarhet i undervisningen i allmänhet. Verken har tolkats utifrån en värdegrundskontext för att finna lämpliga uppslag till undervisningssituationer. Resultatet visar att både Axelssons och Lindqvists romaner har didaktisk potential då de tematiserar utanförskap och utsatthet på grund av diskriminering och kränkande behandling av funktionsnedsatta och vid gränsöverskridande identitet och uttryck. Eftersom dessa konflikter och tematiska uttryck kan vara användbara vid problematisering och diskussion i värdegrundsarbete. Även genretypiska egenskaper pekar på att verken lämpar sig för undervisningssituationer. Båda verken är lämpliga och skulle kunna bidra till värdegrundsarbetets syfte att främja förståelse och medmänsklighet till andra människor och förmåga till inlevelse.

This essay analyses the existence of a literary tendency in Sweden the last decade, which shares many similarities with magical realism. The study includes the work of three writers: Majgull Axelsson with Aprilhäxan; John Ajvide Lindquist with Hanteringen av odöda and Låt den rätte komma in; and finally a short story of Alejandro Leiva Wegner, “Elixir”.

Focus for this work is to expose how these writers use supernatural events/people as a strategy to create a new identity and to effect social criticism, strategies that are common to magical realism.

The aim of this work is therefore to clarify generalities about magical realism as a genre and give it a place in Swedish literature and in a changing Swedish society. Furthermore this essay defines a unique term for the genre as adapted to the Swedish reader and with some characteristics of its own: “övernaturlig realism” (supernatural realism).

Syftet med studiet är att undersöka hur romanens protagonist kan läsas som en posthumanistisk karaktär, där det granskas hur hon relaterar till Haraways cyborg, men också till delar av Barads teori om agentiell materialism. En alternativ läsning utförs genom att granska karaktären utifrån ett esoteriskt perspektiv, där tonvikten ligger på andliga inslag. De två perspektiven möjliggör en läsning utifrån två till synes mycket olika synvinklar, vilka dock tycks bestå av vissagemensamma tendenser. Målet med studien blir således även att granska hur posthumanism och esoterism kan knytas samman, och hur April häxans huvudperson Desirée kan betraktas som ett center för denna sammanföring. Frågeställningarna lyder enligt följande: Hur kan huvudpersonen Desirée läsas utifrån en posthumanistisk teoribildning? Vilka esoteriska inslag manifesteras i karaktären? Vilka esoteriska inslag manifesteras i karaktären?Hur relaterar posthumanism och esoterism till varandra?

The present dissertation investigates the use of the fantastic and its functions in contemporary prose, the initial hypothesis being that the fantastic is not historically exhausted, but continues to be productive. The major part of this study consists of a close reading of four novels printed between 1995 and 2001: Marie Hermanson’s Värddjuret (1995), Majgull Axelsson’s Aprilhäxan (1997), Karen Duve’s Regenroman (1999) and Elfriede Kern’s Schwarze Lämmer (2001). Tzvetan Todorov’s definition of the fantastic as structural ambiguity is fundamental to the dissertation. In order not to bind the definition to a normative concept of genre, the fantastic is in this study considered as a narrative strategy. The dissertation’s analyses demonstrate that in these contemporary novels there is considerable variation of narrative devices, as well as of intertextual motifs deriving from the ‘archive’ provided by the tradition of the fantastic. The fantastic is to a great extent intertextual, but does not merely function as a “signal of fiction” in a postmodern game where ambiguity is no longer relevant. Instead, the narrated world in these novels is characterized by a deeply-rooted ambivalence, heterogeneity and instability. Both attractive and dangerous, the fantastic corresponds to a meeting with “the other” and the unknown, while dampening the conflict between the supernatural and the natural so clearly seen in Todorov. What is central is not the crisis of perception undergone by the novel’s characters as they choose between two opposing views of reality, but their mental state of mind. These characters are in a condition of “betwixt and between”, which in all four novels is linked to the theme of the artist. Via the fantastic, Regenroman initiates a confrontation with male myths of the artist and images of women. Schwarze Lämmer also engages the romantic fantastic tradition and investigates the link between adolescent delusions of grandeur and artistic creativity. Värddjuret, on the other hand, depicts the genesis of a female artist, while Aprilhäxan presents the female artist’s monstrous image of herself and fantasies of omnipotence. An additional function of the fantastic in these four novels is to thematize a concept of reality that is based, not on the contrast between the natural and the supernatural, but on the possibility of several different realities.