Academic literature on the topic 'Martinsen, Mona'

Författare beskrivs ofta som ensamma skapare till sina verk. I många fall finns det dock betydligt fler som medverkar i produktionen av ett litterärt verk, däribland förlaget. I fallet med svenska författarna Harry Martinson och Moa Martinson är det sen tidigare vederlagt att de båda hade ett utbyte med sina förläggare på Albert Bonniers förlag och att de på olika vis fick råd och ändringsförslag gällande sina texter av sina förläggare Karl Otto Bonnier, Tor Bonnier och Kaj Bonnier. Uppsatsen undersöker på vilka vis förläggarna fungerar som medskapare genom att undersöka kommunikationen i brev mellan författarna och förläggarna gällande författarnas olika manuskript under perioden 1928–1939. Uppsatsen utgår från flera frågeställningar och undersöker mönster i förläggarnas kommunikation och deras synpunkter på författarnas manuskript, hur dialogen ser ut mellan de olika parterna samt vilken funktion förläggarna kan sägas ha i produktionen av de litterära verken, allt som allt i syftet att bidra till förståelse för hur relationen mellan de två yrkesgrupperna kan påverka produktionen av ett litterärt verk fram till dess att en originalutgåva publiceras. Av analysen framkommer det att det finns ett flertal mönster i förläggarnas kritik som berör allt från språket, innehållet och formen, manuskripten i relation till den tänkta mottagaren, förlagets angelägenheter samt vänskapliga relationer mellan författare och förläggare. Trots att förläggarna refuserar båda författarna vid ett flertal tillfällen ser relationen mellan dem olika ut och på så vis skiftar även kritiken från förläggarna och författarnas respons. Bland annat Harry Martinson och Tor Bonnier utvecklar en särskild vänskaplig relation, medan Moa Martinson förmodligen anser sig åsidosatt och att hennes författarskap inte tillskrivs lika stor vikt av förlaget. Harry Martinsons får även något mindre omfattande förslag om ändringar från förlaget och med tiden dessutom mer frihet, medan Moa Martinson in i det sista ombes göra omfattande ändringar och även av andra skäl, så som att hon måste göra ändringar för att hennes innehåll inte anses passande. Båda författarna visar tacksamhet för de kommentarer de får av förläggarna på sina manuskript men är till en början inte alltid villiga att göra ändringar, även om de i slutändan väljer att göra som förläggarna önskar för att på så vis kunna publicera sina verk. Uppsatsen konstaterar att förläggarna framför allt kan ses som medskapare i den litterära produktionen på så vis att de med sina kommentarer är med och formar författarnas åsikter om hur god litteratur ska skrivas och på så vis påverkar deras skapande i det långa loppet.<br>Authors are often described as lone creators of their work. However, in many cases there are several others included in the production of a literary work, amongst them the publishing house. It is previously known that Swedish authors Harry Martinson and Moa Martinson both had an exchange with their publishers Karl Otto Bonnier, Tor Bonnier and Kaj Bonnier at Albert Bonniers förlag (a leading Swedish publishing house). This thesis examines in what ways the publishers’ acts as “co-creators” of the authors literary works by analysing the communication in letters between the publishers and the authors regarding numerous manuscripts written during 1928–1939. The thesis frames several questions and analyses patterns in the publishers’ letters and their comments of the authors’ writing, the dialogue between the five respective parties and what function the publishers can be said to have in the literary production. The overall purpose of the thesis is to further understand the relationship between the two professions and how that affects the production of a literary work, up until the original publication of the work. The analysis concludes that there are some distinguishable patterns in the publishers’ critique of the authors’ manuscripts regarding language, content and disposition, the recipient, the publish houses’ interests as well as the friendship between the authors and publishers. While the relationship between the authors and publishers changes, so does the publishers comments and the authors response to those comments. Harry Martinson and Tor Bonnier develops a friendship which affects their working relationship, while Moa Martinson presumably feels left out and treated less amicably by Albert Bonnier’s. There is a difference between how the authors are treated by the publishers in that Harry Martinson gets less critique and does not need to make as extensive changes in his writings whilst Moa Martinson on the other hand has to do the opposite. The publishers, especially Karl Otto Bonnier, also demands that Moa Martinson make changes regarding unsuitable topics in her writing. Both authors show gratitude for the publishers’ commentary, though they are at first often unwilling to make the suggested changes. In the end Harry Martinson and Moa Martinson tend to yield to the publishers wishes, possibly in order to get their works published. The thesis concludes that the publishers could be considered “co-creators” of the authors’ literary works mainly by contributing to and shaping the authors’ views on what literature is and how it should be written, thus affecting their writings in the long run.

The aim of this essay is to investigate to which extent the novel Kvinnor och äppelträd by Moa Martinson can be classified as a polyphonic novel. The concept polyphony was established in literary theory by the Russian language theorist and literary critic Michail Bachtin in 1929, in his book Problems of Dostoevsky’s poetics. In order to understand and comprehend the concept of polyphony I have used an interpretation due to the literature scholar Robyn McCallum. She notes that the characters in a polyphonic novel function as focalizers. All fictional characters create their own basis of social, cultural and ideological opinions and values, from which they provide their particular perspective on the story. Therefore, when fictional characters and their socio-ideological viewpoints intersect, a rather complex structure of interaction, dialogues and intersubjectivity is created between them.  Kvinnor och äppelträd is according to the most prominent scholar in the field, Ebba Witt-Brattström, a polyphonic novel. Her presumption is based upon the plurality of voices that is expressed in the novel, and the ambiguous interaction between them. However, to the best of my knowledge, no profound investigation of the novel’s polyphonic structure has yet been undertaken, and therefore this essay is dedicated to this task. For this purpose I have performed an analysis of the narratology in the novel, resulting in the overall conclusion that Kvinnor och äppelträd is indeed a polyphonic novel. Since the concept of polyphony also implies a modernistic feature, one can discuss the fact that Kvinnor och äppelträd has been classified as working class literature, and not modernistic literature. The final conclusion of the essay is that the complex polyphonic structure of the novel, and its controversial and pioneering content, have been underestimated and ignored. Regarding this aspect Moa Martinson should have been categorized under the Swedish literary modernism.

Moa Martinson (1890–1964) skrev om livet i samhällets anonyma skikt, om mödrar och barn som gömdes undan och glömdes bort. I sina romaner gestaltade hon vad som hände kvinnorna när industrialiseringen drog fram över landet och männen försvann dit arbetet fanns eller dök ner i brännvinet. Männens frånvaro, fattigdomen och de växande barnaskarorna gör att kvinnorna i Martinsons romaner ofta lutar sig mot varandra för att överleva. Denna överlevnadsstrategi gör att alternativa familjestrukturer växer fram och tränger undan en normativ kärnfamiljssturktur. Uppsatsen undersöker gestaltningen av dessa alternativa familjer i romanerna Kvinnor och äppelträd, Sallys söner och Mor gifter sig. Analysen tar avstamp i Patricia Hill Collins begrepp othermother och community-based parenting samt Maria Bergom-Larssons marxistiska analys av Martinsons författarskap. Vad som konstituerar familjeskildringarna och hur dessa förhåller sig till kärnfamiljsidealet är huvudfrågorna för uppsatsen.  Ur detta kan uppsatsen konstatera att de familjer som skrivs fram präglas av kvinnocentrerade gemenskaper, kvinnosolidaritet, dragkamp mellan klass- och kvinnomedvetande samt ett ambivalent och flyktigt förhållande till kärnfamiljsidealet. Därtill framgår att Martinson för en ständig diskussion kring moderskapet och familjens komplexitet i sina romaner. Hon visar på intressanta alternativa familjestrukturer, som står upp emot traditionella och patriarkala familjeideal. Tankar hon var tidigt ute med, och som senare kommit att växa inom feministiska forskningstraditioner.

<p>My aim in this essay is to analyze how the female body is represented in Swedish working class literature. I have compared four different novels all of which contain a female bathing scene: the opening chapter of Moa Martinsons Kvinnor och äppelträd (1933) , the opening chapter of Ivar Lo-Johanssons Bara en mor (1939) and a scene each in Glasfåglarna (1996) and Mosippan (1998), both written by Elsie Johansson. The bathing scenes suggest three key issues: modernisation, urbanisation and above all women´s sexual politics. Though there were several issues facing the feminist movement in Sweden in the 1930, the question of a woman’s right to her body was one that united the movement, regardless of class.</p>

Moa Martinson var politiskt aktiv syndikalist och feminist, hon debuterade 1933 med Kvinnor och äppelträd och blev en del av den svenska modernismens genombrott, en motröst och en kvinnlig föregångare. I den här uppsatsen gör jag en närläsning av den första delen i debutromanen, “Mor badar”, varvid jag undersöker äppelträdens symboliska funktion, mor Sofis mytiska roll och berättelsens legendartade drag. “Mor badar” handlar om två kvinnor som gör uppror mot samhällets normer i 1800-talets Sverige och fungerar som en sorts urmyt både inuti och utanför texten; den lever vidare hos mor Sofis ättlingar i romanens andra del och gör ett starkt intryck på läsaren. Med utgångspunkt i Bibelns skapelseberättelse, i dialog med Ebba Witt-Brattströms avhandling Moa Martinson – Skrift och drift i trettiotalet och med stöd av historik och artiklar i Pia Laskars bok Anarkafeminism analyserar jag Moa Martinsons text och tolkar den som en feministisk urscen, en påminnelse om ett kvinnornas, eller mänsklighetens, förlorade paradis, eller en framtida vision, en utopi, där människan står i förbund med naturen på ett mera genomgripande, grundläggande, självklart sätt. Mor Sofi blir i denna tolkning en “omedveten anarkist” – en länk i en kedja av tankar och handlingar, individuella och kollektiva, spontana och organiserade, som enligt anarkafeminismen så småningom kommer att leda fram till en omvandling av samhället. På så vis blir “Mor badar” ytterst en berättelse om hopp, en dröm om det goda livet, där den patriarkala, hierarkiska dualism vi har levt med sedan århundraden tillbaka kommer att ersättas av en ny helhetssyn. Splittringen mellan himmel och jord, mänskligt och gudomligt, ande och materia, kvinna och man, ifrågasätts och i stället framträder en vision av skapande, tillit och gemenskap, där förändringsprocessen är det viktiga och kvinnan har modet att leva i samhällets utkant.

Uppsatsen syftar till att undersöka om en nära läsning av Moa Martinsons Kvinnor och äppelträd med fokus på de manliga karaktärerna förmår öppna texten för tolkning på något nytt sätt, huvudsakligen i ett självbiografiskt perspektiv. Även den omtvistade frågan om Kvinnor och äppelträds strukturella uppbyggnad behandlas i uppsatsen.       Skildringarna av männen - Förskinnsbonden, Gamlingen, Liter-Olle med sin hund och Videbonden – visar sig leda mot en undertext, som inte frilagts i tidigare analyser. Martinsons sorg efter sina två drunknade söner tränger oupphörligt fram. Hennes kamp för att komma undan sina minnen och gå vidare avspeglas i romanen. Den svåra och kvardröjande sorgen och andra traumatiska, undanträngda händelser från det första äktenskapet kan vara en anledning till att Martinson ständigt återkom till självbiografiska skildringar i sitt författarskap. Inte mindre än nio av hennes romaner är självbiografiska.      En jämförelse av hur mor Sofi och Sally i boken behandlar de män som kommer till deras innersta rum visar sig kasta ljus över diskussionen om romanens struktur - om denna är litterärt, medvetet uppbyggd eller om de ingående berättelserna är sammanfogade mindre planmässigt, mer fristående gentemot varandra. Den figura som Ebba Witt-Brattström ser som en bekräftelse på romanens stränga, medvetna uppbyggnad, att mor Sofi förebådar sin ättling Sallys öde genom sin moderlighet ställd mot Sallys revolutionära inställning, vänds i uppsatsens perspektiv till sin motsats. Mor Sofi och hennes väninna Fredrika vänder upproriskt upp och ner på hela världen då Förskinnsbonden vågar sig fram till badstugans dörr. I motsvarande situation kapitulerar Sally och gifter sig med inkräktaren, Videbonden. Innebörden är rimligen att Witt-Brattströms tolkning av figuran faller och därmed inte kan användas som argument för något planerat samband mellan det inledande kapitlet om Sofi och de senare berättelserna om Ellen och Sally.

Den här uppsatsen visar hur fyra kvinnliga författare debutromaner, från 1891-2000, har blivit mottagna. Undersökningen diskuterar hur kritiker förhåller sig till verken och författarnas kön. Undersökningen vill visa på hur kritikernas förhållningsätt till kvinnliga författare har förändrats under ett sekel. Vidare studeras vilka tendenser som påvisar att författarna har blivit recenserade med utgångspunkt i traditionella könsmönster.   Vår teoretiska utgångspunkt är genus och uppsatsens metodologiska tillvägagångssätt utgörs av Ruth Wodaks definition av kritisk diskuranalys (CDA).  Resultatet visar att normen kring kvinnans ställning i samhället präglar hur litteraturkritiken bemöter kvinnliga författare. Den förändring som har skett under hundra år avspeglas även i mottagandet av romanerna.   Summeringen är kritiken har tidigare haft ett tydligt fokus på författarens kön och en förmyndarartad hållning. I recensionerna av de senare verken från sent 50-tal och framåt är istället innehållet och språket i fokus och författarens kön har en underordnad betydelse.