Academic literature on the topic 'Mentaliseringsbaserad terapi'

Syftet med föreliggande studie har varit att utvärdera och kvalitetssäkra implementeringen av en mentaliseringsbaserad terapi på en allmänpsykiatrisk öppenvårdsmottagning. Behandlingen har riktat sig till patienter med diagnosen personlighetsstörning och pågått under 18 månader. 14 patienter inkluderades i studien och behandlingen har bestått av ett individuellt och två gruppbehandlingstillfällen i veckan. Intervjuer och regelbundna självskattningar har genomförts för att undersöka patientens psykiska mående. Samtliga patienter rapporterade vid inklusion ett svårt psykiskt lidande. En preliminär analys visar att efter 6 månaders behandling har patienternas psykiatriska lidande minskat signifikant. Sex patienter har av olika skäl avbrutit behandlingen efter inklusion. Två patienter har fullföljt behandlingen i sin helhet och i dessa patienters uppföljningsdata (24 månader efter inklusion) kan man konstatera att de skattat sitt psykiatriska lidande på samma nivå som den jämförbara svenska normgruppen.

Mentaliseringsbaserad terapi (MBT) har under de senaste åren fått stor genomslagskraft i Sverige och flera MBT-behandlingar har upprättats i landet. Mentalisering innebär förmågan att förstå sig själv utifrån känslor, intentioner och tankar. Behandlingen inriktar sig främst på personer med borderline personlighetsstörning eftersom de ofta har en bristande mentaliseringsförmåga. Syftet med studien var att undersöka upplevelser av mentaliseringsbaserad terapi hos patienter som genomgått MBT-behandling. Peter Fonagy och Anthony Bateman är de som har utarbetat terapiformen och därför lades stor vikt vid deras forskning kring ämnet. Den första svenska boken om MBT är skriven av Göran Rydén och Per Wallroth, och även de hade en stor del i det material som användes för att skapa en förståelse i ämnet. Studien har en kvalitativ metod med ett hermeneutiskt tolkningssätt eftersom syftet var att tolka och förstå upplevelser. De viktigaste slutsatserna som framkom var att patienterna upplevde att behandlingen hjälpt dem att mentalisera, både kring sig själv och kring andra, att deras mående blivit bättre efter avslutad behandling och att tre av fyra intervjupersoner upplevt både individual- och gruppterapin som enbart positiva.

Det övergripande syftet med studien var att undersöka hur personalen på en psykiatrisk mottagning upplevde den behandling som de ger för borderline personlighetsstörning, mentaliseringsbaserad terapi. Genom en kvalitativ metod och fokusgrupper söktes svar på frågeställningarna. Det empiriska materialet analyserades med hjälp av tematisk analys och resultatet visade att behandlingen generellt upplevdes ha förbättrat patienternas livskvalitet. De flesta av patienterna gjorde helt andra livsval efter avslutad behandling och en del uppfyllde inte längre de diagnostiska kriterierna för borderline personlighetsstörning. De som hade fullföljt behandlingen eller nästan fullföljt den var de som hade dragit mest nytta av den. De faktorer som ansågs som viktiga för förändringsprocessen rörde individvariabler, strukturella faktorer, gruppterapi, medicinering med psykofarmaka och personalvariabler. De berörde med andra ord behandlingens form snarare än de specifika interventionerna för mentaliseringsbaserad terapi. De fynd som gjorts inom ramen för denna studie skulle därmed kunna betraktas som viktiga komponenter för psykoterapeutisk behandling av borderline personlighetsstörning oavsett tillhörighet av psykoterapeutisk skolbildning. Resultatet skulle kunna indikera att de specifika behandlingsinterventionerna inte har någon nämnvärd effekt samtidigt som det skulle kunna tyda på att en behandling som ges i samma form som MBT, men med andra interventioner, skulle kunna åstadkomma ett än bättre resultat.
The overall purpose of this study was to examine how the professionals on a psychiatric clinic experienced the treatment they are using for borderline personality disorder, mentalization-based treatment. Through a qualitative approach and focus groups, answers to the questions were sought. The empirical material was analyzed by using thematic analysis and the results showed that the treatment generally had improved the patients’ quality of life, as perceived by the professionals. Most of the patients did completely different choices in life after the treatment was finished and some of them did no longer fulfill the diagnostic criteria’s for borderline personality disorder. Those who almost or fully completed the treatment where the ones who have had the most use of it. Important factors for the process of change were individual variables, structural factors, group therapy, medication with psychopharmacological drugs and personnel variables. In other words factors related to the structure of the treatment rather than the specific interventions for mentalization-based treatment. The findings within the scope of this study could hence be considered as vital components for psychotherapeutic treatment of borderline personality disorder independent of psychotherapeutic doctrine. The result could indicate that the specific treatment interventions do not have any significant effect but at the same time it could indicate that a treatment given in the same form as mentalization-based treatment, but with other interventions, could give an even better result.

Mentaliseringsförmåga handlar om att kunna begripliggöra egna och andras beteenden och sinnestillstånd i termer av bakomliggande mentala tillstånd. Enligt mentaliseringsteorin är brister i detta grundproblemet vid borderline personlighetssyndrom (BPS) men kan också tänkas vara en delförklaring till substansberoende, vilket är vanligt förekommande i patientgruppen. Mentaliseringsbaserad terapi skulle därför kunna vara en effektiv behandlingsform som tillägg till sedvanlig beroendevård för patienter med båda diagnoserna. Föreliggande studie har jämfört behandlingsutfall i termer av mentaliseringsförmåga, operationaliserat som reflective functioning (RF), efter behandling med mentaliseringsbaserad terapi (MBT) i tillägg till sedvanlig behandling för substansberoende (TAU) (N = 12) jämfört med enbart TAU (N = 10) för patienter med BPS och samtidigt substansberoende. En ANOVA visade inte på några skillnader avseende förändring i RF mellan grupperna och inte heller någon förändring i RF efter behandling. Patienter med dubbeldiagnos kan tänkas vara en population där MBT inte har önskad effekt på RF, men nollresultatet kan också tänkas bero på metodologiska tillkortakommanden.