Academic literature on the topic 'Näringsidkare'

<p>I avtalsförhållanden mellan näringsidkare råder det inte alltid jämlikhet utan den ena parten kan på grund av olika omständigheter inta en underlägsen ställning. Även om näringsidkare ofta har möjlighet att själva ta tillvara på sina intressen, behöver de ett visst skydd. Vilka dessa skydd är och mot vilka missförhållanden näringsidkare skall skyddas ämnar denna uppsats utreda.</p><p>Huvudprincipen i avtalsrätten är att avtal skall hållas och att parterna fritt får avtala vad det önskar. För att skydda part som intar en underlägsen ställning har dessa principer lättats upp och skyddsprinciper vuxit fram. Skyddsprinciperna har till syfte att skydda parts intressen när behov föreligger. Ett rättsskydd kan antingen ges preventivt genom att förebygga att skada sker, eller repressivt genom gottgörelse när skada skett.</p><p>Inom avtalsrättens område finns det ett antal lagar vars regler syftar till att skydda näringsidkare som intar en underlägsen ställning. Det finns ett antal principer i både lag och doktrin som ger uttryck för ett skyddssyfte. Inom avtalsrättens område kan tre typer av skydd utläsas. Rättviseskydd är det tydligaste skyddet, vars syfte är att skapa en balans mellan parterna och hindra att den ena parten kan erhålla oskäliga fördelar. Ett rättviseskydd finns uttryckt i de lagar som anger att hänsyn skall tas till part som intar en underlägsen ställning och i de lagar som anger att villkor som är till nackdel för en viss part är ogiltiga eller skall jämkas. Dessa skydd återfinns främst i 36 § AvtL och AVLN, men även bland annat i transportlagarna, räntelagen och lag om handelsagentur. Ett ekonomiskt skydd bygger på att skydda part mot förluster. Ekonomiskt skydd finns uttryckt i de lagar som ger part rätt till ersättning för uppkommen skada. Det återfinns bland annat i 36 § AvtL, lag om avtalningsköp och KL med flera. Ändamålet med det sociala skyddet är att ge part en trygghet. Genom det sociala skyddet skall part skyddas mot oförutsedda händelser. Det sociala skyddet ges repressivt, efter att en avtalsstörning har skett. De lagar som innehar ett socialt skydd förstärker parts trygghet. Detta syns bland annat i JB, räntelagen och lag om avbetalning.</p><p>AVLN är en av de tydligaste skyddslagstiftningarna. Dess syfte är att skydda part som intar en underlägsen ställning mot oskäliga avtalsvillkor. AVLN ger främst ett rättviseskydd genom sitt ändamål att förhindra orättvisa avtalsvillkor.  Men genom att skapa rättvisa och förhindra tillämpningen av oskäliga avtalsvillkor ges även ett ekonomiskt skydd.</p><p>De missförhållanden lagstiftaren vill skydda näringsidkare från och förebygga genom skydd i form av rättsregler är ekonomiskt förlust, onödigt betungande åtgärder, oskäliga avtalsvillkor och förhindra att andra sociala missförhållanden uppstår. De tre skydden går in i varandra och det är inte möjligt att klart skilja dem åt.</p>

Syftet med uppsatsen är att undersöka vilka konsekvenser lagförslaget kan medföra genom att även näringsidkare kan använda sig av alternativet skuldsanering. Jag vill kritiskt granska huruvida den nya skuldsaneringslagen kan medföra en konkurrensrättslig snedvridning i förhållande till de näringsverksamheter som inte ges möjlighet till skuldsanering. Även om lagförslaget kommer att medföra sådana konsekvenser kan det ändock vara motiverat. Därför måste dessa aspekter vägas mot lagförslaget och dess motiv. Aspekter såsom näringsidkarens skyddsvärde och effekter på samhället samt dess ekonomi och vilken praktisk betydelse lagen kan komma att få. En diskussion kommer därmed föras kring huruvida en eventuell  snedvridning är försvarbar och om den nya lagen borde träda i kraft eller inte. Jag kommer vidare föra ett de lege ferenda-resonemang.

I denna uppsats tar jag mig an problemet med produktskadekrav i situationer där produktskadan har drabbat egendom som tillhör en näringsidkare, och där näringsidkaren inte står i avtalsförhållande till tillverkaren av produkten. I sådana situationer gäller inte produktansvarslagen, vilket medför att frågan måste lösas med hjälp av den praxis som växte fram innan den lagens ikraftträdande. Praxis i denna fråga är splittrad, men visar sammantaget att produktansvaret i dessa förhållanden är en form av utomobligatoriskt skadeståndsansvar som kan göras gällande utanför kontraktsförhållanden. Detta väcker frågan om den praxis som på senare tid bildats angående så kallade utomobligatoriska direktkrav påverkar möjligheten att få sådana produktskador ersatta av tillverkaren. Om det skulle vara fallet så innebär det stora materiella förändringar på produktansvarsområdet utanför produktansvarslagen. Det finns därmed ett behov av att utreda vilka följder utvecklingen beträffande utomobligatoriska direktkrav medför för att avgöra vilka möjligheter den skadelidande har att kräva en tillverkare som den skadelidande inte har ett avtal med på ersättning för en produktskada. Framställningen leder fram till slutsatsen att det i princip inte finns några hinder för att reglerna om utomobligatoriska direktkrav även får verkningar när ett utomobligatoriskt skadeståndskrav görs gällande på produktskaderättslig grund. Tillämpningen av reglerna medför emellertid i de flesta fall inte att skadeståndskravet hindras. I vissa speciella situationer medför dock regleringen för utomobligatoriska direktkrav att produktskadekrav hindras.<br>In this paper I examine the problem of liability for injury caused by faulty products in situations where the injury has been suffered by a commercial actor, and when this actor is not in a contractual relationship with the manufacturer ofthe product. In these situations, the Product Liability Act is not applicable, which means that the problem must be solved using the case law that was developed before that act came into force. Case law on the matter is fragmented but shows that product liability in Swedish law is a form of tort that can be called upon outside of contractual situations. This issue raises the question of whether the case law that has been forming during recent years concerning direct action for non-contractual torts has bearing on the field of product liability. If this were to be the case it would entail substantial material alterations to the part of the field of product liability that is not regulated by the aforementioned act. Evidently there is a need to examine how the evolution in the field of direct action may alter the possibility for an injured party to pursue a manufacturer with whom the injured party does not have a contract, for reparations for an injury caused by a faulty product. The following presentation arrives at the conclusion that current case law does not hinder an application of the rules of direct action for non-contractual torts when the injury is caused by a faulty product. An application of the rules concerning direct action does not however typically deny the injured party the possibility of pursuing the manufacturer. In certain situations, however, these rules will hinder a tort claim based on injury caused by a faulty product.

Den svenska fastighetsmäklaren är en näringsidkare som förmedlar en uppdragsgivares fastighet eller bostadsrätt. Till skillnad från andra näringsidkare marknadsför han inte sina egna produkter utan uppdragsgivarens privatbostad. Syftet med denna studie är att undersöka vilket ansvar mäklaren då kan ha sin marknadsföring. Ansvaret kan följa av regler i marknadsföringslagen men också av fastighetsmäklarlagen. Den förra är en allmän lagstiftning och den senare en speciallagstiftning. Arbetet undersöker i vilken omfattning det ena eller andra regelverket lämpligen kan tillämpas. Det undersöks också i vilken utsträckningen mäklaren möjligen kan bära ett strikt ansvar för sin marknadsföring. Undersökning kommer från de många intressanta frågeställningarna som bygger på en dom av förvaltningsrätten i Karlstad. Domstolen har fält en mäklare till ansvar med domskäl som antyder att frågan om mäklarens oaktsamhet inte tillmäts någon betydelse. Domstolen gick nämligen inte in på någon prövning av det besvärande eller friande omständigheterna som hade anförts av parterna.

<p>Många småföretagare har svårt att hänga med i skattereglernas snåriga värld. Vilka regler gäller för mitt företag, vilka förändringar har skett i år och vad gäller vid anställning är några av de frågeställningar som småföretagare måste ställa sig. Skattereglerna förändras ständigt. Det ska bli lättare att starta företag, lättare att driva och utveckla företag. Ändå upplever många företagare att reglerna blivit mindre lätthanterliga under de senaste åren.</p><p>Uppsatsen kommer att beröra enskilda näringsidkares attityder gentemot skatteregler och Skatteverket.</p><p>Syftet med uppsatsen är att beskriva omfattningen av de skatteregler som gäller i Sverige för enskilda näringsidkare. Uppsatsen skall ge en uppfattning om företagares attityder gentemot dagens skatteregler och hur företagares relation till Skatteverket ser ut. Uppsatsen skall även undersöka om det finns några åsikter om lämpliga förändringar som skulle kunna underlätta företagandet på dessa punkter.</p><p>För att uppnå uppsatsens syfte har författarna intervjuat fem enskilda näringsidkare och sedan ställt de erhållna svaren gentemot tidigare gjorda undersökningar och teori inom ämnet.</p><p>Författarna kunde i arbetet dra slutsatserna att trots ett digert reformförsök från regeringen är företagarna långt ifrån helt nöjda. Företagarna, tillsammans med bland annat Svenskt näringsliv, efterlyser större förändringar vad gäller den administrativa bördan. Tydligare regler, mer branschanpassade blanketter och utbildningar är några av de åtgärder som efterlyses.</p>