Academic literature on the topic 'Norra Begravningsplatsen'

A new crematorium in the northern necropolis, in solna is now proposed. The idea is that the crematory will be just as much an industry as a place for relatives to say goodbye to. The central grip design has been to design a well-functioning workplace with effective solutions in logistics and technology but also to split the building with corten details for the relative part. A parable for what we really are looking for the relatives. To pause a direction of flow of daily work and to give the families a final farewell moments before the coffin rolls on into the oven hall. It is also important to sharpen the mind for the relatives during farewell. To strengthen the actual farewell. With a sequence of closing then the dark and concentrated light with a well constructed paving and then go back through a disintegrating views led the families through and back of the building.
På norra begravningsplatsen tillkommer nu ett krematorium som skall vara en byggnad som gifter sig väl med landskapet, med generösa arbetsytor ochvälkomnande anhörigdel. Tanken är att krematoriet skall vara lika mycket en industri som en plats för anhöriga att ta avsked på. Det centrala gestaltningsgreppet har varit att utforma en väl fungerande arbetsplats med effektiva lösningar i logistik och teknik men också att klyva byggnaden med cortendetaljer för att leda in de anhöriga. En liknelse till vad vi egentligen är ute efter som anhöriga. Att pausa en flödesriktning av dagligt arbete och kistväg för att ge de anhöriga ett sista avskedsmoment innan kistan rullar vidare in till ugnshall. Viktigt är också att skärpa sinnet för de anhöriga under avskedet. Att förstärka det faktiska avskedet. Genom en rumsekvens av slutande därefter mörker och koncentrerat ljus med en väl inkomponerad stenläggning för att därefter gå tillbaka genom en uppluckrande utsikt leds de anhöriga igenom och tillbaka i byggnaden.

Sammanfattning   Kremering av avlidna ökar i Stockholm och behovet av ytterligare ett krematorium är stort.   Konceptet och idén till projektet utgår från tanken om att livet är föränderligt och att alla människors liv och intryck är olika. Hypotesen för projektet är ett krematorium uppdelat i tre delar med tre entréer. En entré för anhöriga, en för personal och en för begravningsentreprenörerna. Ett krematorium, med sammanfogade volymer och växlande höjder med materialitet som kontrasterar mot varandra, det beständi­ga, det föränderliga.   Exteriört består krematoriet av fem sammanfogade byggnadskroppar med väx­lande höjder. Byggnaden har fasader i bärande betong med fönsterpartier som bryter upp det kompakta intrycket av betongen och skapar inblickar och utblickar samt tillför ljus till krematoriet. Två av byggnadskropparna har fasader av koppar,   En högtidlig och ceremoniell känsla, utan re­ligiös anknytning, har funnits med som en grundidé i projektet och löper som en röd tråd genom samtliga delar av krematoriet.
Abstract Cremation of the dead is increasing and there is a huge need for another crematorium in the Stockholm area. The concept and idea of the project proceeds from the idea that life is variably and that life of each human being is different and unique. The hypothesis for the project is a crematorium divided into three parts with separate entrances: one for the relatives, one for the staff and one for the undertakers. A crematorium, with merged volumes and various heights and materials that contrast, the eternal, the inconstant. The exterior consists of five buildings attached to each other, with a variety of heights. The trimming is made of load-bearing concrete with sections of windows, breaking up the compact impression of the concrete, creating views and insights and permits daylight into the crematorium. Two of the buildings have coppertrimming. A solemn and ceremonial feeling, without religious connection, has been the basic idea and theme for all parts of the crematorium.

Detta projekt handlar om att skapa ett nytt krematorium på Norra Begravningsplatsen i Stockholm. Ett krematorium är en komplex byggnad då både hantering av avlidna, personalutrymmen och anhörigutrymmen måste samsas vägg mot vägg, i symbios, utan att konkurrera med varandra. Detta projekt har handlat om att analysera dessa flöden och utrymmen och att med hjälp av detta skapa rumsligheter som skapar en atmosfär av eftertänksamhet och tystnad. I projektet har det varit viktigt att både arbeta med byggnadens interiöra rum och dess exteriöra, vandringen genom kyrkogården fram till byggnaden är lika viktig som rumsligheten där anhörig och personal möts. Under projektets process har jag jobbat med att vikta väggar i ett landskap av björkar för att komma fram till byggnadens utformning. Björkens smala stammar och byggnadens enkla betongväggar i olika höjder skapar ett landskap med riktning, något tomten tidigare saknat. Byggnaden består av en stor ugnshall, två kylrum och en mottagningshall för kistor utan inblick från allmänheten samt mer ljusa och öppna utrymmen för personalen. I anhörigrummet, receptionen och väntrummen är utblickarna till omgivningen speciellt utvalda för att skapa lugn och trygghet hos den som kommer för att hämta aska eller har en ceremoni före kremeringen. Byggnadens material är en ljus betong som på utvalda väggar är perforerad för att skapa ett ljusspel i rummen.
This project is focusing on creating a new crematorium at the Northern Cemetery in Stockholm. A crematorium is a complex building where both the handling of coffins and urns, personell areas and areas for relatives have to intervine, without competing with each other. This project has involved analyzing the flow and spaces necessary and using this to make spatial units that create an atmosphere of contemplation and silence. It has been important to work with both the interior and the exterior rooms of the buildning, the walk through the cemetery towards the building is just as important as the space where relatives and staff meet. During the process of the project I have been working with folding walls in a landscape of birch trees to come up with this specific design of the building. The slender trunks of the birch trees and the buildings simple concrete walls of various heights is creating a landscape of direction, something the site previously lacked. The building material is a white concrete and wich on selected walls are perforated to create a play of light in the rooms.

Projektet omfattar ett förslag till ett nytt krematorium på norra begravningsplatsen i Solna norr om Stockholm. I syfte att väcka debatt och utbilda almännheten vill projektet belysa krematoriets funktion i samhället genom en total insyn i verksamheten från den almänna gång och cykelbana som går utmed begravningsplatsens nuvarande staket. Med ugångspunkten att det allt mer sekulariserade samhälle vi lever i idag har distansen till döden blivit allt för påtaglig och utan en myndighet eller statsreligion som tar upp ämnet blir det nya krematoriets uppgift också en annan. Gemensamt för våra krematorium idag är en gestaltning som försöker uppnå en lågmäld andlighet utan tydlig koppling till någon religion. Det bidrar i min mening till en alldaglig monumentalitet och ytterligare distans mellan det mest naturliga som finns, livet och döden. Här visas hela processen från begravningsbilarnas avlastning, förvaring av kistorn i kylrum, förbränningsprecessen, hanteringen av aska och urnor. Med ett betydligt mer monumentalt och slutet yttre mot begravningsplatsen behåller anhöriga den värdighet som fortfarande i stor mån efterfrågas och ger byggnaden en tvåsidighet som spelar mot varandra i ett annorlunda uttryck.
This project contains a proposal for a new crematorium on the north cemetary (Norra begravningsplatsen) north of Stockholm city in Solna. Its purpose is to encurage to debate and enducate the public in what function a crematorium has in the society with a complete insight in the cremation process from the pedestrian and bicycle path that stretches along the cemetarys fence today. With the standpoint that this more and more secular society has a increasing distance to death and no authority or state religion that brings up the topic, the new crematorium also has a new function. Common for our crematories today is a configuration that tries to achieve a discrete spirituality with no clear connection to any religion. From my point of view that results in a ordinary monumentality and even greater distance between the most natural thats is, life and death. Here is the whole process shown, from the hurse´s unloading, storage of coffins in cold rooms, the incineration, to handling of the ashes and urns. With a considerably more monumental face towards the cemetary, the relatives will keep the dignity thats still is demanded in great extent which also gives the building a duality that interacts with eachother in a different expression.

Krematoriets struktur bygger på två murar. Den ena bildar en ny gräns mot norra begravningsplatsen och den andra leder besökaren ner för backen och in i krematoriet. Själva gränsen mot norra begravningsplatsen är på just denna plats inte alls lika omhändertagen som runt resten av begravningsplatsen, och viljan att ge inte bara själva krematoriet utan även omgivningarna goda kvalitéer har varit en av de viktigaste parametrarna vid gestaltningen. Krematoriet med dess murar ger platsen en tydlighet, för anhöriga, personalen och för förbipasserande. På kullen vid murens startpunkt skapas en ny entré till norra begravningsplatsen. Själva krematoriet ligger delvis under den gång/cykelväg som sträcker sig längs begravningsplatsens västra gräns. För att krematoriet inte ska skapa en tråkig baksida mot befintlig gång/cykelbana dras den på krematoriets tak. På detta sätt integreras krematoriet i landskapet och ger mer plats för en större omgivande park. Murarna kläs i stenskivor av granit. Graniten på den övre muren har en grövre yta tänkt att smälta samman med landskapet. Graniten på den nedre muren har en polerad yta som reflekterar omgivningarna och den mer bearbetade ytan gör att muren läses ihop med själva byggnaden snarare än med landskapet. För de anhöriga blir denna nedre mur ett sätt att orientera sig i byggnaden då den är exponerad i alla rum som de anhöriga besöker. Som anhörig besökare följer man muren från begravningsplatsens entré söderut ner för slänten. Muren är helt horisontell och blir högre ju längre ner för backen man kommer. Entrén utgörs av en utskjutande volym och innanför finns de rum som är avsedda för de anhöriga. Slutligen omsluter muren anhörigrummet där urnutlämningen sker, och bilar där ett rum med interiör del kopplad till en exteriör gård. Ett träd med en omgivande vattenspegel upptar större delen av denna inre gård. Trädet filtrerar solljuset och ger ett skuggspel över väggar och golv och vattenspegeln reflekterar solljuset och ger ett ljusspel mot muren på gården. Avsikten är att skapa ett tydligt avgränsat rum där naturen ändå är närvarande och ger liv åt materialen. För att skapa en god arbetsmiljö på krematoriet ordnas rummen för att logiskt passa in i processen från kistans mottagning till att urnan hämtas. Pausrum och arbetsrum finns i den södra delen i nära anslutning till kistmottagningen. De rumsliga sambanden är också avsedda att skapa möjlighet för sociala möten mellan personalen och även med begravningsentreprenörerna.
The structural principle of the crematory is based on two walls. The first creates a new border to the northern cementary. The second wall leads the visitor down the hill and in through the crematory. The actual border of the cementary is at the projects site not as well taken cared of as on the rest of the cementary, and a will to give not only the crematory but also the surroundings good qualities has been one of the most important parameters during the project. The crematory and its walls gives the site clarity and simplicity for the relatives, the employees and also for bypassers. On the hill at the starting point of the wall, a new entrance to the cementary is created. The crematory is partly situated under the pedestrian/bicycle path ranging along the cementarys western border. To prevent the crematory from turning its back on the existent destrian/bicycle path, that very path is given a new route on the rooftop of the crematory complex. In this way, the crematory naturaly integrates itself in the surrounding landscape and saves alot of space for the surrounding park. The walls have a granite facade, on the upper wall with a rough surface intended to blend into nature and on the lower wall with a polished surface to connect it to the crematory building rather than the landscape. Beeing exposed in every room intended to be visited by relatives to the deceased, this lower wall is a way for them to orient themselves during their visit. As a visitor you follow the wall from the cementary entrance, going south down a sligt hill the wall is getting higher as you move towards the main entrance to the crematory, which is a volume protruding from the lower wall. The spaces intended for the relatives are located close to the main entrance, and the most important of those rooms is the room where the relatives collect the urn. In that  rectangular room, which has an exterior and an interior space closely connected, you are surrounded by the lower wall on all sides. The exterior space a tree stands surrounded by a pond, whose reflections and shadows give life to the materials. To create a good environment for the employees, the rooms have been organized to fit the crematory process, from the recievement of the chest to handing over the urn. Paus- and officespaces are located in the south part of the building, closley connected to the chest recievement room. The connections between the crematorys different rooms are intended to create spontaneus meetings between the employees, and also with the visiting funeral directors.

Vi tenderar att tänka på tiden som att den går framåt, framåt längs en linje. Vi glömmer lätt bort att vår linjära tidsuppfattning bara är en konstruktion, så självklar för vår verklighetsuppfattning att den lätt förväxlas med verkligheten själv. Synen på tiden har förändrats radikalt genom historien, vilket illustreras väl av de olika sätt man har mätt tid på i olika århundraden. Fram till och med senmedeltiden upplevde människor tiden som ett oavbrutet flöde. Man försökte mäta tiden genom att imitera dess oavbrutna ström, tex som ett föde av vatten eller sand, som i fallet med timglaset. Med dessa metoder gick det inte att mäta längre tidsperioder. Det var först när man slutade tänka på tiden som en kontinuerlig ström och istället som en följd av enheter och perioder som man kunde mäta längre tidsperioder, med uppfiningen av det mekaniska uret. Vi har gått från en tid som var styrd av naturen, konkret och cirkulär till en tid som är linjär, mekanisk och helt abstrakt.
We tend to believe that time moves forward. Our perception of time is easily misunderstood as the reality itself. It is helpful to remember that throughout history one have perceived time in quite many different ways. Thus there has been varies of ways of measuring time. Until the late Middle Ages, people experienced time as a constant flow. Consequently time was measured by imitating this constant flow, for example by a stream of sand, as is the case with the hourglass. With these methods one could never measure a longer period of time. It was not until the conception of time changed and time was perceived as sequences of units and periods that it was possible to measure time for longer periods, with the invention of the mechanical clock. Time was once perceived as circular and controlled by nature; today it has become something mechanical, linear and rather abstract.

Uppgiften handlar om att gestalta en ny krematoriebyggnad på Norra Begravningsplatsen i Solna. Byggnaden är till sin funktion en industribyggnad men det finns ett stort behov av att gestalta byggnaden och skapa genomarbetade rum för besökare och personal.  Det krematorium som jag ritat fokuserar på de anhörigas väg till att hämta ut urnan eller närvara vid kremering. Jag har skapat ett mycket platsspecifikt projekt då jag valt att jobba med den pilallé som redan finns på platsen. Projektet kallas Minnenas Allé, då den levande pilallén speglas i byggnadens betongfasad som ett avtryck. Här är metaforerna många; de avgjutna träden är bara en skugga av de verkliga. Tiden har stannat, frusit fast. Avgjutningarna symboliserar frånvaro istället för närvaro. De är ett avtryck av det verkliga livet och träden. Därför tänker jag att träden och avtrycken av träden symboliserar livet och döden. Man kan ju aldrig dö utan att först ha levat, precis som en skugga aldrig kan bli till utan ljus. Och trots att en människa gått bort, så finns ju ändå minnet av henne kvar. Hon eller han har gjort ett avtryck i de anhörigas hjärtan. Fasaden med avtrycken av träden blir till ett minnesmärke över livet som en gång funnits till.  Att regissera en tröstande vandring, samt att använda mig av natur och ljus har varit huvudtema i det här projektet.
The task was to create a crematorium at Norra Begravningsplatsen, Solna. The building itself is very much an industry, but there is also a big need to design suitable rooms for visitors and the staff working so close to death everyday.  I have focused on the visits of relatives, and their walk to the crematorium to receive the urn with the ashes or attend during the cremation. The project is site specific as I have worked with 5 existing weeping willows. I choose to make an alley, between the trees and the crematorium, which I call the Memory Lane. The living trees are reflected in the concrete facade, as a negative, a shadow. The negative of the trees are a symbol of death, death is a shadow of life, and wouldn't exist without it. And although someone passed away, there lives have made an impact on our, just like an imprint on our heart.  The walk along the Memory Lane is a grieving path, a produced walk. I have also worked with nature and light as tools for creating rooms that can be a comfort in times of grief.

Kremering är en både industriell och emotionell process. Krematoriet måste således facilitera ett skeende, och samtidigt agera emotionellt filter för reaktioner på detsamma. Men vilken genomsläpplighet bör detta filter ha? Skall byggnaden vara en bastant mur eller ett skirt flor mellan levande och döda? Och hur skiljer sig de sörjandes emotionella processer från dem som har krematoriet som arbetsplats? Krematoriearkitekturen har, parallellt med samhället i stort, utvecklats över tid mot större individualism, specificering och sekularisering. Estetiken har vandrat från nationalromantik till brutalism, vikt har lagts stundom vid det modernt funktionella, stundom det ideologiskt sakrala, och intentionen har pendlat mellan teatralitet och symbolik öppen för tolkning. Men somliga särdrag har kommit att bli förhärskande. Strikta geometrier, stereotom tyngd, dramatisk ljusföring och naturmotiv som betydelsemättade konstverk är några av dem. Likaså är processionsartade rumssekvenser vanliga, och byggnaderna mystifierar i varierande grad själva kremeringsförehavandet. Dessa drag är inte bara vackra och effektfulla; det är även makt- och dignitetsmarkörer. Rummen är didaktiska; ett system av styrkeförhållanden, valörer och koder, stumt förmedlade genom fysiska element. Oavsett arkitektens ambition - retorisk monumentalitet eller “självklar” anspråkslöshet - tycks rummen vilja ingjuta vördnad, respekt och förundran. Det handlar om en form och estetik som duckar ifrågasättande tolkningar genom att framstå som orubblig. Givet att flertalet attityder kring liv och död samexisterar och utvecklas kontinuerligt, bör ett krematorium inte göra anspråk på sanning,permanens eller evighet. Den enda sanningen är att vi är lika inför döden, oavsett om vi möter lågorna inneslutna i spånskiva eller mahogny, i sällskap av nära och kära eller en skiftarbetande krematorietekniker, under ceremoniella eller pragmatiska omständigheter. Detta projekt utforskar en icke-auktoritär arkitektur, som inte reproducerar rumsliga och estetiska normer. En arkitektur som inte dikterar beteenden och sinnesstämningar; som högtidlighåller men samtidigt understryker det vardagliga; som signalerar stabilitet utan att vara statisk. En tektonisk, transparent byggnad som inte hymlar med vad den är eller gör.
The cremation process is both industrial and emotional. Thus, a crematorium must facilitate one primary course of events while also handling – filtering – secondary emotional stress generated by that very activity. But should the building as filter be a solid wall or a light veil between the dead and the living? How does one define an appropriate degree of permeability and transparency? And how do you cater to the well-being of both mourners and professionals? The architecture of crematoria has, since its introduction in the mid 19th century, evolved along with society's increasing individualism, specialization and secularization. Exploring aesthetic expressions and styles from classicism and national romanticism to brutalism, the intentions have been, in various degrees and combinations, ideological, symbolic, theatrical, functional and pragmatic. However, some features seem to be predominant. Strict geometry, material heaviness, dramatic lighting and the use of nature as a work of art are some examples, as well as processional, choreographed spatial movement and mystification of the cremation itself. These features are not only striking, atmospheric and beautiful; they are also represent power and distinction. The rooms constitute a didactic system of codes and values, silently mediated through physical elements. Irrespective of the architect's ambition and intentions – rhetorical monumentality or suggestive modesty – the spaces seem to evoke feelings of awe and wonder. Firm and unyielding, the buildings dodge any critical questioning. Given today's multitude of coexisting and continually developing philosophies of life and death, a modern crematorium should not pretend to be true, permanent or eternal. The only truth is that in death all men are equal, no matter the circumstances of our passing. This project therefore explores a non-authoritative architecture that does not reproduce spatial or aesthetical norms and conventions. An architecture that does not dictate certain moods or behaviours; that celebrates the extraordinary while attending to everyday life; that conveys dignity and stability without being imposing.

Krematoriet är en tvåfaldig byggnad: dels en funktionell anläggning där döda kroppar hanteras rationellt men också en byggnad med behov av känsla och ritual för att undvika att kremationen reduceras till likhantering på löpande band. Dödsritualer basereras ofta på gemensamma trosuppfattningar, något som är sällsynt i vårt postmoderna samhälle. En ledande frågeställning är hur arkitekturen kan skapa rum för mening utan att formulera egna godtyckliga ritualer eller försvåra för den praktiska verksamheten. En sista sekvens är ett krematorieprojekt som eftersträvar att skapa ritual genom rumssekvenser. Ritualens symboliska handlingar översätts till fysiska platser som passeras vid varje kremation. Hierakiskt ordnade, karaktärisktiska rum förbereder för och markererar kremationens olika steg utan att göra avsteg från det funktionella. Hypotesen är att kremationsprocessen kan upphöjas till en rumslig ritual som skapas av rumssamband och form. Varje kista som förs mot ugnen omsluts av karaktärisktiska rum: spatiala ögonblick, som skapar värdighet för den döde, tröst för de närstående och och en påminnelse till de anställda att deras arbete är viktigt. Resultatet är ett krematorium med funktionella rumssekvenser där industriella rum och passager har fått sensoriska kvaliteér. Om rumssekvenserna är starka nog för att få rituell mening är svårt att utvärdera utifrån ritningar men det föreslagna krematoriet har tydlig ambition att lyfta fram och skapa särskiljande och sensoriska rum för en industriell process.
A crematory is an ambigous structure: in part a functional facility where corpses are processed but also a building that require emotion and ritual to keep the crematory from becoming a death factory. In many cultures rites of passage are based on a common belief of what happens after death but these collective beliefs are scarce in today's post-modern society. One of the main questions in the project is how architecture can create meaningful space without inventing its own arbitrary rituals or compromising the building's functionality. Spaces of Passage is a crematory project that aims to create ritual through spatial sequences. The symbolic acts of the ritual are translated into physical places. Hierachically organised space with specific character enhance and foreshadow each step of the cremation process without sacrificing effectivness. The hypothesis is that the cremation process can be become a spatial ritual - a ritual created from form and relations. Every coffin that is transported towards the owen will pass through architectural moments, which convey a sense of dignity for the deceased, comfort for the bereaved and a a reminder that the work done at the crematory is of outmost importance. The resulting architecture is a crematory with functional spatial sequences where industrial spaces have aestetic qualities. Without studying how people interact with the actual building it is hard to evaluate if the spatial sequences have gained ritual value but the proposed crematory is indeed a clear attempt at creating emotional significance in an industrial process.

I inledningen av "Min Kamp" skriver Knausgård att tanken på att transportera en död kropp uppåt är naturvidrig. Detta blev min utgångspunkt. Mitt krematorium handlar om en rörelse uppåt, för den döda men också för den levande människan. Krematorium är traditionellt låga och tunga byggnader vilket har en praktisk förklaring, men jag skulle också vilja hävda att det hänger ihop med vår syn på döden. Vår starka tradition av kistbegravning har påverkat kremeringens utformning i form av t ex katafalkhissar och faktum är att majoriteten fortfarande begraver sina urnor. Det finns alltså en stark koppling till jord, som det klassiska bibelcitatet befäster. Men idag när man inte längre föds in i Svenska kyrkan, när 90% av Sveriges befolkning kremeras och det sker en konstant ökning av borgerliga begravningar, är det inte dags för ett nytt angreppssätt? En kista kremeras och kvar finns aska. Aska är lätt och sprids med vinden. Här finns en tydlig koppling till luft, vind och höjd som jag har valt att ta fasta på, och samtidigt försökt behålla byggnadens tyngd och högtidlighet.
In the beginning of “My Struggle” Knausgård writes that the idea of transporting a dead body upwards is against nature. This was my starting point. This crematorium is about a movement upwards, for the dead but also for the living man. The crematorium is traditionally a low and heavy building which has a practical explanation, but I would also like to claim that it is related to our view of death. Our strong tradition of earth burial has affected the design of the cremation, for example Catafalk lifts, and the fact is that the majority is still burying their urns. There is thus a strong connection to earth, as the classic Bible quote consolidates. But today, when you are no longer born into the swedish church, when 90% of Sweden's population is cremated and there is a constant increase in secular funerals, isn’t time for a new approach? A coffin is cremated and what remains is ash. Ash is light and spread with the wind. I have chosen to explore this connection to air, wind and height, while trying to keep the building's weight and solemnity.
Crematorium, vertical