Dissertations / Theses on the topic 'Norra Begravningsplatsen'

A new crematorium in the northern necropolis, in solna is now proposed. The idea is that the crematory will be just as much an industry as a place for relatives to say goodbye to. The central grip design has been to design a well-functioning workplace with effective solutions in logistics and technology but also to split the building with corten details for the relative part. A parable for what we really are looking for the relatives. To pause a direction of flow of daily work and to give the families a final farewell moments before the coffin rolls on into the oven hall. It is also important to sharpen the mind for the relatives during farewell. To strengthen the actual farewell. With a sequence of closing then the dark and concentrated light with a well constructed paving and then go back through a disintegrating views led the families through and back of the building.
På norra begravningsplatsen tillkommer nu ett krematorium som skall vara en byggnad som gifter sig väl med landskapet, med generösa arbetsytor ochvälkomnande anhörigdel. Tanken är att krematoriet skall vara lika mycket en industri som en plats för anhöriga att ta avsked på. Det centrala gestaltningsgreppet har varit att utforma en väl fungerande arbetsplats med effektiva lösningar i logistik och teknik men också att klyva byggnaden med cortendetaljer för att leda in de anhöriga. En liknelse till vad vi egentligen är ute efter som anhöriga. Att pausa en flödesriktning av dagligt arbete och kistväg för att ge de anhöriga ett sista avskedsmoment innan kistan rullar vidare in till ugnshall. Viktigt är också att skärpa sinnet för de anhöriga under avskedet. Att förstärka det faktiska avskedet. Genom en rumsekvens av slutande därefter mörker och koncentrerat ljus med en väl inkomponerad stenläggning för att därefter gå tillbaka genom en uppluckrande utsikt leds de anhöriga igenom och tillbaka i byggnaden.

Sammanfattning   Kremering av avlidna ökar i Stockholm och behovet av ytterligare ett krematorium är stort.   Konceptet och idén till projektet utgår från tanken om att livet är föränderligt och att alla människors liv och intryck är olika. Hypotesen för projektet är ett krematorium uppdelat i tre delar med tre entréer. En entré för anhöriga, en för personal och en för begravningsentreprenörerna. Ett krematorium, med sammanfogade volymer och växlande höjder med materialitet som kontrasterar mot varandra, det beständi­ga, det föränderliga.   Exteriört består krematoriet av fem sammanfogade byggnadskroppar med väx­lande höjder. Byggnaden har fasader i bärande betong med fönsterpartier som bryter upp det kompakta intrycket av betongen och skapar inblickar och utblickar samt tillför ljus till krematoriet. Två av byggnadskropparna har fasader av koppar,   En högtidlig och ceremoniell känsla, utan re­ligiös anknytning, har funnits med som en grundidé i projektet och löper som en röd tråd genom samtliga delar av krematoriet.
Abstract Cremation of the dead is increasing and there is a huge need for another crematorium in the Stockholm area. The concept and idea of the project proceeds from the idea that life is variably and that life of each human being is different and unique. The hypothesis for the project is a crematorium divided into three parts with separate entrances: one for the relatives, one for the staff and one for the undertakers. A crematorium, with merged volumes and various heights and materials that contrast, the eternal, the inconstant. The exterior consists of five buildings attached to each other, with a variety of heights. The trimming is made of load-bearing concrete with sections of windows, breaking up the compact impression of the concrete, creating views and insights and permits daylight into the crematorium. Two of the buildings have coppertrimming. A solemn and ceremonial feeling, without religious connection, has been the basic idea and theme for all parts of the crematorium.

Detta projekt handlar om att skapa ett nytt krematorium på Norra Begravningsplatsen i Stockholm. Ett krematorium är en komplex byggnad då både hantering av avlidna, personalutrymmen och anhörigutrymmen måste samsas vägg mot vägg, i symbios, utan att konkurrera med varandra. Detta projekt har handlat om att analysera dessa flöden och utrymmen och att med hjälp av detta skapa rumsligheter som skapar en atmosfär av eftertänksamhet och tystnad. I projektet har det varit viktigt att både arbeta med byggnadens interiöra rum och dess exteriöra, vandringen genom kyrkogården fram till byggnaden är lika viktig som rumsligheten där anhörig och personal möts. Under projektets process har jag jobbat med att vikta väggar i ett landskap av björkar för att komma fram till byggnadens utformning. Björkens smala stammar och byggnadens enkla betongväggar i olika höjder skapar ett landskap med riktning, något tomten tidigare saknat. Byggnaden består av en stor ugnshall, två kylrum och en mottagningshall för kistor utan inblick från allmänheten samt mer ljusa och öppna utrymmen för personalen. I anhörigrummet, receptionen och väntrummen är utblickarna till omgivningen speciellt utvalda för att skapa lugn och trygghet hos den som kommer för att hämta aska eller har en ceremoni före kremeringen. Byggnadens material är en ljus betong som på utvalda väggar är perforerad för att skapa ett ljusspel i rummen.
This project is focusing on creating a new crematorium at the Northern Cemetery in Stockholm. A crematorium is a complex building where both the handling of coffins and urns, personell areas and areas for relatives have to intervine, without competing with each other. This project has involved analyzing the flow and spaces necessary and using this to make spatial units that create an atmosphere of contemplation and silence. It has been important to work with both the interior and the exterior rooms of the buildning, the walk through the cemetery towards the building is just as important as the space where relatives and staff meet. During the process of the project I have been working with folding walls in a landscape of birch trees to come up with this specific design of the building. The slender trunks of the birch trees and the buildings simple concrete walls of various heights is creating a landscape of direction, something the site previously lacked. The building material is a white concrete and wich on selected walls are perforated to create a play of light in the rooms.

Projektet omfattar ett förslag till ett nytt krematorium på norra begravningsplatsen i Solna norr om Stockholm. I syfte att väcka debatt och utbilda almännheten vill projektet belysa krematoriets funktion i samhället genom en total insyn i verksamheten från den almänna gång och cykelbana som går utmed begravningsplatsens nuvarande staket. Med ugångspunkten att det allt mer sekulariserade samhälle vi lever i idag har distansen till döden blivit allt för påtaglig och utan en myndighet eller statsreligion som tar upp ämnet blir det nya krematoriets uppgift också en annan. Gemensamt för våra krematorium idag är en gestaltning som försöker uppnå en lågmäld andlighet utan tydlig koppling till någon religion. Det bidrar i min mening till en alldaglig monumentalitet och ytterligare distans mellan det mest naturliga som finns, livet och döden. Här visas hela processen från begravningsbilarnas avlastning, förvaring av kistorn i kylrum, förbränningsprecessen, hanteringen av aska och urnor. Med ett betydligt mer monumentalt och slutet yttre mot begravningsplatsen behåller anhöriga den värdighet som fortfarande i stor mån efterfrågas och ger byggnaden en tvåsidighet som spelar mot varandra i ett annorlunda uttryck.
This project contains a proposal for a new crematorium on the north cemetary (Norra begravningsplatsen) north of Stockholm city in Solna. Its purpose is to encurage to debate and enducate the public in what function a crematorium has in the society with a complete insight in the cremation process from the pedestrian and bicycle path that stretches along the cemetarys fence today. With the standpoint that this more and more secular society has a increasing distance to death and no authority or state religion that brings up the topic, the new crematorium also has a new function. Common for our crematories today is a configuration that tries to achieve a discrete spirituality with no clear connection to any religion. From my point of view that results in a ordinary monumentality and even greater distance between the most natural thats is, life and death. Here is the whole process shown, from the hurse´s unloading, storage of coffins in cold rooms, the incineration, to handling of the ashes and urns. With a considerably more monumental face towards the cemetary, the relatives will keep the dignity thats still is demanded in great extent which also gives the building a duality that interacts with eachother in a different expression.

Krematoriets struktur bygger på två murar. Den ena bildar en ny gräns mot norra begravningsplatsen och den andra leder besökaren ner för backen och in i krematoriet. Själva gränsen mot norra begravningsplatsen är på just denna plats inte alls lika omhändertagen som runt resten av begravningsplatsen, och viljan att ge inte bara själva krematoriet utan även omgivningarna goda kvalitéer har varit en av de viktigaste parametrarna vid gestaltningen. Krematoriet med dess murar ger platsen en tydlighet, för anhöriga, personalen och för förbipasserande. På kullen vid murens startpunkt skapas en ny entré till norra begravningsplatsen. Själva krematoriet ligger delvis under den gång/cykelväg som sträcker sig längs begravningsplatsens västra gräns. För att krematoriet inte ska skapa en tråkig baksida mot befintlig gång/cykelbana dras den på krematoriets tak. På detta sätt integreras krematoriet i landskapet och ger mer plats för en större omgivande park. Murarna kläs i stenskivor av granit. Graniten på den övre muren har en grövre yta tänkt att smälta samman med landskapet. Graniten på den nedre muren har en polerad yta som reflekterar omgivningarna och den mer bearbetade ytan gör att muren läses ihop med själva byggnaden snarare än med landskapet. För de anhöriga blir denna nedre mur ett sätt att orientera sig i byggnaden då den är exponerad i alla rum som de anhöriga besöker. Som anhörig besökare följer man muren från begravningsplatsens entré söderut ner för slänten. Muren är helt horisontell och blir högre ju längre ner för backen man kommer. Entrén utgörs av en utskjutande volym och innanför finns de rum som är avsedda för de anhöriga. Slutligen omsluter muren anhörigrummet där urnutlämningen sker, och bilar där ett rum med interiör del kopplad till en exteriör gård. Ett träd med en omgivande vattenspegel upptar större delen av denna inre gård. Trädet filtrerar solljuset och ger ett skuggspel över väggar och golv och vattenspegeln reflekterar solljuset och ger ett ljusspel mot muren på gården. Avsikten är att skapa ett tydligt avgränsat rum där naturen ändå är närvarande och ger liv åt materialen. För att skapa en god arbetsmiljö på krematoriet ordnas rummen för att logiskt passa in i processen från kistans mottagning till att urnan hämtas. Pausrum och arbetsrum finns i den södra delen i nära anslutning till kistmottagningen. De rumsliga sambanden är också avsedda att skapa möjlighet för sociala möten mellan personalen och även med begravningsentreprenörerna.
The structural principle of the crematory is based on two walls. The first creates a new border to the northern cementary. The second wall leads the visitor down the hill and in through the crematory. The actual border of the cementary is at the projects site not as well taken cared of as on the rest of the cementary, and a will to give not only the crematory but also the surroundings good qualities has been one of the most important parameters during the project. The crematory and its walls gives the site clarity and simplicity for the relatives, the employees and also for bypassers. On the hill at the starting point of the wall, a new entrance to the cementary is created. The crematory is partly situated under the pedestrian/bicycle path ranging along the cementarys western border. To prevent the crematory from turning its back on the existent destrian/bicycle path, that very path is given a new route on the rooftop of the crematory complex. In this way, the crematory naturaly integrates itself in the surrounding landscape and saves alot of space for the surrounding park. The walls have a granite facade, on the upper wall with a rough surface intended to blend into nature and on the lower wall with a polished surface to connect it to the crematory building rather than the landscape. Beeing exposed in every room intended to be visited by relatives to the deceased, this lower wall is a way for them to orient themselves during their visit. As a visitor you follow the wall from the cementary entrance, going south down a sligt hill the wall is getting higher as you move towards the main entrance to the crematory, which is a volume protruding from the lower wall. The spaces intended for the relatives are located close to the main entrance, and the most important of those rooms is the room where the relatives collect the urn. In that  rectangular room, which has an exterior and an interior space closely connected, you are surrounded by the lower wall on all sides. The exterior space a tree stands surrounded by a pond, whose reflections and shadows give life to the materials. To create a good environment for the employees, the rooms have been organized to fit the crematory process, from the recievement of the chest to handing over the urn. Paus- and officespaces are located in the south part of the building, closley connected to the chest recievement room. The connections between the crematorys different rooms are intended to create spontaneus meetings between the employees, and also with the visiting funeral directors.

Vi tenderar att tänka på tiden som att den går framåt, framåt längs en linje. Vi glömmer lätt bort att vår linjära tidsuppfattning bara är en konstruktion, så självklar för vår verklighetsuppfattning att den lätt förväxlas med verkligheten själv. Synen på tiden har förändrats radikalt genom historien, vilket illustreras väl av de olika sätt man har mätt tid på i olika århundraden. Fram till och med senmedeltiden upplevde människor tiden som ett oavbrutet flöde. Man försökte mäta tiden genom att imitera dess oavbrutna ström, tex som ett föde av vatten eller sand, som i fallet med timglaset. Med dessa metoder gick det inte att mäta längre tidsperioder. Det var först när man slutade tänka på tiden som en kontinuerlig ström och istället som en följd av enheter och perioder som man kunde mäta längre tidsperioder, med uppfiningen av det mekaniska uret. Vi har gått från en tid som var styrd av naturen, konkret och cirkulär till en tid som är linjär, mekanisk och helt abstrakt.
We tend to believe that time moves forward. Our perception of time is easily misunderstood as the reality itself. It is helpful to remember that throughout history one have perceived time in quite many different ways. Thus there has been varies of ways of measuring time. Until the late Middle Ages, people experienced time as a constant flow. Consequently time was measured by imitating this constant flow, for example by a stream of sand, as is the case with the hourglass. With these methods one could never measure a longer period of time. It was not until the conception of time changed and time was perceived as sequences of units and periods that it was possible to measure time for longer periods, with the invention of the mechanical clock. Time was once perceived as circular and controlled by nature; today it has become something mechanical, linear and rather abstract.

Uppgiften handlar om att gestalta en ny krematoriebyggnad på Norra Begravningsplatsen i Solna. Byggnaden är till sin funktion en industribyggnad men det finns ett stort behov av att gestalta byggnaden och skapa genomarbetade rum för besökare och personal.  Det krematorium som jag ritat fokuserar på de anhörigas väg till att hämta ut urnan eller närvara vid kremering. Jag har skapat ett mycket platsspecifikt projekt då jag valt att jobba med den pilallé som redan finns på platsen. Projektet kallas Minnenas Allé, då den levande pilallén speglas i byggnadens betongfasad som ett avtryck. Här är metaforerna många; de avgjutna träden är bara en skugga av de verkliga. Tiden har stannat, frusit fast. Avgjutningarna symboliserar frånvaro istället för närvaro. De är ett avtryck av det verkliga livet och träden. Därför tänker jag att träden och avtrycken av träden symboliserar livet och döden. Man kan ju aldrig dö utan att först ha levat, precis som en skugga aldrig kan bli till utan ljus. Och trots att en människa gått bort, så finns ju ändå minnet av henne kvar. Hon eller han har gjort ett avtryck i de anhörigas hjärtan. Fasaden med avtrycken av träden blir till ett minnesmärke över livet som en gång funnits till.  Att regissera en tröstande vandring, samt att använda mig av natur och ljus har varit huvudtema i det här projektet.
The task was to create a crematorium at Norra Begravningsplatsen, Solna. The building itself is very much an industry, but there is also a big need to design suitable rooms for visitors and the staff working so close to death everyday.  I have focused on the visits of relatives, and their walk to the crematorium to receive the urn with the ashes or attend during the cremation. The project is site specific as I have worked with 5 existing weeping willows. I choose to make an alley, between the trees and the crematorium, which I call the Memory Lane. The living trees are reflected in the concrete facade, as a negative, a shadow. The negative of the trees are a symbol of death, death is a shadow of life, and wouldn't exist without it. And although someone passed away, there lives have made an impact on our, just like an imprint on our heart.  The walk along the Memory Lane is a grieving path, a produced walk. I have also worked with nature and light as tools for creating rooms that can be a comfort in times of grief.

Kremering är en både industriell och emotionell process. Krematoriet måste således facilitera ett skeende, och samtidigt agera emotionellt filter för reaktioner på detsamma. Men vilken genomsläpplighet bör detta filter ha? Skall byggnaden vara en bastant mur eller ett skirt flor mellan levande och döda? Och hur skiljer sig de sörjandes emotionella processer från dem som har krematoriet som arbetsplats? Krematoriearkitekturen har, parallellt med samhället i stort, utvecklats över tid mot större individualism, specificering och sekularisering. Estetiken har vandrat från nationalromantik till brutalism, vikt har lagts stundom vid det modernt funktionella, stundom det ideologiskt sakrala, och intentionen har pendlat mellan teatralitet och symbolik öppen för tolkning. Men somliga särdrag har kommit att bli förhärskande. Strikta geometrier, stereotom tyngd, dramatisk ljusföring och naturmotiv som betydelsemättade konstverk är några av dem. Likaså är processionsartade rumssekvenser vanliga, och byggnaderna mystifierar i varierande grad själva kremeringsförehavandet. Dessa drag är inte bara vackra och effektfulla; det är även makt- och dignitetsmarkörer. Rummen är didaktiska; ett system av styrkeförhållanden, valörer och koder, stumt förmedlade genom fysiska element. Oavsett arkitektens ambition - retorisk monumentalitet eller “självklar” anspråkslöshet - tycks rummen vilja ingjuta vördnad, respekt och förundran. Det handlar om en form och estetik som duckar ifrågasättande tolkningar genom att framstå som orubblig. Givet att flertalet attityder kring liv och död samexisterar och utvecklas kontinuerligt, bör ett krematorium inte göra anspråk på sanning,permanens eller evighet. Den enda sanningen är att vi är lika inför döden, oavsett om vi möter lågorna inneslutna i spånskiva eller mahogny, i sällskap av nära och kära eller en skiftarbetande krematorietekniker, under ceremoniella eller pragmatiska omständigheter. Detta projekt utforskar en icke-auktoritär arkitektur, som inte reproducerar rumsliga och estetiska normer. En arkitektur som inte dikterar beteenden och sinnesstämningar; som högtidlighåller men samtidigt understryker det vardagliga; som signalerar stabilitet utan att vara statisk. En tektonisk, transparent byggnad som inte hymlar med vad den är eller gör.
The cremation process is both industrial and emotional. Thus, a crematorium must facilitate one primary course of events while also handling – filtering – secondary emotional stress generated by that very activity. But should the building as filter be a solid wall or a light veil between the dead and the living? How does one define an appropriate degree of permeability and transparency? And how do you cater to the well-being of both mourners and professionals? The architecture of crematoria has, since its introduction in the mid 19th century, evolved along with society's increasing individualism, specialization and secularization. Exploring aesthetic expressions and styles from classicism and national romanticism to brutalism, the intentions have been, in various degrees and combinations, ideological, symbolic, theatrical, functional and pragmatic. However, some features seem to be predominant. Strict geometry, material heaviness, dramatic lighting and the use of nature as a work of art are some examples, as well as processional, choreographed spatial movement and mystification of the cremation itself. These features are not only striking, atmospheric and beautiful; they are also represent power and distinction. The rooms constitute a didactic system of codes and values, silently mediated through physical elements. Irrespective of the architect's ambition and intentions – rhetorical monumentality or suggestive modesty – the spaces seem to evoke feelings of awe and wonder. Firm and unyielding, the buildings dodge any critical questioning. Given today's multitude of coexisting and continually developing philosophies of life and death, a modern crematorium should not pretend to be true, permanent or eternal. The only truth is that in death all men are equal, no matter the circumstances of our passing. This project therefore explores a non-authoritative architecture that does not reproduce spatial or aesthetical norms and conventions. An architecture that does not dictate certain moods or behaviours; that celebrates the extraordinary while attending to everyday life; that conveys dignity and stability without being imposing.

Krematoriet är en tvåfaldig byggnad: dels en funktionell anläggning där döda kroppar hanteras rationellt men också en byggnad med behov av känsla och ritual för att undvika att kremationen reduceras till likhantering på löpande band. Dödsritualer basereras ofta på gemensamma trosuppfattningar, något som är sällsynt i vårt postmoderna samhälle. En ledande frågeställning är hur arkitekturen kan skapa rum för mening utan att formulera egna godtyckliga ritualer eller försvåra för den praktiska verksamheten. En sista sekvens är ett krematorieprojekt som eftersträvar att skapa ritual genom rumssekvenser. Ritualens symboliska handlingar översätts till fysiska platser som passeras vid varje kremation. Hierakiskt ordnade, karaktärisktiska rum förbereder för och markererar kremationens olika steg utan att göra avsteg från det funktionella. Hypotesen är att kremationsprocessen kan upphöjas till en rumslig ritual som skapas av rumssamband och form. Varje kista som förs mot ugnen omsluts av karaktärisktiska rum: spatiala ögonblick, som skapar värdighet för den döde, tröst för de närstående och och en påminnelse till de anställda att deras arbete är viktigt. Resultatet är ett krematorium med funktionella rumssekvenser där industriella rum och passager har fått sensoriska kvaliteér. Om rumssekvenserna är starka nog för att få rituell mening är svårt att utvärdera utifrån ritningar men det föreslagna krematoriet har tydlig ambition att lyfta fram och skapa särskiljande och sensoriska rum för en industriell process.
A crematory is an ambigous structure: in part a functional facility where corpses are processed but also a building that require emotion and ritual to keep the crematory from becoming a death factory. In many cultures rites of passage are based on a common belief of what happens after death but these collective beliefs are scarce in today's post-modern society. One of the main questions in the project is how architecture can create meaningful space without inventing its own arbitrary rituals or compromising the building's functionality. Spaces of Passage is a crematory project that aims to create ritual through spatial sequences. The symbolic acts of the ritual are translated into physical places. Hierachically organised space with specific character enhance and foreshadow each step of the cremation process without sacrificing effectivness. The hypothesis is that the cremation process can be become a spatial ritual - a ritual created from form and relations. Every coffin that is transported towards the owen will pass through architectural moments, which convey a sense of dignity for the deceased, comfort for the bereaved and a a reminder that the work done at the crematory is of outmost importance. The resulting architecture is a crematory with functional spatial sequences where industrial spaces have aestetic qualities. Without studying how people interact with the actual building it is hard to evaluate if the spatial sequences have gained ritual value but the proposed crematory is indeed a clear attempt at creating emotional significance in an industrial process.

I inledningen av "Min Kamp" skriver Knausgård att tanken på att transportera en död kropp uppåt är naturvidrig. Detta blev min utgångspunkt. Mitt krematorium handlar om en rörelse uppåt, för den döda men också för den levande människan. Krematorium är traditionellt låga och tunga byggnader vilket har en praktisk förklaring, men jag skulle också vilja hävda att det hänger ihop med vår syn på döden. Vår starka tradition av kistbegravning har påverkat kremeringens utformning i form av t ex katafalkhissar och faktum är att majoriteten fortfarande begraver sina urnor. Det finns alltså en stark koppling till jord, som det klassiska bibelcitatet befäster. Men idag när man inte längre föds in i Svenska kyrkan, när 90% av Sveriges befolkning kremeras och det sker en konstant ökning av borgerliga begravningar, är det inte dags för ett nytt angreppssätt? En kista kremeras och kvar finns aska. Aska är lätt och sprids med vinden. Här finns en tydlig koppling till luft, vind och höjd som jag har valt att ta fasta på, och samtidigt försökt behålla byggnadens tyngd och högtidlighet.
In the beginning of “My Struggle” Knausgård writes that the idea of transporting a dead body upwards is against nature. This was my starting point. This crematorium is about a movement upwards, for the dead but also for the living man. The crematorium is traditionally a low and heavy building which has a practical explanation, but I would also like to claim that it is related to our view of death. Our strong tradition of earth burial has affected the design of the cremation, for example Catafalk lifts, and the fact is that the majority is still burying their urns. There is thus a strong connection to earth, as the classic Bible quote consolidates. But today, when you are no longer born into the swedish church, when 90% of Sweden's population is cremated and there is a constant increase in secular funerals, isn’t time for a new approach? A coffin is cremated and what remains is ash. Ash is light and spread with the wind. I have chosen to explore this connection to air, wind and height, while trying to keep the building's weight and solemnity.
Crematorium, vertical

Separation Mitt projekt rör sig kring temat separation, separation av funktioner, separation i fysisk bemärkelse och separation av människor. Jag spenderade mycket tid åt att undersöka kreamtoriet som anläggning, dess programdelar och platsen som vi fått till förfogande. Hela tiden rörde sig undersökningen tillbaka till separation, krematoriets funktionsseparering, åtskillnaden av industri och ceremoni. Jag valde att använda detta som en språngbräda för projektet. Krematoriet är som byggnad tydligt indelad i olika funktioner som försöker distansiera sig från varandra, den industriella och den ceremoniella, men även den del av programmet som berör personalen då de inte är i arbete. Tre olika funktioner som drar i olika riktningar, så jag började fundera över om jag ville arbeta för att överbrygga eller förstärka denna separation och hur detta skulle kunna representeras fysiskt fysiskt genom en byggnad. Tidigt i den undersökningen insåg jag att det var förstärknigen av det rådande förhållandet mellan funktionerna och rummen som jag ville arbeta med. När jag sedan började arbeta med formen började jag därför med att dela upp programmet i tre olika volymer och försökte få dem att förhålla sig till varandra utan att förenas till en helhet. Av praktiska skäl (för personalen) så valde jag istället att försöka få in tydligt separerade funktioner i en dammanhängade byggnad. Här kom ideén att använda mig av ett förvrängt gridsystem för att generera spännande former ch samtidigt uppfylla min strävan efter rum som fysiskt ger sken av att försöka separera sig från varandra. Resultatet är mitt krematorium, som bygger på ett rutnät på1500x1500mm soms edan har manipulerats genom att jag dragit de trte huvudfunktionerna i olika riktning. att komma fram till en metod för att förvränga gridet på ett sätt som inte blev helt och hållet godtyckligt var en lång process. Först ville jag att sträckan mellan punkterna i gridet skulle vara konstant och att bara mötespunkterna skulle förändras. Jag testade detta i modell, med ett intressant resultat men när jag sedan försökte mig på samma sak digitalt så visade det sig ganska snabbt att det fanns mycket begränsade möjligheter. Så jag valde slutligen att låta sträckan mellan punkterna vara flexibla och behandla gridet genom att låta punkterna flyttas utefter ett förutbestämt mönster. Då min byggnad är så tydligt format av det förvrängda gridet så ville jag visa upp det även för besökaren och då det hade varit omöjligt att låta alla punkter bli pelare av användningstekniska skäl så fick vissa punkter bli pelare, andra rumsskapande Byggnadens struktur består både av bärande väggar och pelare som är utplacerade enligt det bestämda gridet. Materialen som används i strukturen är i huvudsak massivträ, förutom i källarplanet och i de väggar om omsluter ugnshallen. Innerväggarna är obeklädda och materialet på interiören är därmed samma som i strukturen. Förutom de bärande pelarna återfinns även en mängd tunnare pelare som finns till enbart för atmosfärens skull. hela projektet är en process & en undersökning av hur man kan arbeta med gridsystem och hur man arbetar med och överbrygger de begränsningar som ett bestämt systen medför. En undersökning i att sätta upp striktearegler för sig själv och att sedan våga ta steget att bryta dem när man måste.
Separation This project follows a theme of separation, separation of functions, fysical separation and separation of people. A Chrematory is in its nature in a constant state of conflict, very different and complicated functions forced together into the same building, functions wich are trying to move in away from each other, trying to separate. There are basically three different parts of the chrematory, the industrial side, the part for the family an friends of the diseaced and the parts for the employes. All with verya specific demands and different atmospheres. I Wanted to enhance this state of separation between the functions but still keep them in the same building and i came up with a strategi to make that possible. I was going to use a distorted grid system to let the separation show in the built form. The project became a study of grids, how you can distort them in diferent ways and how you can use them to create different atmospheres and interesting forms. But also a study of how to make strict rules for yourself, how to keep them, and work with the difficulties you face when you have these rules to follow. And last but not least how to learn how to break your own rules when they have to be broken.

Krematoriet kommer att utgöra en övergång genom dess huvudsakliga uppgift, kroppen som blir till aska. Min strävan är att byggnaden och behandlingen av landskapet som omger den genom arkitekturen blir till övergång med hänsyn till flera aspekter, tillgodoser mötet mellan det oförenliga. Härigenom uppnås byggnadens specifika behov på samma gång som övergången artar sig just tack vare byggnaden. Utifrån byggnadens allvar, vardaglighet, omgivning och insida har jag försökt låta rationalitet och hänsyn avgöra formen. Gestaltningsvalen eftersträvar enkelthet och tillmötesgående.
The crematorium means transition through its main purpose, the transformation from a body to ashes. I’ve set out to use architecture to shape the building and the surrounding landscape as a passage from on state to another, in order to merge the fragmentary state of the site as well as the building’s program. A strive to meet the specific needs of the building while the passage can take form through the building. Rational consideration has deciphered the result in the attempt to tie together parameters such as life, death, inside, outside, city, cemetery, the trivial and the tragedy.

SYMMETRI: När någon gått bort upplever anhöriga ofta förvirring och tvivelkänslor. I detta vill jag arbeta med symmetri för att den fysiska platsen ska ingjuta tilltro hos de sörjande. När en individ upplever att tillvaron är ologisk finner hon stöd i den uppenbara logiken hos spegelsymmetri (t.ex. bevisar många studier ett samband mellanmental sjukdom och preferens för symmetri). TYNGD: Genom att anspela på monumental arkitektur vill jag tillåta de sörjande en paus från det beslutsfattande ett dödsfall innebär och ge dem möjlighet att uppleva sin litenhet och därigenom orka fortsätta sina liv. Tidigarefann människor i Sverige stöd hos kyrkan och i vedertagna ritualer kring döden och jag tror att dessa riterunderlättade genom att ta lätta individens eget ansvar. Jag vill i krematoriet underlätta genom att antyda ettallvar som ger anhöriga tillfälle att luta sig mot en outtalad tro. TRANSPARENS: Det är en liten del av dagens krematorier som tillåter insyn. Som anhörig kan detta ge en känsla av osäkerhetoch undran kring vad som sker i resten av byggnaden, särskilt i Sverige där kollektivet luckrats upp och individenblir chockad över att inte få bestämma vad som sker med den avlidnas stoft. Jag vill genom att arbetamed transparens ge anhöriga lugn i sitt förtroende för processen.I en artikel om Råcksta krematorium beskrevs bristande säkerhet och noggrannhet vid hanteringen avstoftet. Jag ser många anledningar att ge allmänheten insyn i delar av verksamheten, inte minst för att deanställda aldrig ska tvivla på allvaret i sin uppgift. Genom att göra tydlig skillnad på personalens fikarum etc.
SYMMETRY: When someone has passed away relatives often experience confusion and doubt. In this, I want to work with symmetry in order to let the physical environment instill confidence. When an individual experiences that life lacks logic they find support in the apparent logic of mirror symmetry. WEIGHT: By alluding to monumental architecture, I want to allow the bereaved a pause from the decision-making of a funeral and give them the opportunity to experience their smallness and thus be able to continue their lives. In earlier times people in Sweden found support in the Church and the established rituals around death and I think these rites helped by reducing the individual's own responsibility. I want the crematorium to provide ease by suggesting a gravity that allows the bereaved the opportunity to lean on an unspoken belief. TRANSPARENCY: Only a small part of today's crematoria are transparent. As a relative, this can provide a sense of uncertainty and worry about what happens in the rest of the building. By working with transparency I want to give the bereaved the peace of feeling confidence in the process.

Närvaron av döden ökar värdet av livet. I ett samhälle som gömmer undan livets slut fyller ett krematorium ett syfte om att påminna och visa den som vill se. Programmets nyanser blir en skala från kännedom till bevittnande och byggnaden tar en självklar plats på begravningsplatsen och i samhället. För den som redan befinner sig i sorg har naturen ett allmängiltigt, tröstande värde. Växtlighet tränger sig in och minner om en tid då livet börjar om. Byggnaden är uppbruten för att bli ett landskap i sig och i mellanrummen kommer naturen in på ett påtagligt sätt. Utifrån går det att urskilja byggnadens signifikanta delar: Ugnshall, kylrum och byggnadens fem innergårdar. Siktlinjerna har varit mycket viktiga i projektet. Interiört för att känna en närhet till naturen och exteriört för att förbipasserande ska förstå krematoriets huvudsakliga delar; Kistans ankomst, dess färd från kylrum till ugn och slutligen som aska till en värdig förvaring i väntan på urnsättning.
The presence of death increases the value of life itself. In a society that hides away the end of life a crematory has a purpose to remind and reveal it to whoever wants to interact. The program of this building transforms into nuances at a scale from knowledge to witnessing. This crematory takes a prominent place at the cemetery and in the community. For those who are already in the mourning process, nature has a universal, comforting value. Vegetation intrudes into and reminds us of a time when life starts over. The building is scattered to become a landscape in itself. In the gaps nature grows. From outside the building’s significant parts can be distinguished: Furnace hall, cold store and the five courtyards of the building. Sight lines have been very important in the project. Internal to feel a closeness to nature and external to  make passers-by understand the typology’s main processes; The arrival of the coffin, its journey from the cold storage to the oven and finally the ash’s way to a dignified storage  for the urn until it has a permanent place.

Ett krematorium, ett maskineri, där den döda kroppen bränns till aska, skrapas ut och förs till ett rum där skelettbitar som inte brunnit mals, skruvar som en gång läkte oss plockas ut. Det som tidigare var våra kroppar hälls nu ner som pulver i små urnor. Ett vardagligt arbete för vissa, ceremoniellt för en annan, den otäckaste av process för den tredje och en fjärde som inte kunde bry sig mindre.   När någon i vår närhet går bort reagerar vi. Det kan ta sig i uttryck på olika sätt och i olika tid. Projektets viktigaste aspekt består av att låta besökaren ta del av byggnaden i olika steg, i och med olika viljor vid olika tillfällen. En rädd anhörig, en stressad dotter eller ett stort sällskap.   Lika viktigt som det är att bemöta anhöriga, är det att förhålla sig till sitt sammanhang. Platsen som är Norra begravningsplatsen i Solna är central. Den ligger precis utanför Stockholms gränser och används dagligen som passage. I och med byggnadens speciella karaktär betyder detta att kontexten blir extremt viktig och i mitt projekt har jag lika mycket arbetat med vardagen runt omkring som människorna i byggnaden. Krematoriet möter vardagen.
A crematory, a machinery, where the dead body is burnt into ashes, scraped out and taken to a room where pieces of bones that are not funny burnt milled, screws that onced healed picked out. What once was our bodies are now being held down like powder in small urns. An everyday work for some, ceremonially for another, the nastiest of process for the third and a fourth who could not care less. When someone close to us pass away, we react. It can take expression in different ways and at different times. The project's most important aspect consists of allowing the visitor to take part of the building in stages, with different interests at different times. A frightened relative, a stressed daughter or a large company. As important as it is to respond to families, it is to relate to its context. The location Norra Begravningsplatsen in Solna is central. It is located just outside Stockholm and used daily as a passage. Because of the building's special character, the context is extremely important, and in my project I have equally worked with everyday all around as the people in the building. Crematorium encounter everyday.

Det här är ett kandidatprojekt där jag har skapat ett förslag på ett nytt krematorium på Norra begravningsplatsen i Stockholm. Mitt kandidatprojekt handlar om processer. Processen att hitta en fungerande plan till ett krematorium. Processen att hitta form utifrån program. Jag har försökt hitta upplevelsen av alla rum för att sedan skapa rummen. Processen att skapa en byggnad är för mig den intressantaste delen av arkitektur. Att skapa för att förstå vad som skapas och att inte stanna upp i den processen. En del av den processen är att göra val och även om vissa val kan vara svåra att förklara i efterhand tror jag att det är en viktig del av yrket att förstå att det är genom dessa val erfarenhet skapas. Den svåraste processen har varit gestaltningen. I mitt projekt har jag jobbat med en del klassicistiska element för att förstå hur användandet av dessa kan kännas påklistrat eller genuint. Jag hoppas det upplevs som det senare.
This is a bachelor degree project where I'm proposing a new crematorium on Norra begravningsplatsen in Stockholm. My bachelor degree project is about processes. The process of finding a workable plan to a crematorium. The process of finding the form based on the program. I have tried to find perception of all the rooms and then create the rooms. The process of creating a building is to me the most interesting part of the architecture. To create in order to understand what is created and not to pause in the process. Part of that process is to make choices, and although some choices are difficult to explain in hindsight, I think it is an important part of the profession to understand that it is through these selections experience is created. The most difficult process has been the design. In my project I have worked with some classical elements to understand how the use of these can feel pasted or genuine. I hope it is perceived as the latter.

Det här projektet handlar om närmandet. Om att närma byggnaden som hanterar våra döda. Varken tvinga, skrämma eller försköna. Det är en byggnad som börjar och slutar. En skulpturerad byggnadskropp med ett logistiskt flöde och rytmisk struktur. Förslaget är ett försök till ett sakta synliggörande. Synlig för att byggnaden sträcker ut sig och syns. Synlig för att du tilltåts titta in. Synlig för att du kan passera genom dess byggnadselement. Det är en skulptur av linjär form i ett landskap mellan vardag och död. En modern industri, en värdig arbetsplats, en byggnad av tyng, en byggnad som stödjer. Det ofrånkomliga har tagit fysiskt gestalt. Det har inte bäddats in, utan tar plats, rakt på plats. En uppbruten gestaltning för en splittrad själ. Ett gränsland mellan det som lever och det som passerat, till den andra sidan.
This project investigates how to approach the occupation that takes care of the deceased, to near and to border on the industry without intruding. It’s an attempt to disclose gradually, neither by intimidating anyone nor by harmonizing the reality. This crematorium is a linear building that has a beginning and an end. It is a sculptured construction with a logistical flow and rhythmic structure.   Norra Begravningsplatsen in Solna is a dual place where the contrast between industry, housing, grief, work and peace meet. The centerpiece of this meeting takes place on the lot where the crematorium is placed. The experience of the place as bicameral, neglected and concealed, despite all the different activities it touches, initiated the design where the desire was to create a building with a direction. Nevertheless the place and the program deal with contrasts. It is about the contrasting relation between someone's everyday life and another’s grief. It is the encounter between the living and the dead. The building stands both symbolically and physically the boundary between industry and cemetery. It becomes a transition and it becomes a flow in a shape of architecture. In the context of the site, the building makes it self apparently visible where its volume reaches out and takes place on a broad area of the given lot. There is a possibility to look in to the building and observe the process if wanted and there are plenty of places around the building where one can rest, take cover for the rain or just lean against a comforting wall. The building has several openings and ways to pass through its components, where the divided structure as a whole distracts the mind of a passing. This project is an attempt to defuse the tension that the building has in the society of today. It strives to be a modern industry, a dignified place to work, a building of weight with an aim of supporting the bereaved that surrounds it. The inevitable has taken physical form in the building; it has not been embedded and covered - it takes place straight on the spot. It is a broken design for a broken soul, a borderland between the living and that, which has passed to the other side, past the line.

Krematorieanläggning vid Norra Begravningsplatsen. Ett projekt med fokus i gestaltning och, efter närmare studier av Dom Hans Van Der Laans arkitektur och skrifter, i en riktning främst mot proportionslära. Vad kan denna glömda och tidigare så viktiga funktion inom arkitektur lära oss idag? Ett försök att närma sig och förstå vad tradition och historia spelar för roll idag i ett annars eklektiskt tidevarv och ansluta till den pågående diskursen om vikten av en kontinuitet. Mötet mellan de nya tekniska och rationella lösningarna och konventioner blir intressant för diskussionen om en byggnad vars innehåll kämpar med detta möte. Å ena sidan denna fabrik, ett av moderniseringsprocessens tidiga barn, som skulle göra döden rumsren. Å andra sidan en plats för avsked, en sista passage in till det nya tillståndet. Jag tror det finns ett behov av att utöka programmet till att låta byggnaden få en vidare funktion, en helig plats för minnen. Inte bara ett sista avsked eller ett praktiskt och rationellt maskineri.
Crematorium at the Northern Cemetery in Stockholm. A project focused on aesthetics and, after closer studies of Dom Hans van der Laan's architecture and writings, in a direction mainly towards proportional theory. What can this forgotten and so important function in Architecture teach us today? An attempt to approach and understand the role of tradition and history today in an overall eclectic era and connect to the ongoing discourse about the importance of continuity. The meeting between the new technical and rational solutions and conventions will be interesting for the discussion of a building whose contents are struggling with this encounter. On one hand, this factory, a child of the early process of modernisation, which would make death clean and sanitary. On the other hand, a place of farewell, a last passage into a new state. I think there is a need to expand the program to let the building get a further feature, a sacred place to memories. Not just a final farewell or a practical and rational machinery.

Ett verk, en helig plats, Norra begravningsplats. En plats som är symbol för mötet mellan livet och döden. En plats som har redan förutbestämda behov, där inns stora olikheter men en och samma färg. Platsen är skapad för att fullfölja mänskliga behov i sammanhang med att dödens rum är gemensam.      Ett diskretskärmtak möter mig innanför dörren. Jag kommer in i ett slutet men ändå ljus rum- expeditionen. En arkitektur med öppna dörrar men väl kontrollerad rörelse. Plats att dela eller vara sig själv. Att komma in i värmen efter en förlust… Ljuset silar sig in i slitsar i väggen och små fönsterpartier skapar nytt mönster i den annars grå och enhetlig yta och ger blickpunkter ut i den kringliggande naturen. Man står där inne och blicken fastnar, det är mycket som händer. Blicken dras till den abstrakta inredning och lugnet. Urnan är klar att hämtas. Jag ställer den i en öppning i väggen och glida i luckan för att stänga. Den är i en annan värld nu. Den kalla luften som letar sig ner i lungorna när jag dra dörren och öppna sig ett litet fönster att sedan behöver jag sitta kvar en stund till. Slutna ytor. Ljusa ytor. Livets rörelse. En byggnad för många olika villkor. Plats för sorg. Plats för minne. Plats att hedra minnet. Plats för oss!
No time or space to stop. A suspended structure of concrete, as a parasite in between two worlds. Suddenly, everything else disappears. An smoke, a break, a breath. Just the noise of the motorway reminds of the reality of the place.

Krematoriet När en människa kremeras bli hon ett moln. Det nya krematoriets gestaltning är inspirerat av molnets egenskaper  - translucens, lätthet, förändring och ljus. Byggnaden har en rationell plan som stödjer den naturliga arbetskedjan för begravningsentreprenörer, tekniker och expedit. Samtidigt är det en plats för anhöriga. För människor i sorg som behöver utrymme för att säga farväl.
Crematorium When a person is cremated she is transformed into a cloud. The design of the new crematorium is inspired by properties of the cloud - translucency, change and light. The building has a rational plan that supports the natural chain of work by people working there . At the same time it is a place for families, for people in mourning who need room to say goodbye.