Academic literature on the topic 'Obeståndsrätt'

Uppsatsen undersöker vad som sker med företag som kommer på obestånd och där lagarna tar vid där företagaren inte själv kan lösa problemen. Enligt den undersökning som genomförts visas att borgenärerna får mycket liten utdelning, kostnaderna är för höga och att hanteringen tar för lång tid.

A company reconstruction is an alternative procedure, for companies in payment difficulty, to receivership. Those in any kind of relationship with the ailing company ends up in a dif- ficult situation at a company reconstruction, as in any case when someone is in financial difficulties. Not only is there a risk for the providers not to get paid, the costumers are also at risk if the reconstruction company does not fulfil their agreement. These kinds of rela- tionships are controlled by a contractual relationship. Therefore the regulation has to con- tain how to deal with these contracts when the ailing company no longer can fulfil its obli- gations of the contract. In combination with this, the number of franchise companies is growing in Sweden. Franchise is where a franchisor grants a franchisee intellectual property rights for a fee. In a company reconstruction the franchise relationship becomes another important aspect to take into account because of the degree of dependence between the franchisor and the franchisee. Further the obligations are more comprehensive in the fran- chise agreement than in many other agreements. The question here is how a franchise rela- tionship is affected by a company reconstruction of the other party. This has two perspec- tives; first the contractual relationship between the parties, and second how their coopera- tion affects the end of the reconstruction. The contractual matter in this case is not statutory in Sweden. Therefore analogies are used in these kind of situations. The conclusion of this thesis is that problems occurs and for that reason an extended statutory regarding franchise relationships would be beneficial. On the other hand, the franchise relationship can be beneficial when one of the parties is in a company reconstruction. The close cooperation and support between the parties weighs out the disadvantages in this case.

I svensk rätt finns det i huvudsak två alternativa förfaranden när ett företag befinner sig i ekonomisk kris: konkurs och företagsrekonstruktion. Företagsrekonstruktionsförfarandet regleras i lag (1996:764) om företagsrekonstruktion (LFR) och förfarandet innebär att företaget i fråga kan vidta åtgärder för att förbättra företagets resultat samt en möjlighet att förhandla med sina borgenärer om ett ackord.  LFR infördes år 1996 och lagstiftarens mål var att antalet ansökningar om att inleda rekonstruktion skulle uppgå till 500 per år. I Sverige genomförs dock cirka 200 rekonstruktioner per år och i uppsatsen presenteras problematik som kan uppstå i samband med rekonstruktionsförfarandet. Bland annat att konkursmässiga företag beviljas att inleda företagsrekonstruktion, att det finns en okunskap om förfarande hos såväl gäldenärerna som borgenärerna, att företag ofta ansöker för sent om att inleda rekonstruktion samt att det är väldigt kostsamt att rekonstruera. År 2019 antogs direktiv (EU) 2019/1023 som bland annat innehåller bestämmelser som syftar till att göra rekonstruktionsförfarandet mer effektivt. I uppsatsen analyseras det nya direktivet och syftet är att besvara om bestämmelserna i direktivet kan motverka den problematik som idag finns med rekonstruktionsförfarandet. I och med att direktivet inte är implementerat i svensk rätt samt att problematiken med rekonstruktionsförfarandet är komplex, är det svårt att på förhand besvara om det nya direktivet kan motverka problematiken. I vissa fall, finns det dock goda skäl att tro att viss problematik med rekonstruktionsförfarande kan motverkas med hjälp av direktivet. I andra fall finns det dock goda skäl att tro att problematiken inte kan motverkas med hjälp av direktivet.

Konkursförfarandet är ett komplext förfarande som regleras av omfattande och relativt avancerad lagstiftning. Syftet med förfarandet är att under ordnade former avveckla en insolvent konkursgäldenärs verksamhet samtidigt som konkursborgenärers fordringar tillgodoses och regleras.   Även andra parter kan beröras av konkursen. En sådan part är den som intar ställningen som tredje man, dvs. den som inte är i ett direkt avtalsreglerat förhållande med konkursboet. Det kan finnas egendom i boet som tillhör tredje man och inte ska ingå i konkursen. Boet och förvaltaren är skyldiga att omhänderta och vårda den egendom som ska ingå i konkursen, men finns det en motsvarande skyldighet för sådan egendom som ägs av tredje man? I konkurslagen finns regler till skydd för tredje mans redovisningsmedel, men det finns inga uttryckliga bestämmelser till skydd för tredje mans lösöre, s.k. ”separationsgods”.   För att försöka besvara frågan om vilket vårdansvar bo respektive förvaltare har för separationsgods har jag studerat och analyserat olika svenska rättskällor. Det framkom vid en genomgång av förarbeten till konkurslagen, underrättspraxis, doktrin och allmänna rättsprinciper att det föreligger en plikt att vårda separationsgods. Frågan om denna vårdplikt ska belasta boet, förvaltaren eller båda har dock varit svårare att besvara. Svårigheten bakom den senare frågeställningen tycks grunda sig i att en ansvarsmässig likhet mellan bo och förvaltare har presumerats i de flesta av rättskällorna när separationsgods har behandlats. Denna presumtion har bidragit till att rättssubjektens vårdplikt för separationsgods inte har behandlats separat.   I avsaknad av en uttrycklig bestämmelse som förpliktigar förvaltaren att vårda separationsgods faller vårdansvaret på boet, i egenskap av besittare. Förvaltaren har dock en indirekt vårdplikt i och med att denne är den primära fysiska aktören i förfarandet och agerar för boets räkning. Lagstiftaren borde dock enligt min mening införa en vårdplikt avseende separationsgods för förvaltaren, förslagsvis med hjälp av inspiration från den tillfälliga vårdplikt för dödsbodelägare som föreskrivs i ärvdabalken.

Virtuell egendom avser objekt som existerar inom ramen för ett datorspel. Denna typ av egendom innehar fyra grundläggande egenskaper; avsaknad av fysisk form, beständighet,rivalitet och interaktivitet. Kombinationen av egenskaper kan anses vara unik för virtuell egendom. Däremot delas flera egenskaper med annan egendom. Avsaknaden av fysisk formdelas framför allt med immaterialrätter. De andra tre egenskaperna delas med till exempel lösöre. Virtuell egendom saknar alltså fysisk form. Det finns flera grunder för att virtuell egendom ändå ska uppfattas som egendom. Först och främst finns det en rättighet att knyta virtuell egendom till, nämligen ett ägande. Vidare syftar virtuell egendom ofta till att efterhärma fysisk egendom. Egendomen förefaller således kunna omfattas av egendomsbegreppet medstöd av objektfiktion. Stöd för att virtuell egendom kan omfattas av egendomsbegreppet finns också i rättspraxis. Virtuell egendom är lös egendom. Det kan inte sättas likhetstecken mellan virtuell egendom och någon annan existerande egendomstyp. Det kan däremot inte heller med säkerhet slås fast att virtuell egendom utgör sui generis. Detta eftersom virtuell egendom delar många grundläggande egenskaper med annan egendom, vilket gör virtuell egendom möjlig att jämföra med annan egendom. Virtuell egendom kan både utmätas och ingå i konkurs om egendomen är möjlig att avskilja och inte är förlagd med ett överlåtelseförbud från spelföretaget, det vill säga den ursprungliga ägaren. En separatist till virtuell egendom kan grunda sitt anspråk på äganderätt. Huruvida virtuell egendom är tillräckligt specifik och identifierbar, samt om den kan anses vara bibehållen, är beroende av vilken typ av virtuell egendom som avses. Specialitetsprincipen kan således endast aktualiseras på sådan virtuell egendom som utifrån en särskild bedömningär specifik och identifierbar. Separationsrätt på grund av bibehållen äganderätt till virtuell egendom är även möjlig att erhålla med stöd av LRV, om egendomen går att identifiera och avskilja. Separationsrätt på grund av förvärvad äganderätt torde också vara möjligt för sammatyp av virtuell egendom. Aktuellt sakrättsmoment för virtuell egendom torde, likt immaterialrätter, vara avtalet. Den sakrättsliga hanteringen av virtuell egendom förefaller lämplig, även om viss kritik kan riktas mot att traditionsprincipen inte är möjlig att tillämpa.

Allt sedan traditionsprincipen i början av 1900-talet fick klart fäste i svensk rätt har olika syften angetts för, samt krav uppställts med principen. Syftet torde numera vara stävjandet av borgenärsbedrägliga transaktioner. Vad gäller uppställda krav för erhållandet av borgenärsskydd, synes domstolarna frångått att tillmäta faktisk besittningsövergång och publicitet avgörande betydelse. Även om rättsläget kan betecknas som oklart, torde det avgörande numera vara att en överlåtare avskurits från sin rådighet över den överlåtna egendomen i form av avskuren mottagande- och betalningslegitimation eller förhindrats från att fortsatt bruka egendomen. Om en övergång till avtalsprincipen skulle kunna vara till för- eller nackdel för borgenärskollektivet är inte entydigt eftersom det går att framhålla argument åt båda håll. I förevarande uppsats framhålls dock att det individualiseringskrav som föreslås uppställas för lösöreöverlåtelser vid en övergång till avtalsprincipen, möjligen skulle kunna föranleda ett ökat antal borgenärsbedrägliga transaktioner. Företagshypotekets ställning som säkerhet skulle vidare vid en övergång till avtalsprincipen kunna påverkas negativt, men däremot torde den gränsöverskridande handel som Sverige bedriver inte beröras i någon nämnvärd utsträckning. Uttalanden från representanter för våra nordiska grannländer vad gäller avtalsprincipens tillämpning i deras respektive rättsordningar, bör inte okritiskt godtas som argument för hur en övergång till avtalsprincipen i svensk rätt skulle kunna ta sig uttryck. Däremot föranleder traditionsprincipens redan förändrade innebörd att en eventuell övergång inte nödvändigtvis skulle innebära en omvälvande förändring av rättsläget. Det är först vid en övergång till avtalsprincipen som de utmätningsrättsliga  presumtionsreglerna anses kunna bli av betydelse vid tredje mäns äganderättsanspråk grundade på förvärv. Det torde uppställas höga krav på presumtionens brytande och ur den aspekten bör gäldenärens förmögenhet, vid en övergång till avtalsprincipen, inte minska markant till följd av tredjemansanspråk.

Ett företag med ekonomiska problem kan, enligt lagen om företagsrekonstruktion (LFR), ges möjlighet att rekonstruera verksamheten genom ett särskilt förfarande, en företagsrekonstruktion. Syftet med institutet är att livskraftiga bolag som har tillfälliga ekonomiska problem ska kunna komma på fötter igen och därmed undvika att bolaget försätts i konkurs med den värdeförstöring det typiskt sett innebär, både företags- och samhällsekonomiskt. En lyckad företagsrekonstruktion är ofta till fördel för flera olika intressenter: bolaget som sådant, de anställda, borgenärerna och samhället i stort. Det finns därför ett uttryckligt mål om att företag ska rekonstrueras om förutsättningar för en lyckad företagsrekonstruktion finns. Inom ramen för det bolags- och skatterättsliga regelverken finns vissa handlingsdirigerande ansvarsregler för bolagets företrädare, som en motvikt till den aktiebolagsrättsliga principen om frihet från personligt ansvar. I 25 kap. aktiebolagslagen (ABL) finns de s.k. kapitalbristreglerna som föreskriver att styrelsen, för att undvika personligt ansvar för bolagets förpliktelser, måste handla på ett visst sätt när bolagets aktiekapital understiger hälften av det registrerade aktiekapitalet. Tillika finns det s.k. företrädaransvaret i 59 kap. skatteförfarandelagen (SFL) som innebär att en företrädare för ett bolag kan bli solidariskt ansvarig för bolagets skatteskulder som inte betalats på förfallodagen, om inte företrädaren vidtagit verksamma åtgärder för avveckling av bolaget. Syftet med uppsatsen är att undersöka och analysera ansvarsreglerna i förhållande till målet med att rekonstruera livskraftiga verksamheter enligt lagen om företagsrekonstruktion. Detta görs bl.a. genom att anlägga ett gäldenärs- och ett borgenärsperspektiv på respektive regelverk för att utreda hur väl olika intressen tillgodoses. I uppsatsen används rättsdogmatisk metod. Slutsatsen är att en företrädare måste ta hänsyn till samtliga regelverk samt att ansvarsregleringen påverkar möjligheterna till en lyckad företagsrekonstruktion på ett negativt sätt. Vidare konstateras med grund i analysen att det torde vara möjligt att i dagsläget inom ramen för domstolarnas verksamhet undanta kapitalbristreglerna i 25 kap. ABL och företrädaransvaret i 59 kap. SFL under en pågående företagsrekonstruktion eftersom LFR tillgodoser gäldenärsoch borgenärsintresset på ett likvärdigt eller bättre sätt. Det föreslås även att samtliga regelverk borde ses över inom ramen för en gemensam utredning.<br>A company with financial problems, according to the Swedish Company Reorganisation Act, is to be given the opportunity to reconstruct the business through a particular procedure, a company reconstruction. The purpose of the institute is to ensure that viable companies with temporary financial problems get back on their feet and thereby avoid bankruptcy and value-destruction. A successful company reconstruction is often beneficial to several stakeholders: the company as such, employees, creditors and society at large. There is, therefore, an explicit goal that companies should be reconstructed if the prerequisites for a successful company reconstruction exist. Under the corporate and tax laws, there are certain action-based liability rules for the company's representatives, as a counterweight to the corporate law principle of freedom from personal liability. Chapter 25 of the Swedish Companies Act contains the so-called Capital Shortage Rules which stipulate that, in order to avoid personal liability for the company's obligations, the Board must act in a certain way when the company's equity capital is less than half of the registered share capital. There is also the so-called Tax Liability of Representatives in Chapter 59 of the Swedish Tax Procedures Act, which means that a representative of a company may become jointly and severally liable for the company's tax liabilities not paid on the due date unless the representative has taken effective measures to wind up the business. The purpose of this thesis is to investigate and analyse the liability rules in relation to the ability to reconstruct viable activities under the Company Reorganisation Act. This is done by establishing a debtor perspective and a creditor perspective on each regulatory framework to investigate how well different interests are met. In the thesis, a legal dogmatic method is used. The conclusion is that a representative must take into account all the regulations and that the liability regulation negatively affects the prospects for successful company restructuring. Furthermore, it is stated in the analysis that it would be possible to exclude, in the context of the courts, the capital shortage rules in Chapter 25 of the Companies Act and representative responsibility in Chapter 59 of the Tax Procedures Act during an ongoing company restructuring as the Company Reorganisation Act meets both the debtors interest and creditors interest in an equivalent or better way. It is also proposed that all regulations should be reviewed within the framework of a joint Swedish Government Official Report.

En kommitté med uppgift att utreda huruvida en övergång bör ske från traditionsprincipen till avtalsprincipen tillsattes den 14 mars 2013. Utredningen har påkallats bland annat med anledning av att köpares okunskap, beträffande kravet på tradition, föranleder ett omedvetet risktagande från köparens sida i form av att en förvärvad vara kvarlämnas i säljarens besittning. Om en köpare kvarlämnar en köpt vara i säljarens besittning riskerar han enligt gällande rätt att gå miste om såväl varan som erlagd köpeskilling, med anledning av att förvärvet inte är skyddat mot säljarens borgenärer. Säljarens borgenärer har följaktligen möjlighet att ta en kvarlämnad vara i anspråk för täckning av säljarens skulder. Om en över­gång skulle ske till avtalsprincipen skulle köparens förvärv erhålla skydd mot säljarens borgenärer vid köpeavtalets ingående och köparen skulle därför kunna hindra att en köpt, men kvarlämnad, vara tas i anspråk för täckning av säljarens skulder. Köparen erhåller emellertid enbart separationsrätt till en vara om köpet uppfyller kravet på individualisering. För att er­hålla separationsrätt krävs även att köparen kan uppvisa betryggande bevisning till stöd för sin rätt, vilket kan medföra att köparen, om han efter köpet kvarlämnar varan i säljarens besittning, riskerar att gå miste om den på grund av att han inte kan styrka sin äganderätt. En övergång kan därför innebära att köparen likväl riskerar att gå miste om en köpt vara, dels eftersom han kan vara ovetandes om kravet på individualisering och dels eftersom han kan ha svårt att styrka sin rätt. Även säljaren vidtar, när han ingår ett överlåtelseavtal, en risk för att göra en förlust, men det är osannolikt att den risken skulle förändras med anledning av ett principbyte.