Academic literature on the topic 'Obligationsrättsligt'

Ett avtalsservitut innebär, enligt 14 kap. 1 § JB, att en inskränkning görs i en fastighet (den tjänande fastigheten) till förmån för ägaren av en annan fastighet (den härskande fastigheten). Servitutets tillhörande befogenheter kan vara såväl positiva som negativa. Bakgrunden till att upplåta ett avtalsservitut är att två parter, exempelvis två grannar, på dispositiv grund, helt utan inblandning av en myndighet kommer överens om att A ska ges rätten av B att nyttja dennes fastighet för ett visst angivet ändamål. Nyttjandet kan exempelvis bestå i rätten att ta en viss väg över grannens fastighet eller begagna en vattenbrunn. Den främsta anledningen till att servitut uppstår är för att förbättra den härskande fastigheten med funktioner som inte kan skapas inom fastighetens egna gränser. Ett avtalsservitut gäller som huvudregel utan begränsning i tiden, enligt 7 kap. 6 § JB. Trots detta stadgande riskerar en rättighet att inte längre kunna göras gällande av rättighetshavaren gentemot förvärvaren av den tjänande fastigheten. Om den fastigheten frivilligt säljs, uppkommer därmed frågan hur det kan påverka rättighetens rättsliga ställning. Gäller rättigheten som tidigare eller vinner den nya köparens intresse av att överta fastigheten utan belastningar? Denna uppsats har skrivits mot bakgrund av att det inte finns någon tydlig bild över hur äldre avtalsservitut kan påverkas av en framtida försäljning av den tjänande fastigheten. Syftet med denna uppsats har varit att belysa hur äldre avtalsservitut kan påverkas vid en framtida försäljning. Det har därmed varit av intresse att undersöka om en rättighet i form av ett avtalsservitut kommer att bestå ograverad eller om den kommer att försvinna i enlighet med köparens intresse av att överta fastigheten utan belastningar. Ett underliggande syfte har varit att klargöra om det finns skyldigheter för de som berörs av en fastighetsöverlåtelse att undersöka och upplysa om belastande rättigheter. Detta för att bringa klarhet i vad som gäller eller bör gälla. Av analysen framgår det att de tre servitutsrekvisiten är av grundläggande förutsättning för rättighetens bestående. Ett avtalsservituts materiella rättsförhållande kommer alltid att bestå i den tjänande fastigheten efter en frivillig fastighetsöverlåtelse. Rättighetshavaren kan dock enbart ges rätt att fortsätta använda rättigheten förutsatt att den erhållit sakrättsligt skydd före själva fastighetsöverlåtelsen. I analysen finner jag att det finns en sakrättslig skyldighet för säljaren att upplysa köparen om belastande rättigheter utifrån kravet på förbehåll i 7 kap. 11 § JB. Denna skyldighet kan i sin tur omvandlas till att bli en undersökningsplikt för köparen beroende på vad köparen ägt eller bort äga kännedom om, dvs. om köparen varit i god eller ond tro. Rättsfallet, mål T 3004-02, pekar på att bestämmelsen i 7 kap. 14 § JB talar för att det finns en långtgående sakrättslig undersökningsplikt för köparen. Att det skulle finnas en sakrättslig undersökningsplikt för köparen bekräftas även av doktrin. Undersökningsplikten får anses innebära att köparen åtminstone måste fråga säljaren för att få klarhet i om det finns några äldre avtalsservitut för att vara säker på att fastigheten säljs ograverad.   Min slutsats är att en rättighet i form av ett avtalsservitut alltid bör gälla i den överlåtna fastigheten, samt att det bör införas ett krav på att servitut måste registreras i fastighetsregistrets inskrivningsdel. Inskrivningsdelen bör i sin tur spegla giltiga materiella rättsförhållanden och vilka parter som äger rätten att använda servitut. Om en rättighet inte finns inskriven i registret bör den inte vara att se som giltig. Jag anser även att det bör införas en regel som tydliggör vem som ska bära en skyldighet att upplysa och undersöka om inskrivna och oinskrivna rättigheter. Genom att tydliggöra plikterna i lag tror jag att framtida tvister och rättsförluster skulle kunna undvikas, om de berörda parterna på förhand vet vad som gäller vid fastighetsöverlåtelser. En lagstadgad plikt skulle säkerligen ibland kringgås och säljaren försöka friskriva sig från eventuella felaktigheter genom garantier, men genom att införa en tydlig lag skulle åtminstone de situationer där det råder oklarhet kunna undvikas. Det blir på så sätt tydligt vilka rättigheter som belastar en fastighet.

Förmögenhetsrättens allmänna del består av två delar, sakrätten och obligationsrätten. Denna allmänna del hanterar problem som är gemensamma för olika typer av avtal. Problemen som uppstår berör ofta både krav på betalning och krav på egendom varför det är av vikt att se till både obligationsrätten och sakrätten.

Den typ av avtal som utreds i uppsatsen är depositionsavtal, vilka är föga reglerade i lagtext. Handelsbalken, där deponering delvis är reglerat, kan upplevas som svårförståelig för gemene man eftersom texten inte förändrats sedan sjuttonhundratalet. Deponering av gods förekom dock redan på den tiden och på grund av det är lagtexten fortfarande fullt tillämpningsbar. I en deponeringssituation deponerar deponenten godset hos depositarien, som har till uppgift att förvara och vårda godset enligt avtal parterna emellan. Deponenten är fortfarande ägare av godset och kan därmed när som helst tillämpa sin vindikationsrätt, det vill säga hämta ut godset. Enligt lag har dock depositarien retentionsrätt i godset, vilket innebär en rätt att hålla inne godset till dess att betalning erhållits för depositariens nödvändiga kostnader.

Lämnar depositarien godset vidare till tredje man uppstår en kontraktskedja i vilken parterna har olika anspråk och skyldigheter mot varandra. Lämnar depositarien ifrån sig godset utan deponentens vetskap föreligger det ett kontraktsbrott. Tredje man besitter då deponentens gods trots att det inte föreligger något avtal parterna emellan. Deponenten har en möjlighet att tillämpa vindikationsrätten direkt mot tredje man. Tredje man har dock haft utlägg för nödiga kostnader och har därmed en fordran på depositarien. Fordran leder till att tredje man har retentionsrätt i godset. Retentionsrätten, en obligationsrättslig rättighet, är i scenariot starkare än den sakrättsliga vindikationsrätten. Följden blir att deponenten inte kan få ut godset förrän tredje man ersatts för nödvändiga kostnader.

 

 

 

Problematiken har utökats då lagen avtalas bort och standardavtal istället tillämpas. I standardavtalet NSAB 2000 regleras det att tredje man har panträtt istället för retentionsrätt i godset. Panträtt är en mycket starkare säkerhetsrätt än retentionsrätt eftersom panträtt ger realisationsrätt. Rätt att hålla inne annans gods har därmed övergått till en rätt att sälja annans gods.

Problem som uppstår i kontraktskedjor, där rättigheter ställs mot varandra och det föreligger anspråk och skyldigheter mot olika parter, behöver utredas. Ett annat problem är att handelsbalken, vilken reglerar området, är ålderdomlig och svår att tillämpa. Handelsbalken har fått en sekundär betydelse då den avtalas bort och området istället regleras genom standardavtal.

Bestämmelsen om tvångsinlösen i 22 kap. 1 § ABL är tvingande, vilket innebär att avsteg från vad som föreskrivs inte får göras genom bolagsordningen. Mot bakgrund av Högsta domstolens avgörande i NJA 2011 s. 429, synes bestämmelsens tvingande natur vara än mer vidsträckt. I förevarande fall ansågs nämligen ett aktieägaravtal, varigenom en majoritetsägare avstått från sin rätt att påkalla tvångsinlösen, sakna aktiebolagsrättslig relevans. Domstolen framhöll emellertid att sådana aktieägaravtal som huvudregel binder parterna. Författarna är av uppfattningen att blotta förekomsten av tvångsinlöseninstitutet utgör en inskränkning av principen om avtalsfrihet. Därutöver innebär Högsta domstolens avgörande att den välgrundade principen inskränks ytterligare. I förevarande uppsats utreds huruvida den sistnämnda inskränkningen är motiverad. Därutöver utreds även hur ett eventuellt avtalsbrott och en därtill inträdande skadeståndsskyldighet förhåller sig till det faktum att avtalsvillkoret saknar aktiebolagsrättslig relevans. Inledningsvis anser författarna att inskränkningen av avtalsfriheten som följer av NJA 2011 s. 429 är motiverad. Vidare har författarna konstaterat att skadeståndsskyldighet kan aktualiseras de lege lata eftersom parterna torde vara obligationsrättsligt bundna mot bakgrund av Högsta domstolens uttalande i NJA 2011 s. 429. Yttermera är författarna av uppfattningen att ett föreliggande skadeståndsansvar inte kan begränsas genom tillämpning av adekvansläran eller normskyddsläran. De lege ferenda anser författarna att ett aktieägaravtal som inskränker tvångsinlösenrätten inte bör tillerkännas obligationsrättslig verkan. Detta främst mot bakgrund av att det är en orimlig följd att ett avtal som inte kan göras gällande gentemot bolaget trots allt kan föranleda obligationsrättslig bundenhet och skadeståndsansvar.
The provision in chapter 22. 1 § of the Swedish companies act regarding compulsory purchases and sales of shares is imperative, meaning that derogations from the provision not is allowed through a company’s articles of association. The imperative nature of the provision has been further strengthened through the Swedish Supreme Court ruling NJA 2011 s. 429. In the mentioned case, a shareholders’ agreement in which a party has waived its right to claim a compulsory purchase, was found to lack affect in relation to the company. However, the court stressed that shareholders’ agreements, in principle, are valid and enforceable between the contractual parties, i.e. the shareholders. The authors’ opinion is that the mere existence of compulsory purchases and sales of shares constitute an infringement of the freedom of contract. Moreover, the mentioned court ruling entails an extension of the already existing infringement of this freedom. This thesis examines whether this, later infringement, is motivated. Furthermore, this thesis examines how a breach of a shareholders’ agreement – and liability to pay damages – relates to the fact that the contractual term that has been breached lacks affect toward the company.  According to the authors, the infringement of the freedom of contract derived from the mentioned court ruling is motivated. Furthermore, the authors have concluded that liability to pay damages may arise de lege lata, due to the fact that the contractual parties ought to be bound by the shareholders’ agreement according to the mentioned court ruling. In the authors’ opinion, the methods used to limit liability are not capable of doing so in this case. The authors suggest, de lege ferenda, that a term of a shareholder’s agreement where a party refrains from his right to claim a compulsory purchase or sales of shares not shall be binding between the parties.

Uppsatsen utreder om panträtt säkrar ränta på den pantsäkrade fordringen utan att parterna särskilt avtalat om saken. Undersökningen berör ett antal alternativ för att besvara frågan: bevispresumtioner, fördelning av bevisbörda, avtalstolkning, analogier från befintliga utfyllande rättsregler, samt systematisk-teleologisk rättstillämpning. Undersökningen har kommit fram till att legal avkastningsränta, avtalad avkastningsränta och avtalad dröjsmålsränta i princip säkras av panten enligt dispositiv rätt, även om parterna inte har avtalat om att panten ska säkra sådan ränta. Däremot säkrar panten bara den del av den legala dröjsmålsräntan som avser att kompensera för inflation genom avtalstolkning.