Academic literature on the topic 'Ordningsmakt'

Denna uppsats är en kvantitativ enkätstudie, bestående av 77 enkätsvar. Undersökningens syfte är att undersöka skillnader i fyra personlighetsfaktorer – emotionell stabilitet, dominans, vaksamhet och regelmedvetenhet – mellan representanter från ordningsmakt, psykologistuderande och en kontrollgrupp med slumpmässigt urval. Studien utgick ifrån tre hypoteser: 1. Representanterna från ordningsmakt är mer vaksamma, dominanta, emotionellt stabila och regelmedvetna än kontrollgruppen. 2. Psykologistuderade är mer emotionellt stabila och dominanta än kontrollgruppen. 3. Högre grad av vaksamhet och regelmedvetenhet förväntas hos ordningsmakt än psykologistuderande. Studiens resultat visade signifikanta skillnader mellan undersökningsgrupperna i emotionell stabilitet och vaksamhet. Antagandet om ordningsmaktens större vaksamhet bekräftades medan antaganden om gruppens emotionella stabilitet inte fick stöd, då ordningsmakten visade signifikant lägre värden än de andra undersökningsgrupperna. Inga mellangruppsskillnader i personlighetsfaktorerna regelmedvetenhet eller dominans kunde uppvisas.

En ordningsvakt är en person som förordnas av polismyndigheten för att upprätthålla ordning och säkerhet i samhället, men som inte är anställd inom polisväsendet. En ordningsvakt åtnjuter befogenhet att ingripa vid ordningsstörning och brott, och har vid sådant utövande rätt att använda sig av försvarlig mängd våld. Under 2017 blev förekomsten av ordningsvakter en aktuell fråga då enstaka kommuner i Sverige beslutade sig för att komplettera låg polisnärvaro med hjälp av ordningsvakter. Samtidigt kom också politiska förslag från flera riksdagspartier som argumenterade för nya användningsområden och utökade befogenheter för ordningsvakter. Genom att använda Carol Lee Bacchis kritiska policyanalys Whats the problem represented to be? studeras några av dessa policydokument i syfte att undersöka vilket samhälleligt problem som ordningsvakter förväntas lösa. Uppsatsen påvisar att ordningsvakternas främsta uppgift är minska otryggheten i samhället, något som getts allt större fokus i debatten. Dessutom visar analysen att polismyndigheten i Sverige uppmanas att söka partnerskap med civilsamhället för brottsförebyggande arbete, samtidigt som tydligare mål för polisens arbete efterfrågas.

This thesis identifies and describes the diversity aspects of police discourse based on the accounts of police trainees in their final year. Specifically, the focus is on culture, religion and ethnicity, and four main questions are addressed: What is said about diversity? How is it articulated? What subject positions are offered and assumed? In what ways are discourses of diversity sustained and challenged? The analysis of discourse in use is based on field studies conducted at the Swedish National Police Academy and focus group interviews with police trainees in the educational setting and during their trainee placement period. The analytical concepts of interpretative repertoire, ideological dilemmas, subject positions and discursive devices are employed to identify how different meanings are ascribed to diversity. Three central discourses of diversity are presented: diversity as inescapable difference (a hegemonic practice), diversity as political goal (recognition of diversity) and diversity as potential likeness (regulation of diversity). These are competing discourses on how police officers should be and how their role is understood in relation to a pluralistic society. The study shows that the contradictory diversity discourses reflect a struggle of different ‘us’, which regulates the conception of the ideal police officer, professional conduct and the performance of policing. In addition, five dilemmas originating in the tension between the discourses are outlined. Diversity is found to involve ideological dilemmas regarding how policing should be conducted in relation to profiling and social categories, how humour and jargon are viewed and handled, and how lack of knowledge may mean attributing subject positions to others with discriminatory implications. The thesis contributes to showing how diversity discourses reproduce the social order by affirming the social categories that the representatives of diversity are assumed to embody. It closes with a discussion of some practical and theoretical implications of its findings.
Baksidestext Ordningsmakter inom ordningsmakten visar hur mångfald, med fokus på kultur, religion och etnicitet, ges skilda betydelser i blivande polisers samtal och att det pågår en kamp om hur samhällets mångfald ska förstås i relation till polisens sammansättning och arbete. Kampen mellan diskurser är vare sig en ny kamp eller exklusiv för polisen. Däremot kan striden om hur mångfald ska förstås ses som en modern företeelse, som ställs på sin spets inom polisen vars uppdrag är att skydda demokratiska värden och lagar om människors rättigheter. I denna avhandling beskrivs hur kampen tar sig uttryck inom ordningsmakten. Hur kan vi förstå det paradoxala i att polisen har som uppgift att arbeta mot fördomar, samtidigt som vissa arbetsuppgifter motiveras av fördomar? Vad innebär ett behov av ökad kunskap om olika grupper, som samtidigt sätter dessa grupper i en diskriminerande utgångspunkt? Varför förekommer en diskriminerande humoristisk jargong i ett yrke som har i uppdrag att främja rättvisa och motverka diskriminering? Detta är några av de frågor och dilemman som mångfald aktualiserar i en polisiär kontext. Avhandlingen synliggör hur mångfaldsdiskurser återskapar social över- och underordning och att kampen mellan diskurser är en kamp om olika ’vi’.

Som polis kan det hända att man ställs inför en folksamling som stör den allmänna ordningen och då är det nödvändigt att veta hur man ska agera samt vilka brott som folksamlingen kan göra sig skyldig till. I den här studien har vi gjort en sammanställning av relevant lagstiftning som rör upplopp och ohörsamhet mot ordningsmakten samt undersökt hur denna används i realiteten. Något som inledningsvis lockade vårt intresse att studera just dessa brott, var att det fanns få rättsfall om dem från högre instanser. Funderingar kring huruvida lagstiftningen, tillämpningen av paragraferna eller krav på bevisningen var oklar väcktes då och vi beslutade oss för att försöka bringa klarhet i frågan. Ett underlag till rapporten, förutom lagstiftning och litteratur i ämnet, har hämtats från polismyndigheterna i Stockholms län, Västra Götalands län och Östergötlands län samt från åklagarkammarens enhet i Stockholm och åklagarmyndighetens utvecklingscentrum i Malmö. I rapporten har framkommit ett antal problem med den praktiska tillämpningen av paragraferna. Ett betydande problem är att det ofta rör sig om flertalet personer som begår brott, varpå det är svårt för polisen att lagföra samtliga deltagare på grund av bristande resurser. Även bevisproblem kan uppstå, d v s svårigheter att styrka vem som gjort vad i folksamlingen. Ett annat problem är att polisen ibland har bristande utbildning på området, och därför aktualiseras frågan om ordningsstörande brott endast i samband med demonstrationer.

Reglerna i början av brottsbalkens sextonde kapitel är sedan brottsbalkens tillkomst oförändrade. Ordalydelsen är näst intill densamma sedan revideringen av 1864 års strafflag som gjordes år 1948. Den minimala förändring som gjorts i upploppsbestämmelsernas paragrafer är att vid införandet av brottsbalken byttes påföljden straffarbete ut till fängelse. Brotten i de tre första paragraferna i BrB 16 kap. har gemensamt att de avser situationer där folksamlingar stör den allmänna ordningen. Trots sin ålder används straffbestämmelserna än idag, och tillämpningsområdet har breddats sedan 1864 års strafflag. Situationer som kan uppstå där upploppsbestämmelserna aktualiseras är många och kan vara av väldigt olika karaktär. Främst när vi tänker på upplopp leds tankarna troligen till upploppen under EU-toppmötet i Göteborg 2001, de så kallade Göteborgskravallerna, eller till händelserna i Kärrtorp 2013. Upploppsbestämmelserna innefattar dock fler situationer än de politiskt motiverade upploppen. Exempel på andra upploppssituationer är då intagna i fängelser sätter sig upp mot anstaltsledningen, när en folksamling ockuperar byggnader eller andra allmännyttiga områden, vid fotbollshuliganism eller vid fritagning av personer som poliser gripit eller anhållit. Uppsatsens syfte är att utreda upploppsbestämmelsernas rekvisit och tillämplighet idag, samt undersöka om de ålderdomliga reglerna uppfyller dagens kriminaliseringprinciper.