Academic literature on the topic 'Ortopedisk kirurgi'

Cilj: Totalna endoproteza (TEP) gležnja ugrađuje se kod uznapredovalog stadija osteoartritisa gležnja s ciljem održavanja bezbolnog, stabilnog i pokretljivog zgloba. Cilj je ovog istraživanja bio analizirati rane funkcionalne rezultate nakon ugradnje TEP-a gležnja. Ispitanici i metode: Ispitana je skupina od 18 pacijenata s ugrađenim TEP-om gležnja. Prosječna dob pacijenata bila je 62 godine. Kod 12 pacijenata radilo se o sekundarnom obliku osteoartritisa gležnja na osnovi prethodne ozljede, a kod 6 o primarnom osteoartritisu gležnja. Svi su pacijenti kirurški liječeni u Klinici za ortopediju Lovran u razdoblju od 2013. do 2016. godine, a ispitivanje je provedeno uz pomoć anketnog lista institucije American Academy of Orthopedic Surgeons (AAOS), vizualne analogne ljestvice (VAS) bola i goniometra. Rezultati: Dobiveni rezultati pokazali su značajno poboljšanje u funkcionalnom stanju gležnja, kao i u njegovoj pokretljivosti. Prijeoperacijski rezultati AAOS-ova anketnog lista iznosili su 30,34, dok su poslijeoperacijski iznosili 70,01 bodova. Prosječni je opseg pokreta gležnja prije operacije bio 16,11°, a poslijeoperacijski 30,26°. Također se pokazalo da je intenzitet bola nakon ugradnje endoproteze gležnja značajno manji. Prijeoperacijski je prosječna razina VAS-a bola bila 7,83, a poslijeoperacijski 3,5. Zaključak: Rezultati ove studije potvrđuju uspješnost ugradnje TEP-a gležnja u pacijenata s uznapredovalim osteoartritisom gležnja.

Bolest međukralježničnog diska čest je uzrok ozljede leđne moždine i motorne disfunkcije te se najčešće javlja u grudno-slabinskom segmentu kralježnice. Retrospektivnim istraživanjem u razdoblju od sedam godina obuhvaćena su 104 slučaja pasa s grudno-slabinskim (GS) sindromom liječenih na Klinici za kirurgiju, ortopediju i oftalmologiju Veterinarskog fakulteta Sveučilišta u Zagrebu. Većina pasa imala je akutnu kliničku sliku s visokim stupnjem neurološkog deficita. Francuski buldog bio je najčešći hondrodistrofični tip pasmine u koje se javljao GS sindrom dok je njemački ovčar bio najbrojniji u nehondrodistrofičnom tipu pasmine. GS sindrom u većem broju javljao se u muških jedinki. Ekstruzija diska u oba tipa pasmine javljala se u području T12-T13 i T13-L1 međukralježničnog prostora. Podatci o oporavku poznati su za 61,53 % pacijenata od čega je 70,44 % pacijenata postiglo zadovoljavajući oporavak. Nad svim pacijentima u provedenom istraživanju kao operacijska tehnika koristila se bilateralna mini hemilaminektomija izvedena od strane istog operatera. U 30 % pacijenata neovisno o nalazu mijelografije, materijal diska uočen je s obje strane međukralježničnog prostora zbog čega je opravdano razmotriti primjenu bilateralne mini-hemilaminektomije kao metodu izbora pri liječenju pasa s GS sindromom. Ovi rezultati će koristiti u budućim istraživanjima GS sindroma te će doprinijeti u njegovoj dijagnostici i liječenju.

Bakgrunn: Operasjonspasienter som får regional anestesi, er ofte våkne perioperativt og møter flere profesjonsgrupper i det perioperative forløpet. Det er derfor viktig å få økt innsikt i pasienters opplevelser og erfaringer. Hensikt: Beskrive og øke forståelsen om hvordan pasienter opplever og erfarer den perioperative fasen i regional anestesi, noe som kan bidra til økt trygghet hos pasienten gjennom en enda bedre ivaretakelse. Metode: Studien har et kvalitativ deskriptivt design og omfatter femten individuelle intervju av urologiske og ortopediske pasienter som har fått utført et kirurgisk inngrep. Intervjuene er analysert ved bruk av Malteruds systematiske tekstkondensering. Resultat: Det var viktig å kjenne seg ivaretatt og trygg gjennom hele det perioperative forløpet. Flere opplevde det trygt å ha flere profesjonsgrupper rundt seg. I tillegg var det viktig å få detaljert informasjon under forløpet, samt at personalet opptrådte rolig og vennlig. Noen pasienter ønsket å sove for å unngå å oppleve smerter og annet ubehag, mens andre ønsket å være våkne under operasjonen på grunn av et behov for å ha kontroll. Flere opplevde hjelpeløshet og at det var vanskelig å være avhengig av hjelp under og etter operasjon. I tillegg opplevde noen en krenkelse av bluferdigheten og tap av kontroll i forbindelse med intime gjøremål. Pasientene opplevde at det var utfordrende å uttrykke sine smerter på en smerteskala. Erfaringer fra tidligere operasjoner hadde betydning. Konklusjon: Det er viktig å tilpasse forholdene til den enkelte pasient slik at de får best mulig opplevelser og erfaringer. God ivaretagelse, som ved tilstrekkelig informasjon, god smertelindring og rolig opptreden, er sentralt. Å ha flere profesjonsgrupper rundt seg i den perioperative fase oppleves trygt.

Peritoneoperikardijalna dijafragmatska hernija predstavlja urođenu komunikaciju osrčja i trbušne šupljine. Javlja se s prevalencijom od 0,02 do 0,05 %, čineći najčešću prirođenu anomaliju srca i dijafragme u pasa. U članku je opisan prikaz slučaja mužjaka shi tzua starog 12 godina zaprimljenog na Kliniku za kirurgiju, ortopediju i oftalmologiju, Veterinarskog fakulteta Sveučilišta u Zagrebu, u kojeg je dijagnosticirana peritoneoperikardijalna hernija te je učinjena herniorafija. Pacijent je s Klinike otpušten nakon pet dana poslijeoperacijske skrbi, a četiri mjeseca nakon zahvata je stabilno.

Fallskador är ett stort hälsoproblemen hos äldre. Ca 70 000 frakturer inträffar i Sverige årligen som kan härledas till benskörhet och av dessa är 1800 höftfrakturer. Att förebygga fallskador är av stor betydelse både för individen och för samhället. Frakturer kostade 2008-2009 ca. 200 000 kr per patient. Syftet med studien är att belysa de livsförändringar som kan uppkomma i det dagliga livet hos äldre i samband med akuta höftfrakturer. Metoden var en litteraturstudie på 16 artiklar publicerade mellan 1998-2008. Sökningen utfördes i PubMed och Cinahl. Resultatet visade att vanliga följdsjukdomar efter höftfrakturer var depressioner, undernäring, minnesnedsättningar och rädsla för att åter falla. Socialt kunde man bli isolerad och få ge upp tidigare intressen. Livet förändrades hemma. Den känslomässiga upplevelsen av en akut höftfraktur var av stor betydelse för läkningsprocessen. Depressioner eller sänkt sinnesstämning verkar prägla många gamla efter ett akut höftfraktur. För att komma igen efter en akut höft fraktur spelar en mängd olika faktorer in. Vem man är, hur man bor och vilket socialt liv man för, hur man blir bemött och i vilken mån man har tillgång till hälsovård. Fallpreventiva program fungerar om man känner till hur människor tänker vid förändringar i livet.

En simulator ger inte bara möjligheten att efterlikna verkligheten, den kan också förbättra och förstärka viktig information för den som tränar. Inom medicinsk simulatorutveckling är strävan efter att efterlikna verkligheten till fullo mycket stark och de möjligheter tekniken ger har i stort förbisetts.

I denna studie lades fokus på de två förbisedda områdena pedagogisk förstärkning och spatial kognition. I en experimentell studie undersöktes effekter av införandet av ett visuellt pedagogiskt verktyg (förstärkande hjälplinjer) under träning i en vr-simulator för ortopedisk kirurgi. De erhållna resultaten sattes också i relation till deltagarnas spatiala förmåga.

24 läkarstudenter genomgick en timmes introduktion och träning följt av eftertest både direkt efter träning och en respektive två veckor efter träning. Resultaten i simulatorn gavs genom en objektiv automatgenererad medicinsk poäng, samt även genom tid, millimeter fel och självskattning av prestation. Studenternas spatial-kognitiva förmågor mättes genom två generella intelligenstest.

Resultaten visar på positiva effekter på operationspoäng tack vare hjälplinjerna. De som tränar med hjälplinjer presterar lika bra vid alla tillfällen, medan de som tränar utan hjälplinjer har en signifikant försämring över tid. Sambanden mellan poäng, tid och spatial-kognitiva förmågor är över lag stora.

Implikationerna av studien är att det är kan vara tillrådigt att inkludera pedagogiska hjälpmedel för att öka förståelsen och accelerera inlärningen vid träning i en medicinsk simulator, samt att ifrågasätta de metoder där enbart ett eftertest används för kontroll av inlärning. De i studien tydliga sambanden mellan spatial förmåga och inlärningseffekt vid simulatorträning pekar på att detta är ett område relevant för ytterligare forskning.

ABSTRACT Background: To serve the patients information and to relieve pain post-operatively is largely the nurse's responsibility. Studies suggest a correlation between the preoperative information and the pain and anxiety. Previous studies suggest that the preoperative information affect the postoperative pain in a positive direction. Aim: The aim of this study was to investigate the correlation between preoperative paininformation, anxiety and pain in patients who have undergone elective and acute orthopedic surgery. A further aim was to see if there was a difference between elective and acute orthopedic surgical wards and also investigate if there were something the patients were missing in the preoperative pain-information. Method: A quantitative survey was conducted with a descriptive correlative design. The study was carried out in two different orthopedic wards in a hospital in Sweden. The study included a total of 27 participants, 12 elective and 15 acute patients. Reslut: The result showed that there is a significant correlation between the patients preoperative anxiety and postoperative pain (r=0,398, N=27, p=0, 04). The result also showed a significant correlation between patient’s postoperative anxiety and postoperative pain (r=0,601, N=27, p=0,001). Patients with high anxiety also had high levels of pain. No significant difference was seen between the elective and acute group, but the elective group estimated the preoperative information higher (M=6, 17) than the acute group (M=4, 53). The study did not show evidence that preoperative information about the pain leads to lower postoperative painscores, however the preoperative information is important so the patient feel well prepared for the operation. A total of 6 (22%) patients did not obtain preoperative pain-information. Conclusion: Anxiety and pain are two factors that affect each other. To be responsive as a nurse and capture anxious patients, as well as alleviate this concern , the postoperative pain would be alleviated . Patients undergoing acute surgery do not receive preoperative information to the same extent as those undergoing elective surgery. To develop a quality document about how and when preoperative information about pain should be given , could ensure that patients are well informed before surgery. To share this information is largely the nurse's role, and it is important as it would lead to increased well-being and less suffering for the patients.

Bakgrund: Obehandlad postoperativ smärta kan leda till ett flertal komplikationer och försenat tillfrisknande. För adekvat smärtbehandling bör smärtan utvärderas regelbundet med en smärtskattningsskala som patienterna informerats om i det preoperativa skedet.Syfte: Studiens syfte var att undersöka hur patienter upplever smärtskattning postoperativt samt att undersöka om patienterna ansåg att de fått tillräckligt med information preoperativt om visuell analog skala (VAS) för att kunna tillämpa den postoperativt. Syftet var även att undersöka om ålder och genus har någon inverkan på smärtskattning.Metod: Enkäter delades ut på fyra vårdavdelningar på Akademiska sjukhuset, Uppsala. Det var 38 patienter i åldrarna 18-80 år som deltog i studien.Resultat: Tre patienter av 38 fick såväl muntlig som skriftlig information om smärtskattning preoperativt. Yngre patienter upplevde att informationen var tillräcklig i större utsträckning än de äldre patienterna (p=0,04). De patienter som vid tidigare vårdtillfälle använt VAS hade lättare att tillämpa smärtskattningsskalan vid det aktuella vårdtillfället (p=0,003). Det var 94,4% (34/36) av patienterna som ansåg att de fick skatta sin smärta tillräckligt ofta den första postoperativa dagen.Slutsats: Den postoperativa smärtskattningen upplevdes tillfredställande av patienterna. De ansåg dock att det fanns brister i den preoperativa informationen om smärtskattning.

This investigation is a pilot survey whose main purpose is to investigate with work evaluation and attitude analysis whether the orthopedists and surgeons work can be equaled, why the wages differences exists between women and men, and also which preventive measures the organization can use to even out the wages differences between the genders. In relation with the investigation I have applied the reflexive way of thinking to establish which difficulties come up in the work of gender-equality.

The result’s from work evaluation displays that the works are equivalent but the salaries are not, which can depend on value discrimination,gender discrimination and the organization theory.

Wages differences between women and men depend on, according to the informers, partly by historical explanation and partly by the old directors who was allowed to retain regular salary when they

post transformed. The common point of view is that men have a larger work experience and therefore a higher salary.

The managements attitude towards gender-equality issues is of absolute importance in order to achieve and bring a change within the organization.

The measure positive special treatment is proposed to be used as an improving method to achieve (gender)equality between the posts and to even out the wages difference between the sexes.

To establish whether or not gender discrimination exist in the investigated organization there needs to be done a whole lot supplementary studies like a complete wage (salary) mapping which includes all supplements and more interviews among the organizations all occupation groups.

Utredningen är en pilotstudie vars huvudsyfte är att via arbetsvärderingsanalysen och attitydundersökningen undersöka om ortopeders och kirurgers arbete kan jämställas, varför löneskillnader mellan kvinnor och män finns, samt vilka åtgärder organisationen kan använda för att jämna ut lönerna mellan könen. I samband med undersökningen har jag också valt att tillämpa det reflexiva tankesättet för att undersöka vilka som svårigheter uppstår i samband med jämställdhetsarbetet.

Resultatet från arbetsvärderingen visar att det handlar om likvärdiga arbeten men inte lika löner, vilket kan ha sin förklaring i värdediskriminerings-, genus- och organisationsteorin. Löneskillnaderna mellan kvinnor och män beror, enligt informanterna, dels på historiska förklaringar och dels på de gamla cheferna som har fått behålla sin ordinarie lön i samband med omplacering. Den allmänna synen är att män har längre arbetslivserfarenhet och därför högre lön.

Ledningens inställning till jämställdhetsfrågor har vidare vistas vara helt avgörande för att förändringsarbetet inom organisationen skall kunna genomföras.

Åtgärden positiv särbehandling har föreslagits som en metod för att uppnå jämställdhet mellan befattningarna och för att jämna ut löneskillnaderna mellan könen. För att undersöka om könsdiskriminering föreligger inom den undersökta organisationen behövs en del kompletterande studier såsom en komplett lönekartläggning som inkluderar alla tillägg och fler intervjuer bland organisationens samtliga yrkesgrupper.

Bakgrund: Djup ventrombos (DVT) är en allvarlig komplikation efter kirurgiska och ortopediska ingrepp. Detta leder till ökat lidande för patienten, längre vårdtider och därav ökade kostnader för samhället. För att förebygga DVT krävs kunskap om vilka preventiva omvårdnadsåtgärder som har effekt och hur de ska användas. Syfte: Syftet med studien var att genom en systematisk litteraturstudie se vad kunskapsläget säger om preventiva omvårdnadsåtgärder mot DVT samt vad som ser mest effektivt ut. Syftet var också att genom en enkät ta reda på hur sjuksköterskor arbetar kliniskt för att förebygga DVT. Metod: Litteraturstudie som baserades på tio orginalartiklar. Som komplement till litteraturstudien gjordes även en enkätstudie som inkluderade tio sjuksköterskor. Resultat: Tidig mobilisering tillsammans med mekanisk profylax ses som effektivt för att förebygga DVT. I många av studierna som granskats gavs patienterna lågmolekylärt heparin (LMH). Det var dock ingen lägre frekvens av DVT hos dessa patienter jämfört med de som ej fick LMH. Det var vid införandet av profylaktiska omvårdnadsåtgärder som tidig mobilisering, kompressionsstrumpor och kompressionspumpar som frekvensen av DVT sjönk. Sjuksköterskorna arbetar aktivt med förebyggande omvårdnadsåtgärder men det finns dock inga specifika riktlinjer för dessa omvårdnadsåtgärder i den kliniska verksamheten. Slutsats:  Studien visar att ett behov finns för utvecklandet av att arbeta med individanpassad profylax då patienterna utifrån olika riskgrupper har olika behov av profylaxtyper. Stor vikt bör läggas på att utveckla och implementera riktlinjer för tidig mobilisering då detta utifrån denna studies resultat har god effekt för att förebygga uppkomsten av DVT.
Background: Deep vein thrombosis is a serious complication during surgical and orthopaedic procedures. This leads to increased patient suffering, longer hospital stays and thereby also higher cost for society. To prevent DVT requires knowledge about preventive care measures that are effective, and how they will be used. Aim: The aim of this study was to examine the current state of knowledge about preventive care measures against DVT and how effective they are. The aim was also, by conducting a survey, to find out how nurses work clinically for the prevention of DVT. Study design: A literature study was conducted. The study was based on ten original articles. As a complement to the literature study a questionnaire was created and handed out to ten surgical and orthopaedic nurses. Results: Early mobilization in combination with mechanical prophylactics is seen as effective for preventing DVT. In many of the included studies patients were given low molecular weight heparin (LMH). However the frequency of DVT in these patients was not lower compared to those who did not get LMH. Instead it was at the introduction of prophylactic care measures such as early mobilization, compression stockings and compression pumps as the frequency of DVT fell. The questionnaires showed that clinical nurses worked actively with care measures. However, there were no specific guidelines for the measures in the organisation. Conclusion: The study shows that there is a need for developing methods for individual prophylactic care as patients from different risk groups have different needs. There should also be focus on developing and implementing guidelines for early mobilization as this study has shown it is effective in preventing DVT.