Academic literature on the topic 'Postkoloniala'

Der Beitrag «Von hilflosen Bauern und mutigen Aktivistinnen – Kirchliche Entwicklungszusammenarbeit postkolonial beleuchtet» von Isabelle Knobel basiert auf ihrer diakoniewissenschaftlichen Masterarbeit. Darin zeigte die Autorin auf, dass sich die postkolonialen Theorien gewinnbringend mit kirchlicher Entwicklungszusammenarbeit verbinden lassen. Postkoloniale Theorien können z.B. genutzt werden, um praxisfähige, kritische Analyseinstrumentarien zu entwickeln, mit denen die Arbeit kirchlicher Hilfswerke untersucht werden kann. In der Masterarbeit geschah eine solche Analyse anhand dreier Kampagnen des HEKS. Dabei wurde insbesondere nach den «Bildern» gefragt, die die Kampagnen von den Menschen in den Projektländern zeichnen. Grosse Unterschiede zeigten sich dabei: von hilflosen Bauern bis zu mutigen Aktivistinnen. Vielerorts ist in den Kampagnen bereits viel postkoloniale Sensibilität spürbar; es hat sich aber auch herausgestellt, dass teils noch Verbesserungspotential vorhanden ist. Denn auch unsere Gesellschaft ist noch heute geprägt von tiefsitzenden, kolonialen Denkmustern.

Die Weltwärts-Süd-Nord-Komponente beansprucht, zu einer „Partnerschaft auf Augenhöhe“ in einer globalisierten Welt beizutragen. Gesellschaftliche Beziehungen sind in dieser Welt durch postkoloniale Machtverhältnisse gekennzeichnet, die auch die Bedingungen festlegen, unter denen Incoming-Freiwillige ihren Dienst leisten. Diese postkolonialen Verhältnisse wirken sich rassistisch auf bestimmte soziale Gruppen, etwa Incoming-Freiwillige, aus. Sie wurzeln in einer bestimmten Machtform, der Nekropolitik, und spiegeln sich ökonomisch in der internationalen Arbeitsteilung wider. Die Weltwärts-Süd-Nord-Komponente ist bewusst im Kontext von Entwicklungspolitik verortet. Postkoloniale Theorie zeigt, dass der Diskurs über Entwicklung postkoloniale Herrschaftsverhältnisse entpolitisiert. Durch die staatlich vermittelte Macht des Entwicklungsdiskurses werden die rassistischen Bedingungen, unter denen Incoming-Freiwillige ihren Dienst leisten, verschleiert. Dadurch werden postkoloniale Herrschaftsverhältnisse durch internationale Freiwilligendienste fortgeschrieben.

Der Beitrag richtet den Blick anhand der Leitfrage, was transnationale Bildung in einem postkolonialen Kontext von Asyl und Exil bedeuten kann, auf die seltener thematisierten Formen von Transnationalität. Zunächst wird das Konzept transnationaler Bildung um eine postkoloniale Perspektive erweitert und dann ein erweiterter Bildungsbegriff vorgeschlagen, der es erlaubt, die in- und nonformalen Bildungsprozesse, wie sie im Kontext von Flucht und Asyl häufig sind, zu erfassen. Anhand zweier Fallbeispiele wird schließlich illustriert, was transnationale Bildung unter den postkolonialen Bedingungen des Asyls bzw. Exils bedeuten kann.

Der Beitrag plädiert für eine Integration postkolonialer Theorieansätze in eine kritische Polizeiforschung. Es wird argumentiert, dass diese das kritische Potenzial dieser Forschung dahingehend erweitern können, dass sie etablierte, aber inhärent eurozentristiche Narrationen bezüglich der Entstehung, Entwicklung und Funktion der Polizei als eine genuin westlich-national situierte Institution infrage stellen. Eine daraus abzuleitende Anforderung besteht darin, nicht nur die Relevanz postkolonialer Ansätze und Arbeiten anzuerkennen, sondern auch bereit zu sein, von postkolonialen Erfahrungen für die hiesige Forschungspraxis zu lernen.

Dieser Beitrag befasst sich mit »religiösem Othering« anderer religiöser Glaubensrichtungen. Dabei wird der Frage nachgegangen, inwiefern die Repräsentation der Orthodoxie durch den postkolonialen Byzantismus-Diskurs eine Erscheinungsform des religiös markierten Rassismus ist. Um diese Frage zu beantworten, wird zunächst die Definition der »Rasse«, der »Rassifizierung« und des »Kulturrassismus« aus der Perspektive der aktuellen deutschsprachigen, postkolonial geprägten Rassismusforschung herangezogen. Darüber hinaus werden der Begriff »antiislamischer Rassismus« sowie die Mechanismen der Rassifizierung »des Islams« aus der Perspektive der postkolonial argumentierenden Autor*innen vorgestellt. Es wird folgendermaßen argumentiert: Wenn rassisierende Strategien (Polarisierung bzw. Dichotomisierung, Hierarchisierung, Naturalisierung sowie Essenzialisierung) in der Repräsentation des als religiös markierten Anderen zu identifizieren sind, kann von rassisierenden VerAnderungen die Rede sein. Diese Repräsentationen bedürfen einer genauen Analyse in unterschiedlichen Kontexten.

Im Hinblick auf die derzeitigen Debatten um Deutschlands und Europas verfehlte Flüchtlings- und Asylpolitik sind zwei Argumente der postkolonialen Stadtforschung aktueller denn je: Zum einen, dass die urbanen Kämpfe im globalen Süden untrennbar verbunden sind mit jenen in Städten des globalen Nordens, zum zweiten, dass die unmenschlichen und gewaltsamen Zustände ‚hüben wie drüben‘ zweifellos als ein direktes Ergebnis (neo-)kolonialer Unterwerfung zu deuten sind. Ausgehend hiervon und in Rekurs auf den Text von Stephan Lanz setzt sich dieser Kommentar mit dem in der postkolonialen Stadtforschung derzeit populären worlding-Ansatz auseinander. Obwohl worlding zu Recht als ein fluides ‚heterodoxes Projekt‘ begriffen wird, liegt der Fokus meines Beitrags darauf, die bereits vorhandenen konzeptionellen Ausdifferenzierungen innerhalb des Ansatzes darzustellen, um so auch dessen analytische Potenziale für eine kritisch-postkoloniale Stadtforschung besser sichtbar zu machen.

W artykule przedstawiono narracyjne strategie oporu literatury postkolonialnej w kontekście stworzonego przez Gilles’a Deleuze’a i Félixa Guattariego pojęcia literatury mniejszej. Przedmiotem rozważań jest też pytanie o łączliwość Deleuzjańskiej myśli z problemami teorii postkolonialnej. Na to pytanie odpowiedzi udzielone zostały między innymi w książce Deleuze and the Postcolonial pod redakcją Simone Bignall i Paula Pattona. Mniejszościowe użycie języka omówiono również w związku z rozważaniami Jacques’a Derridy na temat przywłaszczania cudzej mowy i jednojęzyczności. Celem szkicu jest refleksja nad tym, dlaczego literatura postkolonialna może być ujmowana jako „mniejsza” w znaczeniu zaproponowanym przez Deleuze’a i Guattariego oraz jak wykorzystuje potencjał języka do manifestowania doświadczenia i tożsamości podporządkowanych.

Die partizipativen Reformen, die vor dem Hintergrund der globalen Proteste der 1990er Jahre innerhalb der Weltbank angestoßen wurden, sind oft als Kooptation analysiert und kritisiert worden. Dieser Artikel formuliert eine Kritik am Konzept der Kooptation aus postkolonial-feministischer Perspektive. Es werden zum einen die analytischen Grenzen des Kooptationskonzepts angesichts der zunehmenden hegemonialen Einbindung der „Neuen Subalternen“ (Spivak 2000) und am empirischen Beispiel der partizipativen Weltbankstudie „Voices of the Poor“ dargelegt. Zum anderen werden aufbauend auf neueren feministischen und postkolonialen Beiträgen grundlegende epistemologische Probleme des Kooptationskonzepts verdeutlicht. Daran anschließend schlägt der Artikel ein alternatives Konzept für eine kritische Analyse globaler partizipativer Reformen vor: globale politics subalterner Repräsentation.

Tekst poświęcony jest kilku wybranym, nader istotnym i wciąż silnie spornym warstwom i perspektywom dyskursu postkolonialnego w Polsce, w kontekście współczesnych, rzeczywistych problemów społecznej i kulturowej lokalności. W konsekwencji zaś także: ich politycznym urzeczywistnieniom dyskursywnym. W centrum pracy znajdują się podziały społeczne i użytek jaki czynią narratorzy tegoż dyskursu, traktowanego czy to jako narzędzie do ich umocnienia (bądź restauracji) jak i oporu emancypacyjnego Głównym motywem, w tej perspektywie, jest przeniesienie uwagi badawczej na problematykę społeczną, jaka dokonała się w tejże „debacie postkolonialnej” stając się w niej coraz silniej obecna i donośna. W konsekwencji, w sposób znaczący odchodząc od typowo literaturoznawczych kulturoznawczych i literackich źródeł tego nurtu refleksji. Tym sposobem, badacze postkolonialni stają wobec jednego z najsilniejszych jego wyzwań jakim jest, wedle autora: reakcyjna narracja postkolonialna.

<p class="Referat1">Dla Retamara wszyscy Latynoamerykanie byli w głębi duszy „Kalibanami”. Badacze ze szkoły postkolonialnej preferowali szersze spojrzenie na symboliczne znaczenie tej postaci. Analizując podejście Szekspira do kwestii języka, wiedzy, seksualności i władzy, widzimy wyraźnie, że w swojej sztuce zawarł wszystkie te kwestie, na które szkoła postkolonialna zwraca najwięcej uwagi. Badacze latynoamerykańscy mieli niewątpliwie znaczący wkład w to, jakimi torami podążyły postkolonialne interpretacje <em>Burzy</em>. Zafascynowani jej bohaterami i ich wzajemnymi relacjami, nieustannie próbowali odnosić fikcyjny świat <em>Burzy</em> do tego rzeczywistego. José Rodó i Roberto Retamar położyli na tym polu największe zasługi – pierwszy nie wiedząc, do czego doprowadzi jego twórczość, drugi zaś świadomie, w duchu rodzącej się myśli postkolonialnej.</p>

Läroböcker är viktiga källor för kunskapsinhämtning och dess användare har oftast stort förtroende för det skrivna ordet i dessa böcker. Vi vill med denna uppsats uppmärksamma olika maktförhållanden i läroböckerna och uppmana lärare att gå utanför lärobokens ramar i undervisningen. Syftet med uppsatsen är att analysera framställandet av Indien i historieläroböcker från 1930-, 1960-, 1970- och 2000-talet. Läroböckerna analyseras med hjälp av den kritiska diskursanalysen och den sociokulturella praktiken belys med hjälp av postkolonial teori. Kolonialdiskursen är den dominerande diskursen i läroböckerna från 1930-talet, medan läroböckerna från de övriga undersökningsperioderna bygger på den dominerande västdiskursen. I dessa texter relateras och värderas Indien utifrån ett västerländskt perspektiv. I läroböckerna från 1930- och 1960-talet beskrivs britterna vara uppbyggare av Indien, medan britterna i de övriga böckerna beskrivs som erövrare och utnyttjare. I läroböckerna från 1930-talet förekommer det inte någon indisk diskurs, utan Indien berörs enbart i samband med kolonialväldet England. I läroböckerna från de övriga perioderna identifierades olika indiska diskurser och gemensamt för dessa är förfrämligandet av Indien och dess befolkning. Den dominerande västdiskursen ifrågasätts inte, utan befästs och reproduceras i de undersökta historieläroböckerna. Totalt undersöks 20 historieläroböcker varav 18 av dessa präglas av postkoloniala föreställningar. De två avvikande böckerna är skrivna under 1970-talet och i den ena urskiljs ett mer implicit postkolonialt perspektiv, medan den andra är helt fri från postkoloniala föreställningar.

Mot bakgrund av postkolonial teori, har representationer inom traditionella, analoga medier en lång historia av kritisk granskning inom det medievetenskapliga fältet. Analysen av representationer i samklang med en övergång från analoga till digitala medier utvecklat kritiken och förskjuter dess fokus från massmedier och mediesystem till mer identitetsorienterade uttrycksformer. Genom celebriteten som en spegling av rådande ideal, värderingar och normer i en kultur finns det således anledning att ställa sig frågande till hur frågor kring representationen av denne bearbetas i en nätverkssamtid, då det finns forskning som indikerar att alternativa former av mediekritiska praktiker utvecklas på nya digitala plattformar. Uppsatsen syftar till att undersöka hur mediekritiska budskap formulerade i relation till representationer av celebriteter, i denna studie Kardashianfamiljen, kan se ut på digitala medieplattformar. Studiens empiriska material analyseras utifrån en multimodal och socialsemiotisk analysmodell och fynd som görs diskuteras med förankring i remedieringsteori, mediekritik och begrepp som hegemoni, diskurs, makt och motstånd. Undersökningen finner att materialet genom multimodalitet och remediering vittnar om hur digitala medier erbjuder alternativa sätt att formulera mediekritik som engagerar individens reflexivitet och kritiska förmåga, och vidare förser individen med verktyg som gör det möjligt att utmana symbolisk maktutövning.

During the colonial period Europeans travelled to Egypt. The French had explored Egypt through the mapping and this was published in a collection of books called Déscription de l’Égypte. Exhibitions and publications like Déscription de l’Égypte, which aimed at giving a view of Egypt, raised public interest for journeys to the Orient. Although the concept of Orient in general and many pictures of Egypt in particular were created by Europeans during colonial times, this essay argues that these understandings are still prevalent in present-time, postcolonial travel brochures of Egypt. Therefore representation of Egypt through postcolonial theory in Swedish travel brochures is the main focus of this study. This is illustrated through the use of pictures which indicate that the Occident has a certain power over the Orient. At the same time, this study also shows that what is indicated in the travel brochure not always corresponds to the reality. Postcolonial theory is used to bring out the discourses conveyed in pictures and texts in Swedish travel brochures. The brochures studied are derived from leading Swedish travel companies Apollo, Detur, Fritidsresor, Jambo Tours, Kuoni, Solresor, Temaresor and Ving. From these brochures, the essay focuses on the representation of three cases, i.e. Hurghada, Luxor and grand tours and cruises along the Nile.

Syftet med denna studie är att undersöka hur Egypten gestaltas inom turistbranschen, utifrån postkolonial teori. Undersökningen utförs genom att analysera hur Egypten framställs till turister och med hjälp av diskursanalys granskar jag detta i svenska resebolags resebroschyrer. De resebroschyrer som använts i undersökningen tillhör Apollo, Detur, Fritidsresor, Jambo Tours, Kuoni, Solresor, Temaresor samt Ving. Uppsatsen är således en diskursanalytisk studie, som bygger på en kvalitativ ansats. Diskursanalysen syftar till att analysera relationer genom språket samt språkets uttryck och därmed har den varit en metod för att analysera såväl texter som bilder i resebroschyrerna. Den undersökningsstrategi som använts är en fallstudie av Egypten och det kan både vara ett unikt och ett typiskt fall.

Som nämnts ovan, analyseras framställningen av Egypten i resebroschyrerna utifrån postkolonial teori. Den postkoloniala teorin undersöker diskurser, såväl koloniala som nutida, kring västerländska och icke västerländska samhällen. På så sätt innebär denna teori en djupare insikt om den diskurs som bedrivs till följd av dominerande gruppers attityder och handlingar gentemot en avlägsen region. Begreppet postkolonialism myntades på 1990-talet och inom detta ämnesområde har Edward Said haft en betydande roll. Said har beskrivit relationen mellan Europa och Egypten samt hur Europas maktposition under kolonialismen har skapat bilden av orienten på Egypten och egyptisk kultur. Postkolonialism handlar således om särskilda diskurser och diskurser innebär i sin tur människors varierande sätt att prata om och se på olika företeelser. Hybriditet är ett uttryck inom postkolonialism, som står för en blandning av kulturer, där ett utökat transportnätverk och därmed också turism anses underlätta hybriditeten.

Fortsättningsvis kom Egypten att koloniseras av England i slutet på 1800-talet, men strax innan detta utforskades landet av Frankrike och deras kartläggning av Egypten presenterades sedan i en skrift, Déscription de l’Égypte, som fått betydande roll för det koloniala resandet. Sådana publikationer och utställningar, som syftade till att ge en bild av Egypten, väckte intresse hos människor att resa till landet och uppleva de händelser och sevärdheter som de blivit medvetna om. På så sätt kom även ett betydande antal människor att resa till Egypten under kolonialtiden. Vid framställningen av de nuvarande resorna till Egypten kan det påträffas olika företeelser som tyder på en fortsatt västerländsk makt. Hurghada framställs som ett prisvärt resmål till hela familjen, med mycket sol och värme, men det finns bilder i resebroschyrerna som antyder att de västerländska turisterna har en viss makt över lokalbefolkningen. Denna makt syns genom bilder där lokalbefolkningen ger service och betjänar turisterna. Dessutom kan det urskiljas bilder på historiska sevärdheter som inte kan påträffas i Hurghada, så som pyramider och Nilen. De hänvisar alltså till platser som inte finns i stadens omgivning vid framställningen av Hurghada och genom detta kan både en föreställning av platsen som inte överensstämmer med verkligheten skapas och en snedvriden bild av resmålet frambringas hos resenären.

Luxor är däremot en stad som har varit betydande långt tillbaka i historien, vilket även märks vid dess framställning i resebroschyrerna då presentationen nästan enbart består av vilka historiska sevärdheter som resenären kan få uppleva. Att framställa en plats som långt bort från turisternas egen vardag kan intensifiera upplevelsen och detta kan därmed vara anledningen till att presentationen av Luxor är fokuserad vid dess historia. Samtidigt kan en presentation av Luxor som en modern stad möjligtvis inte locka lika många resenärer, vilket gör att ett möte med det förflutna hellre presenteras. Resebolagen har därför en viss makt vad gäller Egyptens framställning till turister, eftersom de bestämmer hur sina resebroschyrer utformas och således hur resmål framställs till turister.

Fortsättningsvis påträffas vissa likheter vid presentationen av rundresor och kryssningar längs Nilen i jämförelse med Luxor, eftersom framställningen av rundresorna och kryssningarna också fokuseras på de historiska sevärdheterna som resenären får uppleva. Vidare är det en väsentlig skillnad på rundresorna och kryssningarna, i jämförelse med resor till Hurghada och Luxor, nämligen att resenären ständigt förflyttar sig till nya platser. Said beskriver att vi delar upp områden i vårt huvud, där bekanta områden blir ”våra” och obekanta områden ”deras”. Vid rundresor och kryssningar kan båten vara ett bekant område, eftersom resenärerna ständigt återkommer till den och omgivningen runtomkring båten blir obekant. Därigenom frånskiljs turisterna och lokalbefolkningen åt.

Dessa resor i relation till det koloniala resandet åskådliggör att det fortfarande finns ett speciellt förhållningssätt till Egypten och att det bedrivs en särskild diskurs genom resebroschyrerna gentemot landet och dess kultur. Presentationerna av dessa tre resmål i resebroschyrerna visar också att det finns ett maktförhållande mellan väst och orienten samt att det bedrivs en diskurs i resebroschyrerna som påvisar en västerländsk dominans. Makten blir tydligast genom de bilder som visas i resebroschyrerna, där turister blir betjänad av lokalbefolkningen samt då resenärer och invånare aldrig visas tillsammans i avseende att umgås med varandra. I det fall de visas tillsammans påträffas ett betydligt avstånd mellan dem.

Utifrån denna studie har jag även kommit fram till att det är viktigt att ge en sanningsenlig bild över Egypten, men det är även betydelsefullt att framställa människorna och dess kultur på ett rättfärdigande sätt. Jag anser att framställningen av dessa måste göras sanningsenlig och rättfärdigande för att resenären inte ska ha en snedvriden bild eller missuppfatta bilden av landet, människorna eller dess kultur. Dessutom kan det vara fördelaktigt om resebroschyrernas maktdiskurs minskas i presentationen av Egypten, för att resenärerna sedermera kan minska en möjlig dominant syn på sig själva vid mötet med människor från en annan kultur.

Etablering av gruvdrift centreras ofta kring vad som ska prioriteras av rennäring och mineralresurser då båda är klassade som riksintressen enligt lag. Med hänsyn till historisk exploatering av Sápmi är den pågående debatten om en eventuell gruvetablering i Kallak, Jokkmokk, intressant att studera utifrån ett postkolonialt perspektiv. Studien syftar till att synliggöra eventuella postkoloniala tendenser i relationen mellan tre aktörer med intressen i kallakprojektet. De tre aktörerna som studeras innefattar staten, gruvbolaget Beowulf Mining och samerna. Syftet har besvarats genom en utförd framinganalys av aktörernas mening i gruvetableringen. Resultatet ger sken för aktörernas differentierade meningar i den eventuella gruvetableringen. Med hänsyn till en kolonial historia, tyder resultatet på att inramningarna delvis ger uttryck för spår av kolonialt ärvda maktstrukturer.

The Thesis focuses on the interaction between newly arrived parents and teachers at a Swedish preschool. The purpose of it is to show that much of the relationship between preschool teachers and children of parents with a foreign origin and preschool teachers and parents with a foreign origin is based on old ideas, approaches, and philosophies that have their roots in colonial way of thinking, and to increase understanding of how newly arrived parents look at the Swedish school and the Swedish society in general. The idea that races are a storehouse of folk groups ' and individuals ' original identity and nature, as well as the idea of "essence" and "races’ characteristic appearances", have left deep traces in the Western way of thinking. Research takes an active and critical approach in how cooperation and communication between different teachers at Swedish preschool and newly arrived parents does work. Fanon's ideas on post-colonial theory, Bordieu’s social constructivism and the theory of three capital that an individual can possess as well as a feminist theory has been used as a tool to explain the conscious and unconscious beliefs that teachers may have about newly arrived parents.The qualitative surveys were conducted on two different preschools in Malmö’s urban areas which had experience of reception of newly arrived children and their parents. It has been shown that persons with lower education are usually the one who stand for the "post-colonial spray". Preschools, which have an experience of working with newly arrived children and also have teachers that is better equipped for such challenges gets better away with the usual performances as preschools linked to social constructivism and post-colonial theory.

The essay examines and compares three different textbooks used in gymnasieskolans A- course from a postcolonial perspective. The method used in the essay is a qualitative analysis. Edward Said’s postcolonial theories are used as a tool to facilitate the analysis of the textbooks. The purpose of the essay is to examine how the textbooks depicts different parts of the world, are they depicting a multicultural world view, or are the textbooks assuming a western perspective in their description of the world. The conclusion is that all textbooks used in the essay have a western perspective when they describe historical occurrences.

Examensarbetet utgör en läromedelsstudie som ur ett postkolonialt perspektiv granskar tre läroböcker i historia för gymnasiets A kurs. Metoden som används i arbetet är en kvalitativ analys. Arbetet utgår ifrån Edwards Saids postkoloniala teori och övertar även bl.a. Chandra Mohantys begreppsapparater vid analysen av de granskade läromedlen. Syftet med examensarbetet är att undersöka vilken världssyn läroböcker i historia för gymnasieskolan förmedlar, om de speglar ett mångkulturellt samhälle, eller om de utgår från ett västerländskt perspektiv. Resultatet visar att samtliga läromedel i undersökning har ett västerländskt perspektiv.

Med utgångspunkt i den postkoloniala teoribildningen granskar denna uppsats framställningarna av Asien i gymnasieskolans historieläroböcker för att undersöka hur läroböckerna upprätthåller eller motverkar de orientalistiska- och postkoloniala strukturer vilka beskriver Asien som underordnat väst samt identifierar hur dessa konstruktioner tar sig uttryck. Studien utgår från en ideologikritisk närläsningsstudie av fem läroböcker i historia. Samtliga studieobjekt är publicerade under år 2011 och 2012 inom ramen för den nya läroplanen, gymnasieskola 11, och kursen Historia1b. Analysen genomförs och presenteras via en analysmodell vilken innefattar rubrikerna andrafierande praktiker, över- och underordning, dikotomier och kulturell stratifikation. Resultatet visar att västerlandets hegemoni reproduceras genom i huvudsak eurocentriska diskurser där västerlandet överordnas österlandet eller där en eurocentrisk historieskrivning som berättar en selektiv historia förs i läroboken. Vidare kan av resultatet skönjas en kulturell stratifikation i vilken länder som anammat författningar av västerländska snitt och västerländska sedvänjor värderas högre än länder som inte gjort det. Resultatet visar också att läroböckerna reproducerar alienerande, stundom rasistiska, och pistocentriska schablonbilder och fördomar vilka bidrar till paradigmen om ett vi och ett dem.

The murders of Pela Atroshi, Sara Abed Ali and Fadime Sahindal, started a debate concerning the underlying motives of honour related violence. This paper aimed to describe and explain in what way honour related violence is perceived in publications by academics, public authorities and voluntary organisations to name a few. Different types of literature were thematically analysed as well as analysed using a model by Lorentzon. The scope of this paper was narrowed down to Swedish conditions and excluded men as victims of honour related crimes. The conclusion suggests a definition of honour related violence as a result of general patriarchy with different features. For example, men’s honour is connected to women’s behaviour and retaining of virginity. The only way to restore a lost honour is to eliminate the woman physically or socially. The use of postcolonial theories in analyzing the definition resulted in an understanding of honour related violence perceived as something different from Swedish culture.

Syftet med denna studie är att i sex amerikanska filmer som tar upp kriget i Vietnam undersöka hur den västerländska och den orientaliska kulturen skildras i relation till varandra utifrån ett postkolonialt perspektiv. Både framställningen av såväl amerikanerna, fienden och sydvietnameserna har studerats ur detta perspektiv. Detta undersöks genom att koppla till teorier och begrepp såsom semiotik och ideologi och metoder såsom diskurs och diskursanalys, mise-en-scéne och filmanalys. Studien undersöker om det skett någon förändring av det postkoloniala perspektivet i filmernas framställning. Undersökningen inkluderar: Gröna Baskrarna, The Deer Hunter, Apocalypse Now Redux, Plutonen, Full Metal Jacket och We Were Soldiers. Resultatet är tydligt och visar att ett gemensamt tema i alla filmer är att vi i princip känner och sympatiserar med de amerikanska soldaterna hela tiden. I tre av filmerna är amerikanerna alltigenom goda, men i de andra tre är bilden något tvetydig då amerikanerna är både goda och onda samt rationella och irrationella. När det gäller fienden är de i alla filmerna oftast ansiktslösa, primitiva och brutala, och de får heller aldrig komma till tals, förutom i We Were Soldiers där de tidvis framställs som människor med känslor. Även sydvietnameserna skildras i filmerna som ansiktslösa och primitiva och när de syns framställs de nästan alltid som offer. Det är påtagligt att den postkoloniala spegeln existerar i alla de analyserade filmernas diskurs och att det ideologiska budskapet, med väst som dominerande och mer civiliserad, reproduceras genom filmerna. Vidare används både konnotationer och mise-en-scéne för att framföra och förstärka det postkoloniala budskapet. Den förändring som skett i filmerna är framförallt hos amerikanerna som först associerades som goda för att sedan bli mindre goda, en förändring är också att vi får inblickar i hur fienden tänker och känner.

The aim of this study is to investigate six American Vietnam war films, and to study how western and oriental cultures are depicted from a postcolonial perspective. The descriptions of the Americans, the enemy and the South Vietnamese have been studied from this perspective. This is examined by drawing connections to theories and concepts such as semiotics and ideology as well as using methods such as discourse analysis, mise-en-scéne and film analysis. The study also investigates if there has been a change in the descriptions of the films when it comes to the postcolonial perspective. The research includes: The Green Berets, The Deer Hunter, Apocalypse Now Redux, Platoon, Full Metal Jacket and We Were Soldiers.

The comprehensive research question is: How are those involved in the war and their cultures depicted in relation to each other in the analysed films?

The results clearly point out the common theme; west and east are each others opposites and the audience sympathises with the American soldiers at most times. In three of the movies the Americans are thoroughly good people, but in the other three films the picture is somewhat ambiguous since here the Americans are good and evil as well as rational and irrational. Concerning the enemy, they are frequently described as faceless, primitive and brutal in all films, except in We Were Soldiers where they occasionally are depicted as human beings with feelings. The South Vietnamese people are portrayed as faceless and primitive in the films as well, and when they are visible, they usually are portrayed as victims. It is obvious that the postcolonial mirror exists in the discourse of all the analysed films, and that the ideological message with the western world as dominant and more civilised is reproduced. Furthermore, both connotations and mise-en-scéne are used to convey and strengthen the postcolonial message. The changes in the films occur above all within the Americans. To begin with, they are associated as good and next they become less good. Another example of change is that we get glimpses of how the enemy thinks and feels.