Academic literature on the topic 'Pragmatiska funktioner'

Artiklens udgangspunkt er at de etablerede sprogvidenskabelige beskrivelser af meddelelser hverken er retvisende eller informative når de anvendes på meddelelser der indgår i udøvelsen af aktiviteter. Problemet lokaliseres til de etablerede beskrivelsers semantiske og pragmatiske grundlag. For at løse problemet foreslås en semantik der er funderet på den økologiske psykologis teori om handlemuligheder (affordances). Den pragmatiske grundantagelse i den alternative semantik er at meddelelser bruges til at dele værdier forstået som informationer om handlemuligheder. To basale semantiske strukturer postuleres. Den første er en relation mellem en angivelse af en værdi, fx sydøst, og en identifikation af den måde at skelne på der skal anvendes i forståelsen af den angivne værdi, fx vindretning. Den anden er en relation mellem en angivelse af en værdi, fx sydøst, og en angivelse af betingelsen for værdien, fx i aften. Påstanden er at disse to strukturer regulerer udformningen af meddelelser. Denne alternative semantik muliggør en retvisende karakteristik og informativ analyse af meddelelser der indgår i udøvelsen af aktiviteter.

Vocatives have never played a central role in linguistic research in either the field of grammar or in pragmatics. The aim of the present article is to focus on the pragmatic functions of Spanish vocatives in the context of speech acts. During my investigations for my PhD project on deictic expressions it became clear that vocatives are used for many purposes in Spanish dialogue. I also noticed that the use of vocatives was in many cases related to the concept of „face“. In the following I discuss eight different pragmatic functions of vocatives, including their role as down and upgraders in face-threatning and face-supporting acts.

Der Beitrag behandelt am Beispiel der deutschsprachigen Presskommunikation theoretisch-methodologische Voraussetzungen pragmatisch orientierter Text- und Stilbeschreibung. So wird zunächt die Problematik des lexikalischen Okkasionalismus und seiner Definierbarkeit angesprochen, in einem nächsten Schritt ein pragmatisch orientiertes Modell zur Beschreibung und Analyse von Texten (Heusinger 1994) dargestellt und anschließend wird dieses modifiziert an drei ausgewählten Kommentartexten aus der deutschen überregionalen Presse angewandt, um zu zeigen, dass zum Erschließen des komplexen und vielfältigen funktional-stilistisch-pragmatischen Potentials okkasioneller Lexik eine aspektreiche, integrative, sogar interdisziplinäre Herangehensweise notwendig ist. Das angewandte Modell erweist sich dabei als geeignete methodologische Grundlage.

Med afsæt i den pragmatiske sociolog Laurent Thévenots begreb om »familiært engagement« præsenterer artiklen tre forskellige metodologiske tilgangetil bynatur som konkrete steder for det, vi kalder »fælleshed«. Hvor begrebet om familiært engagement i sig selv kan minde om »stedstilknytning« if.eks. psykologisk og geografisk litteratur, har teorien som sådan den fordel, at den kobler individuelle engagementer med et relateret begreb om socialkoordinering i form af »fællesheder«. Dermed giver den mulighed for at udpege det familiære engagements mulige samspil med andre former for engagement i byens grønne steder, navnlig et funktionelt engagement i planer og et offentligt engagement i retfærdiggørelse, indeholdt i den samme analytiske model. Spørgsmålet, som her belyses fra forskellige metodiske vinkler, er altså, hvilke former for relationer der findes mellem familiært engagement og fælleshed i bynaturens steder, og andre former for engagement og fælleshed (funktionelt, offentligt). Metodepluralismen over de tre studier resulterer i en generel pointe om forholdet mellem familiært, funktionelt og offentligt engagement i bynatur, og at man tager højde for de mange forskellige mulige sammensætninger af stedsrelationer og ikke søger at reducere disse til ét simpelt fænomen.

Zusammenfassung. Die Vorhersagen des Mood-Behavior-Models ( Gendolla, 2000 ) zur Wirkung von Stimmungen auf die Anstrengungsmobilisierung bei mentaler Beanspruchung werden dargestellt und die Ergebnisse einer hierauf bezogenen Serie von Experimenten werden diskutiert. Anstrengung wurde als kardiovaskuläre (KV) Reaktivität operationalisiert. Die Studien stützen die theoretischen Vorhersagen und demonstrieren, dass (1) Stimmungen an sich keine anstrengungsmobilisierende Funktion haben, (2) Stimmungen pragmatisch als Information für Anforderungsbewertungen genutzt werden, (3) stimmungskongruente Anforderungsbewertungen anstrengungsbezogene KV Reaktivität bestimmen, und (4) leistungskontingente Anreize hierbei die Höhe maximal gerechtfertigter Anstrengung festlegen. Die Befunde spezifizieren und erweitern Annahmen anderer Ansätze und haben gesundheitspsychologische Implikationen.

ZusammenfassungIn der linguistischen Pragmatik wird der Ausdruck Kommunikation eingesetzt, um Zwecke der Verwendung von Sprache und Funktionen menschlichen Verständigungshandelns zu erfassen. Der Kommunikationsbegriff erstreckt sich auf diverse Domänen und Situationen der Kommunikation (Alltag, Beruf, Fach) und umfasst verschiedene Kommunikationskonstellationen und Adressaten (Experten, Laien, Behinderte, Migranten, Deutschlernende). Für die Kommunikation mit Menschen, die eine Behinderung haben, wird auf die Leichte Sprache als Kommunikationsmittel zurückgegriffen. Die Leichte Sprache ist aus praxisorientiertem Handeln entstanden; die (Sprach-)Wissenschaft steht weithin noch außen vor. Erst allmählich scheint die Linguistik sich dem Forschungsgegenstand Leichte Sprache zuzuwenden. Der vorliegende Beitrag plädiert – sprachwissenschaftlich fundiert – für den Gebrauch der „klaren Sprache“ und für eine Perspektivenerweiterung des Laienbegriffs innerhalb der Experten-Laien-Kommunikation. Hier steht eine theoretisch, empirisch und angewandt begründete Forschung erst am Anfang.

Zusammenfassung Durch den Prozess einer Flucht wird gesellschaftliche Teilhabe erschwert: Netzwerke der sozialen Interaktion gehen verloren, sprachliche Schwierigkeiten und räumliche Isolation erschweren persönliche Kontakte, fehlendes Systemwissen und eingeschränkte Rechte reduzieren die eigenständige Handlungsfähigkeit. Teilhabe muss daher bei Geflüchteten stärker als bei anderen Gruppen der Bevölkerung aktiv hergestellt werden und bedarf - zumindest teilweise - der Unterstützung durch Andere. Inwiefern es Geflüchteten ermöglicht werden soll, an der Gesellschaft teilzuhaben, ist in Deutschland in den vergangenen Jahren politisch stark umkämpft. Der Artikel identifiziert Handlungslogiken in Bezug auf Teilhabe und veranschaulicht diese an drei verschiedenen Beispielen, wobei jeweils ein spezifischer Akteur als Träger in den Vordergrund gestellt wird: Die pragmatisch-präfigurative und im positiven Sinne naive Praxis der Bewegung der Flüchtlingssolidarität, die realistisch-integrationistische Perspektive der Arbeits- und Sozialverwaltungen sowie eine repressive, isolierend-exkludierende Praxis der Innenministerien. Alltäglicher Unterstützungsarbeit von Geflüchteten kommt vor diesem Hintergrund die demokratische Funktion zu, Teilhabe auch gegen staatliche Ausgrenzungspolitik zu ermöglichen.

У статті здійснено диференціацію понять «вербальна агресія» – «вербальне насильство», які дотепер розглядалися синонімічно не лише філософами мови, а й мовознавцями. Виділено спектр функцій вербальної агресії від комунікативної інтенції «образа, приниження» до жартівливого, лаудативного вживання (фіктивна вербальна агресія). Висунуто гіпотезу про комплексність комунікативних інтенцій, які лежать в основі вербальноагресивних актів і вирішальну роль катартичної функції. Результати дослідження підтвердили нашу гіпотезу про комплексний характер вербальної агресії, який виявляється в поліфункціональності і домінуванні катартичної функції. Емпіричну основу творять усні і письмові опитування мешканців м. Відень (Австрія). Загалом опитано 386 осіб різного віку, соціального стану і в однаковій кількості представників обох статей. Література References Aman, R. (1972). Psychologisch-sprachliche Einleitung in das Schimpfen. In: Bayrisch-Österreichisches Schimpfwörterbuch, (S. 153-188). R. Aman (Hg.). München: Süddeutscher Verlag. Bach, G. R., Goldberg, H. (1981). Keine Angst vor Aggression. Die Kunst der Selbstbehauptung. FaM: Fischer. Biffar, R. (1994). Verbale Aggressionsstrategien. Analyse, Systematik, Anwendung. Aachen: Shaker. Burgen, S. (1998). Bloody hell, verdammt noch mal! Eine europäische Schimpfkunde. München: Dt. Taschenbuch. Butler, J. (2006). Haß spricht. Zur Politik des Performativen. FaM: Suhrkamp. Cherubim, D. (1991). Sprache und Aggression. Krieg im Alltag – Alltag und Krieg. Loccumer Protokolle, 58, 11-35. Devkin, V. D. (1996). Der russische Tabuwortschatz. Leipzig: Langenscheidt Enzyklopädie. Ehalt, Ch. (2015). Vorwort. In: Schmäh als ästhetische Strategie der Wiener Avantgarde, (S. 7-10). Suchy, I., Krejci, H. (Hg.).Weitra: Bibliothek der Provinz. Ermen, I. (1996). Fluch – Abwehr – Beschimpfung. Pragmatik der formelhaften Aggression im Serbokroatischen. FaM u.a.: Peter Lang. Faust, M. (1970). Metaphorische Schimpfwörter. Indogermanische Forschungen, 74, 57-47. Fiehler, R. (1990). Kommunikation und Emotion. Berlin u.a.: Walter de Gruyter. Freud, S. (1994). Der Humor. In: S. Freud Studienausgabe Bd. IV, (S. 275-282). A. Mitscherlich, J. Strachey, A. Richards (Hg.). FaM: Fischer. Gauger, H-M. (2012). Das Feuchte und das Schmutzige. Kleine Linguistik der vulgären Sprache. München: Beck. Graber, H. G. (1931). Zur Psychoanalyse des Fluchens. Psychoanalytische Bewegung, 3, 57-68. Havryliv, O. (2009). Verbale Aggression. Formen und Funktionen am Beispiel des Wienerischen. FaM, Wien u.a.: Peter Lang. Herrmann, S. K., Krämer, S., Kuch, H. (Hg.). (2007). Verletzende Worte. Die Grammatik sprachlicher Missachtung. Bielefeld: Transcript. Hess-Lüttich, E.W.B. (2008). HimmelHerrgottSakrament! Gopfridstutz! und Sacklzement! Vom Fluchen und Schimpfen – Malediktologische Beobachtungen. Kodikas/Code. An International Journal of Semiotics, 31(3-4), 327-337. Holzinger, H. (1984). Beschimpfungen im heutigen Französisch. Pragmatische, syntaktische und semantische Aspekte. Ph.D. Dissertation: Universität Salzburg. Kiener, F. (1983). Das Wort als Waffe. Zur Psychologie der verbalen Aggression. Göttingen: Vandenhoek & Ruprecht. Kotthoff, H., Jashari, S., Klingenberg, D. (2013). Komik (in) der Migrationsgesellschaft. Konstanz und München: UVK Verlagsgesellschaft. Krämer, S. (Hg.) (2010). Gewalt in der Sprache. Rhetoriken verletzenden Sprechens. München: Wilhelm Fink. Liebsch, B. (2007). Subtile Gewalt. Weilerswirt: Velbrück Wiss. Lötscher, A. (1980). Lappi, Lööli, blööde Siech! Schimpfen und Fluchen im Schweizerdeutschen. Frauenfeld: Huber. Mokienko, V., Walter, H. (1999). Lexikographische Probleme eines mehrsprachigen Schimpfwörterbuchs. Anzeiger für slawische Philologie, XXVI, 199-210. Opelt, I. (1965). Die lateinischen Schimpfwörter und verwandte sprachliche Erscheinungen. Heidelberg: Winter. Rehbock, H. (1987). Konfliktaustragung in Wort und Spiel. Analyse eines Streitgesprächs von Grundschulkindern. In: Konflikte in Gesprächen, (S. 176- 238). G. Schank, J. Schwitalla (Hg.). Tübingen: Gunter Narr. Schumann, H. B. (1990). Sprecherabsicht: Beschimpfung. Zeitschrift für Phonetik, Sprachwissenschaft und Kommunikationsforschung, 43, 259-281. Schwarz-Friesel, M. (2013). Sprache und Emotion. Tübingen und Basel: Francke. Searle, J. R. (1971). Sprechakte. Ein sprachphilosophischer Essay. FaM.: Suhrkamp. Sornig, K. (1975). Beschimpfungen. Grazer Linguistische Studien, 1, 150- 170. Українська мова без табу. Словник нецензурої лексики та її відповідників. К: Критика, 2008. Wierzbicka, A. (1973). Problems of expression: Their place in the semantic theory. In: Recherches sur les sestemes Signifiants. Symposium de Varsovie 1968, (S. 145-164). The Hague: Mouton. Жельвис В. И. Поле брани: cквернословие как социальная проблема в языках и культурах мира. М: Ладомир, 1997. References (translated and transliterated) Aman, R. (1972). Psychologisch-sprachliche Einleitung in das Schimpfen. In: Bayrisch-Österreichisches Schimpfwörterbuch, (S. 153-188). R. Aman (Hg.). München: Süddeutscher Verlag. Bach, G. R., Goldberg, H. (1981). Keine Angst vor Aggression. Die Kunst der Selbstbehauptung. FaM: Fischer. Biffar, R. (1994). Verbale Aggressionsstrategien. Analyse, Systematik, Anwendung. Aachen: Shaker. Burgen, S. (1998). Bloody hell, verdammt noch mal! Eine europäische Schimpfkunde. München: Dt. Taschenbuch. Butler, J. (2006). Haß spricht. Zur Politik des Performativen. FaM: Suhrkamp. Cherubim, D. (1991). Sprache und Aggression. Krieg im Alltag – Alltag und Krieg. Loccumer Protokolle, 58, 11-35. Devkin, V. D. (1996). Der russische Tabuwortschatz. Leipzig: Langenscheidt Enzyklopädie. Ehalt, Ch. (2015). Vorwort. In: Schmäh als ästhetische Strategie der Wiener Avantgarde, (S. 7-10). Suchy, I., Krejci, H. (Hg.).Weitra: Bibliothek der Provinz. Ermen, I. (1996). Fluch – Abwehr – Beschimpfung. Pragmatik der formelhaften Aggression im Serbokroatischen. FaM u.a.: Peter Lang. Faust, M. (1970). Metaphorische Schimpfwörter. Indogermanische Forschungen, 74, 57-47. Fiehler, R. (1990). Kommunikation und Emotion. Berlin u.a.: Walter de Gruyter. Freud, S. (1994). Der Humor. In: S. Freud Studienausgabe Bd. IV, (S. 275-282). A. Mitscherlich, J. Strachey, A. Richards (Hg.). FaM: Fischer. Gauger, H-M. (2012). Das Feuchte und das Schmutzige. Kleine Linguistik der vulgären Sprache. München: Beck. Graber, H. G. (1931). Zur Psychoanalyse des Fluchens. Psychoanalytische Bewegung, 3, 57-68. Havryliv, O. (2009). Verbale Aggression. Formen und Funktionen am Beispiel des Wienerischen. FaM, Wien u.a.: Peter Lang. Herrmann, S. K., Krämer, S., Kuch, H. (Hg.). (2007). Verletzende Worte. Die Grammatik sprachlicher Missachtung. Bielefeld: Transcript. Hess-Lüttich, E.W.B. (2008). HimmelHerrgottSakrament! Gopfridstutz! und Sacklzement! Vom Fluchen und Schimpfen – Malediktologische Beobachtungen. Kodikas/Code. An International Journal of Semiotics, 31(3-4), 327-337. Holzinger, H. (1984). Beschimpfungen im heutigen Französisch. Pragmatische, syntaktische und semantische Aspekte. Ph.D. Dissertation: Universität Salzburg. Kiener, F. (1983). Das Wort als Waffe. Zur Psychologie der verbalen Aggression. Göttingen: Vandenhoek & Ruprecht. Kotthoff, H., Jashari, S., Klingenberg, D. (2013). Komik (in) der Migrationsgesellschaft. Konstanz und München: UVK Verlagsgesellschaft. Krämer, S. (Hg.) (2010). Gewalt in der Sprache. Rhetoriken verletzenden Sprechens. München: Wilhelm Fink. Liebsch, B. (2007). Subtile Gewalt. Weilerswirt: Velbrück Wiss. Lötscher, A. (1980). Lappi, Lööli, blööde Siech! Schimpfen und Fluchen im Schweizerdeutschen. Frauenfeld: Huber. Mokienko, V., Walter, H. (1999). Lexikographische Probleme eines mehrsprachigen Schimpfwörterbuchs. Anzeiger für slawische Philologie, XXVI, 199-210. Opelt, I. (1965). Die lateinischen Schimpfwörter und verwandte sprachliche Erscheinungen. Heidelberg: Winter. Rehbock, H. (1987). Konfliktaustragung in Wort und Spiel. Analyse eines Streitgesprächs von Grundschulkindern. In: Konflikte in Gesprächen, (S. 176- 238). G. Schank, J. Schwitalla (Hg.). Tübingen: Gunter Narr. Schumann, H. B. (1990). Sprecherabsicht: Beschimpfung. Zeitschrift für Phonetik, Sprachwissenschaft und Kommunikationsforschung, 43, 259-281. Schwarz-Friesel, M. (2013). Sprache und Emotion. Tübingen und Basel: Francke. Searle, J. R. (1971). Sprechakte. Ein sprachphilosophischer Essay. FaM.: Suhrkamp. Sornig, K. (1975). Beschimpfungen. Grazer Linguistische Studien, 1, 150- 170. Stavyc´ka, L. (2008). Ukraїns´ka mova bez tabu. Slovnyk necensurnoї leksyky ta її vidpovidnykiv [Ukrainian language without taboo. Dictionary of abusive vocabulary and its correspondence]. Kyiv: Klassyka. Wierzbicka, A. (1973). Problems of expression: Their place in the semantic theory. In: Recherches sur les sestemes Signifiants. Symposium de Varsovie 1968, (S. 145-164). The Hague: Mouton. Zhelvis, V.I. (1997). Pole brani: skvernosloviye kak socialnaya problema v yasykax i kulturax mira [Field of Battle: Foul Language as a Social Problem in the Languages and Cultures of the World]. Moscow: Ladomir. Джерела Галкіна Є. У Кремлі не збираються доходити до Києва і Львова. Високий замок, 19. 02. – 25.02.15,6. Ерофеев В. Русский апокалипсис. Retrieved from: Broyallib.ru/book/erofeev_viktor/ russkiy_apokalipsis html (12.02.2014). Hessel, S. Empört euch! Retrieved from: http://jerome-segal.de/empoert_euch.pdf (27.02.2015). Лагерлеф С. Чудесна мандрівка Нільса Гольгерсона з дикими гусьми / C. Лагерлеф. К: Веселка, 1991. Лі Г. Вбити пересмішника / Г. Лі. К: Компанія Осма, 2015. Майже половина українців вживає ненормативну лексику. Retrieved from http://life.pravda.com.ua/society/2013/09/25/139569/ (29.05.2013). Путін хуйло. Retrieved from: https://uk.wikipedia.org/wiki/Путін_— _хуйло! (15.06.2016). Sources (translated and transliterated) Galkina, J. U Kremli ne zbyrayutsia doхodyty do Kyiva i Lvova [The Kreml is not going to go to Kyiv or Lviv]. Vysokyj zamok, 19. 02. – 25.02.15,6. Yerofeyev, V. Russkij apokalipsis [The Russian Apocalypse]. Retrieved from: Broyallib.ru/book/ erofeev_viktor/russkiy_apokalipsis html (12.02.2014). Lagerlöf, S. (1991). Chudesna mandrivka Nilsa Holhersona z dykymy hus´my [The Wonderful Adventures of Nils]. Kyiv: Veselka. Lee, H. (2015). Vbyty Peresmishnyka [To Kill a Mockingbird]. Kyiv: Kompania Osma. Mayzhe polovyna ukraїnciv vzhyvaye nenormatyvnu leksyku [Almost half of Ukrainians use abusive vocabulary]. Retrieved from http://life.pravda.com.ua/society/2013/09/25/139569/ (29.05.2013). Putin Xuylo [Putin is Asshole]. Retrieved from: https://uk.wikipedia.org/wiki/Путін_– _хуйло! (15.06.2016).

Artiklen afrapporterer en undersøgelse af sammenhængen mellem topologi, pragmatisk betydning og variation i varigheden af udtalen af adverbialet egentlig, og artiklen lader variation i varighed være en afspejling af graden af fonetisk reduktion henholdsvis ekspansion i udtalen af egentlig. Undersøgelsen viser at der er en stor variation i udtalen af egentlig i henhold til adverbialets placering i sætningsskemaet, der traditionelt anvendes for dansk syntaks. På alle andre pladser end ’lille a’ har egentlig som oftest lang varighed, dvs. udtales ekspanderet, mens ordet på lille a udviser stor variation, fra optimalt ekspanderet til kraftigt reduceret. Undersøgelsen viser også at der er stor forskel på de enkelte talere mht. varighed, og at der er en vis men ikke afgørende sammenhæng mellem egentligs varighed og taletempo. I en multifaktoriel mixed-effect-regressionsanalyse sammenholdes disse faktorer med faktorer der i andre studier har vist sig at spille ind på fonetisk reduktion. Analysen viser at topologisk placering, talehastighed og final eller ikke final placering i ytringen påvirker egentligs varighed i signifikant grad, men at også andre faktorer spiller ind, fx talers køn og alder og om egentlig står foran et andet adverbial eller ej. Resultaterne bliver i diskussionen sat i perspektiv til andre, danske og internationale undersøgelser. Artiklen afrundes med bud på hvilke konsekvenser resultaterne kan have for fremtidig udforskning af årsager til fonetisk reduktion og af sammenhængen mellem sprogets udtryksside og dets pragmatiske funktion.

Emojis are useful and efficient tools in computer-mediated communication. The present study aims to find out how English-speaking Twitter users employ five specific emojis, and if they utilize them for the same pragmatic functions. The five emojis were chosen based on earlier research on the subject. One of them was deemed unambiguous and four were deemed ambiguous in previous studies. To investigate whether these emojis are ambiguous and if they are used for several pragmatic functions, a corpus was made by collecting tweets from Twitter. 100 tweets were gathered for each emoji: 50 from New York and 50 from London. Each tweet was analyzed in order to see what function the emoji served in each tweet. Another objective was to find out if cultural differences had any importance for the pragmatic function of the emojis. Three of the four emojis that had been deemed ambiguous by previous research were considered to be ambiguous in the present study as well, as they displayed a multitude of different pragmatic meanings. The single emoji that was considered to be unambiguous by previous research, was used in a consistent manner in the present study, which confirmed the theory that it truly is unambiguous. The results also showed that cultural influences do play a role in how people use emojis for different pragmatic functions.
Emojis är användbara och effektiva verktyg i digital kommunikation. Denna undersökning syftar till att ta reda på hur engelsktalande Twitter-användare använder fem specifika emojis, och om de utnyttjar dem för att förmedla samma pragmatiska funktioner. Fem emojis valdes utifrån tidigare forskning i ämnet; en av dem ansågs entydig och fyra ansågs tvetydiga i tidigare studier. För att undersöka om dessa emojis är tvetydiga, och om de används för flera pragmatiska funktioner, gjordes en corpus genom att samla in tweets från Twitter. 100 tweets samlades in för varje emoji; 50 från New York och 50 från London. Varje tweet analyserades för att se vilken funktion emojin hade i varje tweet. Ett annat syfte var att ta reda på om kulturella skillnader har någon betydelse för vilken pragmatisk funktion emojin tjänar. Tre av de fyra emojis som i tidigare forskning ansetts vara tvetydiga kan betraktas som tvetydiga även i denna studie, eftersom de visade på en mängd olika pragmatiska betydelser. Den emoji som ansågs vara otvetydig i tidigare forskning visade sig användas på ett konsekvent sätt även i denna studie, vilket bekräftar teorin om att den verkligen är entydig. Resultaten av denna studie visade även att det finns en kulturell påverkan på hur människor använder emojis för olika pragmatiska funktioner.

Emotikoner är ett vanligt inslag vid datormedierad kommunikation, såsom på den sociala nätverkstjänsten Twitter. Emotikoner tycks ha en vedertagen roll som känslomarkörer i en text, men forskning har visat att de även har andra funktioner av mer pragmatisk art. En mer nyanserad bild av emotikoners funktioner på Twitter kan öka förståelsen av hur de ska tolkas i texter och stödja utvecklingen av automatiska textanalyser där emotikoner förekommer. Då funktionerna hos emotikoner ur ett pragmatiskt perspektiv tidigare har studerats främst inom ramen för andra språk och kommunikationskanaler bidrar denna studie med en analys av kommunikativa funktioner hos emotikoner i twitterinlägg skrivna på svenska. 202 twitterinlägg innehållande fem olika typer av emotikoner analyseras med utgångspunkt i existerande litteratur om emotikoner samt pragmatiska teorier som talaktsteori, artighetsteori och implikatur. Sju olika funktioner identifieras. Analysen indikerar att emotikonernas främsta funktion är att markera känslor, men förekommer gör även funktioner som förändrar tolkningen av avsändarens avsikt med yttrandet, genom att mildra eller förstärka den så kallade illokuta styrkan, samt funktioner som markerar humor och ironi. Resultatet bekräftar emotikonernas främsta roll som känslomarkörer även i svenska twitterinlägg, men påvisar också att de även kan ha andra funktioner där de förändrar tolkningen av avsändarens avsikt med texten.

I denna uppsats analyserar jag några av texterna på Sollentuna kommuns webbplats. Syftet är att undersöka begripligheten i texterna. Jag har låtit en fokusgrupp läsa och diskutera hur de upplever fyra webbtexter. Utifrån gruppens synpunkter har jag gjort en textanalys. Analysen bygger på den systemisk-funktionella lingvistikens tre metafunktioner: den ideationella, den interpersonella och den textuella. Jag har kopplat metafunktionerna till det pragmatiska synsättet, som menar att en begriplig text leder till att mottagarnas läsmål uppfylls, till exempel att mottagarna med hjälp av texten kan utföa handlingar av olika slag. Undersökningens resultat visar att alla fyra webbtexterna innehåller drag som kan försämra begripligheten. De brister som var lättast att koppla till direkta begriplighetsproblem hos fokusgruppen låg på det ideationella planet, som huvudsakligen avser textens innehåll. Framför allt gällde det avsaknad av viktig information men också att huvudämnet inte framgick tillräckligt tydligt. Brister på det textuella planet, som främst avser den språkliga formen, var något svårare att knyta till direkta begriplighetsproblem. I ett par fall gjorde dock texternas komplexa och abstrakta form att fokusgruppen blev osäker på innehållet. Brister på det interpersonella planet, som avser relationen mellan sändaren och mottagaren i texten, var svårast att koppla till fokusgruppens förståelse. Det gällde avsaknad av du-tilltal och direkta uppmaningar.

This thesis is a study of proverbs and their use in dialogue. Proverbs have a long history but have not been the subject of much linguistic research in Sweden. The purpose of the study is to examine how proverbs are used, who uses them and to what extent they are used. The focus is on the communicative functions of the proverb and on how information is disseminated through proverbs. The theoretical basis of the study is systemic-functional linguistics and its view of language use, with focus on the interpersonal metafunction. A qualitative analysis has been performed using the principles and perspectives of conversation analysis. The source material consists of 45 Swedish plays published between 1700 and 2000, which form part of the corpus Svensk dramadialog (Swedish drama dialogue). Proverbs are used among other things to argue, criticise, comment, comfort, defend, object or explain. Their use varies over time in terms of frequency as well as to which speech functions are expressed, but they are predominantly used in much the same way today as 300 years ago. The results of the study show a clear decline in use over time in the number of proverbs in the material. They are used most frequently in the 18th century to argue and object, while in the 20th century they tend to be used to criticise. Their most common function in all periods is to comment. Older people use proverbs in speech more than younger people, and there is a frequent tendency for proverbs to be aimed at other people of the same generation. Equally as many women as men use proverbs in speech in relation to their speaking space in the corpus. Proverbs are frequently multifunctional and act as a linguistic resource in the dialogue.

Den här uppsatsens syfte är att undersöka tystnadens kommunikativa funktion i två svenska teaterpjäser, Leka med elden av August Strindberg och En talande tystnad av Erland Josephson. I min metod använder jag mig av en anti-essentialistisk hållning och intresserar mig i första hand för tystnadens funktion.

Tystnaden analyseras utifrån tre ingångar: dess relevans, konceptualisering och distanserande/förenande funktion. Analysen visar skillnader pjäserna emellan vad gäller tystnadsindikationer i teatertexten. En talande tystnad regisserar oftare explicit pauserna medan tystnaden i Leka med elden endast är antydd i texten och får sin relevans i Holms regi. Metaforer som avslöjar tystnadens konceptualisering förekommer i En talande tystnad men inte alls i Leka med elden. Tystnaden konceptualiseras både som en aktivitet och som ett tillstånd. I En talande tystnad har tystnaden främst en distanserande funktion, i Leka med elden en förenande funktion i högre grad men denna visar också exempel på en distanserande funktion hos tystnaden.

Min slutsats är att tystnadens funktion sammantaget i Leka med elden är att skapa en form för scenisk effekt, det vill säga, att vara dramatiskt effektiv. I En talande tystnad är tystnaden tematisk och en del av pjäsens själva innehåll.