Dissertations / Theses on the topic 'Psykiatri'

Det råder brist på forskning som berör psykiatrisk slutenvård utifrån ett patientperspektiv och studier efterfrågas som på djupet kartlägger patienters upplevelser. Syftet med undersökningen var att öppet och förutsättningslöst beskriva upplevelsen av att vara patient i psykiatrisk slutenvård. Tretton patienter inskrivna vid fyra avdelningar intervjuades och materialet analyserades tematiskt. Resultatet visar att deltagarnas upplevelse av den psykiatriska slutenvården är starkt förknippad med de människor de möter på avdelningen.Patientgruppen blir påverkad av stämningen i personalgruppen vilket får konsekvenser för deras upplevelse av vården. Deltagarna uppskattar engagerad personal som är lyhörd för patientens behov och som ger stöd när de behövs som bäst. Patienterna stöttar varandra och delar erfarenheter. Deltagarna upplever att de på olika sätt förlorarkontrollen över sina liv under vistelsen på avdelningen. Avdelningen beskrivs som en plats för välbehövlig vila men upplevs också som långtråkig där tiden går långsamt. Deltagarna tvivlar ibland på vad vården ska ge dem och efterfrågar mer information och delaktighet i behandling samt fler behandlingsmetoder. Resultatet finner stöd i liknande studier på området.

Syftet med studien var att beskriva sjuksköterskors erfarenheter av omvårdnaden av patienter med psykossjukdom. Kvalitativa forskningsintervjuer genomfördes med arton sjuksköterskor. Kvalitativ innehållsanalys användes för att bearbeta intervjumaterialet. Fem kategorier framkom i resultatet, i den första kategorin som benämns; bemötande, berättar sjuksköterskorna vad som är viktigt i relationen, bekräftelse och förhållningssätt. Den andra kategorin benämns vårdmiljö; betydelsen av struktur, regler, skärmning framkommer under denna kategori. I den tredje kategorin basal omvårdnad omnämns; vikten av sömn, mat, dryck och hygien. Den fjärde kategorin specifikt omhändertagande handlar om tvångsåtgärder, vanföreställningar och krishantering. I den femte och sista kategorin; familjekontakt, beskrivs vikten av att ha med sig anhöriga i vården. Denna studie kan ha bidragit till att synliggöra vad som är viktigt i omvårdnaden av patienter med psykossjukdom. Informanterna som deltog i studien visade alla ett tydligt engagemang för sina patienter och stor kunnighet inom området. En fortsättning på föreliggande studie skulle kunna vara att belysa patienters erfarenheter av omvårdnad vid psykossjukdom. Detta skulle kunna förbättra omvårdnaden för patienter med psykossjukdom om både personal och patienter får uttrycka vad som kan förbättras samt vad som inte fungerar.

Syfte och frågeställningar

Syftet med denna studie var att ta reda på vilka funktioner självhjälpsgrupper idag fyller i samhället inom olika hälsoområden. Syftet var också att belysa hur självhjälpsgrupper anser att deras arbete går att kombinera med professionell hjälpverksamhet och då i synnerhet om och hur en hälsopedagog kan och bör samarbeta med självhjälpsgrupper.

Metod

Studien inleddes med en litteraturgenomgång för att ta reda på forskarnas inställning till professionellas arbete med självhjälpsgrupper. Via internet och sökmotorn på www.msn.se har lämpliga självhjälpsgrupper för studien sökts fram. Urvalet till grupperna är baserat på de hälsoämnen som ingått i hälsopedagogutbildningen på Idrottshögskolan i Stockholm under tiden 2002-2005. I samtliga fall har en eller två av organisationen utsedda representanter som arbetat för sin respektive självhjälpsgrupp eller dess samordnare intervjuats. Intervjun har varit ostrukturerad med endast stödjande frågor för att få svar på ovanstående frågeställningar. Efter intervjuerna har svaren sammanställts i essäform samt sänts tillbaka till de intervjuade för genomläsning.

Resultat

Samtliga studerade grupper/organisationer berör hälsoområden inom psykisk hälsa/ohälsa respektive alkoholism. Grupperna har en relativt enad syn på att professionella inte hör hemma i arbetet med självhjälp. Den undersökta gruppen PersonalDialog skiljer sig från detta då de redan bygger en del av sin metod på professionell hjälp. Ingen av de undersökta grupperna har idag ett direkt samarbete med hälsopedagoger.

Slutsats

Samarbete mellan hälsopedagoger och självhjälpsgrupper finns idag knappt. Alla har dock, oavsett professionell bakgrund eller som förespråkare av självhjälpsgrupper samma syfte, nämligen att förbättra individernas hälsa och stärka deras självkänsla. Att som hälsopedagog vara medveten om att självhjälpsgrupper finns är viktigt. Vilken roll man sedan väljer att ta i arbetet måste få vara upp till var och en utifrån eget intresse och kunskap. Min rekommendation är dock att både professionella och självhjälpsgrupper fortsätter att främja och utveckla ett mer aktivt samarbete mellan dem båda.

Aim

The aim with this study was to find out which role self-help groups have today in our community in different health fields. The aim was also to see how self-help groups think that their work is possible to combine with professional social service and then especially if and how a health educationist can work together with self-help groups.

Methods

The study started with reading to find out what earlier researchers think about professionals’ work with self-help groups. Through Internet and www.msn.se appropriate self-help groups to study has been selected. The selection is based on those health subjects that are included in the health education programme at Stockholm University College of physical education and sport during 2002-2005. From all groups one or two person’s choosed by the organizations have been interviewed. All of them have worked for their self-help group or their coordinate. The interview has been in unstructured form with just supportive questions to get answers corresponding to the aim. After the interviews the answers are put together and red through by the interviewee.

Results

All studied groups/organizations belong to the health area, especially to physical health and alcoholic problems. The groups have a united opinion that professionals do not belong in self-help groups. One of the studied groups, PersonalDialog, is separate from this though they already include professional help. None of the studied groups work with health educationists today.

Conclusions

Today it is almost impossible to find cooperation between health educationists and self-help groups although we all have the same aim to promote health and strengthen the self-esteem with these persons. It is important as a health educationist to know that self-help groups exist. Which role to choose must be one own´s decision based on interests and knowledge. My recommendation is that professionals as well as self-help groups keep on supporting and developing a good cooperation between them.

The 1980s mark the beginning of systematic research and theoretical advances in the field of psychic trauma in children. Posttraumatic stress disorder (PTSD) was a diagnosis for adults in the Diagnostic and Statistical Manual of Mental Disorders, DSM-III (American Psychiatric Association, 1980). In a later version, children and adolescents were partially included (American Psychiatric Association, 1987). Since 1980, a range of traumatic events have been identified as having the required stressor characteristics for posttraumatic stress reactions to manifest in children and adolescents.

In this study, the role of the stressor and peritraumatic reactions in PTSD of children and adolescents was studied. In addition, co-existing factors were assessed and related to the development and maintenance of PTSD reactions. A cascade of distressing events described the stressor in children who reported sexual abuse in daycare (paper I), and single-incident events were studied in adolescents (paper III). Subjective reactions during or immediately after the traumatic event, such as intense emotions, physiological arousal, dissociation and having thoughts of intervening, were strongly associated to the subsequent development of PTSD reactions in adolescents. The findings indicate that subjective responses to traumatic events play an important role in PTSD etiology. Objective features of the stressor, such as death or physical injury did not relate significantly to the levels of posttraumatic stress reactions. Half the children exposed to the cascade stressor in the case of alleged child sexual abuse, showed significant levels of PTSD reactions four years later. The objective features of the cascade stressor depended on the reported severity of child sexual abuse as well as media exposure, medical examinations, forensic interviews and the court trial. Children with high levels of PTSD reactions reported more severe CSA and were also more exposed to the media and the court trial, but the tendency was not significant.

Moreover, co-existing factors not related to the traumatic event may play important roles in the development and maintenance of PTSD reactions. After alleged sexual abuse and subsequent distressing events, older children displayed more PTSD reactions than younger children, which may indicate that younger children were more protected from developing distress in this situation. On the other hand, five weeks after a tram car accident, age was negatively associated with the levels of PTSD reactions in a group of children (paper IV). The findings may be due to the diverse nature of the stressors and methodological issues.

Other co-existing factors to PTSD, such as behavior problems in children and adolescents, may represent considerable difficulties in a young person’s life. In the current study, children displayed significant levels of behavioral problems four years after alleged sexual abuse.

The impact on parents and the rest of the child’s family cannot be ignored in the assessment of posttraumatic stress reactions of children and adolescents. In this study, comprehensive assessments were made of the parents’ experiences and levels of distress after alleged sexual abuse of their children. The parents were exposed to a cascade of events, including hearing about the sexual abuse, being involved in the police investigation and the court trial and being exposed in media reports. Four years after the events, elements of the stressor were significantly associated to the level of posttraumatic stress reactions. The findings illustrate how child sexual abuse reports may involve the children’s parents and expose them to high levels of distress over a long period of time.

In addition, interactions in the family may contribute in the development and maintenance of posttraumatic stress reactions in children and adolescents, and impede the healing processes.

After traumatic events in childhood, researchers tend to prefer parental reports of the children’s reactions to spare the children. In this study, children reported significantly higher levels of distress than observed by their parents after a tram car accident (paper IV). These findings indicate that parents unintentionally may bring in a response bias in their reports, which future research and clinical practice should take into account.

The study illustrates that traumatic events are complex experiences involving cognitive and emotional reactions, physiological arousal and dissociation, and that these reactions may induce posttraumatic stress reactions in children and adolescents. The cascade stressor subsequent to alleged sexual abuse of children showed how different elements of the stressor may lead to distress over a long period of time. The distress involved both children and parents in this study.

Syftet med den här studien har varit att undersöka ett specifikt samverkansprojekt mellan psykiatri och socialtjänst som riktar sig mot psykiskt störda missbrukare. Inriktningen har varit att granska huruvida de båda huvudmännen har en gemensam syn på verksamheten samt hur projektet fungerar i praktiken. Detta har gjorts i form av kvalitativa forskningsintervjuer med två representanter från respektive huvudman. En modell för samverkan, samverkans hexagon, har legat till grund för intervjuguidens utformande och därefter tematiserades resultaten med avsikt att svara på våra frågeställningar. Resultaten analyserades och tolkades utifrån tidigare forskning samt de hinder och förutsättningar för samverkan som har presenterats under teoretiska utgångspunkter. I resultaten framkom att representanterna från de båda huvudmännen inte riktigt har en gemensam syn på verksamheten, men att man ansåg det nödvändigt med samverkan. Det blev också tydligt att samverkansprojektet inte fungerar helt optimalt vilket leder fram till slutsatsen hur viktigt det är att klarlägga och bearbeta faktorer som kan leda till motstånd inom en projektgrupp.

Godkännande datum: 2017-03-20

Spiseforstyrrelser og fysisk aktivitet i ikke-kliniske utvalg

Hovedmålsetningen med avhandlingen var å studere spiseforstyrrelser og fysisk aktivitet i ulike ikke-kliniske utvalg. Det første steget omfattet mulige relasjoner mellom skårer på treningsavhengighet, fysisk aktivitet, og kjønn, mens det andre steget inkluderte screening av spiseforstyrrelser, samt aspekter av forstyrret spiseadferd og deres forhold til fysisk aktivitet, personlighetstrekk, kjønn og alder.

Studien viste med Artikkel I at kvinner som trener mange timer i uken skilte seg tydelig fra kvinner som trente få timer i uken når det gjaldt skårer på treningsavhengighet. Artikkel II viste kjønnsforskjeller i motivasjon til å drive fysisk aktivitet. Høye skårer på treningsavhengighet var ikke mer vanlig blant menn. I Artikkel III ble det funnet at forstyrret spiseadferd ikke er sterkt relatert til det å trene mange timer i uken. Videre viste resultatene at både kvinner og menn med høye skårer på forstyrret spiseadferd har mange felles personlighetstrekk. Resultatene i Artikkel IV viste generelt relativt høy prevalens av forstyrret spiseadferd blant 14-15-årige gutter. Både blant jenter og gutter ble det funnet høye tall på uspesifikke spiseforstyrrelser. Artikkel V sammenliknet to måleinstrumenters evne til å screene menn med spiseforstyrrelser. De to instrumentene stemte til en viss grad overens, men resultatene indikerte behovet for videre studier med kliniske utvalg for å validere EDI mot SEDs. Målsetningen med Artikkel VI var å studere utløsende faktorer relatert til episoder med overspising blant kvinner, samt konsekvenser av overspising. Resultatene viste at faktorer knyttet til start og stopp av overspising ser ut i stor grad å være av emosjonell og fysiologisk art. Relatert til forebygging og behandling vil Artikkel VI kunne bidra med viktige elementer i forhold til self-management strategier blant pasienter.

Denne avhandlingen kan være et bidrag til en bedre forståelse av det kompliserte forholdet mellom fysisk aktivitet, forstyrret spiseadferd, personlighetstrekk og kjønn i befolkningen.

Människor har ett grundläggande behov av samhörighet och att ingå i en social kontext. På så sätt skapas ett beroende av andras acceptans för att kunna upprätthålla hälsa och välmående. Social exkludering utgör därför ett hot mot mänskligt välbefinnande. I denna studie undersöks hur exkludering och grad av narcissism påverkar tre typer av individers självreglerande beteende; Aggressivitet, risktagande och prosocialitet. Sextio studenter med hög eller låg grad av narcissism tänkte tillbaka på när de blivit inkluderade eller exkluderade. Resultatet visade att deltagare med en hög grad av narcissism i personligheten agerade mer aggressivt och tenderade att agera mer riskbenäget när de exkluderats. Prosocialitet påverkades inte av exkluderingsmanipulationen, inte heller den situationella självkänslan och humör. Resultatet indikerar att grad av narcissism i personligheten är en viktig faktor för konsekvenser av social exkludering.