Academic literature on the topic 'Psykodrama'

This essay describes my work as a director in a specialized orientation within psychodrama, surrealistic psychodrama. Using the language and performance techniques of theater and under the guidance of a director, psychodrama creates an improvised narrative or story. The essay describes several dramas I have directed, reflecting on my actions and choices as a director and group leader. I examine whether my working method has allowed me to be spontaneous and creative, which I believe the example of "The dangerous bear" demonstrates. The process enabled me to establish trust and receptivity so that a newly constituted group dared to investigate conflicts in symbolic ways associated with illness and death. In addition I have investigated connections between the theory and philosophy of psychodrama and that of the theater of ancient Greece and Friedrich Nietzsche, all of which share the view that Dionysian or unbounded energy is significant for change. At the same time J. L Moreno, the founder of psychodrama, has made me aware that the philosophy of ancient Greek theater and Nietzsche require boundaries and fixed forms for this amorphous energy: Apollonian energy, calling for reflection and new roles. The essay also addresses developments in the Swedish healthcare system’s approach to treatment, where the requirement that methods be predicable and proven effective weighs more heavily than developing the individual’s own ability to function personally and professionally using good judgment and an increased ethical awareness. In conclusion I consider how, on a personal level, the essay has made it possible for me to combine creativity, logical reasoning and scholarly writing, which has been a great challenge.

Denna studie undersöker hur ledare för dramapedagogiskt arbete med utsatta barn och ungdomar upplever och beskriver sin ledarroll. Fokus ligger på hur de beskriver skillnaden mellan dramapedagogik och terapi men främst hur de beskriver och hanterar ett gränsland i en dramapedagogisk verksamhet som kan tippa över i en terapeutisk situation. Tre kvalitativa intervjuer och en mailintervju har gjorts med fyra olika kvinnor, med olika utbildningsbakgrund; dramapedagoger, socionomer och beteendevetare. I resultatet av de fyra kvinnornas beskrivningar utifrån frågeställningarna har tre aspekter kunnat utläsas som viktiga då det gäller att kunna hantera en dramapedagogisk verksamhet för utsatta barn och ungdomar, för att inte hamna i, eller för att kunna hantera att vara i ett gränsland mellan dramapedagogik och terapi. De tre aspekterna är SYFTET, LEDARROLLEN samt FINGERTOPPSKÄNSLA.

This study illustrates how drama methods and career counselling might interact. The aim is to investigate whether drama methods can enhance career counselling methods. Drama is here defined as an umbrella term that includes all forms of action methods used in psychology and education. A literature survey was carried out in parallel with qualitative research interviews. Three professional drama leaders were interviewed separately. This was followed by a group interview with five upper secondary school students, who had all taken a course in drama with a focus on personal development. The findings show that there are common and consistent goals and values between drama and career counselling. Both methods aim to raise the students’ awareness of themselves and their surrounding world. Also, both are in a field between psychology and education, which must be acknowledged and addressed. It further emerged that drama could contribute positively to the development of career counselling methods. Participating in a drama group could provide greater self-knowledge and give a broader vision of possibilities in the future. Interpretation of the results indicates that some drama techniques are particularly suited for use in career counselling. These include: values clarification practices, mirroring and role reversal, all techniques which involve the participants’ personal experiences. But even role playing which does not involve personal experience is probably appropriate, as long as the participants feel engaged in the topic and then given ample space for reflection. The techniques mentioned above are used (more or less) in drama methods like psychodrama, playback theater, role play, sociodrama, rainbow of desire and values clarification exercises. Some possible models for the interaction between drama and career counselling were discussed in the interviews: Career counselors could take an active part in an ongoing drama course (with a focus on personal development) by going into and be involved in certain stages of the interaction with the drama leader.  Career counselors could receive training in drama methodology (psychodrama training or similar) and then run their own courses. Career counselors could receive training in drama methodology (short courses) and bring elements of drama into counseling groups and classroom instruction, or into individual counselling sessions. People educated in drama could learn more about career counselling and bring questions around career into the drama groups. The results of the study may be useful for career counsellors who are interested in method development. Although this study has a particular focus on upper secondary school it does not exclude other school forms and organizations where career counselling is conducted. Since professionals, other than career counselors, may also have an interest in developing methods of career issues, the result could be useful for them as well, especially for professionals in the field of drama.
Detta är en studie som belyser metoderna drama och vägledning samt hur de eventuellt skulle kunna samverka. Syftet är att undersöka om drama skulle kunna bidra till en metodutveckling av vägledning. Drama definieras här som ett paraplybegrepp innefattande alla metoder där handling och gestaltning används, både från psykologins och pedagogikens områden. En litteraturstudie genomfördes parallellt med en intervjustudie. Tre professionella inom drama intervjuades enskilt. Sedan genomfördes en gruppintervju med fem gymnasieelever. De hade alla gått en kurs i drama med inriktning mot personlig utveckling. I resultatet framkom att det finns överensstämmande mål och värdegrund mellan drama och vägledning. Båda metoderna strävar mot att höja individens medvetenhet om sig själv och omvärlden. De befinner sig bägge i ett fält mellan psykologi och pedagogik och måste förhålla sig till detta. Vidare framkom att drama skulle kunna bidra positivt till en metodutveckling av vägledning. Deltagande i en dramagrupp kan ge ökad självkännedom och en bredare syn på framtida möjligheter. Tolkningen av resultatet indikerar att vissa dramatekniker är särskilt lämpade att använda i vägledningssyfte. I första hand värderingsövningar, speglingar och rollbyten med delar av sig själv, tekniker som alla involverar personligt material. Men även rollspel som inte är personliga är troligtvis lämpliga, så länge deltagarna är engagerade i temat och får utrymme att reflektera efteråt. Dessa tekniker ingår (mer eller mindre) i dramametoder som psykodrama, playbackteater, rollspel, sociodrama, värderingsövningar och rainbow of desire. Några möjliga modeller för samverkan mellan drama och vägledning diskuterades i intervjuerna:  -Vägledare skulle kunna ta en aktiv del i en pågående dramakurs (med inriktning mot personlig utveckling) genom att gå in och vara delaktiga i vissa moment i samverkan med dramaledaren.   -Vägledare skulle kunna fortbilda sig i dramametodik (psykodramautbildning eller liknande) och hålla egna kurser.  -Vägledare skulle kunna fortbilda sig i dramametodik (kortare kurser) och ha inslag av drama i vägledningsgrupper och klassrumsundervisning, kanske också göra enklare rollbyten i enskilda samtal. -Dramautbildade skulle kunna lära sig mer om vägledning och ta in vägledningsfrågor i dramagrupperna. Resultatet av studien kan vara till nytta för vägledare som är intresserade av metodutveckling. Även om denna studie har ett visst fokus på gymnasieskolan utesluter detta inte andra skolformer och organisationer där vägledning bedrivs. Eftersom även andra yrkesgrupper än vägledare kan ha intresse av metodutveckling av vägledningsfrågor kan resultatet vara till nytta även för dessa, särskilt yrkesverksamma inom dramaområdet.

Studien syftar till att undersöka dramapedagogers syn och hållning till begreppet terapi i pedagogiskt drama. Vidare undersöks hur gränsdragningen görs mot det terapeutiska och huruvida terapeutiska effekter förekommer i deras arbete. I studien medverkar fyra dramapedagoger och metoden som används är kvalitativ undersökningsmetod. Intervjuerna skedde under april och maj 2011. Teorin för studien är det personlighetsutvecklande perspektivet (Sternudd 2000) som är grunden för drama med såväl pedagogiska som terapeutiska syften. Resultatet av undersökningen visar att informanterna har en öppen, men reserverad syn på begreppet terapi. De känner en viss osäkerhet kring var gränsen mot det terapeutiska går och när den överskrids. Samtidigt har de utvecklat strategier för gränsdragningen som handlar om deras roll som ledare, vilken kompetens de har och den överenskommelse de har med sin grupp. En strategi för gränsdragningen mot det terapeutiska fältet är nödvändig för att skapa en trygghet för sig själv som ledare för ett dramapedagogiskt arbete och för deltagarna. Slutsatsen kring studien är att det terapeutiska fältet i dramapedagogiken är ett komplext och svårt ämne att tala om, eftersom dramats ställning gentemot det terapeutiska är oklart.